I tidslinjen nedan får du överblick över Arvid Carlssons viktigaste årtal och forskningsframsteg. Den fullständiga versionen, med alla händelser och samtliga källhänvisningar, finns som nedladdningsbar PDF. Informationen kommer från mitt researcharbete till min dokumentär om Arvid, där jag intervjuar flera av hans närmaste vänner och kollegor: vetenskapsjournalisten och författaren Karin Bojs och forskarna Kjell Fuxe, Elias Eriksson och Göran Engberg,

Upptäckterna om dopamin som signalsubstans lade grunden till dagens behandlingar av Parkinsons sjukdom och psykiska sjukdomar såsom depression och schizofreni — något som till slut gav Arvid Carlsson Nobelpriset i medicin eller fysiologi år 2000.

I poddserien Geniet Arvid Carlsson berättar jag med hjälp av hans närmaste vänner och kollegor om forskaren som i decennier kämpade mot tvivel i den medicinska världen. Här ser du en kortversion av den omfattande tidslinjen. För hela tidslinjen med samtliga händelser och källor, finns en nedladdningsbar fullversion som PDF.

För att sätta händelserna i sitt sammanhang kan det vara bra att lyssna på dokumentären. Om du vill se en kort trailer för dokumentären (som är i poddformat, det vill säga ljud och inte video) så finns det här:

1923: Föds 25 januari i Uppsala.[1]

1926: (Köp PDF-versionen för att se vilken betydelsefull händelse i Arvids liv som inträffade detta år)

1941: Börjar studera medicin vid Lunds universitet.[3]

1943: En stor grupp judar flyr Danmark till Skåne då de fått reda på att Hitler bestämt sig för att deportera dem från Danmark till koncentrationsläger i Tyskland.[4] Många hamnar i Lund där Arvid då bor, och flera av dem var framstående vetenskapsmän som blev Arvids lärare på universitetet.[5]

1944: (Köp PDF-versionen för att se vilken betydelsefull händelse i Arvids liv som inträffade detta år)

1951: Disputerar om kalcium i Lund.[8]

1955-56: Praktiserar hos den berömde kemisten Bernard B Brodie i USA.[10][11][12]

1957: Det berömda försöket med kaninerna publiceras i Nature. En kvart efter att de gett de kataleptiska reserpinbehandlade kaninerna en injektion med levodopa hade alla symtom försvunnit.[14]

1958: Artikel publiceras som hävdar att dopamin är en signalsubstans.[15][16]

1959: Utses till professor i farmakologi vid Göteborgs universitet.[17]

1960: (Köp PDF-versionen för att se vilken betydelsefull händelse i Arvids liv som inträffade detta år)

1961: Kollegan Julius Axelrod visar att vissa antidepressiva hämmar återupptag av noradrenalin, en upptäckt som blir viktig för Arvids vidare forskning.[21]

1963: Arvid och Margit Lindqvist visar att antipsykotiska läkemedel blockerar dopaminreceptorer utan att sänka dopaminnivåer.[22][23][24]

1965: (Köp PDF-versionen för att se vilken betydelsefull händelse i Arvids liv som inträffade detta år)

1968: Upptäcker att tricykliska antidepressiva påverkar serotonin.[28]

1971: Zimelidin, världens första SSRI-läkemedel, patenteras.[30]

1975: Invald i Kungliga Vetenskapsakademin.[31]

1979: Mottar Wolfpriset i medicin.[32]

1982: (Köp PDF-versionen för att se vilken betydelsefull händelse i Arvids liv som inträffade detta år)

1986: Den amerikanska forskaren Carol Tamminga kontaktar Arvid angående Preclamol.[35]

1987: Eli Lilly lanserar Prozac.[36]

1988: Hässle lanserar Losec efter tips från Arvid.[37]

1994: (Köp PDF-versionen för att se vilken betydelsefull händelse i Arvids liv som inträffade detta år)

1998: Grundar Carlsson Research för att vidareutveckla mediciner mot neurologiska sjukdomar.[40][41][42]

2000: Tilldelas Nobelpriset i medicin eller fysiologi.

2002: Abilify, en partiell dopaminagonist som bygger på Arvids koncept, godkänns och börjar säljas i USA. Det är i grunden ett antipsykotiskt läkemedel men används senare även mot exempelvis depression.

