Det brukar heta att Sverige är en utvecklad välfärdsstat som tar hand om sina svaga och sjuka. Men efter 30 år av ekonomiska  nedskärningar kan det se helt annorlunda. Möt Mona som efter en mycket komplicerad hjärtoperation och i djup depression nekades försörjningsstöd av socialtjänsten för att hon innehade en f-skattsedel. Resultat blev en lång period av svält och månader i en mörk lägenhet där den av socialtjänsten beviljade hemtjänsten ibland kom för att hjälpa henne att handla mat...för vilka pengar då?

Välkomna till Equalpodden!

Det här är första avsnittet av Equalpodden. Equalpodden kommer att bestå av samtal med människor som har någon form av psykisk ohälsa. Samtal om hur det fungerat för dem att bli friska och fria från det dåliga måendet. Om de nu har blivit det. Och olika problem man stött på längs vägen. I möten med vård och omsorg, i möten med andra människor.

Vi välkomnar också psykiatern Gunvald Larsson som ger olika lyssnare tips och råd ur hans synvinkel…

Varför är det så svårt att säga ifrån?

Martin Luther King har sagt en rad tunga fraser där en lyder: ”Du är inte bara ansvarig för det du säger, utan även för det du inte säger.” Under höstens #Metoo-upprop har uppdagats att det finns en enorm tystnadskultur kring övergrepp mot kvinnor i arbetslivet men även på andra platser i samhället. Men frågan är om tystnadskulturen enbart gäller övergrepp mot kvinnor eller om det finns en generell kultur av tystnad kring många frågor i hela det svenska samhället? Om så är fallet, vad beror det på?

Om nån uppträder som ett arsel på jobbet eller skolan, i tunnelbanan, på gatan, varför har så många av oss så svårt att säga ifrån? Är vi konflikträdda? Eller är vi inte det?

Det finns teorier i omlopp som problematiserar att vi som människor i vårt samhälle har blivit så vana vid att nån annan ska rädda oss eller andra så att vi inte behöver eller vill göra något själva för våra medmänniskor. I Sverige har olika krafter arbetat ganska hårt på att stärka civilkuraget. Det finns ett civilkuragepris som delas ut till minne av Björn Söderberg som mördades av nazister efter att ha protesterat att en nazist på hans arbetsplats blev ordförande i en fackklubb. Det finns galor som hyllar ”svenska hjältar” som gjort insatser de inte behövde göra, för att skydda eller rädda andra. Det har till och med stiftats en lag som kräver att medborgare ska rädda medmänniskor ur farliga situationer men är det då civilkurage man visar?

Svårt att säga ifrån kan bero på konflikträdsla?

Det är kanske så att det är lättare att rädda människor än att gå i konflikt med människor som uppträder illa. Och kanske framförallt människor med makt och hög status. Om människor skull välja att leva efter Martin Luther Kings devis skulle det till en början leda till mer konflikter men på lång sikt till ett bättre samhälle för alla. Vi avslutar denna text med ytterligare ett citat från honom: “Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad”.

I detta avsnitt av ”En kvart om…” diskuterar Therece Teir, vägledare på Equals boende, Jocke Grönvall som bor på Equals boende och Staffan Lundberg som sitter i styrelsen för föreningen dessa frågor med Per Sternbeck som ryggradslös samtalsledare.

Arbete till döds?

I Sverige råder en stark norm som säger att alla som kan ska arbeta. Att ha ett arbete är en grundförutsättning för att vara lyckad. Att vara arbetslös innebär per definition att man är misslyckad. De ledande politiska partierna har gjort ”arbetslinjen” till något av en statsreligion. Arbetet ses som lösningen på stora samhällsproblem som integration, missbruk, psykisk ohälsa, brottslighet. Samtidigt väljer man ganska konsekvent att bortse från de som arbetar så mycket att de blir sjuka.

Sverige är i många delar ett tudelat land där ett stort antal personer mår dåligt för att de saknar ett arbete och ett stort antal mår dåligt för att man arbetar för mycket under för stressade och pressade arbetsförhållanden. Det här borde ju vara ett problem som kunde lösas ganska enkelt tycker man. De som inte har jobb får jobba en del av de andras timmar men så enkelt är det inte. Många som är arbetslösa saknar formell kompetens, och det tar tid att utbilda. Dessutom verkar det som att det finns en gemensam politisk vilja mellan riksdagspartierna att hålla skattenivåerna nere istället för att anställa fler personer i t.ex. sjukvården, omsorgen och skolan, där många av problemen med utbrändhet finns och där fler händer och hjärnor (även outbildade sådana) definitivt skulle kunna göra nytta direkt.

