Dikter

Dikter episodes:

• April 03, 2021Etthundrafyrtiofemte dikten

  Mellan blomning och frukt
  

  rann tiden mig mellan fingrarna,
  

  omöjlig att fånga,
  

  fasthålla
  

  med dess krav på mera,
  

  
  

  Det som förlorats kunde aldrig återvinnas.
  

  Tiden aldrig återlösas när den väl förslösats.
  

  
  

  Jag såg nyponrosorna blomma vid stenmuren,
  

  kände deras söta doft fylla mitt inre rum
  

  och tiden stod still.
  

  
  

  Rönnarna vita av fräna blommor,
  

  hela träd i blom
  

  och jag stannade och såg dem blomma.
  

  
  

  Jag såg flädern vitna som i ett snöfall
  

  en doftande driva av fläderblom
  

  och det fanns ingen tid.
  

  
  

  Vår och blomning, skönhet och vällukt
  

  får tiden att stå stilla för ett ögonblick
  

  som förgår, övergår i vissnandets uppvaknande.
  

  
  

  Jag såg kronbladen falla, blomkorgarna tömmas
  

  på sina vita klasar och stå tomma, bruna och fula.
  

  
  

  Jag hade bara betraktat, inget åstadkommit
  

  medan tiden rann mig genom fingrarna
  

  med pockandet på mera.
  

  
  

  Nu förstår jag att jag ingenting förstått
  

  
  

  nu när nyponen lyser röda och svarta
  

  mot rosbuskens lövlösa taggiga grenar,
  

  
  

  bären tynger grenarna mot marken på rönnarna
  

  i väntan på sidensvansarna som en dag skall komma,
  

  fylla dem med ljudet av tusentals spröda klockor
  

  medan de skattar trädet på dess överflöd,
  

  
  

  när flädern står full av bär som druvor för dvärgar
  

  i klasar som blommorna växlat från vitt till svart.
  

  
  

  Blomningen förför, förleder
  

  och jag lät mig förblindas till att tro
  

  att vårens blomning är ögonblicket
  

  när är allt är fulländat
  

  fyller sin form
  

  verweile doch du bist so schön!
  

  medan fruktsättningen, växandet,
  

  mognandet inte är värt att betrakta
  

  i sitt skenbara vissnande, sin gråhet.
  

  
  

  Bländad av vår och blomning
  

  av krav att själv slå ut,
  

  tyngden av kronblad på mina axlar,
  

  att fånga det flyktiga ögonblicket,
  

  njuta mer,
  

  uppleva mer,
  

  prestera mera,
  

  förmera,
  

  talkören att allt är slut när blomningen är över,
  

  att tiden runnit mig genom fingrarna!
  

  
  

  Oktoberdagarna efter Brittsmäss,
  

  när frosten kommer vilken natt som helst
  

  när det är sent, snart försent för det som ännu blommar,
  

  talar ett annat språk,
  

  
  

  svarar de röda och svarta nyponen,
  

  fullbordade rosor, fulla av frön,
  

  
  

  svarar de gulröda rönnbärsklasarna
  

  förvandlade från skräp till fröfyllda bär,
  

  
  

  svarar de svarta fläderbärens korgar,
  

  fläderblommens fruktsamma metamorfos,
  

  
  

  att allt har sin tid
  

  att det tar tid,
  

  att det får ta sin tid,
  

  
  

  att låta det ske som sker
  

  med nyponrosor,
  

  med rönnblommor,
  

  med fläderblom
  

  med livet.
  

  
  

  Jag kupar mina händer och fyller dem
  

  med nypon, med rönnbär, med svarta fläderbär.
  

  
  

  Som om inte livet skulle få ta tid.
  

  Som om inte våren och hösten får ta sin tid.
  

  Som om mognandet skulle vara förslösad tid.
  

  Som om inte varje tid var sin egen fulländning.
  

  
  

  
  

                  13.10.2017
  

  
  

  ...more

  ---

• April 03, 2021Etthundrafemte dikten

  Platser som jag redan tidigare uppsökt
  

  besöker jag avsiktslös igen
  

  som om jag bara kommit den vägen
  

  och det slagit mig i förbigående
  

  att på andra sidan stenfallet
  

  brann en gång en eld.
  

