Sign up to save your podcasts
Or
Share Dikter
Share to email
Share to Facebook
Share to X
Share to email
Share to Facebook
Share to X
Or
Dikter episodes
- Etthundrafyrtiofemte dikten
Mellan blomning och frukt
rann tiden mig mellan fingrarna,omöjlig att fånga,fasthållamed dess krav på mera,Det som förlorats kunde aldrig återvinnas.Tiden aldrig återlösas när den väl förslösats.Jag såg nyponrosorna blomma vid stenmuren,kände deras söta doft fylla mitt inre rumoch tiden stod still.Rönnarna vita av fräna blommor,hela träd i blomoch jag stannade och såg dem blomma.Jag såg flädern vitna som i ett snöfallen doftande driva av fläderblomoch det fanns ingen tid.Vår och blomning, skönhet och välluktfår tiden att stå stilla för ett ögonblicksom förgår, övergår i vissnandets uppvaknande.Jag såg kronbladen falla, blomkorgarna tömmaspå sina vita klasar och stå tomma, bruna och fula.Jag hade bara betraktat, inget åstadkommitmedan tiden rann mig genom fingrarnamed pockandet på mera.Nu förstår jag att jag ingenting förståttnu när nyponen lyser röda och svartamot rosbuskens lövlösa taggiga grenar,bären tynger grenarna mot marken på rönnarnai väntan på sidensvansarna som en dag skall komma,fylla dem med ljudet av tusentals spröda klockormedan de skattar trädet på dess överflöd,när flädern står full av bär som druvor för dvärgari klasar som blommorna växlat från vitt till svart.Blomningen förför, förlederoch jag lät mig förblindas till att troatt vårens blomning är ögonblicketnär är allt är fulländatfyller sin formverweile doch du bist so schön!medan fruktsättningen, växandet,mognandet inte är värt att betraktai sitt skenbara vissnande, sin gråhet.Bländad av vår och blomningav krav att själv slå ut,tyngden av kronblad på mina axlar,att fånga det flyktiga ögonblicket,njuta mer,uppleva mer,prestera mera,förmera,talkören att allt är slut när blomningen är över,att tiden runnit mig genom fingrarna!Oktoberdagarna efter Brittsmäss,när frosten kommer vilken natt som helstnär det är sent, snart försent för det som ännu blommar,talar ett annat språk,svarar de röda och svarta nyponen,fullbordade rosor, fulla av frön,svarar de gulröda rönnbärsklasarnaförvandlade från skräp till fröfyllda bär,svarar de svarta fläderbärens korgar,fläderblommens fruktsamma metamorfos,att allt har sin tidatt det tar tid,att det får ta sin tid,att låta det ske som skermed nyponrosor,med rönnblommor,med fläderblommed livet.Jag kupar mina händer och fyller demmed nypon, med rönnbär, med svarta fläderbär.Som om inte livet skulle få ta tid.Som om inte våren och hösten får ta sin tid.Som om mognandet skulle vara förslösad tid.Som om inte varje tid var sin egen fulländning.13.10.20175 min - Etthundrafemte dikten
Platser som jag redan tidigare uppsökt
besöker jag avsiktslös igensom om jag bara kommit den vägenoch det slagit mig i förbigåendeatt på andra sidan stenfalletbrann en gång en eld.På fälten hörde jag aldrig förrsångsvanar gräla i snösmältningstid,om vägen mot tundrorna,leden till de stora flodernas deltanär rönnbärens stoppsignaler lyste.Jag såg resterna av en eld som brunnit ut,slocknat i en bädd av aska,sotsvart, avbränd mark, omgiven av stenar.Jag besöker ett besök,minns ett minne av ett minnesom brann utan eld, utan lågor.Där jag står syns inga spårav det förflutnas eld och stenar.Jag ser andra stenar, block, gröna av mossa,tunga, drypande av höstregn,fläckiga av de mystiska lavarna,eksem på en människokropplivstecken på stenblock.Levande stenari sin tid.