Arbete till döds eller arbetstidsförkortning?

Under slutet på 2017 presenterades en ny pensionsreform vars huvudbudskap är att pensionsåldern höjs. Det är kanske en oundviklighet att det görs i ett samhälle där medelåldern hela tiden ökar men samtidigt finns det stora yrkesgrupper, arbetare, som inte ens klarar av att jobba fram till nuvarande pensionsålder. Är det så att vi kanske borde jobba mindre? Att vi generellt borde sträva efter att arbeta sex-sju timmar om dagen istället istället för åtta? Att det skulle lösa en hel del problem beträffande stress, arbetslöshet, trafikproblem och personalbrister? Och att det är ett sätt att få människor att hålla i arbetslivet längre tid vilket kanske skulle göra att en sån reform lönar sig

I detta avsnitt av ”En kvart om…” diskuterar Therece Teir, vägledare på Equals boende, Jocke Grönvall som bor på Equals boende och Staffan Lundberg som sitter i styrelsen för föreningen dessa frågor med Per Sternbeck som slavdrivande samtalsledare.

Innebär formell utbildning alltid högre kvalitet. Diskar man bättre för att man har gått restaurangskola? Ha gått byggnadstekniskt gymnasium för att kunna måla, snickra, gjuta? Gå vård- och omsorgsutbildningar för att kunna ta hand om och vårda människor? Är det rätt att intyget är det viktiga, medan den praktiska kunskapen, som inte är lika lätt att mäta, får en allt mindre betydelse? Kort sagt, är kraven på formell utbildning för höga i Sverige?

I Sverige har vi lämnat industrisamhället och gått in i kunskaps- och informationssamhället. Det ställs allt högre kvar på utbildning och formell kompetens eftersom man på det viset anser att man höjer kvaliteten på olika tjänster. Man bestämde sig t.ex. för att höja kvaliteten i vården och avskaffade yrkesgruppen vårdbiträde helt. Det fick till följd att undersköterskor fick göra vårdbiträdens arbete och sjuksköterskor fick göra USK:ornas. Blev kvaliteten på vården bättre? Tveksamt.

Men vad får den här utvecklingen för konsekvenser för människor som kan en massa saker men saknar alla papper och intyg? Och vad kan man göra åt det?

Kan arbetsgivarna få större ansvar för utbildning?

För människor som lyckas sluta med ett missbruk och vill bygga upp ett nytt liv är ett jobb närmast en förutsättning för att lyckas. För med arbetslöshet kommer dålig ekonomi och dåligt självförtroende på en ofta dålig självkänsla. En sämre framtidstro leder ofta till dåligt mående och i det läget är återfall och ett ”alternativt liv” ofta mer realistiskt. Samtidigt innebär det svenska systemet att det kostar mycket för arbetsgivaren att anställa. Och det kan bli dyrt om man inte anställer ”rätt person”. För många personer som kliver av ett missbruk finns det inte på kartan att man sätter sig i skolbänken igen. Man är inte där helt enkelt. Och det finns för den delen ingen ekonomi att leva på för en skuldsatt person om hen vill studera.

Kan det vara så att en lösning på problemet är att ta efter den tyska modellen med ett lärlingssystem där lämpliga personer som saknar utbildning får företagsspecifik utbildning av arbetsgivaren?

I detta avsnitt av ”En kvart om…” diskuterar Therece Teir, vägledare på Equals boende, Jocke Grönvall som bor på Equals boende och Staffan Lundberg som sitter i styrelsen för föreningen dessa frågor med Per Sternbeck som orättvis samtalsledare.

Vad är problemet med Djursholm?

Samhället glider isär allt mer. I de fattiga och de rika. I botten finns orter, förorter som Husby, Jordbro, Alby, Rinkeby som tycks befinns sig i ett sorts fritt fall nedåt. Och så finns det orter som Lidingö, Nacka, Vellinge, Djursholm som befinner sig i ett sorts raketstigande. I den allmänna politiska debatten diskuteras inte de galopperande ökande skillnaderna mellan olika samhällen i samhället som ett problem. Detta även fast den senaste forskningen inom de sociala vetenskaperna visar att det är just skillnaderna mellan de som har och de som inte har, som orsakar en rad olika problem. Den forskningen visar att missbruk, psykisk ohälsa, övervikt, för tidig död, brottslighet, kort sagt de flesta sociala problemen, är mindre i samhällen med små skillnader mellan fattiga och rika än de med stora. Den stora poltiska frågan borde alltså vara hur man håller ihop samhället och gör det mer jämlikt. Men icke. Jämlikhetsfrågan är stendöd.