2006: Säljer alla sina aktier i Carlsson Research till danska Neurosearch AS. Köpesumman uppgår till totalt 875 miljoner kronor, varav 250 miljoner direkt och 625 miljoner kronor i prestationsbaserade bonusar. Arvid äger vid försäljningen 20 % av aktierna och får alltså runt 50 miljoner kronor direkt och 125 miljoner kronor ytterligare om försäljningsmålen uppnås.[45][46][47]

2011: (Köp PDF-versionen för att se vilken betydelsefull händelse i Arvids liv som inträffade detta år)

2013: Abilify är det mest inkomstbringande läkemedlet i USA och drar in 6,5 miljarder dollar under ett år.[49]

2014: (Köp PDF-versionen för att se vilken betydelsefull händelse i Arvids liv som inträffade detta år)

2018: Avlider i Göteborg den 29 juni, 95 år gammal.

Han trotsade världens främsta forskare och visade att hjärnan styrs av kemi, inte bara elektricitet. I min nya podd-dokumentär ”Geniet Arvid Carlsson” i min podcast Sinnessjukt berättar jag historien om dopaminets upptäckare, Parkinsonmedicinens fader, Nobelpristagaren som skapade den första SSRI-medicinen och vars forskning var avgörande för skapandet av nya antipsykotiska läkemedel mot schizofreni. En berättelse om envishet, tur och genialitet.

Hur gick det till när en ung forskare från Lund förändrade hela världens förståelse av hur hjärnan fungerar? I min nya tredelade dokumentärserie ”Geniet Arvid Carlsson” berättar jag historien om forskaren som upptäckte dopamin i hjärnan och visade att hjärnan kommunicerar med signalsubstanser.

Här nedan hittar du en kort video-trailer – själva dokumentären är en ljudpodd, inte film.

Genom unika intervjuer med vetenskapsjournalisten och författaren Karin Bojs och forskarna Kjell Fuxe, Elias Eriksson och Göran Engberg, samt sällsynta arkivklipp med Arvid själv, får du följa en av Sveriges mest betydelsefulla vetenskapsmän genom ett helt sekel av medicinhistoria.

Den första delen av dokumentären följer Arvid Carlssons väg från Lund till Bethesda i USA, där han 1955 hamnade i ett av världens mest avancerade laboratorier. Under ledning av den legendariske farmakologen Bernard Brodie började han studera hjärnans signalsubstanser – ett forskningsfält som då betraktades som udda och ovetenskapligt.

Tillsammans med den världsledande histologen Nils-Åke Hillarp lyckades Arvid visa att dopamin inte bara var en mellanprodukt i bildningen av noradrenalin, utan en egen signalsubstans med avgörande betydelse för rörelseförmågan. I ett av medicinhistoriens mest berömda försök återfick kaniner, förlamade av substansen reserpin, sin rörelseförmåga efter att ha fått L-dopa – en upptäckt som senare skulle revolutionera behandlingen av Parkinsons sjukdom.

Men vägen dit var allt annat än enkel. Arvid möttes av skepsis från världens ledande forskare. När han 1960 presenterade sina resultat vid en konferens i London med namn som Sir Henry Dale och John Gaddum i publiken, blev han utskrattad. ”De betedde sig som skolbarn runt sin lärare”, skrev han senare i en självbiografisk text. Men Arvid vägrade ge upp – han visste att han hade rätt.

Del 1 skildrar också Arvids formativa år i Lund, där han påverkades av andra världskrigets fasor och mötet med överlevande från koncentrationsläger. Det var där och då hans övertygelse växte: att psykiskt lidande är verkligt, biologiskt och värt att ta på allvar.

De första 12 minuterna av den första delen av dokumentären finns att lyssna på gratis i spelaren nedan, hela avsnittet finns på Patreon. Bli medlem för att lyssna och ta del av extramaterialet, bland annat manuset – där du hittar källorna till alla påståenden och arkivklipp i dokumentären.

I den andra delen följer vi Arvids vetenskapliga revansch. Under 1960- och 70-talen blir farmakologiska institutionen på Göteborgs universitet ett världsledande centrum psykofarmakologisk forskning, och hans tidigare hånade idéer accepteras till slut som sanningar.

Hans teorier om dopaminets betydelse bekräftas av forskare som Oleh Hornykiewicz och George Cotzias, som visar att Parkinsonpatienters hjärnor har kraftigt sänkta nivåer av dopamin, och att L-dopa – precis som Arvid hade föreslagit – kunde användas som läkemedel mot Parkinsons sjukdom. Än idag är L-dopa förstahandsbehandling vid Parkinsons sjukdom och har förlängt livet för tiotals miljoner människor under de senaste decennierna.

