Det finns idag fler vilda djur i Sverige än vad det har gjort på hundratals år. Nya sätt att hantera människans samexistens med djuren behöver prövas.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Året är 1789. Revolutionen har mullrat igång i Frankrike och liknande tongångar hörs i hela Europa. Gustaf III börjar bli nervös. Befolkningen knotar. Han bestämmer sig för att lugna ned dem genom att ge dem rätten att börja jaga. Tidigare hade det varit olagligt för vanliga människor att jaga de flesta djuren i svensk natur. Nu släpptes jakten fri och vem som helst med en bössa fick gå ut och skjuta en älg eller ett rådjur.

Det här ledde till att de stora hjortdjuren försvann i princip helt och hållet. Vi vet inte hur många älgar som fanns kvar, det är mycket möjligt att det var färre än tusen i hela Sverige. Kronhjortarna var så få som 50 individer, rådjuren antagligen under 100 stycken i södra Sverige. Andra djur som bävern och vildsvinet blev helt utrotade. Mot slutet av 1800-talet började problemet att uppmärksammas och åtgärder sattes in.

Från mitten av 1800-talet bildades en mängd olika jaktsällskap som började lobba för att jakten skulle regleras och andra organisationer drev också på att djurstammarna skulle skyddas. Grunden till den jaktlag som vi har idag kom 1938.

Resultatet har inte låtit vänta på sig. På 20- och 30-talet planterade man in bäver från Norge i de svenska skogarna igen. Från mitten av 1900-talet började hjortar, rådjur och älgar på allvar att återhämta sig. På femtiotalet började det dyka upp vildsvin som blir allt vanligare under 70- och 80-talen.

– Förmodligen har vi fler vilda stora däggdjur, och även många stora fåglar än vad vi har haft under väldigt lång tid i Sverige. Och det är en oerhört positiv utveckling, säger Carl-Gustaf Thulin som är forskare på Sveriges Lantbruksuniversitet.

Bökande vildsvin, och bävrar som bygger dammar bidrar till mer biologisk mångfald och att fler arter av växter, insekter och andra djur klarar sig bättre. Men man kan också föreställa sig en del problem - trafikolyckor, kostnader för lantbruket, får som blir rivna av rovdjur.

Maria Johansson är professor i miljöpsykologi vid Lunds universitet. Hon undersöker samspelet mellan människa och miljö. Både om hur vi människor påverkas av vår omgivning och om hur vi påverkar vår omgivning på olika sätt.

Maria arbetar med ett projekt med människor som bor med björn eller varg i sitt närområde. I vissa fall med människor som har råkat ut för att deras djur har blivit rivna av rovdjur.

Forskningens mål är att förstå de psykologiska processer som ligger bakom den här oron och rädslan. Och det är många faktorer som spelar in. Kunskap om hur djuren reagerar i olika situationer, hur säker man känner sig på sin egen reaktion i mötet med ett rovdjur, och till och med hur mycket man litar på de myndigheter som förvaltar rovdjuren.

I Orsa i Dalarna har Maria Johansson samarbetat med Skandinaviska Björnprojektet för att se om biologernas kunskap om björnars beteenden kan hjälpa människor i närområdet handskas med sin oro. Två genomförda studier med sammanlagt knappt 100 personer ser lovande ut. Nu följs resultaten upp för att se om den positiva effekten håller i sig. I så fall skulle det här kunna vara en väg framåt för hur människor ska kunna samexistera med fler vilda djur.

– Jag tror det är väldigt viktigt att ha med sig att det här med att vi har en situation med fler djur i vår närhet, att det här är inte en rent biologisk fråga utan den är i väldigt hög grad också en social fråga där vi behöver få bättre förståelse för hur enskilda människor reagerar på det. Hur grupper sinsemellan reagerar och hur man institutionellt ska hantera de här frågorna, säger hon.

För bara trettio år sedan drabbades 3,5 miljoner människor årligen av parasiten guineamask, som förorsakar fruktansvärda brännande smärtor. År 2017 kan antalet drabbade för första gången bli noll.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

År 1979 utplånade mänskligheten för första och hittills enda gången en sjukdom, nämligen smittkoppor. Men nu kan det vara dags igen: snart behöver inga människor längre lida av parasiten guineamask.

Ulf Jondelius är professor i evertebratzoologi, alltså specialist på ryggradslösa djur, och arbetar på Naturhistoriska riksmuseet. Han förklarar att problemet egentligen är en liten hoppkräfta som trivs i smutsigt stillastående vatten. Guineamasken finns i hoppkräftorna, som människor får i sig när de tvingas dricka undermåligt vatten. Parasiten tränger igenom tarmväggen på människan, parar sig, och den befruktade honan lever kvar i kroppen. Ungefär ett år senare tar honan sig fram till huden, i syfte att släppa ut sina larver. Processen är oerhört plågsam och en brännande klåda får de drabbade att söka sig till vatten för att svalka sig.

– Det passar ju bra för den här masken, för den ska ju släppa ut sina larver på det här sättet. Så det är ju nåt slags manipulation av beteendet hos människan som den här masken gör… När kroppsdelen kyls av – när man knallar ut i vattnet – så känner den ju då att det blir lite svalare… Och då passar den på att komma fram, förklarar Ulf Jondelius.

När maskhonan har kontakt med vattnet spricker den och släpper ut ett moln med larver, som sjunker till bottnen för att kanske bli uppätna av en hoppkräfta och upprepa cykeln. Men vid det här laget har den drabbade människan ofta lidit svårt i månader. Patienter kan bli sängliggande, oförmögna att arbeta eller gå till skolan. Maskens väg genom kroppen utsätter dem för allvarliga risker för ytterligare skador, infektioner och i värsta fall förlamning.

