Fredrik Lignell
I befintligt skick
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/del-4-om-konsten-att-inte-fly-ar94d
När livet inte blev som jag tänkt smakar vi på frestelsen att fly. Vi lever i en tid där otillfredsställelsen upphöjts till ideal. Den som är tillfreds eller förnöjsam har tappat stinget, förlorat drivet. Risken är då att vi aldrig är riktigt närvarande i de liv vi fått, utan ständigt dövar oss med alla möjliga flyktmekanismer. Och ingen tid har erbjudit så många möjligheter att fly som vår.
Paulus lever i en tid i antiken där en särskild världsbild börjar spira. Den griper inte tag om kyrkan förrän efter Paulus, men börjar skönjas. Det är en grekisk idé om människan, om världen och om Gud. Den går förenklat ut på att allt upphöjt är distanserat från jorden, från det skapade, från det mänskliga och finns högre upp, i en annan sfär, en högre andlighet, högre uppenbarelser, högre kunskap.
Paulus rör sig i motsatt riktning. Lyssna:
Ef 3:14-21
Stå fast.. Var rotad…
Den djupare andligheten finns inte någon annanstans, utan precis där människan är satt. Vi borrar i Guds godhet och kärlek för att finna friheten.
Ofta gör vi tvärtom. Vi väntar på ”the next big thing” både i våra liv och i kyrkan, vilket riskerar att bli ett direkt hot mot vårt rotsystem.
Vi har upphöjt flykten till en konstart. Kickar, förströelse, arbete, andlighet, en annan kyrka än den jag får dras med, en annan familj, andra arbetskamrater, andra omständigheter, annan stad… Flykten är inte nödvändigtvis geografisk eller konkret, utan smygande och abstrakt. Uthålligheten handlar då om att gå med Gud, tro på Honom och lita på hans trofasthet när allt talar för motsatsen.
Hur rotas vi i Jesus?
På 500-talet lever en man i Italien som heter Benedictus. Han formade en så kallad klosterregel som syftade till att hjälpa människor att följa Jesus i en turbulent tid av politiskt kaos och stora förändringar. Benedictus varnar för en grupp människor i hans samtid som beskrivs så här:
”Livet igenom drar de från land till land och stannar som gäster tre eller fyra dagar i olika kloster. De är alltid på vandring och aldrig bofasta, slavar under sina egna önskningar.”
Hör du hur detta beskriver också vår tid? Regeln består av tre principer, en av dem kallar Benedictus för stabilitas. Här finns en inbjudan till att stanna kvar och sluta jaga, sluta fly. För att det ska kunna ske behöver vi tillit. Vi behöver våga tro att Gud vill oss väl och finns i de liv som blev våra.
När Paulus talar om att rotas i Guds kärlek blir det uppenbart: Om man jagar runt som en galning utvecklas inga rötter. Flykten är en av uthållighetens främsta fiender.
Det finns en paradox i att sträcka sig efter Kristus – ett gott ideal och en gudagiven längtan – och samtidigt inte jaga på världens vis. Jag behöver, i samtal med Gud och med någon förtrogen, urskilja vad som är flykt och vad som är en djupare längtan Gud lagt ner.
Fortsätt falla i Guds händer. Våga tro att något sker när du uthålligt stannar kvar istället för att fly. Det är där, i din stabilitas, som rötterna sakta söker sig nedåt och tron mer och mer blir en kärlek. Ju mer du och jag rotas i Guds kärlek, i att vår djupaste identitet inte handlar om jobbet, framgångarna, prylarna, bostadskarriären… desto mindre benägna blir vi att fly.
--------------------------
För samtal:
- Känner ni igen er i teckningen av en rotlös kultur präglad av flykt? Kan ni ge ytterligare exempel på hur det lockar oss bort från rötterna?
- Vad skulle ett liv präglat av stabilitas kunna innebära för er? Tänk inte för stora förändringar, då är det stor risk att inget blir av.
- Hur kan vi röra oss mot att allt mer rotas i Jesus och finna vår identitet i Guds kärlek? <...
