Åren 1689–1962 isolerades hundratals mentalvårdspatienter på Själö hospital i Nagu skärgård. Från slutet av 1800-talet blev ön hemvist för s.k. obotligt sjuka kvinnor, vars diagnoser kunde lyda bl.a. paranoia, schizofreni, idioti eller epilepsi.

Vilka var dessa individer, samhällets oönskade, som förvisades till Själö på livstid? På vilken grund fastställdes deras sjukdom och varför var just livmodern av stort intresse i diagnostiseringen?

I Hissapoddens tionde avsnitt behandlar Anna Öhman och Veronica Aspelin den finländska mentalvårdens historia, med fokus på Själö hospital. I avsnittet medverkar också författaren Johanna Holmström, som studerade öns kvinnoöden i samband med att hon skrev romanen Själarnas ö (2017). Lucas Dahlström fungerar som röstskådespelare.

Den 1 juni 1919 trädde förbudslagen i kraft i Finland. Nu skulle finländarna överge spriten för en trygg arbetsmiljö och ett lugnt familjeliv. Men de nya bestämmelserna fick motsatt effekt då alkoholbruket istället nästan tredubblades. Myndigheterna såg hjälplöst på då skärgården förvandlades till arenor för massiva smugglingsoperationer och gängkriminalitet. Följ med Veronica & Anna till 1920-talets Finland som vi vid sidan om växande ekonomi och sociala reformer också minns som förbudstiden. I avsnittet medverkar historieläraren Jimmy Holmberg.

Källor

Jimmy Holmberg: Lokalt och lagom nyktert: Aktörer, popularitet och målsättning i nykterhetsföreningar i Pojo 1887–1919. (2017)

K. Kilpiö, H. Kuusi, M. Peltonen: Alkoholin vuosisata : suomalaisten alkoholiolojen vaiheita 1900-luvulla. (2006)

Aija Kaartinen: Kansan raittiudeksi ja kotien onneksi : naisten kieltolakimielipiteet ja toiminta kieltolain puolesta ja sitä vastaan 1919-1932. (2011)

Kustaa Vilkuna: Juomareiden valtakunta: suomalaisten känni ja kulttuuri 1500-1850. (2015)

När männen ryckte ut i krig senhösten 1939 mobiliserades också de finländska kvinnorna för olika krigstida uppdrag. Hur såg deras vardag ut under krigsåren, i fabrikerna, på åkrarna, inom sjukvården, bespisningen och luftvärnet? Historikerna Anna Öhman och Veronica Aspelin skildrar fem unika kvinnoöden under vinter-, fortsättnings- och Lapplandskrigen 1939-1945.

Avsnittets huvudsakliga källor:

Simo Holopainen, Tarmo Ahti: Me jouduimme sotaan: Viimeiset veteraanit kertovat: 20 kohtaloa talvisodasta, jatkosodasta ja Lapin sodasta (2019)

Anna Larsdotter: Kvinnor i strid (2016)

Tuulikki Soini: Naiset isänmaan asialla (2002)

Eva Isaksson: Så följde hon trogen och käck armén (1993)

I oktober 1918 utsågs den tyska prinsen Friedrich Karl av Hessen till kung av Finland. Knappt ett år tidigare hade Finland utropat sig självständig republik. Vad var det som hände? Vem var Friedrich Karl och varför är Finland inte en monarki idag? Veronica Aspelin och Anna Öhman djupdyker i de intensiva politiska svängningarna kring regeringsformen i den unga staten Finland.

I avsnittet medverkar Henrik Meinander som är professor i historia vid Helsingfors universitet. Som röstskådespelare hörs Benjamin Aspelin.

Avsnittets huvudsakliga källor:

Vesa Vares – Kunikaan tekijät. Suomalainen monarkia 1917–1919. Myytti ja todellisuus.

Anders Huldén ¬– Kuningasseikkailu suomessa 1918.

Fredrika Charlotta Runeberg (f. Tengström) levde under en tid där kvinnor förväntades vårda och sköta hushåll framom skriva och läsa. Den finländska 1800-talskvinnan skulle behärska olika språk, men annan utbildning lämnades åt männen. Fredrika fostrades i en förhållandevis liberal familj där också döttrarna fick skolgång. Redan som barn slukade hon all litteratur hon kom åt och fattade även pennan i tidig ålder.

I 20-årsåldern gifte sig Fredrika med poeten och akademikern Johan Ludvig Runeberg. Parallellt med makens litterära framgångar producerade Fredrika romaner, annan prosa och journalistiska texter. Under 1840- och 50-talet arbetade hon för flickors rätt till utbildning och förmyndarskap. Hon fostrade även sex söner och tog hand om familjens tiorumsvilla.

Ändå är det många som enbart minns henne som hustru till landets nationalskald och kreatören bakom den cylinderformade Runebergstårtan. Det här vill vi sätta stopp för.

