Dikter

Dikter

By Folke T. OlofssonArtsBooks
Download on the App Store

Dikter episodes

  • Femtiosjätte dikten

    Skulle jag ångra att jag inte försökte
    fånga fåglarna som satte sig på min axel
    och sjöng sånger som jag aldrig hört förut,

    att jag inte vingklippte dem
    eller satte dem i bur,
    gav dem frö och vatten,
    medan jag försökte skriva ned
    det de alltmer sällan sjöng.

    Jag lät dem fara.
    Ingen höll jag kvar.

    När jag under marsdagarnas snösmältning
    i skogen finner en skyddad häll mot söder
    på en höjd som också för tusen år sedan
    låg över vattnet som en ö,
    lägger mig i solen och lyssnar,
    kommer ingen tillbaka.

    Ingen har någonsin återvänt,
    men jag hör dem sjunga
    på avstånd så starkt
    att jag måste hålla för öronen
    för att de inte skall överrösta
    den inre musiken.

    På nätterna kan jag känna deras närvaro
    utan att höra dem
    när de kommer svepande på ugglevingar
    på jakt efter byte.

    Och jag vet därför att jag hört det
    som om de läste upp ett fördrag
    mellan oss som vi högtidligt slutit
    att jag går säker för deras näbbar och klor

    därför att jag aldrig försökte hålla dem kvar.




                      6.5.2000
    2 min
  • Nittonde dikten

    Såg jag dem aldrig förut,

    vinterträden i sin skarpa svärta,
    tydligare,
    strängare än sommargrönskans lövverk.

    Stammen, grenar, kvistar
    ristade med diamant
    på vinterdagens glas.

    Var slags träd med sin form
    ekens satta bredd
    askens slanka krona,
    lönnen,
    linden,
    popplarnas högväxta procession
    på väg mot staden.

    Jag har sett dem i rimfrost mot isblå januarisky,
    under snöfall i lampsken
    inneslutna i en kupa av fallande snö
    miljarder flingor,
    snökristaller.

    Fält som sjöar.
    På avstånd ensamma träd
    träd i dungar,
    öar.

    Himlarötter
    jordkronor.

    En tydlighet som kräver
    Skärpa hos den som ser.

    En klarhet född ur svärtan
    stam och krona
    mot vinterfältens vita ark.

    Utan löv, utan grönska
    ser jag tydligare nu.

    För mig får gärna tiden stanna,
    stå stilla.
    Lövsprickningen kan vänta.

    Här kan jag stå
    stilla utan att vänta
    på något annat.

    Jag ser tydligare nu.
    Jag ser skönheten tydligare nu.
    Stammen, grenarna, kvistarna
    i tidlös svärta.

    Varför såg jag träden först om våren,
    först när grönskan
    dolt strukturen.

    Grenverket,
    stammen,
    de osedda rötterna
    i jorden
    som bär
    den gröna kronan.

    Jag ser tydligare nu
    när mitt närseende förändrats.
    Jag ser klarare än någonsin.

    3 min
  • Sjuttionde dikten

    Bakom mig ligger fastlandet

    de frusna öarna,
    skären nedslipade
    trädlösa.

    Med mörkret bakom mig
    går jag över isen
    medan den bågnande
    sjunger sånger
    som svarar på valarnas
    råmande
    fortplantat över haven
    in under isen.

    Jag går från mörkret på en växelsång
    där jag hör den ena sidan
    och tänker den andra.

    Från mörkret går jag över rämnorna
    mot den ränna som isbrytaren brutit
    genom isen.

    Jag går mot det yttersta
    i kölden
    i mörkret
    med den halva sången i öronen

    och vet inte varför jag vill dit,
    stå vid denna kant
    som jag inte kan springa över

    som inte leder någonstans
    annat än för båtar
    lämpade för gång i is

    som för de andra
    inte är annat än slutet
    eller början på återtåget.

    Är det sången
    som driver mig
    vidare.

    Ord i en ordlös sång
    om norrskenet
    som jag aldrig såg
    flamma över isen,
    rämnorna,
    rännan.

    Som jag aldrig upphörde
    att längta efter.

    Skenet
    i den brinnande
    vinternatten
    inför vilket allt
    förstummas.

    Skall jag hinna tillbaka.