  
  

  På fälten hörde jag aldrig förr
  

  sångsvanar gräla i snösmältningstid,
  

  om vägen mot tundrorna,
  

  leden till de stora flodernas delta
  

  när rönnbärens stoppsignaler lyste.
  

  
  

  Jag såg resterna av en eld som brunnit ut,
  

   slocknat i en bädd av aska,
  

  sotsvart, avbränd mark, omgiven av stenar.
  

  
  

  Jag besöker ett besök,
  

  minns ett minne av ett minne
  

  som brann utan eld, utan lågor.
  

  
  

  Där jag står syns inga spår
  

  av det förflutnas eld och stenar.
  

  
  

  Jag ser andra stenar, block, gröna av mossa,
  

  tunga, drypande av höstregn,
  

  fläckiga av de mystiska lavarna,
  

  eksem på en människokropp
  

  livstecken på stenblock.
  

  Levande stenar
  

  i sin tid.
  

  
  

  Ännu två timmar till mörkret.
  

  Gryningen redan skymning.
  

  
  

  Höstsäden spirar, grönskar
  

  höjd över tiden.
  

  Träden stilla,
  

  vindlösa, genomskinliga för
  

  det gråblå senhöstljuset.
  

  
  

  
  

  
  

  Rönnbären öppnar mina ögon
  

  för fältens och granarnas grönska.
  

  
  

  Inte knölsvanar bland gräsänderna
  

  kväkande i kamp om brödkanterna
  

  i stadsparkens sminkade sumpmark.
  

  
  

  Ljusgula näbbar i hundratal
  

  stämpipor, orgeltrumpeter,
  

  vaksamma sirener mot intrång.
  

  
  

  Sångsvanarna rastar på fälten,
  

  vita fläckar, svanar, inte plastat ensilage,
  

  vilar där mina vägar går.
  

  
  

  En dag skall jag inte längre se dem.
  

  De skall ha lyft och med sin sång
  

  äldre än skalmejor, gällare än alla
  

  rörbladsinstrument, plogat sin väg
  

  över allas huvud i ett brus av vingslag
  

  som överröstat alla skrikare,
  

  
  

  funnit sin väg till tundrorna i norr,
  

  till de stora flodernas deltan i söder,
  

  glömska av gamla eldar,
  

  stenar som aldrig återfanns.
  

  
  

  Som om det bara funnes denna enda plats
  

  att utan minnen återvända till
  

  med rönnbärsglöd och svanesång.
  

  
  

  
  

              28.11.09
  

  
  

  ...more

  ---

• April 03, 2021Etthundratjugoåttonde dikten

  I klostrets kalvinistiskt kala kapell
  

  ett knäfall, ett kors med Kristi kropp,
  

  ett krucifix, inga helgonbilder, inga statyetter.
  

  
  

  Inget annat än detta kors och fönster
  

  ut mot den stenlagda tomma gården,
  

  backen med allén ned mot vägen,
  

  mot ån, strömmen, blandad med blod och tårar.
  

  
  

  Inte visste jag att det enda som kan resas
  

  över denna stad av sand och aska är kors,
  

  att alla kala, vita rum genljuder av det förflutnas tystnad,
  

  tystnaden efter hammarslagen, skottsalvorna.
  

  
  

  Inte visste jag att det var här de unga männen låg,
  

  nakna med ansiktet mot marken i väntan på att dödas
  

  eller redan döda medan en, avklädd, naken,
  

  fasthållen i armarna, tvingas ned mot något som jag inte ser,
  

  som bilden inte visar, där tigandet tar vid, utanför bilden,
  

  där slutet skedde som att med slaktmask slakta kreatur,
  

  
  

  slakthuset Vilnius där de många kyrkornas klockor ringde,
  

  konsekrationsklockorna i mässan trefalt klingade,
  

  när materian transsubstantierades till kött och blod
  

  och din död firades till dess att du kommer tillbaka,
  

  stiger ned från alla korsen, alla krucifixen i Vilnius,
  

  återkommer för att skilja sanden från askan och ge döda liv.
  

  
  

  Jag vet att Sonderkommandon föregrep uppståndelsen
  

  för att undkomma domen, brände de dödades ben till aska,
  

  blandade askan med sand för vilseleda änglar och demoner.
  