Det finns ingen medicin mot guineamasken. Den enda tillgängliga vården idag är att försöka dra den tunna vita masken ur kroppen när den är nära huden. Får man tag på ena ändan kan man långsamt rulla upp masken på en pinne. Men processen är så smärtsam att man ofta bara kan vira några centimeter i taget, och en guineamask kan bli en meter lång.

Guineamasken har gjort livet surt för människor i årtusenden. Den har hittats i egyptiska mumier, beskrivits i antika medicinska texter och finns enligt en del tolkningar också i Bibeln. När tillgången till rent vatten genom historien har förbättrats, har maskens spridning begränsats. Men för bara trettio år sedan infekterades fortfarande drygt tre och en halv miljon människor årligen med guineamask. År 2015 dokumenterades bara tjugotvå fall och under de första åtta månaderna av 2016 drabbades elva personer. 2017 kan siffran äntligen bli noll.

Eftersom det inte finns någon medicin mot guineamask har hälso-organisationerna blivit tvungna att arbeta systematiskt som en del av samhället för att nå hela befolkningen i de drabbade områdena. Under de senaste trettio åren har tusentals frivilligarbetare rest runt och förklarat maskens livscykel och visat hur man kan filtrera bort kräftorna.

Det handlar om relativt enkla medel. Hoppkräftorna är stora nog att ses med blotta ögat, och har man bara kunskapen behövs inte några avancerade metoder för att hålla dem från sitt dricksvatten. Man kan trä ett tygstycke som filter över sitt vattenkärl, eller alltid bära med sig en typ av tjockt sugrör med inbyggt filter i ett snöre runt halsen.

Och om man är infekterad och känner den brännande smärtan i kroppen är det viktigt att hålla sig borta från sjöar och vattendrag. I stället kan grannarna hjälpas åt och bära vatten i en hink till den som lider; stoppar man ner foten i den i stället kan man sedan hälla ut vattnet på torra land så att larverna dör.

Hemligheten med att verkligen få med sig folk är att bemöta dem som jämlikar, berättar Ernesto Ruiz-Tiben, som är föreståndare för gioneamaskprogrammet på Carter Center, den internationella organisationen som varit drivande i arbetet mot parasiten. Det gäller att sätta sig ner med ledarna i ett samhälle och föra en dialog om vilka lösningar och strategier som kan fungera just hos dem. Inflytandet och kontrollen över processen motiverar dem att faktiskt genomföra de nödvändiga förändringarna. Man kan inte bara berätta för folk att det här vill er regering att ni gör, förklarar Ruiz-Tiben.

Organisationen Carter Center, som har haft kampen mot guineamasken som ett av sina viktigaste uppdrag, grundades av den före detta amerikanska presidenten Jimmy Carter, som också personligen varit engagerad i arbetet. Det har hjälpt organisationen att få god kontakt med regeringarna i de drabbade områdena, vilket är en förutsättning för att sedan kunna verka i lokalsamhällena i tillräckligt stor utsträckning.

År 2016 fanns guineamasken kvar i fyra länder – Etiopien, Mali, Chad och Sydsudan. Men det handlar alltså om färre än tjugo personer som drabbats under året och det kan hända att det sista guineamaskfallet hos en människa redan är bakom oss.

Kunskap om maskens livscykel hjälpte befolkningen i de drabbade länderna att själva skydda sig mot parasiten. Myndigheter och civilsamhället, inklusive tusentals frivilliga på plats, gjorde ett fokuserat hälsoarbete - som fungerade trots bristen på rent dricksvatten och mediciner. Det här är en modell som kan kopieras för att stoppa fler sjukdomar framöver.

Samtidigt är det viktigt att upprätthålla befolkningarnas kunskap om parasiten. Ett nytt osäkerhetsmoment i arbetet mot guineamasken är också att hundar och vattenlevande djur i vissa områden verkar kunna spela en roll i parasitens spridning. Världshälsoorganisationen följer löpande kunskapsläget på området och informationsåtgärderna kommer att anpassas om det visar sig att det skulle behövas.

De tusentals frivilliga arbetat med utrotningskampanjen de senaste decennierna har också viktig erfarenhet som skulle kunna användas i kampen mot andra sjukdomar. Ernesto Ruiz-Tiben säger att det på vissa ställen faktiskt också blivit så, även om det inte är självklart att det alltid lyckas: det beror också på livssituationen hos de enskilda volontärerna och hur engagerade de personligen är i andra sjukdomar.

Carter Center planerar härnäst att ta sig an flodblindhet, en annan fruktansvärd parasitsjukdom i vars spridning vatten har en nyckelroll. Den här gången kan information till drabbade befolkningsgrupper kanske kompletteras med medicinering. År 2015 gick nobelpriset i medicin nämligen till forskare som hittat medel som kan motverka parasiten som orsakar flodblindhet. Carter Center har inlett ett långsiktigt lobbyarbete för att distribueras i drabbade områden.

Musiken vi spelade i början av programmet är ur en kampanjlåt, Guineamasksången, med den ghananske reggae-artisten Sheriff Ghale. En länk till hela låten hittar du nedan.

Utvecklingen av konstgjorda händer är just nu inne i en enormt spännande fas. Nya proteser ger en upplevelse av känsel i fingrarna och maskininlärning stöder personaliserad tolkning av muskelimpulser.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

De centrala utmaningarna på området är två. Dels handlar det om att få ut information från hjärnan i handen – användaren behöver på något sätt styra hur handen rör sig. Och dels om att få in information från protesen tillbaka in i hjärnan, alltså att kunna använda protesen som om den hade känsel.