    Måste jag våga
    språnget över
    sången.

    Måste jag sjunka
    för att se
    ljuset.

    Skall jag i flammornas
    tystnad höra
    rösten.

    Den enda vägen tillbaka
    går under.

             19.1.2001

    3 min
  • Tvåhundrafemtiotredje dikten

    Jag tar emot mig

    som jag ovetande tog emot mig
    mitt liv
    i moderns skyddsrum,
    i jordemoderns liv
    medan liv för liv
    släcktes,
    förfrös
    vintern fyrtiotre.

    Jag tar emot mig
    som jag tog emot mig
    oskriven som ett blad,
    en tabula rasa med osynlig skrift
    i en ram av ljud, ord,
    bokstäver, begrepp,
    drömmar, myter, sånger, böner.

    Som om något skulle kunna komma ur intet.
    Som om inte allt redan fannns givet.

    Jag tar emot ljuden utanför hjärtslagen
    efter att ha lämnat och anlänt
    efter den trängsta av passager,
    färdig för ljuset efter ett växande i mörker.

    Jag kommer att få veta vem jag är,
    vem jag tillhör,
    vart jag är på väg.

    Jag ligger redan innesluten i lindor av mening,
    ett ord som bär allt.
    Jag tar emot mig som människa.

                 2021-02-08

    2 min
  • Trettioförsta dikten

    En dag märker jag det
    att det varit tyst redan länge,
    att tornsvalan inte längre
    med ett sriii dyker in under kanten
    på prästgårdens brutna tegeltak.

    Det är tomt när jag spejar
    över almkronorna,
    askarna,
    över taken
    så högt som ögat når
    mot det Mariablå.

    Syrsan syr långsammare
    med kortare stygn
    för att övertyga mig
    att det ännu är gott om tid
    innan höstrocken är färdigsydd
    att provas och tas på.

    Jag vill inte samla tecknen
    på avfärd.

    Jag sluter inte mina ögon för det jag ser,
    för det som inte låter mig slippa undan.

    Vad jag skall göra av tiden
    som läcker genom min kropp
    vet jag inte.
    Värdet skrämmer mig
    när jag ser att den är omöjlig
    att växla in
    i en annan valuta.

    Den rinner ur mina kupade händer,
    och upplöses i eld,
    ett gnistregn,
    innan den når jorden,
    som om den aldrig funnits.

    Den sveder inte mina händer,
    den lämnar ett sår
    som aldrig upphör att blöda
    som ingen ser
    utom de som fått sin dom
    och väntar.

    De sårades syskonskap,
    de blödarsjukas bortvända gemenskap.
    Vidöppna ögon.


    Träden väntar på att jag skall besöka dem.
    Stigarna frågar efter mig.
    Fåglarna som tigit länge kallar på mig.
    Skogen med den mjuka mossan
    mumlar i sömnen mitt namn
    och jag vet inte vad jag skall svara.

    Vattenståndet i sjön
    som i mörkret ropar på mig
    har sjunkit mer än en meter.

    Nu badar ingen längre.
    För den som hörde barnens röster
    vid strandkanten
    är tystnaden ödsligare.

    På återvägen ser du grodorna i gruset
    små som en vuxens tumnagel.

    Du vill inte hålla mig i handen.
    Du hör inte svalornas tystnad,
    de många rösterna och viskningarna.

    Du pekar på rännilen i bäckfåran
    och funderar på grodynglen i sjön
    hur många de kan vara.

    När sensommarsolen genom granarna
    träffar din spensliga sjuårsnacke
    är du redan på väg.

    Du plockar upp en groda från vägen
    stor som en vuxens tumnagel
    och håller den för ett ögonblick
    i din förstaklassnäve
    tills den oskadd hoppar tillbaka.

    Jag säger ingenting om svalorna,
    inte ett ord om fåglarna som tar grodor
    större än en sjuårings tumnagel.

    Och jag längtar
    som om det vore jag
    som var sju år
    att du skulle ta min hand
    och säga

    nu är nog svalorna framme
    i Afrika.
    Pappa,
    hör du så starkt syrsan spelar.

        25,26.8.99
    4 min

About Dikter

From the publisher's feed

Folke T. Olofsson läser egen lyrik.