Ännu två timmar till mörkret.Gryningen redan skymning.Höstsäden spirar, grönskarhöjd över tiden.Träden stilla,vindlösa, genomskinliga fördet gråblå senhöstljuset.Rönnbären öppnar mina ögonför fältens och granarnas grönska.Inte knölsvanar bland gräsändernakväkande i kamp om brödkanternai stadsparkens sminkade sumpmark.Ljusgula näbbar i hundratalstämpipor, orgeltrumpeter,vaksamma sirener mot intrång.Sångsvanarna rastar på fälten,vita fläckar, svanar, inte plastat ensilage,vilar där mina vägar går.En dag skall jag inte längre se dem.De skall ha lyft och med sin sångäldre än skalmejor, gällare än allarörbladsinstrument, plogat sin vägöver allas huvud i ett brus av vingslagsom överröstat alla skrikare,funnit sin väg till tundrorna i norr,till de stora flodernas deltan i söder,glömska av gamla eldar,stenar som aldrig återfanns.Som om det bara funnes denna enda platsatt utan minnen återvända tillmed rönnbärsglöd och svanesång.28.11.094 min - Etthundratjugoåttonde dikten
I klostrets kalvinistiskt kala kapell
ett knäfall, ett kors med Kristi kropp,ett krucifix, inga helgonbilder, inga statyetter.Inget annat än detta kors och fönsterut mot den stenlagda tomma gården,backen med allén ned mot vägen,mot ån, strömmen, blandad med blod och tårar.Inte visste jag att det enda som kan resasöver denna stad av sand och aska är kors,att alla kala, vita rum genljuder av det förflutnas tystnad,tystnaden efter hammarslagen, skottsalvorna.Inte visste jag att det var här de unga männen låg,nakna med ansiktet mot marken i väntan på att dödaseller redan döda medan en, avklädd, naken,fasthållen i armarna, tvingas ned mot något som jag inte ser,som bilden inte visar, där tigandet tar vid, utanför bilden,där slutet skedde som att med slaktmask slakta kreatur,slakthuset Vilnius där de många kyrkornas klockor ringde,konsekrationsklockorna i mässan trefalt klingade,när materian transsubstantierades till kött och blodoch din död firades till dess att du kommer tillbaka,stiger ned från alla korsen, alla krucifixen i Vilnius,återkommer för att skilja sanden från askan och ge döda liv.Jag vet att Sonderkommandon föregrep uppståndelsenför att undkomma domen, brände de dödades ben till aska,blandade askan med sand för vilseleda änglar och demoner.Allt detta vet jag,jag vet att vägen slutar här,att den inte är en flyktväg.jag vet att den är tillflyktslösenbart leder till askan i sanden.Det finns ingen annan i himmelen och på jordenatt vända sig till i de kala kallaste rummenmed fönstret mot floden som flyter av blod och tårar,ingen att ropa till att öppna ögonen, stiga ned, stiga uppför att återkomma under tubors och basuners klangsom de i sanden, askan, skall höra först av alla.4 min - Sjuttonde dikten
Lettisk höst
Det är senare än de nedfallna äpplenai grusgångensyrliga utan bruna fläckar,senare än det ljumma diset,ljuset inifrånfrån en hemlig lampasom ingen kan finnai de säkras skallgång.Detta är glasvingarnas tid.Kreaturen står stilla i gråregnetsynliga mellan stammarna.Löv på väg mot mull.Allt har fallit.Först den röda armén,inte för första gången,och de ofrivilligas tåg klarerades mot öster,sedan den svarta spindelarménoch kristendomsundervisningen återinfördesi skolornamedan salvorna sönderslet de värnlösai Salaspils,sedan den röda i oktober fyrtifyra för att stannaoch boskapsvagnarna rangeras åter till arkipelagen.Den som närmar sig dig går över gravar.Under sanden ligger de döda:dina,de andras,allas.Utan smärta slipper ingen dig nära.Too much paintoo much sufferingtoo much sorrowInte ens på ditt eget språkkunde jag säga deti kamomillångorna i ditt kök för att lindra barnens hostaför alltid utanför,skonad.Gudsmodermed den stympade högerarmen,utan handpekar du på barnet,flickan i din famn.Det måste vara du,det kan inte vara någon annan än du,som tar upp detta stympade barni din famn och håller henne intill digi din sonoch hennes barnoch din sonblir till etti din smärta.Under viadukten går de breda dubbelspåren,spårarbetarna går undan för tågen från Saulkrasti,för det ensamma