Ulrika Wijk är arbetsterapeut vid handkirurgiska kliniken i Malmö. Hon jobbar med en studie där personer har fått testa en prototyp av en protes som otroligt nog ger dem känsel i fingertopparna.

Sättet som protesen fungerar på är finurligt – en i grunden enkel mekanisk lösning. Många personer som t ex blir tvungna att amputera sina händer får en så kallad känselkarta på den arm där handen tidigare har suttit. Nerverna är liksom fortfarande kopplade, så att hjärnan uppfattar vissa punkter på huden på armen som delar av den förlorade handen. Om man rör vid armen på precis rätt ställe känns det som om man rör vid ett finger som inte längre finns. Ulrika Wijk hjälper personerna i studien att hitta den här kartan på sin egen arm.

Den nya protesen har en liten luftbubbla i varje fingerspets. Luftbubblan i fingret är kopplad via en slang till en annan luftkudde i basen av protesen som placeras efter varje persons individuella känselkarta. När personen rör något med protesens fingrar så uppstår ett tryck mot luftkudden på armen, vilket hjärnan uppfattar som beröring i fingret.

En del människor som har förlorat kroppsdelar upplever också fantomsmärtor, ett slags felsorterade nervsignaler som gör att man kan ha ont i en hand som inte längre finns. En intressant bieffekt av den här nya sortens känselproteser är att ett par av de fem personer som hittills testat dem också fått minskningar av fantomsmärtorna.

Men hur ska man då få proteserna att röra sig på ett naturligt och intuitivt sätt? Helst skulle de ju nästan få fungera som tankeläsare som känner av vad användaren vill göra. Christian Antfolk är forskare på Lunds tekniska högskola och en av dem som har tagit fram känselproteserna. Han arbetar också med att ta fram proteser som är bättre på att röra sig.

 Flera olika sorters proteser har utvecklats under 1900-talet. Från enkla metallproteser som drivs helt av muskelkraft, till sextiotalets första elektriska proteser med en motor som gör att de kan öppnas och stängas. Båda typerna av proteser används fortfarande, i olika sammanhang. Dessutom finns det givetvis händer som är mer i forskningsstadiet.

Den nyaste kommersiella protesen som Christian Antfolk visar upp är en ganska smäcker robothand där alla dom olika fingrarna kan röra sig. Den har sex motorer, två som styr tummen och en som styr var och en av de övriga fingrarna.

– Även om man har de här avancerade händerna med sex motorer i så styrs de fortfarande på ungefär samma sätt som händerna gjorde på femtio och sextiotalet. Även om man har en väldigt avancerad hand så kan man i princip bara öppna och stänga den, säger Christian Antfolk.

Utmaningen är hur protesen liksom ska “veta” vilken rörelse som användaren vill att den ska göra. Det här är ett område där det sker väldigt intensiv forskning just nu. Ett sätt är att använda maskininlärningsmetoder, smarta program som kartlägger mönster i hur musklerna i armen rör sig när en hand formar olika grepp.

Man sätter sensorer på båda armarna, ber patienten göra rörelser med den handen hen har och samtidigt tänka sig att hen gör samma rörelse med den hand som saknas. Programmet känner av vilka muskler som är aktiva för vilka grepp, och kan lära sig hur protesen ska röra sig för just den personen.

Läskunnigheten i världen har ökat under de senaste 20 åren. Antalet 15-24-åringar som inte kan läsa och skriva har minskat från 170 miljoner till 115 miljoner.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Ett av FN:s så kallade millenniemål var att alla världens barn, pojkar som flickor, ska få gå i skola. Målet skulle vara uppnått 2015. Unesco har sammanställt statistik på läskunnigheten runt om i världen, från Niger där bara tjugo procent räknas som läskunniga till västvärldens i princip heltäckande läskunnighet. Det enda land som rapporterar en hundraprocentig läskunnighet är Nordkorea - en tydlig del av landets försök att utmåla sig som ett paradis.

Det finns fortfarande många faktorer som hindrar barn från att gå i skolan i olika delar av världen. Fortfarande går färre flickor i skolan än pojkar, bland annat för att pojkarna i vissa delar av världen ses som de som är ansvariga för familjens försörjning. Det är stor skillnad mellan fattiga och rika familjers tillgång till utbildning. I konfliktområden eller på flykt kan barns skolgång ofta inte säkras alls.

När man tittar på läskunnigheten bland världens unga människor, som gått i skola medan millenniemålssatsningarna pågått, har effekten på läskunnigheten ändå varit enorm. Enligt Unescos rapporter har läskunnigheten bland 15-24-åringar under de senaste 20 åren ökat från 83% till 91%. Antalet unga som inte kan läsa i världen har minskar från 170 miljoner till 115 miljoner.

Utvecklingen beror nästan helt och hållet på att fler går i skola, men det är sannolikt att vår förändrade relation till text också har spelat en roll, berättar Eva Lindgren, Universitetslektor vid Institutionen för språkstudier, Umeå Universitet. Allt fler skriver mer både privat och i arbetet, och den stora användningen av mobiltelefoner i världen ökar också läsandets och skrivandets närvaro i vardagen.

Av de där sista 115 miljonerna ungdomar som inte kan läsa lever många i extrem fattigdom, eller i konfliktzoner där det helt enkelt inte är möjligt att säkra barns skolgång.

“Att kunna läsa är en absolut grundläggande mänsklig rättighet och det är också ett kraftfullt sätt att bekämpa fattigdom både för individer och för länder runt om i världen. En annan viktig sak som jag ofta tänker på när det gäller läskunnighet och också att skriva är att det är helt nödvändigt för att man ska kunna delta i och utveckla demokratiska samhällen. Jag brukar säga att den som kan läsa kan ta till sig information och kunskap, och den som kan skriva kan också skapa, och göra, information och kunskap”, säger Eva Lindgren.

