-Det värsta jag vet är när man ska presentera sig i min nya skola. För om jag stammar så kanske dom retar mig. Eller skrattar. Då känns det som jag vill göra sönder saker eller slå någon, berättar Douglas 12 år. Ett program från Barnaministeriet Dokumentär/UR

Tolvårige Douglas Wanström berättar hur det är att leva med stamning, ett funktionshinder som det inte alltid är så lätt att vare sig hantera eller vänja sig vid. Särskilt inte när omgivningen reagerar på hans stamning och han blir så arg han börjar stamma ännu mer. Då, när känslorna blir alltför för starka, brukar han försöka gå undan eller gå in på sitt rum och avreagerar sig på sitt elektroniska trumset. Och på fritiden har han börjat boxas.

Stamning är vanligast bland barn. Man uppskattar att en av tjugo stammar eller har stammat som barn. Oftast försvinner problemen med åren men för knappt en procent följer stamningen med livet ut.

För Douglas är det inte så mycket det att talet låser sig som är det stora problemet, utan reaktionerna och den frustration som följer på dem. Och det är han inte ensam om att känna. Många stammare upplever det just så, att det största hindret mot ett mer flytande tal är rädslan för att hånas. Och många väljer därför att prata så lite som möjligt, med resultat att många isolera sig socialt.

Men så tänker sig inte Douglas sin framtid, han har vänner och de tänker han behålla. Och stamningen den tror han snart försvinner.

– Jag tror det kommer gå bort snart, om kanske ett halvår. När jag känner alla här och inte längre behöver vara nervös för att de ska reta mig.

Ett program av Karin Andersson/UR