  
  

  Allt detta vet jag,
  

  jag vet att vägen slutar här,
  

  att den inte är en flyktväg.
  

  jag vet att den är tillflyktslös
  

  enbart leder till askan i sanden.
  

  
  

  Det finns ingen annan i himmelen och på jorden
  

  att vända sig till i de kala kallaste rummen
  

  med fönstret mot floden som flyter av blod och tårar,
  

  
  

  ingen att ropa till att öppna ögonen, stiga ned, stiga upp
  

  för att återkomma under tubors och basuners klang
  

  som de i sanden, askan, skall höra först av alla.
  

  
  

  
  

  ...more

  ---

• April 02, 2021Femtonde dikten

  Fyrkantig johannesört och äkta
  

  utefter vägrenen.
  

  Knopp, blomma, frukt och frö
  

  samtidigt.
  

  De gula knopparna blöder,
  

  klämda mellan tumme och pekfinger,
  

  färgar fingerblommorna lila,
  

  mansblod,
  

  fansflykt.
  

  Hypericum maculatum.
  

  Hypericum perforatum.
  

  
  

  Tistelfjun som hejdats i sin resa.
  

  Fastnat ofruktbart en handsbredd ifrån jorden.
  

  
  

  Skära nyponrosor, röda nypon, hårda frukter,
  

  tunt skal utan saft och smak,
  

  taggar som ristar fram blod.
  

  Samtidigt.
  

  Taggar som förblir när kronbladen fallit,
  

  när nyponen svartnat.
  

  
  

  Slånbärsbuskarnas skummande vårflod har runnit förbi.
  

  Immiga, blåsvarta bär i väntan på frosten,
  

  den andra skumningen
  

  som fryser bort det kärvaste.
  

  Blomning och rimfrost bland tornar som växer.
  

  
  

  Revor av åkervinda,
  

  skira trattar som suger in tid och ljus,
  

  signalerar till blåklockorna
  

  att något växer, något rinner ut.
  

  Mörkret.
  

  Tiden.
  

  
  

  Rölleka, rött lönnblad.
  

  Stubbåker.
  

  Höstsådd.
  

  
  

  I skogen växer vita flugsvampar,
  

  de panterfläckiga,
  

  falska kantareller,
  

  alla synliga för den som inte söker.
  

  
  

  Röda liljekonvaljebär på stänglar,
  

  inte tid för smultron, blåbär.
  

  Här finns inga lingon.
  

  Här är inte hjortronland.
  

  
  

  Åkervindorna växer till trumpeter,
  

  lurar som blåser alarm.
  

  
  

  Sensommarmolnen går över himlen
  

  bukiga örlogsskepp
  

  med ännu stängda kanonportar.
  

  Segel uppfyller himlen.
  

  Skepp efter skepp på färd mot drabbning
  

  gör himlen större,
  

  avstånden längre
  

  än under den molnfria högsommardagen.
  

  
  

  I skogen slingrar viltstigarna mellan träd och stenar.
  

  Stigarna trampas när ingen ser det
  

  på skogens villkor
  

  i stenarnas tid,
  

  trädens tid,
  

  vinbergssnäckans tid.
  

  
  

  Silverslemmet bryter ljuset.
  

  Asparna fångar upp vinden.
  

  
  

  Aspar som regn,
  

  vind i aspar som förebud om vattenströmmar.
  

  Tusen pappersklockor förebådar andra slag.
  

  
  

  Allt drar sig längre bort och tystnar.
  

  Allt är ofrånkomligt nära.
  

  
  

  Kände jag igen er när ni båda kom på vägen
  

  i skymningen,
  

  när jag nyss hört hackspetten,
  

  som också ni måste ha hört,
  

  telegrafisten som sänder sitt budskap
  

  med en kod så svår
  

  att inga dekryptörer förmår knäcka den.
  

  Vad är det den vill säga?
  

  
  

  Jag hör men förstår inte.
  

  Bortom trädstammarna på höjden
  

  solnedgångens röda ljus.
  

  
  

  Ännu är allt grönt.
  

  Ännu värmer solen.
  

  Ännu är inte havet isande kallt.
  

  
  

  Det går ännu att somna i mossan.
  

  Ännu en kort tid.
  

  Ännu någon dag.
  

