Jag har kämpat med psykisk ohälsa - varit inbiten “återfallsförbrytare” - i över tio år. Men nu håller något på att hända inom mig. Jag vet inte om det är åldern? För-klimakteriet? Min fjärde sjukskrivning i utmattning och medelsvår depression? Att mina barn är vuxna nu (i vår fyller de 21, 23 och 25 år)? Att jag är insåg att jag är olyckligt kär? 

Ur dagboken: Att vara en stark självständig kvinna som gör sina egna val är: 90% bestämda kliv rakt fram i stora skor = en rakryggad feministisk triumf!

…och 10% eländigt miserabelt storgråtande. Mitt i natten. En ensamhet som inte vet några gränser.

"Hur kunde han (Den Gifte Mannen) välja sin fru före mig?! ”Hur kunde jag vara så dum?” (Snubben/Original-Satan/Gamla Killen/Den Gifte Mannen…)

Att bryta gamla destruktiva mönster med män GÖR ONT! Att envist förbi singel. ‘Att bryta mot parnormen!

Att bryta mot smalhetsnormen, gå upp i vikt och bli större och större för varje dag. Är också jobbigt.

Det är ALLTID en kamp att gå emot normen. Hade det varit lätt hade alla gjort det. Och vi hade inte haft jävla normer till att börja med i dag. Alls.