Encore Prelude

Kory Clarke började som trummis och spelade jazzfusion. Varför klev han fram och började sjunga? Svaret är kortare än man tror.

Vi når honom när han i Edinburgh, mitt i förberedelserna inför turnén som firar 35 år med Drugs, God and the New Republic.
Han berättar om performancekonsten i Detroit som gav bandet dess namn, varför trummisar egentligen är arrangörer och varför han alltid låter inspelningen rulla när gitarristerna stämmer.
Om en ny låt på kommande plattan som handlar om AI som han skrev för tre år sedan. Enligt honom har allt i den börjat slå in.

Vi kommer också in på måleriet. Där jobbar han lika aggressivt som med musiken: han målar tills det blir bra, förstör det och börjar om.

I A Different Frequency frågar jag om Kory Clarke är en roll han spelar. I bakgrunden skakar hans fru på huvudet.

Warrior Soul spelar på Encore i Sundbyberg den 24 september, med Stockholmsgitarristen Rille Lundell i bandet. Cobra Cult är förband.

En ursäkt: Efter inspelningen fick jag problem med Korys ljud. Jag lyckades rädda en lågupplöst version av videon, och det är den ni ser här. Förlåt för det.

Svenska.
Vad gav Ramones egentligen Fleshtones? Inte ett sound, visar det sig.

Peter Zaremba grundade Fleshtones i Queens 1976 och har spelat Super Rock sedan dess: garage, R&B, soul och lite disco, om man lyssnar noga. Här pratar han om CBGB-åren, om varför bandet skriver mer tillsammans sedan gitarristen Keith Streng flyttade till Sverige, och om en låt som legat i hans huvud i årtionden innan den fick sin text. Allt medan han bakar muffins.

The Fleshtones spelar på Encore i Sundbyberg den 2 och 3 oktober 2026. Två kvällar, två olika shower.

English
Peter Zaremba founded the Fleshtones in Queens in 1976 and has been playing Super Rock ever since: garage, R&B, soul, and a little disco if you listen closely. He talks about the CBGB years, why the band writes together more since guitarist Keith Streng moved to Sweden, and a song that sat in his head for decades before it found its lyric. All while baking muffins.

In A Different Frequency, he's asked which is the real work: the record or the show.

The Fleshtones play Encore in Sundbyberg/Stockholm on October 2 and 3, 2026. Two nights, two different shows.

Coca Carola bildades i Åkersberga 1986 och blev ett av den svenska punkens mest flitiga band: arton år, över 500 spelningar, innan de la ner 2004.

2023 kom de tillbaka. I november 2025 släppte de "När sen är försent", sin första skiva på tjugoett år. En titel som fick en tung, extra innebörd när grundaren och trummisen Mårten Tolander gick bort strax innan skivan släpptes.

I det här avsnittet pratar vi med Curt "Curre" Sandgren (sång), Jonas Winberg (gitarr), David F Persson (trummor) och Jerk Norman, bandets nya basist sedan årsskiftet.

Vi pratar om fyrtio år av punk, varför texter antingen ska vara ren nonsens eller betyda något på riktigt, och vad det gör med ett band att skriva en skiva ihop igen efter så lång tid.

Coca Carola spelar på Encore i Sundbyberg lördag 26 september, med Strikt som förband. Då kör de sin debutplatta från start till mål, innan det blir en hitkavalkad på det.

En tisdagkväll ringer telefonen. Rösten i andra änden säger att den är Scott Gorham, från Thin Lizzy. Matti Alfonzetti lägger på. Den ringer igen.

Det är en av historierna i det här samtalet med Matti Alfonzetti, sångaren i Black Blood Sthlm. Bakom honom ligger Bam Bam Boys, Jagged Edge i London och det svenska hårdrocksäventyret Skintrade, som kom närmare ett internationellt genombrott än de flesta svenska rockband någonsin gjort. Ändå kom det aldrig riktigt hela vägen. Vi pratar om varför, och vad han själv tror ligger bakom det.

Vi pratar också om rösten som vägrar åldras trots att han knappt värmer upp innan ett gig, om varför Black Blood Sthlm medvetet byggdes som ett band och inte ett projekt, och om Skintrade-perioden som han både bär med sig och håller på armlängds avstånd.

Black Blood Sthlms debut-EP släpps 18 september. En vecka senare spelar de på Encore i Sundbyberg, med Mattis son Dante i förbandet.

Bandet skulle egentligen ha hetat One Man Down. Sedan kom det in en till. Och sedan en till.

One More från Sundsvall har spelat ihop i tolv år. Krogar, fester, klubbar. Uppemot tvåhundra låtar i repertoaren, blues i botten och reggae, rock och pop ovanpå. 2025 släppte de sin första EP, Final Act, och singeln Confession. Jag frågade varför en debut-EP heter slutakten. Svaret var inte det jag väntade mig.

I det här avsnittet av Encore Prelude möter jag Håkan Alfredsson (gitarr, sång), Susanne Jonsson (sång) och Erik Brydolf (trummor). Vi pratar om konsten att smyga in egna låtar i ett partyset utan att publiken märker det, om ett Janis Joplin-tribute i Finland som pågick i tio år, om en farfars dikter som blivit två skivor, och om vad tolv år framför folk som ibland inte kom för att lyssna på bandet utan bara höra musiken faktiskt lär en människa, dvs vad är skillnaden mellan att bli sedd och att bli hörd?