loket,nymålat, tungt,som passerar.Alla på perrongen som väntar att få resadit de själva villkänner hur marken skakar.Känner också de andrade på andra sidan muren, taggtråden,i fängelset,när det tunga loket kör förbi?Någon iakttar mig,ett öga i ett kikhålur ett brädskjul på muren.Jag känner ingen fruktan.Utanför muren står ett äppelträd.En gammal man plockar äpplen i sin väska.När jag går för att söka mig ettfinns inga kvaroch en kvinna tilltalar mig på ett språksom jag inte förstår.Jag kommer aldrig att få veta vad hon sade,men av en kvinna så gammal som hon,så gammal som kvinnornasom med jordstrimmiga fingrarsålde höstastrar utanför kyrkogården,fick jag vetahur det gick till när hon fördes bort med sin mor,att den unge soldaten var hövligoch gav rådet att ta med en extra filt,att hon som återvänt utan man och barnlösefter vredenförlät ligistensom i julas stulit hennes portmonnä:har han någon enda som ber för honomfrågade duoch förlätoch bad som den enda på denna sidaför en som aldrig kallades vid namn.Nu förstår jag att förbönen har tusen fina rynkor,en landsförvists ansikte,en åldrad sjuksysters ögon,jordstrimmiga fingrar.Ett tålamod som jorden.Kan de dömda i fängelset,rånarna och dråparna,se järnvägsspåren,kan de också se kyrkogården.De kan se röken från en brinnande avskrädeshög.När jag går över gräset, höstlöven,över den fina sanden under det tunna täcket av gräs,vet jag något djupare än gravarna.Jag ser vad de inte kan se,inhugget på de nya gravstenarna,att korset kommit tillbakasom på de gamla.Under träden trängs de dödaaldrig glömdanamn och datum.I skymningen går jag förbi en vittrandeängel av asfalt och cement.En gumma står stillasom ett träd bland trädenvid sin grav.Jag går förbi,vår tystnad snuddar vid varandraoch när hon ser på migförstår jag plötsligtvad hon säger.Detta är glasvingarnas tid.Hjorden är stilla.Regn på ull.oktober 19986 min - Femtonde dikten
Fyrkantig johannesört och äkta
utefter vägrenen.Knopp, blomma, frukt och frösamtidigt.De gula knopparna blöder,klämda mellan tumme och pekfinger,färgar fingerblommorna lila,mansblod,fansflykt.Hypericum maculatum.Hypericum perforatum.Tistelfjun som hejdats i sin resa.Fastnat ofruktbart en handsbredd ifrån jorden.Skära nyponrosor, röda nypon, hårda frukter,tunt skal utan saft och smak,taggar som ristar fram blod.Samtidigt.Taggar som förblir när kronbladen fallit,när nyponen svartnat.Slånbärsbuskarnas skummande vårflod har runnit förbi.Immiga, blåsvarta bär i väntan på frosten,den andra skumningensom fryser bort det kärvaste.Blomning och rimfrost bland tornar som växer.Revor av åkervinda,skira trattar som suger in tid och ljus,signalerar till blåklockornaatt något växer, något rinner ut.Mörkret.Tiden.Rölleka, rött lönnblad.Stubbåker.Höstsådd.I skogen växer vita flugsvampar,de panterfläckiga,falska kantareller,alla synliga för den som inte söker.Röda liljekonvaljebär på stänglar,inte tid för smultron, blåbär.Här finns inga lingon.Här är inte hjortronland.Åkervindorna växer till trumpeter,lurar som blåser alarm.Sensommarmolnen går över himlenbukiga örlogsskeppmed ännu stängda kanonportar.Segel uppfyller himlen.Skepp efter skepp på färd mot drabbninggör himlen större,avstånden längreän under den molnfria högsommardagen.I skogen slingrar viltstigarna mellan träd och stenar.Stigarna trampas när ingen ser detpå skogens villkori stenarnas tid,trädens tid,vinbergssnäckans tid.Silverslemmet bryter ljuset.Asparna fångar upp vinden.Aspar som regn,vind i aspar som förebud om vattenströmmar.Tusen pappersklockor förebådar andra slag.Allt drar sig längre bort och tystnar.Allt är ofrånkomligt nära.Kände jag igen er när ni båda kom på vägeni skymningen,när jag nyss hört hackspetten,som också ni måste ha hört,telegrafisten som sänder sitt budskapmed en kod så svåratt inga dekryptörer förmår knäcka den.Vad är det den vill säga?Jag hör men förstår inte.Bortom trädstammarna på höjdensolnedgångens röda ljus.