"Hon skriver bra, men du kan ju se förbi det där med Gud och så."

Jag råkade se vad de skrev om mina texter i ett forum i sociala media. Det är länge sedan nu, men jag minns det så väl. Det är inte lätt att prata om Gud, tro och andlighet. De ord som öppnar för någon, stänger för en annan. Att sätta ord på den andliga dimensionen är för den ene djupt berörande medan det för den andre gör det helt ointressant. Det går inte att göra rätt, man kan bara göra det som känns rätt för en själv just där och just då.

Andligheten har alltid varit väldigt viktig för mig. Det heliga är mig nära och min verkligaste verklighet. Det är som om jag lever i en osynlig och en synlig värld samtidigt och det är inte alltid så lätt att få ihop det. Idag har jag lust att dela något om min tro och min relation till Gud. Kärleken. Det heliga. Det passar den det passar. Att ta mig tid för att vara nära, öppna upp och ta emot, påminna mig om vem jag är i Guds ögon, är oändligt viktigt för mig.

I det här avsnittet berättar jag om hur den här kärleken förändrat mitt liv många gånger om. Jag är ett Guds barnbarn, ett medialt sådant som bärs dit jag ska av en änglavinge. Jag går vilse, blir rädd, sorgsen, sårbar och undrar om jag någonsin ska hitta hem igen. Men det gör jag, alltid, för varje gång jag vågar mig ut i tomheten så upptäcker jag efter en stund att den är öppen. En portal, en ingång, en öppning där jag också är buren och mottaglig. Älskad. Så älskad. Jag tappar bort mig, tappar kontakten, försöker bevara mig själv bland intryck, relationer och gamla traumarester. Jag blir överväldigad, trött och överlämnar mig. Faller in i kärleken som möter upp, igen och igen.

Välkommen att lyssna!

Med värme,

Evalotta.

Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se

Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.

Det är sällan skönt att möta inre obehag av något slag och det finns många saker man kan göra för att slippa. Om man ändå tillsist ger sig ut på en inre resa för att möta och lära känna de där delarna inom, blir man ofta rikt belönad. De bär med sig inre resurser som man behöver. Det är som en alkemisk process där det oönskade förvandlas till guld. Hantverksskicligheten ligger i mottagarens blick. Någon kan se det vackra i dig och då är det lättare att se det själv. Någon kan döma det sårbara i dig och då är det svårare att känna dess värde. Att dyka in och se alla dessa bortstötta delar med kärleksfull, uppskattande blick, är början på en vacker kärlekshistoria. Det finns alltid en skatt mitt i det sårbara, känsliga. Kanske är det just din blick som behöver genomgå en alkemisk process så att du kan börja se dina sårbara delar som guld eller kanske rentav märka att de är ädelstenar eller en ovärderlig tillgång.

Välkommen att lyssna!

Med värme,

Evalotta.

Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se

Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.

Det är inte helt lätt att hitta en framkomlig väg i sitt inre när man rör sig i snårig terräng. Den här hösten gör jag en riktig djupdykning ner i rum som jag inte riktigt hittat in till förut. Jag har varit där, utforskat, tagit om hand men något får mig att stöta på patrull. Jag dyker och lyssnar lyhört in hur olika delar försöker hjälpa och skydda mig. Jag närmar mig nyfiket och empatiskt och lär känna dem, dessa delar av mig som ännu inte vet hur bra de kan få ha det hos mig. Jag beskyddar dem nu.

Välkommen att följa med och se hur jag själv gör för att ta hand om det vilsna, arga, defensiva, ledsna, rädda som finns i mina egna halvstängda/halvöppna rum.

Med värme,

Evalotta.

Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se

Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.

Den o-kända sorgen blev till hårdhet, stumhet, anpassning och underliggande stress. När ingen ser och hjälper ett barn att ta hand om sina känslor, blir de kvar i systemet som en skrämmande, blind kraft som rinner genom släktled efter släktled. Det går inte att förstå. Det som egentligen bara är helt vanlig mänsklighet, blir något skrämmande. Det här är så oerhört sorgligt.

Känslor är som krafter som går igenom kroppen. Krafter som hjälper mig att överleva, men också något som för mig i kontakt med mig själv, andra och livets eget hjärta. När de får flöda fritt utan att fastna i skuld eller skam, är det som att de blir en länk mellan min mänsklighet och den där villkorslöst älskande pulsen som går igenom allt levande.

I botten av alla trauman jag genomlevt, finner jag sorg. Bortom alla tankar, bortom tolkningar av varför det var som det var, bortom skammen och rädslan. Sorg. Oförlöst sorg som gått genom generationer och i den här släkten blivit till hårdhet, något stängt och något skrämmande.

Den oförlösta sorgen blev hård, men den innehåller egentligen så mycket mjukhet. När vågen får svepa mig med ut i oceanen, blir mitt hjärta mjukt och formbart. Det hårda smulas sönder, som när Tengil i Mio min Mio föll i bitar och en liten fågel äntligen blev fri.

Välkommen att följa med på min egen resa in i djupen.

Med värme,

Evalotta.

Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se

Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.

Någonting har kommit emellan mig och den djupa läkningen. Det är någonting med grunden, som om det fattas en hörnsten. Kanske är det hus som är jag är byggt på löst grus. Det är någonting med grunden, jag ser det igen och igen. Grunden, de tidiga byggstenarna jag fick. Det är som om det hade behövts fyra och jag bara fick tre. Någonstans blir det instabilt hur väl jag än tar hand om det hus jag har.