För att säkra en fortsatt positiv trend i läsutvecklingen är det viktigt att utbilda tillräckligt många lärare, och att ge lärarna redskap att arbeta på djupet med läsandet och skrivandet. Eva Lindgren berättar att allt fler lärare runt om i världen glädjande nog idag jobbar med det som kallas kritisk läsning, att lära inte bara lära eleverna att läsa och förstå text utan också att alltid aktivt reflektera över texternas avsändare och budskap.

Av världens vuxna befolkning är det fortfarande ungefär 16 procent som inte är läskunniga, men den siffran minskar också snabbt allteftersom ungdomar som nåtts av satsningarna på skolan växer upp. För samhället så är det förstås enormt viktigt med läskunniga medborgare, men vi ska inte glömma att de som knäcker läskoden alltid är individer. Att lära sig läsa är precis lika svårt och lika stort i Sverige som det är i Albanien eller Ghana.

Carina Fast är litteraturforskare från Uppsala Universitet och fokuserar på barns läsande. Hon påminner om vilken känsla av prestation och nya möjligheter det representerar att knäcka läskoden. Hon påminner också om att barn idag inte bara lär sig läsa genom böcker och bokstäver, utan också utvecklar sin medieläskunnighet genom digitala spel, sociala medier, film, och samtal. Till exempel lär sig barn idag mängder med visuella symboler vid tidig ålder, som senare hjälper dem med bokstäverna och läsningen.

De närmaste årtiondena förväntas migrationen öka kraftigt, vilket påverkar läskunnighetsarbetet framåt. En bra grund att bygga på är erfarenheterna av läsning från flerspråkiga familjer och samhällen, menar Eva Lindgren, som arbetar i en del av Sverige där finska, meänkieli och samiska språk har en självklar plats tillsammans med svenskan.

“Jag tänker så här att språk och kultur, det är ju nånting som är väldigt tätt sammankopplat med identitet, och vi vill ju alla att våra barn ska växa upp med starka och trygga identiteter. Och jag tror att både skolan och hemmet behöver hjälpas åt för att stötta barnen så dom får lära sig att både tala, skriva och läsa - på alla sina språk. För att dom ska kunna ta del fullt ut av sina kulturer och på så sätt utvecklas som trygga individer. Jag tänker också att skolan här har ett stort ansvar att visa föräldrar att alla språk är viktiga, och uppmuntra föräldrar – och barn också för den delen – att använda alla sina språk i hemmet,” säger Eva Lindgren.

Inom läskunnighetsforskningen diskuteras just betydelsen av vad vuxna signalerar för värderingar kring barnets språkanvändning, kommenterar Carina Fast. Om en lärare talar om tvåspråkighet som en tillgång påverkar det både barnets självkänsla och förmåga. Där existensen och närvaron av flera språk behandlas som en en självklarhet i undervisningen stimuleras barnens egen nyfikenhet på paralleller och strukturer mellan olika språk.

Varje barn som lär sig läsa är en investering i ökad välfärd, bättre hälsa och en fungerande demokrati i världen. Därför är läsningen är ett fokusområde också i FN:s program för hållbar utveckling. Det internationella samfundets nya mål är bland annat att alla världens barn ha tillgång till utbildning på grundskolenivå år 2030.

Antalet personer i Sverige som dödas av andra människor har minskat med en tredjedel sedan 90-talet. Framförallt minskar spontant våld mellan män som en följd av förändrade attityder och värderingar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Dödligt våld minskar både i Sverige och i västvärlden i stort. Det är idag mindre troligt att du eller någon du känner kommer att dödas än för bara tjugofem år sedan. Enligt statistik från Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) har antalet personer i Sverige som dödas av andra människor sedan 1990-talet minskat med en tredjedel.

Mellan åren 1990 och 1994 dödades ungefär tolv personer per miljon invånare i Sverige varje år. Tjugo år senare, mellan 2010 och 2014, handlade det istället om ungefär åtta personer per miljon invånare och år.

Det våld som har minskat är enligt BRÅ framförallt det spontana och alkoholrelaterade: våld mellan män motiverat av ilska, svartsjuka eller kränkt stolthet. Våld som sker med kniv eller slagvapen. Det är det mest utbredda dödliga våldet i Sverige och närliggande länder, och eftersom just det våldet har minskat blir effekten tydlig i statistiken. Men också annat våld har minskat, till exempel dödligt våld i nära relationer.

För att förstå den här utvecklingen träffade vi Felipe Estrada, som är professor i kriminologi vid Stockholms Universitet. Hans forskning visar samma bild som BRÅs statistik: dödligt våld minskar, inte bara i Sverige utan i väst generellt. Men varför är har mycket av statistiken fokus på just dödligt våld? Varför inte misshandel eller sexuellt våld? Dödligt våld är en bra indikator på hur våldet generellt utvecklas i vårt samhälle, förklarar Estrada. När det dödliga våldet ökar eller minskar så antar forskningen att det också säger någonting om misshandel eller annat våld som är svårare att jämföra historiskt eller mellan olika tidsperioder.

De allra flesta människor tycker det är fel om vi dödar varandra, medan det kring andra typer av våld finns större kulturskillnader. Till exempel förbjöds aga av barn i Sverige 1979. Bara en generation tidigare var det mindre vanligt att betrakta det som otillåtet våld att slå sitt eget barn. Sådana kulturskillnader gör det svårt att jämföra våldsstatistik mellan olika länder eller olika tider. Om antalet våldsbrott till exempel går upp kan det vara en förändring både i faktiska händelser, eller en större benägenhet att anmäla.