Vi möter kollegor och efterföljare som Kjell Fuxe, Elias Eriksson och Göran Engberg, som berättar hur Arvid skapade en unik forskningsmiljö på Göteborgs universitet – där kritisk diskussion, nyfikenhet och envishet premierades framför hierarki. Samtidigt får vi höra Karin Bojs skildra hans liv på hemmaplan som familjefar: en prestigelös, rolig och nyfiken man som älskade litteratur, promenader i Änggårdsbergen och långa middagar med familjen.

Del 2 handlar också om Arvids komplicerade relation till läkemedelsindustrin. Han samarbetade med farmaceuten Ivan Östholm på Hässle (senare Astra) i Göteborg, där hans råd ledde till utvecklingen av läkemedel som Seloken mot högt blodtryck, Bricanyl mot astma och Losec mot magsår – en medicin som blev världens mest sålda läkemedel under 1990-talet.

Trots framgångarna vägrade Arvid låta industrin styra hans forskning. Han var alltid fri, alltid kompromisslös. Vid en vetenskapskonferens lär han självironiskt ha sagt: ”Om det finns någon i det här rummet som jag ännu inte har förolämpat, så ber jag om ursäkt för det.”

Den tredje delen handlar om arvet efter Arvid Carlsson. Med hjälp av forskare som Kjell Fuxe och Hans Corrodi – den schweiziska kemisten och språkgeniet – vände Arvid blicken från dopamin mot serotonin, och skapade världens första SSRI-läkemedel (SSRI står för selektiva serotoninåterupptagshämmare) Zimelidin, eller Zelmid som produktnamnet blev i Sverige.

Samtidigt fortsatte han att utforska dopaminets komplexa roll i hjärnan och utvecklade tidigt teorin om dopaminhypotesen vid schizofreni – att överaktivitet i dopaminsystemet kan vara en viktig förklaring till sjukdomen. Detta blev grunden för de flesta moderna antipsykotiska läkemedel, och hans hypotes om partiella dopaminagonister inspirerade läkemedelsbolaget Otsuka att ta fram det antipsykotiska läkemedlet aripiprazol (Abilify).

Senare i karriären arbetade Arvid med dopaminstabiliserare – molekyler som både kan dämpa dopamin där det finns för mycket och förstärka det där det råder brist. Substanser som OSU-6162 och ACR 16 såg Arvid som potentiella mirakelmediciner. Även om hans egna projekt ibland stötte på motgångar – som försöken med den antipsykotiska substansen preclamol (som han studerade i samarbete med den Carol Tamminga) och hans bittra sorti ur egna företaget Carlsson Research – fortsatte han med kompromisslös envishet att utforska nya läkemedel fram till sin död vid 95 års ålder.

När han tilldelades Nobelpriset i medicin eller fysiologi år 2000 för sina upptäckter om dopamin och signalsubstansernas betydelse, blev det inte bara ett erkännande av hans forskning, utan också en bekräftelse på hans livslånga mod att gå emot etablerade idéer. Priset öppnade dörrar, men drog också till sig lycksökare. Ändå fortsatte Arvid att sätta patienternas behov i första rummet och att driva forskning med samma nyfikenhet och envishet som alltid.

Arvid Carlssons arv lever vidare – från SSRI och dopaminhypotesen till dopaminstabiliserarna – och hans idéer fortsätter att inspirera nya generationer forskare världen över.

Genier Arvid Carlsson är en podd-dokumentär i tre delar, producerad av mig, Christian Dahlström. Du kan lyssna på serien i podden Sinnessjukt – på Spotify, Apple Podcasts, Acast och alla andra poddappar, men för att lyssna behöver du först bli Patreon-medlem på Patreon.com/sinnessjukt

Dokumentären har möjliggjorts med stöd från Längmanska kulturfonden, Arvid Carlssonfonden och Schizofrenifonden, samt poddens medlemmar på Patreon.

Lyssna här:
Del 1 – Från Lund till världens forskningselit
Del 2 – Från motstånd till Nobelpris
Del 3 – Dopaminets arv och kampen för psyket

Läs manuset och källhänvisningar på Patreon.com/sinnessjukt

Last December, as I was working on a podcast documentary about Sigmund Freud, I had the chance to engage in a conversation with the psychologist and science historian, Frank Sulloway. Back in 1979, Sulloway released his well-known book ”Freud, Biologist of the Mind,” shedding light on the fact that much of Freud’s theoretical framework relied on biological theories that have since been proven incorrect. Listen to the full interview above or read my summary below.