Ännu är allt grönt.Ännu värmer solen.Ännu är inte havet isande kallt.Det går ännu att somna i mossan.Ännu en kort tid.Ännu någon dag.Efter vägrenen ligger säden spilld,fyra ton,och gror, håller på att växa uppför att skördas utav ingen,frysa, dö.Avskrädeshögen med eldarna vid havetdär allt dumpades.Ingen skärgård,hav på alla sidor.Efter nattens bergsbestigningingen utsikt över havet,vulkankäglans skugga faller över molntaketi gryningen.Jag kan inte se vad som sker på havet.Först efteråt fattade jag fågelbudskapeti skymningenmayday, maydaysave our souls.8.9.19945 min - Elfte dikten
Alltför länge förödde jag mitt liv
med att söka samband där inga fanns,leta budskap i artefaktersom aldrig tilltalade migi sin anspråksfulla mållöshet.De som uppbar honorarenvisste inte mer än jag.Hade ingenting att säga i en tidsom skrek efter att gestaltas.Om inte dettaex nihilo nihil,inget ur intet.Stumhet ur tomhet.Det har jag alltid vetat.Skenor i regn, snitt in i mörkret,dvärgsignaler, semaforer, natriumlamporhar ingenting att säga.Det finns ingen hemlig mening att avtvinga.Det finns ingen punkt där skenorna går samman.Det är så.Det finns ingenting mer att vänta sig.Det finns inget anspråk.Det finns inget tilltal.Skenor, semaforer, dvärgsignaler för tågtrafik.Inte mer än detta.Eller en tankeskulptur,alla samband och rörelser,alla tidtabellens förbindelser,alla pågående resor synliga.Lysande punkter ett rum i rörelse.Gatubelysning för trafikanter.Inte mer än detta.Eller lysande öar och linjer av ljus,nya landskap att befara,okända kontinenter för ögat,för den som färdas i mörkernär planet flyger över mönster i ljus,städerna,motorvägar,över rangerbangårdar,och sakta sjunker för landningför att förenas med ljusen.Bilder att betrakta.Jag kräver merän det till synes uppenbara.Jag ropar efter en som talarur ljuseti elden.Förvandlar mörkerseendet.Alltför länge ödelade jag mitt livmed att loda djup i gyttjepölar,pressa mening ur det meningslösa,att på botten under ytansöka spår och lämningarav städer som inte sjönkdärför att de aldrig byggdes.Världen är ickesjälvklart genomskinlig.Tingen tigeri en tystnadför evigt brutenföre all tid.Alltför länge lyssnade jag efter ordoch hörde endasttjattret från de mycket anspråksfullamotsägarna av Ordet.Ordet i tingen,målet i livet.Alltför länge förödde jag min tidmed att gräva efter meningdär inget annat fanns än containrarmed babelsbyggets byggavfall.Alltför länge rotade jag eftersammanhang i de gudlösas teater.Först nuträder du mig till mötesinifrånsom om du alltid väntatmed ett tålamod äldre än alla mötesplatseratt få träda fram och ge dig tillkänna.Först i detta ögonblickutan tolkningar,bildlös,är du där i en närvaroskörare än alla ord.In mot det ordlösa.Mellan mörker och ljus.Är detta svaretpå anspråketi din närvaro,närmast den yttersta frånvaron:brinna som kamferutan aska.Doften svarargryningens tystnad.8.6.1993, 27.6.19964 min - Etthundrafjortonde dikten
Om jag stod alldeles stilla
knappast vågade andasav rädsla för att på flykten skrämmaden som jag själv rädsskall komma mig för nära.Om det yttersta av vingensnuddade vid min axelskulle jag säkert förvandlaseller förgås i en beröringinte av denna världen.Skulle jag stå kvareller kasta mig nedför att undvika ett möteså skrämmande efterlängtat.16.11.20121 min - Etthundrafyrtiotredje dikten
Är det höst eller vår,
