Anders C Nilsson
Hopp
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/en-ny-himmel-och-en-ny-jord-ar8he

I den här predikan utforskar jag det kristna hoppet om skapelsens framtid – vi ska inte bort från världen, utan väntar på en förvandling av den, en förvandling som redan är på gång. Predikan är uppdelad i tre delar, och vi läser tillsammans ur Romarbrevet 8:18–22, Uppenbarelseboken 21:1–4 och Johannesevangeliet 20:24–29.

Jag börjar med en dikt jag skrev förra sommaren, En doft av hopp, där luktärter väcker minnen av barndom, hemkomst och tacksamhet. Den enkla blommans rika doft blir ett tecken på Guds närvaro och en påminnelse om att Eden är vårt hem. Den sinnliga skönheten i skapelsen är inte bara något vi njuter av – den är ett eko av Guds godhet. Men samtidigt bär vi på oro över klimatkris och miljöförstörelse. Vad säger det kristna hoppet om vår jord?

Skapelsen som vår hem

Vi börjar med att återupptäcka jorden som Guds goda skapelse – vårt hem, inte något vi ska lämna bakom oss. Jag talar om hur gnostiska idéer och filosofisk dualism har påverkat synen på den fysiska världen som något lägre och den andliga som något högre. Men Bibeln säger något annat: Gud såg att det var gott. Och det största beviset för att Gud inte har förkastat skapelsen är inkarnationen, att han själv klivit in i den och blivit människa. Vårt hopp handlar om något mycket större än att vår själ ska komma till himlen när vi dör, nämligen om kroppens uppståndelse och hela skapelsens befrielse. Gud söker oss – som han sökte Adam – och kallar oss att ta ansvar för världen. Klimatkrisen är inte bara ett vetenskapligt faktum, utan också ett rop från Gud: "Människa, var är du?"

En gammal jord blir som ny

Sedan fördjupar vi oss i mysteriet att himmel och jord ska förnyas. Bibeln talar om en ny jord – inte som något helt annat, utan som en förvandling av det gamla. Det grekiska ordet kainos antyder kvalitet snarare än tidpunkt. Gud är som krukmakaren som omformar leran. Vi ser detta redan i Jesus uppståndelse – en kropp förvandlad med nya förmågor men ändå igenkännbar. Detta är obegripligt för oss, och jag delar bilder som kanske kan hjälpa oss förstå: fröet som blir ett träd, larven som blir en fjäril. Det goda vi upplever i skapelsen idag – smak, färg, doft, skönhet – är bara en försmak av något ännu mer verkligt och förädlat i den nya skapelsen. Genom att förstärka det sinnliga kan vi ana den fullkomliga värld som Gud har lovat. När det gäller den nya skapelsen finns här alltså både en kontinuitet, en koppling till det gamla, och diskontinuitet, något helt nytt. Det lilla ordet och hjälper oss att undvika två diken: å ena sidan att strunta i skapelsen som om den inte spelar någon roll, och andra sidan att tro att vi själva kan rädda världen utan Guds ingripande. Det håller ihop hoppet om förvandling med vårt ansvar här och nu – både Guds kraft och vår medverkan behövs.

Den historiska grunden för vårt hopp

Slutligen landar vi i det som gör hoppet trovärdigt: historien om Jesus. Hans liv och död är historiska fakta, men uppståndelsen är ett mysterium som kräver tro. Ändå är det just detta som bar den tidiga kyrkan som växte ofattbart – vittnesbörden om den uppståndne Jesus. Paulus skriver att över 500 personer såg honom, och att utan uppståndelsen är vår tro tom. När vi har svårt att tro och hoppet sviktar, då får vi luta oss mot varandra. Tillsammans sitter vi ihop som en enda kropp och det gäller också alla dem som har gått före. Jag avslutar med en dikt där mina erfarenheter och min tro flätas samman med Tomas erfarenhet för 2000 år sedan. Tillsammans får vi stämma in i kyrkans bekännelse: Att Jesus är vår Herre och Gud.

Samtalsfrågor

1. På vilka sätt har du märkt att du – medvetet ell...