Det är här ni först hör snacket, sen går ni och upplever musiken.
One More spelar på Encore Music Club i Sundbyberg torsdag 17 september 2026. Support: Matti Norlin Blues. Dörrarna öppnar 19:00.


ONE MORE Håkan Alfredsson – gitarr, sång Susanne Jonsson – sång, percussion, Erik Brydolf – trummor, sång Jonas Christiansson – bas, sång Klas Ullerstam – keyboard, munspel

#EncorePrelude #OneMore #Sundsvall #Sundbyberg #Encore #blues #bluesrock #svenskmusik #livemusik #podcast

Intro done in Swedish and the interview is in English.

Idag pratar jag med en man som har hållit ett och samma band vid liv i över fyrtio år, genom nästan fyrtio olika medlemmar, sexton album och ett namn han själv kallar "the stupidest story in the world."

Mike Sary är basist, kompositör och den enda konstanten i French TV, ett band från Louisville, Kentucky, som startade i början av åttiotalet som en avknoppning från ett tidigare artrock-projekt. Musiken går inte att sätta i ett fack: progressiv rock, jazz fusion, Canterbury-doft, Zappa-komplexitet och en rejäl skopa tecknad film. Sary har själv pekat ut Carl Stalling och Raymond Scott, kompositörerna bakom klassisk Warner Bros- och Tom och Jerry-musik, som ett tidigt avtryck: musik som målar bilder.

Senaste albumet heter "The Spanish Caper", inspelat i en studio på den spanska landsbygden utanför Oviedo, och följt av en hel skiva covers på bortglömda låtar från band som Iron Butterfly. Nu är de på väg till Sverige för första gången, med Encore i Sundbyberg som en av stoppen på en kort Europaturné som också tar dem till Norge och Tyskland.

First the talk. Then the Music

Rëdlite gästar Encore Prelude. Sveriges nya sleaze rock-hopp pratar om hårspray, Crashdïet-arvet och varför de vill skapa en ny känsla snarare än att bara kopiera åttiotalet. Bandet spelar på Encore i Sundbyberg den 12 september tillsammans med Lovers Left Alive och Yellow Blend. Intervjun körs på både svenska och engelska.

Det är här ni först hör snacket, sen går ni och upplever musiken.

Legendary manager Doc McGhee discovered Enuff Z'Nuff because he happened to have two of their demo tapes in his car at the same time.

Forty years later, Chip Z'Nuff is the last original member standing in the band, and, since 2016, its singer too.

In this conversation, we talk about the debut that gave the band two MTV hits, and how the label pulled the plug on a third single from that record to rush the band straight into the next one. That next record was Strength, and it landed right in the middle of the grunge wave, we talk about why the band ended up caught in between.

We talk about Cheap Trick's Rick Nielsen, who played guitar on Paraphernalia, and his son Dax, who's played drums on several later Enuff Z'nuff records. Chip talks about taking over lead vocals from Donnie Vie, the Beatles covers album Hard Rock Nite, and the neon-colored bass strings that have become his thing on stage.

We also get into the fact that Enuff Z'Nuff has actually played Sweden before, with a few stories the band still won't let him live down.

Enuff Z'Nuff plays Encore in Sundbyberg on Friday, September 11th, the day after Chip's own birthday.

Note: the intro is in Swedish, the interview itself is in English.

First the talk. Then the music.

Hoting i Jämtland, 1986. Fem tonåringar pressar tusen singlar. Mattis pappa går i borgen. Skivan säljs för femton kronor.

Sen tar det slut. Inte med ett bråk utan med en mening i en dagbok.

Trettiofem år senare ringer någon och vill köpa den där singeln. Han betalar femhundra kronor. Styck. Och han vill ha fler.

I det här avsnittet sitter hela Wizzard ner: Matti Norlin, Mikael Rönnberg, Eskil Rönnberg, Hans-Erik Jansson och Michael Hallberg. Om byn som hade två banker, fem bensinmackar och ett hårdrocksband. Om musiklärarna som satte ihop dem. Om elvaåringen de värvade efter en revy på Folkets hus.

Om låten som vann en rikstäckande låtskrivartävling, valdes ut av Dave Stewart ur Eurythmics, och varför resan till London aldrig blev av.

Om namnet som är felstavat med flit och om vad som händer i kroppen när fingrarna spelar en låt du inte längre minns.

Wizzard spelar på Encore i Sundbyberg den 5 september 2026, tillsammans med Horse of Troja.

Det är här du först hör snacket, sen går du och upplever musiken.

In 2020 Panu Willman had a riff and an idea. He wanted a woman's voice on it. He thought of Hilja Vedenpää, an acquaintance through mutual friends, who had never fronted a band because she was too shy to try. He called her anyway.

The song became "Frail." The band became Swarm.

Since then the Finnish band from Lahti and Helsinki have released an EP, found their lineup almost by accident (the drummer did not really know he was in the band), and made their debut album Air.

We talk about the four years between EP and album, and what "we are adults" actually means when you're trying to finish a record. Writing lyrics from a feeling instead of a plan. Why sadness sounds good, and whether that's a Finnish thing. Why the band is called Swarm and who a song belongs to once it leaves the room.

Swarm play Encore Music Club in Sundbyberg on 3 September 2026 together with A.D. Melora. First night of their Swedish run.

First the talk. Then the music.