Hurrudu! 50-talet ringde, din förrrrbaskade pianist, och ville ha sitt tempo tillbaks! I dagens gästlista berättar Anna Larsson hur allt startade - med en misslyckad provsjungning i Berlin.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Anna Larsson tar med oss till ännu en av sina favoritstäder: Berlin
- Världens mest moderna stad, samtidigt kanske den stad som står djupast med fötterna i 1900-talets historia. Det som hänt i Europa de senaste hundra åren har Berlin upplevt i närbild. Fattigdom, krig, uppbyggnad, isolering, frigörelse. Det kanske har skapat ett behov av konstnärlig framåtanda, vad vet jag, för här finns ett sprakande kulturliv, ett revolterande, livsbejakande uttryck.
I Gästlistan berättar Anna om artister hon mött, och om röster som är inspirerande vackra. Berlin är staden där hon hittar världens bästa falaflar eller sjunger roller som Erda i Wagner Rhenguldet, fastspänd i en hiss fem meter ovanför scenen:
- Nu sitter jag fast, och jag, som gjort detta några gånger hör att det är tre sidor kvar i klaverutdraget. Står och andas lugnt, biter mig lite i tungan eller tänker på citroner (prova själv, det sätter fart på saliven) och fokuserar på hur jag ska sätta an första tonen. Hissen startar med ett ryck. Jag kommer upp med huvudet över scenkanten, känner den speciella scenlukten och ser Daniel Barenboims händer först, och under det att jag stiger sätter jag an den första frasen. Känslan är lite som att stå på en flaggstång med en skokartong ovanpå...
Anna Larsson berättar också om hur det är att leva sitt liv på resande fot. Operasångare är ett slags handelsresande i musik, säger hon. Man vet aldrig var och när man möter sina vänner och kollegor nästa gång. Ett liv med stora kontraster, ena stunden fylls av jublande publik, ett par ögonblick senare letar man efter en brödskiva i en tom lägenhet.
Och så får vi höra hur hennes karriär startade. Med en misslyckad provsjungning favoritstaden Berlin.
- Jag hade varit ute i blåsten hela eftermiddagen innan och tittat på denna vidunderliga och groteska stad, som jag har lärt mig att älska just så: grå, blåsig eller regnig. Jag vaknade med nackspärr morgonen för provsjungningen och kunde bara hålla huvudet lätt lutat åt höger. Jag gick i morgonvinden ner till Philharmonie, det legendariska konserthuset, och hittade till sceningången. Jag fick komma in i stora salen, en otrolig känsla, Karajans konserthus, gav pianisten noter och ställde mig och väntade, plötsligt slogs dörren upp och en pigg Claudio Abbado kom in, hejjade och satte sig längst bak på parketten. Jag sjöng Wenn dein Mütterlein ur Kindertodenlieder av Gustav Mahler, fortsatte med av Brahms Von Ewiger Liebe och avslutade med en oändligt långsam Erbarme dich, ja det var pianistens fel att det var långsamt, jag stod där och tänkte ”Hurrudu! 50-talet ringde, din förrrrbaskade pianist, och ville ha sitt tempo tillbaks! Jaha, så var den provsjungningen sabbad av en pretentiös pianistgubbe”, ni som nån gång sjungit denna den vackraste av Bachs alla sånger fattar att får man ett långsamt tempo är man dödens lammunge. Jag tittade med mitt sneda huvud Claudio rakt i ögonen, slutade sjunga, och sa: ”sorry. I just cant”.