In the vast landscape of scientific history, few individuals have stirred both fascination and debate as much as Sigmund Freud. I had the honor of interviewing esteemed scholar Professor Frank Sulloway, whose research has challenged conventional notions about Freud and the development of psychoanalysis, offering valuable insights into the enigmatic figure and his enduring legacy.

Sulloway’s insights painted a vivid picture of how Freud was perceived in the 1970s, the changing tides of opinion over time, and the fundamental flaws that undermined Freud’s credibility as a scientist.

The 1970s was a period when Freud’s influence seemed unassailable. It was during this time that Sulloway himself published his critical book on Freud, which aimed to revise our understanding of the psychoanalytic pioneer. ”Freud’s stock was very valuable back in those days,” Frank told me as we reflected upon that particular era, when the extensive discourse and exploration into Freud’s enigmas were still on the horizon.

Prior to our interview, I had shared with him a quote from his own book, where he credited Freud’s writings as ”possibly the most important body of thought committed to paper in the twentieth century.” The quote left him slightly perplexed, and although he was, in fact, merely referencing the words of American sociologist and cultural critic Philip Rieff, he admitted that he wouldn’t express it in the same manner today: “I think that today, looking back, I would have not said ‘possibly’, I would have found some more critical way to say it. However, that quotation really sort of sum up how things were in the late 1970s with Freud riding quite high.”

As the interview unfolds, Sulloway traces the changing perception of Freud and his work. He highlights a pivotal moment in the 1970s when Henri Ellenberger’s book, ”The Discovery of the Unconscious,” challenged Freud’s claim of being an outcast whose views were unrecognized. This wave of revisionism questioned Freud’s legend and set the stage for a critical reevaluation of his theories. Sulloway recognizes the significance of publishing his book during this transformative period: “Looking back I’m actually quite grateful that I got interested in Freud and wrote my book when I did, because in the next ten years the revision was sort of over.”

The transformation of Sulloway’s own perception of Freud becomes evident as he discusses the current status of psychoanalysis. He declares, without hesitation, that he has ”not the slightest doubt that psychoanalysis is a pseudoscience today.” This definitive statement reflects his journey from a more favorable perception of Freud that aligned with the prevailing sentiment in the 1970s, to recognizing the inherent flaws in Freud’s scientific approach.

In a 1991 article on Freud’s case histories, Sulloway explores his changing perspective. He explains that the revelations brought forth by subsequent publications on the case histories exposed the extensive interpretive liberties Freud had taken. This divergence between the patients’ accounts and Freud’s published interpretations cast a shadow of doubt on Freud’s reliability as a scientist. He describes the article from 1991 as a missing chapter from his earlier book, as it shed light on Freud’s disregard for the scientific method and his tendency toward speculation: “When I wrote the paper I did on the case histories in 1991 I really reviewed that as a chapter I should have included in the book, because whiggish history aside, it does place Freud in a much more critical light, as someone who fundamentally didn’t understand the basic principles of science.”

”It does place Freud in a much more critical light, as someone who fundamentally didn’t understand the basic principles of science”

One of the most impactful revelations in the 1980s came from Sergej Pankeev, better known as The Wolfman, the most famous of all of Freud’s case histories. Austrian journalist Karin Obholzer conducted a series of interviews with him in the 1970s, which were compiled into a book published in 1982 (originally in German in 1980): “Obholzer’s book is quite interesting, because the Wolfman lived long enough to basically say Freud’s representation of his sort of cure was all wrong, he was never cured and he never believed Freud’s own interpretations, and just detail after detail makes you realize the arbitrary nature of the interpretations that went on in the case histories.”

As our conversation delves deeper, we uncover the biological theories from the 19th century that heavily influenced Freud’s work. Professor Sulloway outlines two critical assumptions that Freud adopted from his background in biology. The first was the principle of the conservation of energy, which posited that repressed sexual energy finds expression in neurotic symptoms. This principle, proposed by Hermann Helmholtz, has since been debunked, undermining Freud’s interpretation of neurotic symptoms and dreams: “We know today that’s just totally wrong, that’s not the way the physiology of the human body or the human brain works, so that’s a pretty fundamentally wrong assumption that undermines a lot of Freud’s interpretation of neurotic symptoms and also the way dreams work.”

The second set of assumptions originated from Ernst Haeckel’s biogenetic law, which suggested that ontogeny recapitulates phylogeny, meaning that an individual’s development mirrors the evolution of the species. Freud applied this idea to his theory of psychosexual development (the anal, oral and genital stages). “It [Freud’s theory of psychosexuality] makes absolutely no sense based on anything other than Haeckels biogenetic law. Now, the problem with that is the biogenetic law is just wrong!”

