Veckan som gått har varit tuff. TUFF! Nu har jag också lagt ifrån mig mitt skyddande pansar, det vill säga är SSRI-fri sen två veckor tillbaka. Att vara “kontroversiell”; det vill säga kvinnorättsaktivist och manshatare i frireligiösa småföretagarbygder är förfärligt. Jag må vara öppen, orädd och frisspråkig - jag är något så ovanligt som en kvinna med 100% självständighet utan någon som helst risk för repressalier från patriarkatet - men jag är också bara människa. Utan skyddande antidepp-krockkudden kan jag nu ta in hela bilden. Känna den ofiltrerade illviljan. Skambeläggandet. Förtrycket.

Vem skall jag ta hjälp av när allt jag ser är kyrkspiror vart jag än vänder mig? “Åtta kyrkor per hektar!” Jesus såklart! Den Förste Feministen! Min fiendes fiende är min vän!

För att börja från början. Kan man må bättre och sämre på samma gång? I läkningen efter övergrepp, utmattning och depression kan allt hända, har jag lärt mig. Tårar kan komma av både glädje och sorg. Det mänskliga psyket är ett fantastiskt inre universum vars mysterier är långt ifrån lösta; vågar jag påstå. En sak står dock kristallklart för mig: jag måste – nu och för alltid – vara Min Egen Bästa Vän. I vått och torrt. Ingen vet vad som är bäst för mig bättre än jag själv. En viktig grundplåt att utgå ifrån när jag sträcker ut en hand till omvärlden för råd och stöd. Allt börjar med att jag själv tar reda på svaret på frågan: ”hur mår jag i dag”? Alldeles själv. Och sen bygga på det.

Här är jag idag. 14 dagar helt fri från SSRI så nu springer hydran lös ha ha. Vad har hänt?