Om klasskillnaderna och jämlikhetsfrågorna diskuteras över huvud taget så är det botten som tas upp. Och då inte bestående av att människorna på botten är fattiga och desperata, utan att de är invandrare och muslimer. Man gör frågan om klass och ojämlikhet till en fråga om kultur. Å andra sidan, det är i botten man skjuter på varandra, eldar varandras bilar, misshandlar varandra. Det är i botten människor lever på bidrag och har svårt med arbete och ibland också med språket. I botten vet man inte ens om att Djursholm finns.

Och i ledarsamhället Djursholm är kontakterna med botten så obefintliga att man inte behöver notera dem. Visst frågar sig vissa: ”Vad fan får vi för pengarna?”. Men sanningen är nog den att skatterna för de superrika är så låga i Sverige att de flesta inte ens behöver säga så.

Så vad är problemet med Djursholm? Jo, Djursholm är symbolen för det nya klassamhällets där de superrika lättar ankar och inte längre behöver ha kontakt med oss andra. Man lämnar oss andra efter sig och jämför sig med motsvarande orter i andra länder mer än i det egna landet.

Man har medvetet, från begynnelsen, satsat på att bli och sett på sig själva som, ett elitsamhälle. Och det är först nu, i nyliberalismens slutkramper man har lyckats fullt ut.

I denna pod försöker Equals medlemmar Staffan Lundberg, Eva Fuchs och Per Sternbeck att gröta i frågan under Docent Magnus Hörnqvist milda tillrättavisande stämma. Först efter halva programmet förstår Eva att det är Djursholm som är ämnet och inte Lidingö. Men det gör ju inget.

I Sverige råder en febril och brinnande högkonjunktur och vissa branscher skriker efter folk som ska komma och jobba. Samtidigt går hundratusentals människor utan arbete och kan inte söka jobben på grund av felaktig utbildning. Ett naturligt svar på detta borde vara snabb arbetsmarknadsutbildning, utvecklad validering av vad människor kan och har med sig, att på ett medvetet sätt snabbt få in folk i de branscher som behöver arbetskraft. Men inte då, istället diskuterar man enkla jobb och sänkta löner.

Kan sex vara ett arbete?

Många krafter driver på för att normalisera prostitution. I Sverige finns röststarka föreningar med inte jättemånga medlemmar som tar och får plats i debatten på t.ex. Pride.

Man tar platsen med hjälp av grundläggande liberala paroller som alla människors fria vilja. Man pratar om att det är bättre för de som säljer sex att få sitt arbete legaliserat och att de därigenom kan uppnå vissa sociala rättigheter och dessutom en ökad personlig säkerhet jämfört med om verksamheten är olaglig. Man pratar om den svenska sexköpslagen som ett hinder för att uppnå detta och i den här argumentationen utmålas anhängare av den svenska sexköpslagen som bigotta moralister som utmålar kvinnorna (för det är ju oftast kvinnor) som enbart maktlösa offer.

Mot den här argumentationen kan man säga att våld mot kvinnor som säljer sex inte på något sätt är mindre i länder med bordeller än länder utan. T.ex. mördas 70 kvinnor som säljer sex, varje år i Tyskland. Undersökningar visar dessutom att i länder där bordeller är tillåtna är graden av trafficking högre än i länder med en lagstiftning som liknar den svenska. Och allt fler länder, bl.a Frankrike, tittar nu på den svenska lagstiftningen för att införa liknande varianter i sina länder.

I denna pod med kriminologen Magnus Hörnqvist som samtalsledare diskuterar sig Equalmedlemmarna Staffan Lundgren, Eva Fuchs och Per Sternbeck fram till ett gemensamt svar på frågan. Svaret blir ett kraftfull: "Njaej!"

Sex kan inte vara ett arbete vilket som helst. Det tar för hårt på de människor, framför allt kvinnor, som utför det. Men det är viktigt att inte utmåla människor som säljer sex  som totala offer. För det krockar med mångas självbild där man man gör vad som krävs för att överleva i en extremt jobbig situation.