  
  

  Efter vägrenen ligger säden spilld,
  

  fyra ton,
  

  och gror, håller på att växa upp
  

  för att skördas utav ingen,
  

  frysa, dö.
  

  
  

  Avskrädeshögen med eldarna vid havet
  

  där allt dumpades.
  

  Ingen skärgård,
  

  hav på alla sidor.
  

  
  

  Efter nattens bergsbestigning
  

  ingen utsikt över havet,
  

  vulkankäglans skugga faller över molntaket
  

  i gryningen.
  

  Jag kan inte se vad som sker på havet.
  

  
  

  Först efteråt fattade jag fågelbudskapet
  

  i skymningen
  

  
  

  mayday, mayday
  

  save our souls.
  

  
  

            8.9.1994
  

  ...more

  ---

• April 02, 2021Sjuttonde dikten

           Lettisk höst
  

  
  

  Det är senare än de nedfallna äpplena
  

  i grusgången
  

  syrliga utan bruna fläckar,
  

  senare än det ljumma diset,
  

  ljuset inifrån
  

  från en hemlig lampa
  

  som ingen kan finna
  

  i de säkras skallgång.
  

  
  

  Detta är glasvingarnas tid.
  

  Kreaturen står stilla i gråregnet
  

  synliga mellan stammarna.
  

  Löv på väg mot mull.
  

  Allt har fallit.
  

  
  

  Först den röda armén,
  

  inte för första gången,
  

  och de ofrivilligas tåg klarerades mot öster,
  

  sedan den svarta spindelarmén
  

  och kristendomsundervisningen återinfördes
  

  i skolorna
  

  medan salvorna sönderslet de värnlösa
  

  i Salaspils,
  

  sedan den röda i oktober fyrtifyra för att stanna
  

  och boskapsvagnarna rangeras åter till arkipelagen.
  

  
  

  Den som närmar sig dig går över gravar.
  

  Under sanden ligger de döda:
  

  dina,
  

  de andras,
  

  allas.
  

  Utan smärta slipper ingen dig nära.
  

  
  

  Too much pain
  

  too much suffering
  

  too much sorrow
  

  
  

  Inte ens på ditt eget språk
  

  kunde jag säga det
  

  i kamomillångorna i ditt kök för att lindra barnens hosta
  

  för alltid utanför,
  

  skonad.
  

  
  

  Gudsmoder
  

  med den stympade högerarmen,
  

  utan hand
  

  pekar du på barnet,
  

  flickan i din famn.
  

  Det måste vara du,
  

  det kan inte vara någon annan än du,
  

  som tar upp detta stympade barn
  

  i din famn och håller henne intill dig
  

  i din son
  

  och hennes barn
  

  och din son
  

  blir till ett
  

  i din smärta.
  

  
  

  Under viadukten går de breda dubbelspåren,
  

  spårarbetarna går undan för tågen från Saulkrasti,
  

  för det ensamma loket,
  

  nymålat, tungt,
  

  som passerar.
  

  Alla på perrongen som väntar att få resa
  

  dit de själva vill
  

  känner hur marken skakar.
  

  
  

  Känner också de andra
  

  de på andra sidan muren, taggtråden,
  

  i fängelset,
  

  när det tunga loket kör förbi?
  

  
  

  Någon iakttar mig,
  

  ett öga i ett kikhål
  

  ur ett brädskjul på muren.
  

  Jag känner ingen fruktan.
  

  
  

  Utanför muren står ett äppelträd.
  

  En gammal man plockar äpplen i sin väska.
  

  När jag går för att söka mig ett
  

  finns inga kvar
  

  och en kvinna tilltalar mig på ett språk
  

  som jag inte förstår.
  

  
  

  Jag kommer aldrig att få veta vad hon sade,
  

  men av en kvinna så gammal som hon,
  

  så gammal som kvinnorna
  

  som med jordstrimmiga fingrar
  

  sålde höstastrar utanför kyrkogården,
  

  fick jag veta
  

  hur det gick till när hon fördes bort med sin mor,
  

  att den unge soldaten var hövlig
  

  och gav rådet att ta med en extra filt,
  

  att hon som återvänt utan man och barnlös
  

  efter vreden
  

  förlät ligisten
  

  som i julas stulit hennes portmonnä:
  

  har han någon enda som ber för honom
  

  
  

  frågade du
  

  och förlät
  

  och bad som den enda på denna sida
  

  för en som aldrig kallades vid namn.
  