I Hissapoddens avsnitt 6, ”Fredrika Runeberg – mer än en tårta”, lyfter historikerna Anna Öhman och Veronica Aspelin fram författaren, journalisten och kvinnosaksförkämpen Fredrika Runeberg. Hur såg hennes verklighet ut som 1800-talskvinna i Finland? Hur var livet som hustru till en av landets mest hyllade män? Hur formades hennes författarskap under åren? Vilket samhällsengagemang bidrog hon med under sin livstid? I avsnittet medverkar även Ebba Witt-Brattström, professor i litteratur vid Helsingfors universitet. Som röstskådespelare fungerar Freja Lindeman (Fredrika Runeberg) och Oscar Öhman (Johan Ludvig Runeberg).

Källor:

Teresa Rosenlund: Tre kvinnor - tre pennor (1998)

Merete Mazzarella: Fredrika Charlotta född Tengström: en nationalskalds hustru (2007)

Fredrika Runeberg: Min pennas saga (2007)

Vi känner dem främst som Gustaf Mannerheims döttrar. Men friherrinnorna Anastasie (Stasie) och Sophy Mannerheims verkliga livsöden utspelade sig ofta långt bortom marskalkens skugga.

Barndomen i Ryssland präglades av tillfälliga bostäder och tjänstefolk som avlöste varandra. Vid sekelskiftet 1900 lämnade flickorna S:t Petersburg tillsammans med sin mamma, för ett nytt liv i Frankrike. Tonåren utspelade sig främst på en sträng internatskola i Paris, samtidigt som relationen till särskilt modern Anastasia svalnade. Kontakten mellan far och döttrar bottnade tidvis endast i hövlig brevkorrespondens.

En ganska rotlös barndom och svåra tonår i Paris tog uttryck i Stasie och Sophy Mannerheims vägval i livet. Den äldre av systrarna, Stasie, konverterade som 22-åring till katolicismen och levde de kommande 17 åren som nunna. Sophy gjorde långa resor över kontinenten, levde ekonomiskt spartanskt och förälskade sig i den rysk-franska madamen Alexandra Demidoff-Depret-Bixio.

I Hissapoddens avsnitt “I skuggan av sin fader-Anastasie och Sophy Mannerheim” kartlägger Veronica Aspelin och Anna Öhman döttrarna Mannerheims fascinerande, men hemlighetsfulla liv. Avsnittet gästas av Mannerheim-museets chef FD Kristina Ranki.

Källor:

Leonid Vlasov: Mannerheimin elämän naiset (2002)

Teemu Keskisarja: Hulttio. Gustaf Mannerheimin painava nuoruus (2016)

Stig Jägerskiöld: Den unge Mannerheim (1964)

Tuija Pallaste: "Mannerheimin tyttärien vaietut elämät: hauras Stasie eli nunnana ja levoton Sophy pakeni Pariisiin – lopulta kumpikin eli suhteessa naisen kanssa". Helsingin Sanomat 4.11.2017

J.E.O. Screen: Mannerheim (2001)

Under medeltiden förändrades livet i Österland, dagens Finland, på så gott som alla plan. Efter att svenskarna skickat över såväl militär som Guds sändebud i form av präster, etablerade sig snart katolicismen som ny majoritetsreligion. I takt med att invandringen från väst stadigt ökade, spred sig även det svenska språket och den administrationen till Finland. För att underlätta förvaltningen upprättades ett antal borgar på territoriet i öst, bland dem Raseborgs slott i Snappertuna. Borgen skulle fungera som ortens administrativa centrum i närmare 200 år. Som mest huserade upp till 70 personer på borgen, bland dem den tidigare svenska kungen Karl Knutsson Bonde.

Men varför byggdes borgen just i Raseborg och hur såg livet ut för den medeltida människan? Är det sant att man drack öl istället för vatten? Var medeltiden verkligen så mörk som medeltida filmer ger sken av? Allt det här och mer i Hissapoddens avsnitt “Medeltiden i Raseborgs slott” tillsammans med Veronica Aspelin och Anna Öhman. Avsnittet gästas av FM Martin Pettersson och scenartist Dan Idman, som fungerat som guide på Raseborgs slott under de senaste 20 åren.

Hissapodden beklagar att det har smugit in några tokigheter i avsnittet! Innan vi har hunnit åtgärda saken vill vi informera dig som lyssnar om följande fel:

1) Karl Knutsson Bonde hade varit kung två gånger när han bosatte sig på Raseborg hösten 1465, inte tre.

2) Kristina Abrahamsdotter, inte Abrahamsson, som används senare i avsnittet.

3) Sten Sture var kung Karls systerson, inte bror.