är det ljudet av stegeller bara bordsurets tickandenär jag minns en bildav en som vänder mig ryggen,går bort från mig på en vägvadderad av morgondimmoröver ängar och fält.Kommer jag aldrig att få veta vem det är,se ansiktet som förblir fördoltsom nattens drömmar,epos och encyklopedier,underliga,oerhörda,ohörda,skingrade i uppvaknandets dimlandskap.utplånade i gryningsljuset.Vandraren på vägen,mörkergestalten,är det jag som är drömmarensom vänder ryggen mot mig självoch lämnar mig som jag lämnat allt bakom mig.Eller är det du som med ryggen mot mig,bortvänd på väg mellan dimstråkengenom drömmarnai din ödslighetropar,bönfalleratt jag alltid skall följa dig,aldrig upphöraatt söka ditt ansikteför att dela ditt liv.11.10.20172 min - Etthundrasextiosjätte dikten
Om det är sant som vissa historiker säger,
och det finns väl ingen anledning att betvivla det,grundat på vittnesbörd i brev och dagböcker,att avsked under sextonhundratalet också mellan mänskedde under ymnigt flöde av tårar,hade det sannolikt inte så mycket att göra med sentimentsom med erfarenhetsgrundad förnuftsinsiktom livet på litanians villkor:pest och hungersnöd,krig och örlig,uppror och tvedräkt,ond bråd död,den eviga döden.Avsked.Tårar.Öga mot öga,kind mot kind,mun mot mun,bröst mot bröst,hand i hand.Värme mot köld,andedräkt mot hud,rosigt mot gulblekt,älskogssvett mot likstank,mjuka lemmar mot dödsstelhet.Tårar.Avsked.Tårar.Skall du komma emot mig igensom om skeendet vändes,spolades, spelades om,som ingen tid hade runnit som sanden,saktare som i predikstolens timglas,möta dig på andra sidan slånbuskarnas drivor,häggens och körsbärsblommen snöfall?På andra sidanallt det som kom emellan,hände, hotade, skymde sikten?Är det där du skall återfinnas vid livinte bara i erinringens undflyendedofter, blickar, beröringar,inte längre i de sönderlästa brevenmed en röst allt mera fjärran, svagare,ett offer för tiden.Skall du komma emot migpå andra sidansom om du steg upp ur djupetinte för att tas tillbakaom jag vände mig om för att se dig,Skall du återfinnas i detta enda ögonblicknär avskedets tårarsamlats i återseendetoch förvandlats.Om det är såkan jag låta dig gåutan tårar.2018-05-143 min - Etthundratrettonde diktenDet förhöll sig alltså inte så som jag hade trottatt ådern hade torkat ut,att spräckningen på sextio meters djupinte gav något vatten,att borrningen var förgäves,att det inte fanns något vatten att hämta.Det var inte så.Det var inte som jag hade trottatt bilderna hade lämnat mig,att de hade flagnat,brunnit upp som pappermed den röda eldbården löpandemellan det ännu vita och det förkolnadei en rörelsedär skriften ännu synsinnan någon försöker gripa bladetav aska och det sönderfaller,sotar dens fingrar som griper efter det.Jag är inte säker på att det som stod trycktvar värt att läsas ens före eldens apostrofering.Det är inte mot ådranblicken skall vändasinte bilderna,inte texterna.Jag vänder mig mot de tomma ytorna,ödslighetendär jag inte förväntar mig att finnanågra bildersom teaterkulisser att hivas frampå scenenför att delta i fiktionenmed ordensom om livet vore en text.De tomma ytorna.Ödsligheterna.Sandstränderna i november.Havsvidderna under natten.Parkeringsplatserna på långfredagen dåsom det var när jag tappade mjölktändernaen efter en och skämdes för de nya storaoch inte ville le på skolfotot i första klass.Ödsligheten om det nu inte bara är tomhet,en sakligt beräkningsbar avsaknad, icke närvaro,ingen rörelse, inget som sker, ingen som är därpå huvudgatan i gryningen i det stålhårda morgonljuset.Där skall det börja igen.Där skall jag finna skärvornasom speglar himlen.Utan anspråk på något annatän att spegla det gråa om det är grått,det blåa om det är blått,det turkosa och det rosa,det gulröda och brandgulai skymningsdunkel och gryningsljus.Jag skall förundras överatt så mycket världkan återspeglas i en skärvafrån ödslighetens observatorium.2012-11-103 min
About Dikter
From the publisher's feed
Folke T. Olofsson läser egen lyrik.