  
  

  Nu förstår jag att förbönen har tusen fina rynkor,
  

  en landsförvists ansikte,
  

  en åldrad sjuksysters ögon,
  

  jordstrimmiga fingrar.
  

  Ett tålamod som jorden.
  

  
  

  Kan de dömda i fängelset,
  

  rånarna och dråparna,
  

  se järnvägsspåren,
  

  kan de också se kyrkogården.
  

  De kan se röken från en brinnande avskrädeshög.
  

  
  

  När jag går över gräset, höstlöven,
  

  över den fina sanden under det tunna täcket av gräs,
  

  vet jag något djupare än gravarna.
  

  Jag ser vad de inte kan se,
  

  inhugget på de nya gravstenarna,
  

  att korset kommit tillbaka
  

  som på de gamla.
  

  
  

  Under träden trängs de döda
  

  aldrig glömda
  

  namn och datum.
  

  I skymningen går jag förbi en vittrande
  

  ängel av asfalt och cement.
  

  En gumma står stilla
  

  som ett träd bland träden
  

  vid sin grav.
  

  Jag går förbi,
  

  vår tystnad snuddar vid varandra
  

  och när hon ser på mig
  

  förstår jag plötsligt
  

  vad hon säger.
  

  
  

  
  

  Detta är glasvingarnas tid.
  

  Hjorden är stilla.
  

  Regn på ull.
  

  
  

          oktober 1998
  

  ...more

  ---

• March 14, 2021Elfte dikten

  Alltför länge förödde jag mitt liv
  

  med att söka samband där inga fanns,
  

  leta budskap i artefakter
  

  som aldrig tilltalade mig
  

  i sin anspråksfulla mållöshet.
  

  
  

  De som uppbar honoraren
  

  visste inte mer än jag.
  

  Hade ingenting att säga i en tid
  

  som skrek efter att gestaltas.
  

  
  

  Om inte detta
  

  ex nihilo nihil,
  

  inget ur intet.
  

  
  

  Stumhet ur tomhet.
  

  Det har jag alltid vetat.
  

  
  

  Skenor i regn, snitt in i mörkret,
  

  dvärgsignaler, semaforer, natriumlampor
  

  har ingenting att säga.
  

  
  

  Det finns ingen hemlig mening att avtvinga.
  

  Det finns ingen punkt där skenorna går samman.
  

  Det är så.
  

  
  

  Det finns ingenting mer att vänta sig.
  

  Det finns inget anspråk.
  

  Det finns inget tilltal.
  

  
  

  Skenor, semaforer, dvärgsignaler för tågtrafik.
  

  Inte mer än detta.
  

  
  

  Eller en tankeskulptur,
  

  alla samband och rörelser,
  

  alla tidtabellens förbindelser,
  

  alla pågående resor synliga.
  

  Lysande punkter ett rum i rörelse.
  

  
  

  Gatubelysning för trafikanter.
  

  Inte mer än detta.
  

  
  

  Eller lysande öar och linjer av ljus,
  

  nya landskap att befara,
  

  okända kontinenter för ögat,
  

  för den som färdas i mörker
  

  när planet flyger över mönster i ljus,
  

  städerna,
  

  motorvägar,
  

  över rangerbangårdar,
  

  och sakta sjunker för landning
  

  för att förenas med ljusen.
  

  
  

  Bilder att betrakta.
  

  
  

  Jag kräver mer
  

  än det till synes uppenbara.
  

  Jag ropar efter en som talar
  

  ur ljuset
  

  i elden.
  

  Förvandlar mörkerseendet.
  

  
  

  
  

  Alltför länge ödelade jag mitt liv
  

  med att loda djup i gyttjepölar,
  

  pressa mening ur det meningslösa,
  

  att på botten under ytan
  

  söka spår och lämningar
  

  av städer som inte sjönk
  

  därför att de aldrig byggdes.
  

  
  

  Världen är icke
  

  självklart genomskinlig.
  

  Tingen tiger
  

  i en tystnad
  

  för evigt bruten
  

  före all tid.
  