Mycket allmänt kan man säga att minskat dödligt våld är en lång historisk trend. I Europa kan historiker använda dokumentation från rättegångar där det går att se hur många som dömts för mord och dråp under åren, vilket ger en god fingervisning om hur utbrett mord och dråp varit. Dokumentationen är förstås inte fullständig, men sammantaget ser man ändå en minskning över tid.

En anledning är att vården vid till exempel misshandel har blivit mycket bättre under århundradena, så att det nu går att överleva skador som tidigare hade varit dödliga. Men det ger inte hela förklaringen. Och det förklarar inte de stora förändringarna som har skett sedan mitten av nittiotalet. Vad tänker då kriminologiprofessorn Felipe Estrada kan vara anledningen till att vår värld blivit säkrare? Den generella trenden är att vi ser alltmer allvarligt på våld, säger han.

– Vi anser att våld och överhuvudtaget att bete sig väldigt utåtagerande är någonting som är ofint. Och något som vi då ska kontrollera, vi ska vara självkontrollerade individer och bete oss civiliserat.

Dödligt våld sker i första hand mellan män, berättar Felipe Estrada. Därför kan en del av förklaringen till varför det har minskat finnas i en förändrad syn på hur män bör bete sig. De stora variationerna av dödligt våld, när det ökar och när det minskar, har att göra med hur män i det offentliga rummet beter sig. Vad den här förändringen av mansrollen beror på är svårt att säga.

Det finns organisationer som aktivt arbetar med att försöka motverka våld just genom att låta killar reflektera över den egna mansrollen och hjälpa dem att aktivt välja vilka beteenden de faktiskt vill leva med och vilka de hellre skulle förändra. En sån organisation är “Män för jämställdhet”. Sofie Kindahl är projektsamordnare där och hon menar att det skett en stor förändring i det offentliga samtalet kring våld de senaste decennierna.

– Dels ser vi ju en jättestor efterfrågan inom den verksamhet som jag jobbar i från skolor och kommuner, som vill börja jobba mer systematiskt med frågor som handlar om att förebygga våld och utmana stereotypa maskulinitetsnormer. Och vi ser också från politiskt håll att man går in och satsar väldigt mycket på det här frågorna just nu, säger Sofie Kindahl. 

Det organisationen gör är att hjälpa unga killar att reflektera och prata om hur de ser på maskulinitet och mansrollen, med samtalsmaterial, via chatt eller ute på skolor. Och Sofie Kindahl ser hur intresset från killarna ökar.

Samtidigt som den här typen av organisationer kan påverka individuella liv väldigt mycket, är det förstås inte de som ensamma driver den kulturella förändringen – kultur och normer skapas varje dag genom alla våra handlingar, på alla samhälleliga plan. Man kan jämföra med barnagan igen: lagen kom till för att förändra värderingar, men den var också ett resultat av att förändringen redan hade nått en bra bit på väg i samhället i stort. Professor Felipe Estrada ser paralleller till hur vår inställning till miljöfrågor förändrats.

 – Det tar nu nästan fysiskt emot att slänga alla sopor i samma behållare. Vi skulle aldrig slänga en folkölsburk i vattnet när vi sitter ute, utan vi tar med oss den och lägger där den ska vara. 

Minskningen i dödligt våld är ett exempel på att något så privat och otydligt som samtal om värderingar, och reflektion över det egna beteendet, med tiden kan få stora systemeffekter. Särskilt om förändringen har aktivt stöd av lagstiftning, offentliga institutioner och civilsamhället. I en tid av komplexa utmaningar är detta en hoppfull insikt.

Många lyssnare har hört av sig angående BRÅ:s statistik som vi citerar, och pekat på att 2015 års siffror skulle representera ett markant trendbrott, där det dödliga våldet i Sverige åter stigit till 90-talsnivåer. Varför var inte det med i programmet?

De nya siffrorna diskuterades av oss under intervjun med professor Felipe Estrada. Han menar att det är för tidigt att bedöma om våldsbrotten de senaste åren skulle representera ett långsiktigare trendbrott.

Antalet konstaterade fall av dödligt våld fluktuerar från år till år. År 2007 var siffran till exempel 111 kostaterade fall, medan den uppmärksammade siffran från år 2015 var 112. Åren däremellan har antalet fluktuerat mellan 68 och 93. Eftersom variationen är stor är det viktigt att se de större linjerna. Brottsförebyggande Rådet bedömer fortfarande att trenden sedan 90-talet är nedåtgående.

Eftersom avsnittet handlar om långsiktig utveckling valde vi på redaktionen att bara ge de senaste siffrorna några meningar i programmet. Under manusarbetets gång försvann de raderna tyvärr helt och hållet som följd av ett enkelt mänskligt misstag, vilket också ledde till att formuleringen "det är idag mycket mindre troligt att du eller någon du känner kommer att dödas än för bara tjugofem år sedan" kom med i programmet. Vi har nu på webben strukit ordet "mycket".

Misstaget är tråkigt eftersom siffrorna väcker väldigt intressanta frågor, som med tiden kommer fördjupa vår förståelse av varför den övergripande trenden har varit – och sannolikt fortfarande är – minskat dödligt våld. De senaste siffrorna återfinns självklart på BRÅ:s hemsida som vi länkat till hela tiden, nu med en direktlänk till de aktuella siffrorna.