Jag vill nå ner till grunden. Nå ner och bygga om. Få med de bitar som behövs för att huset ska hålla.

Jag följer obehaget ner i djupen. Vi färdas genom skam och rädsla. Det skakar och känns som om något faller isär. Det är nog jag som går sönder, det jagbygge jag behövt leva med.

Det finns något som jag bara får tillgång till när jag befinner mig på en plats jag inte vet hur jag ska ta mig an.

Välkommen att följa med mig ner i mina egna djup!

Med värme,

Evalotta.

Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se

Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.

Jag har i större delen av mitt liv försökt läka och ta hand om de trauman jag varit med om. Jag har gått i terapi, skrivit, ägnat mig åt olika vägar in genom kroppen och mycket annat. Någonstans har i bakgrunden en introjicerad förväntan om att det ska bli klart någongång smugit sig in. Jag förstår att den hindrar mig från att till fullo ta emot och uppleva det som så länge burits av min kropp.

Jag gör på ett nytt sätt nu. Smärtan får komma mig så nära att den känns i varje cell. Den är äntligen befriad från förväntningar om att det ska gå över. I dess brinnande mitt, öppnas en ny frihet. Kärleken möter upp och jag är alldeles trygg, även när det i ett lager av mig känns som om jag går sönder.

Välkommen att lyssna,

Evalotta.

Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se

Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.

Jag har flera gånger slutat arbeta med människor som en kärlekshandling mot mig själv. Jag vill få vara med på samma villkor, vara allt som är jag. Rollförväntningarna på min som hjälpare fanns såväl runt mig som inuti mig själv. Jag ville vara jämlik, försökte hitta dit och försöker än idag.

Jag vet inte hur många gånger jag hittat styrkan i sårbarheten. Att man kan insjukna i styrka och tillfriskna i sårbarhet vet jag mycket väl och har gjort det många gånger om. Nu vill jag inte längre. Jag vill hitta in till de där rummen jag lärt mig hålla undan. Jag vill få vara och leva som en wounded healer. Inte en som en gång fick sina sår och därför blivit bra på att hjälpa, utan som en som står i kontakt med hela min mänsklighet i varje stund. Kanske är det extra viktigt för mig som växte upp med bilden av hjälparen utan egna behov av stöd och utan egen sårbarhet. Den vrångbilden etsade sig så djupt in i mig att den skadat mig illa. Följ med mig på min egen resa mot att få vara allt som jag är. Stark, skör, ledsen, glad, sårbar, vilsen, vis, arg, älskande och älskad. En resa där jag hoppas få spricka upp allt mer så att hela jag får komma fram. Inget märkligt egentligen, bara alldeles vanlig mänsklighet.

Med värme,

Evalotta.

Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se

Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.

Mitt i smärtan, maktlösheten, det vi inte får ihop, i skammen och försvaren som åker upp för att vi värja oss mot att bli dömda, finns en smal liten stig som leder hem. Det är lätt att tala klokt om detta, men betydligt svårare att stå mitt i det och uppleva hur vågor av obehag, rädsla, smärta och sorg trycker på inifrån. Vad händer om jag låter dem skölja igenom mig med kraft? Kommer jag dras ut, dras ner i mörka vatten och aldrig mer komma upp? Alldeles oberoende av vad jag vet, kommer rädslan. Jag står i den. Jag vet att vågen är en del av mig, att ingenting i mig är farligt. Det är bara som det känns just där och då.

Jag delar med mig av vad jag utforskar den här hösten. Det känns viktigt att inte bara raportera i efterhand när allt lagt sig på sin plats igen. Välkommen att följa med!

Med värme,

Evalotta.

Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se

Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.

I det här avsnittet delar jag med mig av vad jag själv är i höst, vad jag lär mig av mitt eget inre utforskande. Jag pratar var jag kan gå vilse och delar med mig av något jag funnit som gjorde stor skillnad för mig.

Välkommen att lyssna!

Med värme,

Evalotta.

Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se

Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.

Det var ett tag sedan jag spelade in nu. Hösten är min tid för fördjupning och jag har skalat av, stannat i tystnad och låtit mig själv vara. Det finns något förledande i berättelser om hur bra det kan bli, bara man arbetar med sig själv. Så mycket handlar om att bara ta sig själv till sig som man är, utan att försöka få den delen att bli lugnare, tryggare, gladare eller friare. Vägen jag själv går, handlar om att låta alla tillstånd få vara nära som de är. Jag försöker inte längre komma igenom, bort till ett annat tillstånd jag gillar bättre. Jag upptäcker hur det jag längtar efter finns i det som är, och även om det inte känns lustfyllt så finns det något lustfyllt i att låta det vara precis som det är. Det finns något i strävan efter att förändra, som också ger en känsla av distans. Distans till det som är, i hopp om något annat. Tillsist gör detta en trött. Var ska man vila ut? Var och när kommer man att kunna få bli fullt ut mottagen och vila i att man är villkorslöst älskad och mottagen?

Det här håller jag på med i mitt eget iv just nu. Det är ett finlir, en inre snårskog, men jag trampar upp en stig som jag kommer att dela med mig av. Just nu gör jag en ny kurs om det här, för den som vill arbeta närmre mig.

Välkommen att lyssna på en berättelse om vad jag själv arbetar med.

Med värme,

Evalotta.

Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se

Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.