  
  

  Alltför länge lyssnade jag efter ord
  

  
  

  och hörde endast
  

  tjattret från de mycket anspråksfulla
  

  motsägarna av Ordet.
  

  
  

  Ordet i tingen,
  

  målet i livet.
  

  
  

  Alltför länge förödde jag min tid
  

  med att gräva efter mening
  

  där inget annat fanns än containrar
  

  med babelsbyggets byggavfall.
  

  
  

  Alltför länge rotade jag efter
  

  sammanhang i de gudlösas teater.
  

  
  

  Först nu
  

  träder du mig till mötes
  

  inifrån
  

  som om du alltid väntat
  

  med ett tålamod äldre än alla mötesplatser
  

  att få träda fram och ge dig tillkänna.
  

  
  

  Först i detta ögonblick
  

  utan tolkningar,
  

  bildlös,
  

  är du där i en närvaro
  

  skörare än alla ord.
  

  
  

  In mot det ordlösa.
  

  Mellan mörker och ljus.
  

  
  

  Är detta svaret
  

  på anspråket
  

  i din närvaro,
  

  närmast den yttersta frånvaron:
  

  brinna som kamfer
  

  utan aska.
  

  
  

  Doften svarar
  

  gryningens tystnad.
  

  
  

     8.6.1993, 27.6.1996
  

  ...more

  ---

• March 14, 2021Etthundrafjortonde dikten

  Om jag stod alldeles stilla
  

  knappast vågade andas
  

  av rädsla för att på flykten skrämma
  

  den som jag själv räds
  

  skall komma mig för nära.
  

  
  

  Om det yttersta av vingen
  

  snuddade vid min axel
  

  skulle jag säkert förvandlas
  

  eller förgås i en beröring
  

  inte av denna världen.
  

  
  

  Skulle jag stå kvar
  

  eller kasta mig ned
  

  för att undvika ett möte
  

  så skrämmande efterlängtat.
  

  
  

  
  

              16.11.2012
  

  ...more

  ---

• March 14, 2021Etthundrafyrtiotredje dikten

  Är det höst eller vår,
  

  är det ljudet av steg
  

  eller bara bordsurets tickande
  

  
  

  när jag minns en bild
  

  av en som vänder mig ryggen,
  

  går bort från mig på en väg
  

  
  

  vadderad av morgondimmor
  

  över ängar och fält.
  

  
  

  Kommer jag aldrig att få veta vem det är,
  

  se ansiktet som förblir fördolt
  

  som nattens drömmar,
  

  
  

  epos och encyklopedier,
  

  underliga,
  

  oerhörda,
  

  ohörda,
  

  
  

  skingrade i uppvaknandets dimlandskap.
  

  utplånade i gryningsljuset.
  

  
  

  Vandraren på vägen,
  

  mörkergestalten,
  

  är det jag som är drömmaren
  

  
  

  som vänder ryggen mot mig själv
  

  och lämnar mig som jag lämnat allt bakom mig.
  

  
  

  Eller är det du som med ryggen mot mig,
  

  bortvänd på väg mellan dimstråken
  

  genom drömmarna
  

  i din ödslighet
  

  
  

  ropar,
  

  bönfaller
  

  
  

  att jag alltid skall följa dig,
  

  aldrig upphöra
  

  att söka ditt ansikte
  

  
  

  för att dela ditt liv.
  

  
  

  
  

                 11.10.2017
  

  ...more

  ---

• March 14, 2021Etthundrasextiosjätte dikten

  Om det är sant som vissa historiker säger,
  

  och det finns väl ingen anledning att betvivla det,
  

  grundat på vittnesbörd i brev och dagböcker,
  

  att avsked under sextonhundratalet också mellan män
  

  skedde under ymnigt flöde av tårar,
  

  
  

  hade det sannolikt inte så mycket att göra med sentiment
  

  som med erfarenhetsgrundad förnuftsinsikt
  

  om livet på litanians villkor:
  

  
  

  pest och hungersnöd,
  

  krig och örlig,
  

  uppror och tvedräkt,
  

  ond bråd död,
  

  den eviga döden.
  

  
  

  Avsked.
  

  Tårar.
  

  
  

  Öga mot öga,
  

  kind mot kind,
  

  mun mot mun,
  

  bröst mot bröst,
  

  hand i hand.
  