Johanna Koljonen, producent

Bättre hjärthälsa, diabetesvård, och en stigande utbildningsnivå har sänkt demensrisken trots att antalet fall ökar. Dessutom utvecklas diagnostiken snabbt och ny medicin hägrar inom ett årtionde.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Demenssjukdomar har länge lyfts fram som ett av de stora hoten mot välfärden i västvärlden. I takt med att fler personer lever längre drabbas också fler av demens. Men nu kommer forskning som tyder på att den individuella risken att drabbas faktiskt verkar minska i många länder, inklusvie Sverige. Dessutom har möjligheten att göra diagnoser blivit bättre, och nya typer av mediciner verkar finnas på forskningshorisonten.

Demens är alltid en tragedi för individen och de närstående, och kollektivt blir de sjuka betungande för vården. Hur ska vi kunna hantera alla de som drabbas av de här sjukdomarna? I totalt antal patienter blir demens och alzheimers nämligen allt vanligare. Det beror på att befolkningen växer och allt fler människor lever längre liv.

Men det gäller att hålla ordning på siffrorna, för i statistiken gömmer sig också en god nyhet.

– Antalet människor som drabbas av demens och som har demens ökar, men den individuella risken ser ut att minska, säger Laura Fratiglioni, professor i epidemiologi vid Karolinska institutet med inriktning mot demenssjukdomar.

Hon är bland annat inblandad i en studie som har följt boende på Kungsholmen i Stockholm från åttiotalet tills idag. Det är i den studien som hon har sett tecken på att risken för demens minskar här i Sverige, och hon är inte ensam. Liknande resultat kommer från hela västvärlden, inklusiver Spanien,  England och Nederländerna. De senaste stora studierna från USA visar också på en tydlig minskning.

Det är fortfarande inte helt klart vad den här minskningen beror på. Sådana slutsater kan vara svåra att dra från stora befolkningsstudier. Men forskarna har en hypotes om att det beror på två faktorer. Dels att fler personer har en längre utbildning och ett mer stimulerande yrkesliv. Detta bygger upp en mental reserv som kan fungera som en buffert om hjärnan skadas.

Den andra stora faktorn är att hjärtkärlsjukdomar som hjärtinfarkt och stroke har minskat kraftigt sedan sjuttiotalet. Även behandling av diabetes och högt blodtryck skyddar hjärnan – det som är bra för hjärtat är generellt bra för hjärnan.

I Kina har det precis kommit en studie som visar på motsatsen, en ökning istället. Det är ändå inte förvånande; den generation kineser som idag är gamla har levt med många av de negativa faktorerna. Men även här förväntar sig Laura Fratiglioni att om några decennier se motsvarande positiv utveckling, förutsatt att man satsar på att främja en hälsosam livvstil och förebygga ohälsa. Det samma gäller förstås alla länder. I populationer till exempel i USA med mycket obesitet finns det skäl att oroa sig för en högre demensrisk om inga åtgärder sätts in.

Trots den hoppfulla nyheten att den individuella sjukdomsrisken verkar minska hos oss kommer ändå väldigt många att drabbas av demens eller alzheimers. Då är det också hoppfullt att veta att diagnostiken och behandlingarna också utvecklas snabbt idag.

Agneta Nordberg är professor i klinisk neurovetenskap på Karolinska institutet och överläkare på geriatriska kliniken på Karolinska, Huddinge. Hon lyfter fram att vetenskapen idag är mycket bättre på tidiga diagnoser, vilket gör att man kan sätta in behandling innan effekterna på minnet blivit för stora. Det blir också  lättare att skilja mellan olika demenssjukdomar, vilket är avgörande för att patienter ska få rätt medicin.

Nu står mycket av hoppet till utvecklingen av nya mediciner. Specifikt för Alzheimers ligger ett stort fokus på att hitta något som kan fungera som ett sorts vaccin som skulle hindra det farliga placket att bildas i hjärnan. Inget sådant läkemedel är godkänt ännu, men de första studierna har gett en del lovande resultat.

Det satsas också väldigt mycket pengar på demensjukdomar just nu. G8-länderna har satt upp ett mål att det ska finnas ett läkemedel mot alzheimers år 2025 och Agneta Nordberg är positiv till att det ska lyckas.

Laura Fratiglioni lyfter fram att det faktiskt också finns mycket som man som privatperson kan göra för att minska risken att drabbas. Man kan ha en generellt hälsosam livsstil, se till att behandla hjärtkärlsjukdomar och diabetes, och bygga upp en mental reserv, genom till exempel utbildning.

Det finns också studier som visar att den som inte har en utbildning från ungdomen kan kompensera för det genom att bygga upp en mental reserv under yrkeslivet, till exempel i ett stimulerande arbete.

För dem som börjar bli äldre är det bra att ägna sig åt saker som både ger fysisk, mental och social stimulans. Som att påta i trädgården med familjen, gå på museer med vänner eller att lära sig en ny dans – en perfekt kombination av alla faktorerna. Det viktigaste är att hitta något som man verkligen tycker om, säger Laura Fratiglioni.

Däremot är det bra att veta att det inte finns några vetenskapliga bevis för att de olika dataprogram och spel som säljs specifikt med löfte om att stimulera hjärnan och förbättra minnet skulle fungera. Det finns inget som tyder på att man blir bättre på något annat än att spela själva spelet. Det bästa sättet att skjuta upp demensdebuten är fortfarande att prioritera nya intressanta upplevelser tillsammans med andra människor och att unvika en stillasittande livsstil.

Elektricitet från solceller kan snart utgöra en betydande del av Sveriges energimix och i delar av världen där elnät saknas eller svajar kan en enda solenergilampa förändra livet för en hel familj.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Solceller, som en gång var high tech från rymdprogrammet, håller på att bli var mans egendom. Vi är just nu mitt i en accelererande teknikutveckling där solcellerna blir mer effektiva – dom kan alltså kan göra mer el på mindre yta. Dessutom går priserna stadigt nedåt.