Professor Sulloway further emphasizes Freud’s aversion to criticism and his resistance to changing his theories in the face of mounting evidence. Freud’s refusal to adapt his ideas weakened his position as a scientist and raised doubts about his commitment to objective inquiry. The rejection of dissenting views and the stifling of intellectual debate ultimately hindered the scientific progress of psychoanalysis.

Unmasking Freud and critically examining his theories is an ongoing process. While Freud’s impact on the field is undeniable, the flaws in his scientific methodology and the lack of empirical evidence to support many of his claims have eroded his standing as a scientific pioneer: “You can find others who were more similar to Freud, although Freud is something of an outlier. If we wanted to look for analogs to Freud we would probably go back and look at those scientists who developed pseudo sciences of sorts, so Mesmerism, Mesmer and the theory of Mesmerism or Gall’s theory of phrenology, those would be sort of the analogs of Freud in the nineteenth century. People who developed theories that later sort of collapsed because they just didn’t hold water.”

”If we wanted to look for analogs to Freud we would probably go back and look at those scientists who developed pseudo sciences of sorts”

In conclusion, the legacy of Sigmund Freud and the field of psychoanalysis remain subjects of debate and critical examination. While Freud’s contributions to our culture cannot be overlooked, the flaws and limitations of his theories have undermined his standing as a scientific figure. Through the work of scholars like Professor Frank Sulloway, we continue to unmask Freud, scrutinizing his methods and challenging his claims. In doing so, we pave the way for a more objective and evidence-based approach to the study of human psychology.

This is just a short summary of the interview; the full interview can be listened to (for free) in the player at the top of this post. Make sure you also check out my interview with Frederick Crews, another acclaimed Freud scholar. Enjoy!

Last year, while I was making a podcast documentary about Sigmund Freud, I got the chance to interview Frederick Crews, a renowned critic of Sigmund Freud and author of the book “Freud: The Making of an Illusion”. You can listen to the full interview above (the documentary is in Swedish, unfortunately). Here’s a short summary:

Professor Crews has spent decades examining Freud’s life and work, challenging many of the widely accepted ideas about the father of psychoanalysis. Our conversation shed light on some of the key aspects of Freud’s personality and how they influenced his theories.

One of the main traits that Crews emphasized during our conversation was Freud’s ambition. Crews explained that Freud’s ambition was divorced from scientific curiosity:

“He had a scientific career briefly before he took up psychoanalysis, but his real interests were never scientific, they were literary and philosophical and historical. He really wanted to be a great personage in the world, and he was determined to make it happen. And to do so quickly as possible, even – you might say – suddenly.”

This ambition led Freud to endorse various theories without thoroughly examining the evidence for or against them. He was not driven by empirical investigation but rather by the desire for public success. Crews pointed out, ”What he did was to appeal over the heads of his scientific colleagues to the broad public, and to present himself as a great discoverer, as a kind of legendary figure. He was a great success at that, but that’s not science.”

”What he did was to appeal over the heads of his scientific colleagues to the broad public, and to present himself as a great discoverer, as a kind of legendary figure. He was a great success at that, but that’s not science.”

Freud’s scientific career before psychoanalysis was quite brief, but he had a talent for microscopic studies of human and animal anatomy. Unfortunately, he lacked the empirical rigor one would expect from a successful scientist.  

”Freud was incapable of self-criticism, if anything went wrong with his treatment, it was somebody else’s fault, always, it was never his. And, you know, in a typical scientific career someone might be lucky enough to discover something at some point after many years of labor and many disappointments and frustration, but a scientist will keep at it until he or she has exhausted the rational possibilities. And as I said this simply just was not Freud’s way, he didn’t have either the temperament or the circumstances in his life that would enable him to show such patience,” Crews explained. In his view, Freud’s impatience and lack of self-discipline hindered his ability to test his theories rationally and led to frequent abrupt changes in his ideas.

To understand the roots of Freud’s theories, one also has to examine his early involvement with cocaine. Professor Crews highlighted that cocaine played a crucial role in Freud’s professional life, and in making the “discoveries” of psychoanalysis:

“One of the effects of cocaine that Freud emphasizes in his writings, is that it frees a writer from writer’s block. You become uninhibited in your thinking and your writing. Well, if that’s so, what this implies is that Freud’s theories were developed under the influence of cocaine. And if you read the Freud-Fliess letters with that in mind you will see a great deal of evidence of confusion of mind as he searches around for the key to the unconscious and so forth.”

