Är det höst eller vår,

är det ljudet av steg

eller bara bordsurets tickande

när jag minns en bild

av en som vänder mig ryggen,

går bort från mig på en väg

vadderad av morgondimmor

över ängar och fält.

Kommer jag aldrig att få veta vem det är,

se ansiktet som förblir fördolt

som nattens drömmar,

epos och encyklopedier,

underliga,

oerhörda,

ohörda,

skingrade i uppvaknandets dimlandskap.

utplånade i gryningsljuset.

Vandraren på vägen,

mörkergestalten,

är det jag som är drömmaren

som vänder ryggen mot mig själv

och lämnar mig som jag lämnat allt bakom mig.

Eller är det du som med ryggen mot mig,

bortvänd på väg mellan dimstråken

genom drömmarna

i din ödslighet

ropar,

bönfaller

att jag alltid skall följa dig,

aldrig upphöra

att söka ditt ansikte

för att dela ditt liv.

               11.10.2017