  
  

  Värme mot köld,
  

  andedräkt mot hud,
  

  rosigt mot gulblekt,
  

  älskogssvett mot likstank,
  

  mjuka lemmar mot dödsstelhet.
  

  
  

  Tårar.
  

  Avsked.
  

  Tårar.
  

  
  

  Skall du komma emot mig igen
  

  som om skeendet vändes,
  

  spolades, spelades om,
  

  
  

  som ingen tid hade runnit som sanden,
  

  saktare som i predikstolens timglas,
  

  
  

  möta dig på andra sidan slånbuskarnas drivor,
  

  häggens och körsbärsblommen snöfall?
  

  
  

  På andra sidan
  

  allt det som kom emellan,
  

  hände, hotade, skymde sikten?
  

  
  

  Är det där du skall återfinnas vid liv
  

  inte bara i erinringens undflyende
  

  dofter, blickar, beröringar,
  

  
  

  inte längre i de sönderlästa breven
  

  med en röst allt mera fjärran, svagare,
  

  ett offer för tiden.
  

  
  

  Skall du komma emot mig
  

  på andra sidan
  

  som om du steg upp ur djupet
  

  inte för att tas tillbaka
  

  om jag vände mig om för att se dig,
  

  
  

  Skall du återfinnas i detta enda ögonblick
  

  när avskedets tårar
  

  samlats i återseendet
  

  och förvandlats.
  

  
  

  Om det är så
  

  kan jag låta dig gå
  

  utan tårar.
  

  
  

  
  

                      2018-05-14
  

  
  

  ...more

  ---

• March 14, 2021Etthundratrettonde dikten

  
  

  Det förhöll sig alltså inte så som jag hade trott
  

  att ådern hade torkat ut,
  

  att spräckningen på sextio meters djup
  

  inte gav något vatten,
  

  att borrningen var förgäves,
  

  att det inte fanns något vatten att hämta.
  

  
  

  Det var inte så.
  

  
  

  Det var inte som jag hade trott
  

  att bilderna hade lämnat mig,
  

  att de hade flagnat,
  

  brunnit upp som papper
  

  med den röda eldbården löpande
  

  mellan det ännu vita och det förkolnade
  

  i en rörelse
  

  där skriften ännu syns
  

  innan någon försöker gripa bladet
  

  av aska och det sönderfaller,
  

  sotar dens fingrar som griper efter det.
  

  
  

  Jag är inte säker på att det som stod tryckt
  

  var värt att läsas ens före eldens apostrofering.
  

  
  

  Det är inte mot ådran
  

  blicken skall vändas
  

  inte bilderna,
  

  inte texterna.
  

  
  

  Jag vänder mig mot de tomma ytorna,
  

  ödsligheten
  

  där jag inte förväntar mig att finna
  

  några bilder
  

  som teaterkulisser att hivas fram
  

  på scenen
  

  för att delta i fiktionen
  

  med orden
  

  som om livet vore en text.
  

  
  

  De tomma ytorna.
  

  Ödsligheterna.
  

  Sandstränderna i november.
  

  Havsvidderna under natten.
  

  Parkeringsplatserna på långfredagen då
  

  som det var när jag tappade mjölktänderna
  

  en efter en och skämdes för de nya stora
  

  och inte ville le på skolfotot i första klass.
  

  
  

  Ödsligheten om det nu inte bara är tomhet,
  

  en sakligt beräkningsbar avsaknad, icke närvaro,
  

  ingen rörelse, inget som sker, ingen som är där
  

  på huvudgatan i gryningen i det stålhårda morgonljuset.
  

  
  

  Där skall det börja igen.
  

  Där skall jag finna skärvorna
  

  som speglar himlen.
  

  
  

  Utan anspråk på något annat
  

  än att spegla det gråa om det är grått,
  

  det blåa om det är blått,
  

  
  

  det turkosa och det rosa,
  

  det gulröda och brandgula
  

  i skymningsdunkel och gryningsljus.
  

  
  

  Jag skall förundras över
  

  att så mycket värld
  

  kan återspeglas i en skärva
  

  från ödslighetens observatorium.
  

  
  

  
  

     2012-11-10
  

  
  

  ...more

  ---