”Freud’s theories were developed under the influence of cocaine.”

Freud’s advocacy of cocaine was reckless, as he did not conduct proper research or consider the negative effects it could have on patients. Instead, his main source of information was actually old editions of an advertising magazine for a pharmaceutical company.

“He read some back numbers of an American journal called the Detroit Therapeutic Gazette. He didn’t even notice that this journal was a propaganda operation by the Parke-Davis drug company. It was designed to sell drugs. Freud never even noticed that, even though the name of the owner of the company was on the cover of the magazine,” Crews explained, adding: “The Detroit Therapeutic Gazette had stopped recommending cocaine some four years before Freud became aware of it. He had to read the back numbers. There was something about cocaine that made Parke-Davis very nervous, they were backing off from it. But Freud didn’t care about that.”

The interview also shed light on Freud’s insatiable desire for wealth and fame. Freud’s wife criticized him for thinking about nothing but money, and he made his patients pay him large sums of money, knowing that he would never succeed in curing them.

”Freud was extremely greedy, he had various hidden foreign bank accounts. He knew that many of his patients were incurable but they were very, very wealthy, and he had no intention of telling them that they should seek some other form of cure or they should just give up. He liked very much the fact that he charged them a great deal of money for treatment that could go on and on and on for years. And he became extremely wealthy, he lost every penny of it in World War I, but after the war he resumes his ways and became very, very wealthy again. Wealth and fame were of paramount importance to him.”

”Freud was extremely greedy, he had various hidden foreign bank accounts. He knew that many of his patients were incurable but they were very, very wealthy, and he had no intention of telling them that they should seek some other form of cure or they should just give up.”

When asked about the criticism Freud faced for his promotion of cocaine, Crews explained, ”There was a man named [Albrecht] Erlenmeyer who actually was a responsible physician, who had been dealing with cocaine and knew a great deal about it, who read Freud’s papers. Freud wrote four or five papers in the 1880s, rashly advocating therapeutic use of cocaine. Erlenmeyer read these papers and thought they were horrible, and criticized Freud, and especially criticized him for recommending that morphine addicts be injected with cocaine.”

How did Freud react to this harsh criticism from one of Europe’s leading experts on morphine addiction? Well, he kept lying.

“Freud’s response to Erlenmeyer was: ‘I never said that, I never advocated the injection with cocaine, with patients. I just didn’t do it.’ So, he was absolutely lying, what he was doing was counting upon the fact that his readers would not look up his original papers and find out what he had said.”

According to Crews, this deliberate misrepresentation of his own work was a recurring theme in Freud’s career. The extent to which Freud and his disciples attempted to hide the truth about his cocaine use and other aspects of his life and work is also significant. Professor Crews noted, ”The psychoanalytic establishment largely ignored the topic of cocaine, hoping to prevent it from reaching the public eye. Freud’s devoted disciples, who were closely associated with him, knew about his flaws but often remained silent.”

”The psychoanalytic establishment largely ignored the topic of cocaine, hoping to prevent it from reaching the public eye.”

In conclusion, understanding Freud’s personality traits, including his ambition, lack of scientific discipline, and greed, is essential for a comprehensive understanding of his theories. His involvement with cocaine and his disregard for scientific rigor compromised the validity of his work. Professor Crews’ insights provide valuable perspectives on Freud’s life and the origins of psychoanalysis, urging us to critically reevaluate the contributions and limitations of this influential figure in the history of psychology.

This is just a short summary of the interview; the full interview can be listened to (for free) in the player at the top of this post. Enjoy!

Jag har spelat in en lång podcast om opioidepidemin i USA, tillsammans med beroendeforskaren och psykiatrikern Joar Guterstam. Han är en av landets främsta experter på beroendesjukdomar och arbetar både kliniskt och forskar på ämnet. Hela specialen om opioidkrisen, där vi även talar om situationen i Sverige och kommer in lite mer generellt på svensk narkotikapolitik, finns i min podcast Sinnessjukt.

I den första delen får vi veta mer om varför opiodkrisen uppstod under andra halvan av 1990-talet på landsbygden i USA. Opium har brukats i flera tusen år och när man lärde sig att utvinna morfin ur opiumvallmon i början av 1800-talet – och sedan heroin i slutet av 1800-talet – uppstod opioidkriser liknande den vi nu upplever.