I rika länder representerar solkraften ett hållbart alternativ till fossila bränslen. I många fattiga samhällen är solkraft det enda alternativet. Dessutom subventioneras solkraft i en del länder, vilket ökar efterfrågan ytterligare. Produktionen är idag så storskalig att varje enskild solpanel blir väldigt billig. Och alla andra andra pusselbitar i ett solcellssystem, till exempel elektroniken som behövs, blir också billigare hela tiden. Nu installeras allt fler solcellssystem runt om i världen, både i stora solcellsparker och små moduler på taket hos privatpersoner.

Marika Edoff är professor vid Uppsala universitet och forskar om solceller.

– Jag sa en intervju om solceller för cirka åtta år sedan att priserna behövde sjunka till en tiondel. Där är vi nu! De är tillräckligt billiga för att slå igenom stort och det är precis det vi ser!

Och det är bra, för solenergi behövs. Att förlita oss på fossila bränslen håller helt enkelt inte längre. En kritik som ofta riktas mot solel och förnybar el är att den behöver utvecklas mer för att kunna hantera vårt stora energibehov, men målet är faktiskt inte att till hundra procent ersätta olja med solsken. Vi kommer att behöva många olika tekniker och system, och det vi redan vet är att solceller som skapar el från solljus definitivt kommer att vara en del av lösningen.

Någonstans där de nya billiga solelssystemen redan har slagit igenom ordentligt är länder som Kenya, Etiopien och Tanzania, där elnäten på landsbygden är dåligt utbyggda. Där säljs nu miljoner med små solcellsystem. För ungefär ett årtionde sedan kostade solelen för konsumenten här 10 dollar per watt, och redan då var det det billigaste alternativet. Idag är priset nere på en halv dollar per watt. För dem som inte ens har råd med det finns enskilda soldrivna produkter, som solvärmeugnar och solcellslampor, som man kan köpa på avbetalning.

De allra fattigaste står utanför den formella ekonomin och har sällan bankkonton. Men de har mobiltelefoner, och mobila betallösningar har också givit dem möjlighet att köpa el. 

Anders Arvidsson arbetar som rådgivare på SIDA med ett projekt för att ge fler tillgång till elektricitet och menar att det har skett en snabb, och hoppfull, utveckling.

– Totalt sett är det väl 80 miljoner människor i Afrika har åtminstone en solels-lampa hemma hos sig.

En lampa låter kanske inte som så mycket. Men det blir väldigt mörkt på landsbygden i Kenya, och vid ekvatorn är skymningen kort. Då behövs lampor för att kunna laga mat, plugga eller bara umgås och kunna se varandra där hemma. För att inte tala om att känna sig trygg när man går på toaletten utomhus.

Dessutom finns det indirekta hälsoeffekter som är enorma. De som inte har solceller använder ofta fotogenlampor, som är brandfarliga, ohälsosamma, och dyra.  

Allt det här betyder naturligtvis inte att solceller är helt problemfria. De innehåller sällsynta och ibland miljöfarliga ämnen och de kostar som allt annat energi att producera. Idag kommer mycket av den energin från kolkraftverk i Kina - inte en idealisk situation, men ändå en större utdelning i hållbar energi än om kolkraften skulle användas direkt för strömförsörjning.

Mycket tyder på att vi bara sett början på solkraftsrevolutionen.

Tack vare avsaltningsteknik lever över 100 miljoner människor idag på platser där det annars hade varit för torrt. Bland annat många länder i Mellanöstern och snart också Borgholms kommun på Öland.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Ungefär två miljarder människor påverkas idag på något sätt av brist på sötvatten och klimatförändringarna gör läget värre, ofta i världens konfliktområden. En del forskare menar till exempel att en bidragande orsak till kriget i Syrien var torkan, som gjorde att många jordbrukare inte längre kunde försörja sig.

Steget är inte långt till apokalyptiska framtidsvisioner, som i den senaste Mad Max-filmen, där en galen diktator kontrollerar hela befolkningens tillgång till dricksvatten.

Även där vattenbristen inte lett till krig eller förtryck är problemen redan allvarliga. Jordbruket påverkas på platser som Kalifornien, i Sydeuropa och i Mellanöstern, men också i Sverige – till exempel på Öland. En lösning kan vara att helt enkelt ta bort saltet ur havsvatten. 

Tekniken för att omvandla havsvatten till dricksvatten har de senaste åren tagit stora kliv framåt. Även om det fortfarande är dyrt så finns metoderna tillgängliga och på platser där inga andra alternativ finns, byggs nu avsaltningsanläggningar i rasande fart.

Metoden som ökar mest kallas omvänd osmos och bygger på att vattnet släpps igenom halvgenomträngliga membran. Borgholms kommun har beslutat att låta uppföra en sådan avsaltningsanläggning i Sandvik, för att säkra vattentillgången. Det berättar Eva-Lena Israelsson som är ordförande i kommunfullmäktige i Borgholm på Öland.

Förutom till de boende i kommunen behövs vatten till de lokala näringarna, till exempel de många och väldigt törstiga korna – och de väldigt många och törstiga turisterna.

På Öland har kommunerna under sommaren som varit kört över tankbilar med vatten från fastlandet, men i många delar av världen är det inget möjligt alternativ. I delar av mellanöstern är grundvattnet helt enkelt slut. Utan tekniska lösningar för avsaltning av havsvatten skulle dessa länder inte vara beboeliga.

Fler förväntas behöva tekniken framöver för att kunna bo kvar i sina hemländer, och kanske också göra dem frodigare. På bara några år har till exempel Israel fått ett överskott av vatten, tack vare avsaltning.