Källor:

Martin Pettersson: Mellan två centrum : Raseborgs huvudmän samt deras resurser, aktiviteter och kontakter till Reval 1378-1434 (2018)

Knut Drake: Raseborg : gråstensmurarna berättar sin historia (1991)

Niclas Erlin & Lina Enlund: Glans och vardag på Raseborgs slott (2018)

C. J. Gardberg: Finlands medeltida borgar (1993)

Torsten Edgren et al: Finlands historia 1 (1992)

Sommaren 1938 fick finländarna se ett ytskrap av Hitlerregimens grymheter. Under juli och augusti anlände fartyg med centraleuropeiska flyktingar till Helsingfors hamnar. Majoriteten av dem var judar som avrest från nordtyska hamnstäder. Den 13 augusti satte den finländska regeringen stopp för flyktingtrafiken genom att ogiltigförklara alla österrikiska pass. Rajat kiinni-rörelsen verkade lika aktivt för 70 år sedan som i dag.

Åren 1938-1939 anlände totalt 223 centraleuropeiska flyktingar till Finland, av vilka de flesta var judar. Även om flyktingarna kan tyckas få till antalet, skapade fenomenet livlig samhälls- och mediedebatt. Finländarna polariserades.

Vilka finländare välkomnade judarna och övriga flyktingar och vem gav dem kalla handen? Vilka antisemitiska stereotyper förekom i Finland och vem eldade vidare på dessa? Kan vi dra paralleller mellan flyktingdebatten 1938 och de diskussioner som blossade upp genom flyktingkrisen 2015?

Allt det här och mycket mera hör du i avsnittet med Veronica Aspelin och Anna Öhman. Programmet gästas av filosofie magister Sebastian Lindberg, som avhandlat samma tema i sin pro gradu-avhandling (2018).

Källor:

Sebastian Lindberg: Främlingar eller medmänniskor? : Den finländska pressens syn på centraleuropeiska flyktingar 1938–1939 (2018)

Hannu Rautkallio: 'Cast into the Lion's Den' – Finnish Jewish Soldiers in the Second World War (1994)

Hannu Rautkallio: Ne kahdeksan ja Suomen omatunto: Suomesta 1942 luovutetut juutalaispakolaiset (1985)

Efter inbördeskriget 1918 tillsattes en fostringsavdelning inom fånglägerväsendet. Tanken var att ett nittiotal präster eller andra kristet och borgerligt sinnade skulle omvända de ca 80 000 rödgardister som satt fängslade på landets 13 fångläger.

En av anstalterna låg i Dragsvik utanför Ekenäs och här arbetade pastor Paul Danielsson och sju övriga fostringsmän för att implementera kyrkans och senatens värderingar hos de röda: Gud och fosterland.

I det här avsnittet ser Veronica Aspelin och Anna Öhman närmare på det fostringsprogram som lades fram, hur det förverkligades i praktiken och vilka motgångar fånglägrens förhållanden innebar. Du får du följa med pastor Danielssons arbete i Dragsviks fångläger 1918, bland smuts, misär, sjukdomar och massdöd. Som röstande röstskådespelare fungerar Walter Öhman.

Källor:

Veronica Aspelin: Fostring av röda: Målsättning, förverkligande och resultat efter inbördeskriget 1918 (2015)

Ilkka Huhta: Sisällissota 1918 ja kirkko (2009)

Sture Lindholm: Röd galenskap vit terror: Det förträngda kriget 1918 i Västnyland (2005)

Tuulikki Pekkalainen, Seppo Rustanius: Punavankileirit 1918 (2007)

Aapo Roselius: I bödlarnas fotspår: Massavrättningar och terror i finska inbördeskriget 1918 (2009)

Bordeller och gatlöperskor

I slutet av 1800-talet var prostitutionen i Helsingfors utbredd och var 100:e invånare definierades som prostituerad. Trots att prostitution och utomäktenskapligt sex var förbjudet såg verkligheten ofta annorlunda ut. Nattetid förvandlades Norra Esplanden till en mötesplats mellan kunder och prostituerade, och i de närliggande bordellerna på Stora Robertsgatan ingicks ekonomiska överenskommelser bakom låsta dörrar. I takt med att kritiska röster mot prostitutionen höjdes blev tilltagen mot de prostituerade allt hårdare kring sekelskiftet. Hur kunde livet se ut för de prostituerade och hur behandlades de av myndigheterna? Hur påverkade de rådande beteendenormerna för kvinnor och män den allmänna synen på prostitution? Hur såg kvinnosaksrörelsen på prostitutionsfrågan?

Allt det här och mer får du höra i avsnittet tillsammans med Veronica Aspelin och Anna Öhman. Avsnittet gästas av Henrika Tandefelt, universitetslektor i historia vid Helsingfors universitet.

Källor:

Antti Häkkinen: Rahasta – vaan ei rakkaudesta. Prostituutio Helsingissä 1867-1939

Katja Tikka, Elina Maaniitty, Iisa Aaltonen: Punaisten lyhtyjen Helsinki: prostituutio pääkaupungin historiassa

Margaretha Järvinen: Prostitution i Helsingfors – en studie i kvinnokontroll