Joar berättar om opioidernas historia och hur det kan komma sig att vi återigen har underskattat dess negativa effekter. Vi pratar även om Dopesick – Dealers, Doctors and the Drug Company that Addicted America – boken av den amerikanska journalisten Beth Macy som förra året blev till en hyllad tv-serie på Disney+ – och hur Purdue Pharma och ägarfamiljen Sackler hävdade att det nya preparatet OxyContin bara orsakade beroende hos mindre än 1 % av användarna.

Du kan lyssna på del ett helt gratis i spelaren här nedanför eller i valfri poddspelare (sök efter ”Sinnessjukt”):

I den andra delen pratar vi om situationen idag, i såväl USA som Sverige. Sedan Dopesick publicerades 2018 har situationen bara förvärrats, med ökad opioiddödlighet som följd. Enligt myndigheter var de opioidrelaterade dödsfallen så många som 68630 personer i USA under 2020, vilket motsvarar nästan 200 pers om dagen.

Joar får svara på varför han tror att utvecklingen inte tycks gå att vända, samt om den ökade förskrivningen av oxikodon (OxyContin) innebär att vi har en opioidepidemi även i Sverige?

I den tredje delen lämnar vi opioidepidemin och talar mer om den svenska narkotikapolitiken. Bland annat pratar vi om SVT-journalisten Johan Wickléns nya bok ”Vi ger oss aldrig” (läs min recension på länken) där han fokuserar främst på cannabis och hur den svenska narkotikapolitiken från 1960-talet fram till idag har varit utformad. Orsakas schizofreni av cannabis? Bör man undvika cannabis om man har psykossjukdom i släkten? Och vad tycker Joar om avkriminalisering respektive legalisering av cannabis?

Den fjärde och sista delen är extra lång och spännande och är bara tillgänglig för betalande patroner på patreon.com/sinnessjukt. Vi pratar om den otroligt fascinerade och inflytelserika psykiatrikern Nils Bejerot – vem var han, hur förändrade han narkotikapolitiken, och hur påverkar den okända familjetragedin synen på hans inflytande över den repressiva hanteringen av narkotikafrågan?

Joar får också berätta vad han tycker om den väldigt omtalade samsjuklighetsutredningen, som föreslår flera reformer enligt principen skadereducering (harm reduction) vilket om förslagen får gehör kan ändra kursen för svensk narkotikapolitik. Utökade sprutbytesprogram, mer substitutionsbehandling och till och med brukarrum kan bli verklighet – är det bra eller dåligt?

Dessutom får Joar svara på alla era lyssnarfrågor: Får läkemedelssäljare i Sverige bonus på liknande sätt som de får i USA? Hur påverkar lagstiftningen konsumtionen av illegala droger? Leder hårdare straff till mindre bruk?  Var det något i samsjuklighetsutredningen han tyckte var dåligt? Har Joar några bra eller mindre bra exempel på samverkan mellan socialtjänstens socialpsykiatri? Vilka hinder finns det för att göra Naloxon mer tillgängligt än vad det är idag och varför är det fortfarande receptbelagt?

Smakprov av det fjärde avsnittet kan du lyssna på här:

Jag hoppas du gillar min podd om opioidepidemin. Köper du böcker via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Det finns en hel del fonder och stiftelser som arbetar för människor med psykisk ohälsa i alla dess former. Alla de här fonderna och stiftelserna nedanför har hjälpt mig (och dig) på ett eller annat sätt. Nu är det dags att du hjälper dem.

Jag vet att det finns många därute som vill hjälpa till i kampen mot psykisk ohälsa. Många känner sig handfallna och vet inte hur de ska hjälpa till. Man har kanske inte heller tid att engagera sig fullt ut heller, vilket jag verkligen respekterar.

Tur då att det finns andra som gör det åt dig. Här nedan har jag listat sex organisationer som på olika sätt bidrar till att göra livet lättare för de som har exepmelvis depression, ångest, bipolär sjukdom eller schizofreni.

Alla kan inte gör allt, men alla kan göra någonting. Se nu till att ni stödjer någon (eller alla!) de här organisationerna som gör ett sådant hästjobb:

Fonden för Psykisk Hälsa är en mycket bra fond där i princip varenda jäkla krona som sätts in går till forskning och opinionsarbete. Psykiatri- och psykologiforskning får så offantligt mycket mindre anslag än forskning på kroppssjukdomar, trots att runt hälften av alla sjukskrivningar i Sverige idag beror på psykisk sjukdom. Det är faktiskt en skandal att det ser ut så. Fonden för Psykisk Hälsa har funnits sedan 1993 och de delar varje år ut flera stipendier till unga lovande forskare inom psykiatri, vilket är otroligt viktigt.