Raed Bashitialshaaer är forskare vid Lunds Universitet och arbetar med att förbättra tekniken, han har tagit fram projektioner till år 2050 och beräknar att avsaltning kommer att öka med minst tre gånger fram tills dess. Men det kan gå mycket snabbt. År 2020 kommer sannolikt 150 miljoner kubikmeter om vatten om dagen att avsaltas, alltså en ökning med 50% gentemot idag.

Framtiden i torra länder kan alltså vara grönare, men teknologin har en stor utmaning kvar. När havsvatten förvandlas till färskvatten skapas idag också en biprodukt; varje liter dricksvatten ger också ett avfall i form av två liter supersalt lösning.

Idag häller man ofta tillbaka saltlösningen där man tog upp vattnet, till exempel rakt ut i havet. Det har medfört problem, till exempel i den persiska gulfen, där största delen av världens avsaltningsanläggningar finns idag. Den salta sörjan kan påverka ekosystemen lokalt när det blandas med havsvatten igen. En praktisk metod för att komma åt problemet är att helt enkelt bygga längre rör, så saltlösningen inte fångas vid kusterna. Blandas det ut i havsvattnet längre ut blir miljöproblemen mindre. Men fler lösningar behövs, och forskas kring.

En annan utmaning är den energi som krävs för att avsalta havsvatten. Idag drivs anläggningarna till stor del med fossilt bränsle. Men många områden med brist på sötvatten har ett överflöd av solljus, och utvecklingen går mot mer solenergi och miljövänligare avsaltning. 

Tillgång till rent vatten och bra sanitet för alla människor på jorden löses inte bara med avsaltning. Tekniken behöver infrastruktur och fungerar bäst på platser där det är fred och det finns pengar att investera. Som i Kalifornien, i delar av Mellanöstern, och på Öland.

Men redan idag tillåter tekniken över 100 miljoner människor att bo i delar av världen där det annars hade varit omöjligt.

Poddversionen av detta program innehåller av upphovsrättsliga skäl inte all musik ur programmet. En länk till Don Henley-låten "Praying for Rain" som hördes i radiosändningen hittar du längre ned.

På bara femtio år har valarna återhämtat sig från utrotningens brant. I kampen för ett globalt förbud på valjakt kom popmusik och skivor med valsång att spela en förvånande roll.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Människor har jagat valar lika länge som vi har haft båtar. Riktigt intensiv blev valjakten på artonhundratalet, då det eftertraktade valfettet bland annat användes som lampolja, i tvål och margarin. I slutet av 1800-talet hade fartyg och fångstmetoder utvecklats så att man till och med kunde jaga blåval – inte helt lätt, eftersom blåvalen blir 27 meter lång och väger upp till 200 ton.

1966 var valen nära utrotning. Då förbjöds jakt på blåval äntligen i USA, och på sjuttiotalet följde Sovjetunionen efter. 1966 var också året då biologen Roger Payne började forska på militärens undervattensinspelningar av explosioner. På banden fanns oförklarliga ljud, som visade sig vara valsång. Payne insåg valsångens potential som kampanjverktyg och skickade ut band till musiker och skivbolag.

Miljoner människor tolkade valarnas sång som ett budskap. Hade inte människan, i kärnvapenkrigets brutala skugga, en plikt att rädda dessa världshavens utrotningshotade poeter? De starka publikreaktionerna fångade intresset hos en ung organisation, Greenpeace, och valsång blev kärnan i en ny kampanj: Save the Whales.

Svante Tolinsson var en av de första som engagerade sig i svenska Greenpeace, som grundades i början av åttiotalet. Att stoppa valjakten i Norge blev en av de viktigaste frågorna. Aktivisternas metoder var ofta kontroversiella, men fick enorm medial uppmärksamhet. År 1982 drev Internationella valfångstkommissionen, som en gång grundats för att skydda valfångstindustrin, igenom ett globalt förbud mot valjakt. Det började gälla år 1986. Några ursprungsbefolkningar är undantagna det här fångstförbudet.

Dessutom har en del länder, som Island, Norge och Japan, valt att fortsätta jakten. Men inte ens i de länderna vill folk äta val längre, så köttet är svårt att sälja. Däremot bidrar levande valar nu till ekonomin: valskådarturismen är värd 2 miljarder dollar om året, och ökar stadigt.

Thomas Lyrholm är valforskare och har i många år arbetat med internationella valfångstkommissionens vetenskapliga kommitté. Han berättar att blåvalarna utanför Kaliforniens kust nu är lika många som innan jakten startade – men att det inte betyder att den utvecklingen är klar ännu.

Det finns sammanlagt 88 valarter i världen, från floddelfiner i Amazonas till de enorma blåvalarna och kaskelotterna. Forskare upptäckte en ny art så sent som 2014. Valar är fortfarande utsatta. De krockar med skepp och trasslar in sig i fiskeredskap. En del valarter påverkas negativt av klimatförändringarna.

Men idag är ändå bara 10 av arterna är klassade som hotade – blåvalen är en av dem – och endast tre som kritiskt hotade. Knölvalen som nästan jagades till utrotning har sedan den skyddades återhämtat sig till ungefär åttio tusen djur. Kaskelotter finns det hundratusentals av idag. De flesta av de populationer av valar som jagades hårt är nu på väg att återhämta sig.

Beslutet att stoppa valjakten förenklades av en minskande efterfrågan på valen som råvara. Men framförallt kom den breda folkliga opinionen att bli avgörande.

Tom Arnbom är valexpert på Världsnaturfonden och har följt valarnas utveckling sen åttiotalet. Han är mycket glad över den senaste tidens utveckling och tror att vi kommer att se många fler valar även i svenska vatten.

(Poddversionen av detta avsnitt innehåller av rättighetsskäl inte all musik ur programmet).