Klockan tio i fem exploderade gastuberna i Taimour Abdulwahabs vita Audi. Drygt tio minuter

senare, när han återigen gått in på den nästan folktomma Bryggargatan, sprängdes bomberna som han bar runt sin mage och i en ryggsäck på ryggen.

Sverige hade fått sin första självmordsbombare.

Efter att gruppen besökt en israelisk militärpostering vid gränsen mot Gaza skrev Paul Weston följande på bloggen Gates of Vienna. ”Den fysiska gränslinjen mellan Israel och Gaza är också den bildlika gränsen mellan Islam och Västerlandet; eller rättare sagt mötesplatsen mellan godhet och ondska, där ondskan har fått beskedet; hit men inte längre.”

Det nya livet i riksdagens korridorer och i plenisalen kombinerades med fester, mängder med fester. Oftast samlades man hos Erik Almqvist, eller i Kent Ekeroths riksdagslägenhet i Gamla stan. Ofta började festerna kring klockan ett två på morgonen, efter att krogarna kring Stureplan hade börjat stänga. Trots tidpunkten skruvade deltagarna på efterfesterna upp musiken till högsta nivå.

När Jimmie Åkesson anlände till Sverigedemokraternas valvaka kring klockan halv elva på kvällen, blev ljudnivå nästan jämförbar med hur det brukar låta på Råsunda efter ett landslagsmål av Zlatan. Hoppande och skuttande av glädje omringade partikamraterna sin ledare, skrikande: ”JIMMIE, JIMMIE, JIMMIE!”.

Partiet gick ut mycket hårt. Tonen sattes redan i rubriken: ”Erik Almqvist redogör för grälet med Soran Ismails gangsterkamrat.”

Sverigedemokraterna verkade få sista ordet när Erik Almqvist i partiets ”motvideo” pekade ut Soran Ismail som lögnare: ”Väldigt lågt Soran! Väldigt smutsigt! Men sanningen kommer alltid fram!” Det var bara en sak. De hade missat en liten, men viktig detalj. Ingen hade tänkt på att en version av järnrörsfilmen blev kvar på redigerarens dator.

De tre männen tog sig uppför trapporna till Regeringsgatan. Erik Almqvist längst fram med sitt rör i båda händerna, höjt i slagläge. Bakom honom gick Christian Westling, även han med ett järnrör i händerna och längst bak, med ett järnrör i ena handen och mobilkameran i den andra gick Kent Ekeroth. ”Alltså vi vill inte göra någonting! VI FÖRSVARAR OSS, VI FÖRSVARAR OSS”, ropade Ekeroth gång på gång, oklart till vem.

”Han var rädd för ’kiss and tell’-tjejer”, berättar en partivän. ”Så han sa att han brukade spela in allt om han lyckats få hem en tjej, så att de inte kunde dra våldtäktskortet. Han satte sin telefon på record. Det där är något han sysslar med ganska frekvent. Det är inte bara mot tjejer, han har ganska mycket material på Karlsson och Åkesson också, det är därför de inte kan sparka honom.”

Hösten 2009 kan ses som en vändpunkt för Sverigedemokraterna. Partiet som grundats av tidigare nazister, hade nu, tjugo år senare, definitivt och slutgiltigt utsett en ny huvudfiende i stället för judarna – muslimerna.

Samtidigt som Peter Mangs letade efter orsaker till sina sociala och personliga tillkortakommanden växte hans hat mot dem som han kallade ”invandrare”. Med sin 9-mm Glock och en 22-millimeters Unique, ville han döda Malmöbor som han ansåg vara ”invandrare”.

Med närmare kopplingar till den internationella counterjihadrörelsen kommer SD med Kent Ekeroth i förgrunden trappa upp sin skarpa ton mot Islam. Nu fick det vara slut på pratet, på de intellektuella diskussionerna. Nu gällde det att övergå till den rena, råa, fysiska kampen, kort sagt: kriget.