Fonden har 90-konto vilket är det bästa kvalitetsmärke man kan få i Sverige, kraven för att få det är otroligt höga i termer av hur stor andel av pengarna som måste gå direkt till fondens ändamål. Du kan även starta en egen insamling för psykisk hälsa och stötta forskningen på det viset.

Jag är en av Fonden för Psykisk Hälsas ambassadörer sedan 2015 och vet vilket viktigt arbete de gör. Det finns gott om sätt att hjälpa Fonden för Psykisk Hälsa i deras arbete, och det är dessutom busenkelt. Gå in här för att läsa mer!

Numera anordnar de också Mental Health Evening, som är en gala där man uppmärksammar psykisk ohälsa lite extra. Här är en video från galan:

Mind grundades redan 1931. De arbetar med att sprida kunskap och information, samtidigt som de driver stödverksamheter (de har telefonlinjer och onlinechat till exempel) för personer som mår psykiskt dåligt. Mind är en ideell förening med c:a 2000 medlemmar. I deras stödverksamheter arbetar närmare 100 volontärer som svarare.

Jag har själv suttit i Minds styrelse (utan betalt) och rekommenderar dem så klart väldigt gärna. Utomordentligt bra organisation som är väldigt professionella. De har även rekommenderat min bok om depression och panikångest på sin Facebook-sida.

Det är jättelätt att engagera sig i Mind. Du kan bli medlem (240 kr om året just nu), volontär, eller skänka pengar. Allt du behöver veta finns här.

Suicide Zero arbetar för att radikalt minska självmorden i Sverige. De är en relativt nybildad förening som grundades 2013 men som har vuxit väldigt snabbt. Föreningen arbetar mycket med opinionsarbete och utbildning inom suicid, bland annat Våga Fråga-utbildningar både på plats och via nätet och som ”ger dig verktygen du behöver för att kunna agera om någon i din närhet verkar må dåligt och har självmordstankar”.

Hjälp Suicide Zero i deras viktiga arbete, mer info finns här.

När jag blev sjuk var Sankt Lukas faktiskt ett av de ställen jag sökte hjälp på, jag skriver även om dem i frågan ”Var kan man söka hjälp?” i min bok. De erbjuder subventionerad psykoterapi till dem som inte tjänar så mycket. Jag var student och hade svårt att få terapi genom vårdcentralen och psykiatrin eftersom det är (var?) dålig tillgång på terapi inom landstinget i Stockholm.

Det blev aldrig att jag gick till Sankt Lukas, jag tror att jag trots allt fick hjälp någon annanstans eller att jag struntade i det just då, men jag vet att många söker till Sankt Lukas får hjälp. I grund och botten tycker jag så klart att alla borde få hjälp av den offentliga sjukvården även för psykiska problem, men så ser det inte ut idag och då tycker jag att Sankt Lukas är en toppenorganisation om man vill ge ett konkret stöd till dem som behöver hjälp.

Så här skriver de om sin insamlingsfond:

”Insamlade medel används till att subventionera samtalsavgifter för personer som behöver psykoterapeutisk hjälp vid mottagningen, men inte har råd med hela avgiften. Din gåva är av stor betydelse i svåra livssituationer och skickas till S:t Lukas Insamlingsfond, bankgiro 5299-3953. Märk inbetalningen GÅVA.”

Fountain House är en internationell organisation som föddes i New York på 40-talet. Deras verksamhet innebär att psykiskt sjuka människor får en meningsfull vardag. De har aktiviteter där alla som vill får vara med och bidra, bland annat genom deras prisbelönta radioshow Radio Totalnormal där jag har varit med och blivit intervjuad. Det var otroligt inspirerande att se deras verksamhet, de GÖR verkligen skillnad, varje dag, året runt.

För att stödja Fountain House kan du till exempel bli medlem, läs mer här: http://www.fountainhouse.se/hur-blir-man-medlem/

Jag är medlem i Föreningen Balans, jag tror att det kostar hundra spänn om året eller något sådant. De gör en massa bra saker, bland annat sysslar de med opinionsbildning och sprider kunskap. Det är en organisation med eldsjälar som försöker göra livet enklare för alla oss som har eller har haft problem med depression eller bipolär sjukdom.

Här hittar du deras medlemsansökan.

Som vanligt vill jag påminna om att jag inte har fått betalt av någon av de här organisationerna för att det här inlägget, eller något annat inlägg här i bloggen. Bara så att ni vet. Däremot älskar jag dem, så skänk pengar nu!