För att förklara det, så är det nödvändigt att börja med att berätta vad som hände år 2015.Efter att ha fått ett samtal från den argentinska ambassaden om att utrikesdepartamentet letade efter mig fick jag panik. Panik till den grad att jag gjorde något som jag aldrig tidigare gjort under hela mitt liv. Jag ringde min partner och gråtande sa jag till honom: "De hittade mig, de hittade mig. Snälla kom hem."Jag är inte en sån person. Jag är inte den som vanligtvis ringer folk och ber om att de ska komma och rädda mig, men den dagen fick jag en så kraftig panikattack att jag faktiskt bad om hjälp.Den här reaktionen hade faktiskt att göra med något som hände några månader innan, när jag nästan i slutet av min årliga resa till Buenos Aires, bestämde mig för att gå till organisationen mormödrar på Plaza de Mayo för att ställa de sista frågorna om vad som skulle kunna hända om jag lämnade mitt DNA och de skulle hitta min biologiska familj. Jag förstår om såna frågor kan verka vara irrelevanta för folk i största allmänhet.Det vill säga, om man jämför med att lösa brott mot mänskligheten och att återställa min biologiska identitet så borde ju allt annat rimligtvis vara irrelevant. Men för oss, som är på den här sidan av historien, så är det inte det. Så enligt min mening så är det såhär, alla som har något att säga om det, om de inte är i samma situation som vi är i, när vi måste stå inför ett sådant beslut, kan snälla vara tysta.För mig var det åtminstone något jag hade tänkt på i 13 år, innan jag kunde ta det stora steget. Och jag hade faktiskt bestämt mig för att jag skulle göra det. På samma resa satte jag mig ner med min adoptivpappa för första gången och sa till honom att det var dags. Att mormödrarna som fortfarande letade efter de stulna barnen och barnbarnen hade blivit gamla och att de inte kunde vänta längre. Han svarade att “Jag tycker också att det är bra att du gör det" och att "Om jag någonsin hade misstänkt att du kom från en av dessa familjer, hade jag aldrig accepterat det". Min pappa gav mig tillåtelse. Allt det här som nu skedde berodde också på det min mamma sa två år tidigare när hon låg på sin dödsbädd. Innan hon somnade in i den morfininducerade koman, när cancern redan hade avancerat och det inte fanns någon återvändo, erkände hon för min moster att "jag hoppas att Natalie hittar sin biologiska mamma."Så, vi alla misstänkte att jag var ett stulet barn, dotter till “desaparecidos” eller försvunna. När man pratar om "desaparecidos" försvunna i latinamerika dvs så menar man per se personer som mördades av militär och polis under diktaturen vars kroppar aldrig återfanns.Som jag hade förstått det, så var det två saker som skulle hända om mitt DNA matchade något DNA i den genbank som fanns för stulna barn:

1. Enligt lag skulle mitt efternamn ändras till efternamnet på min biologiska familj
2. En rättsprocess och en polisutredning skulle påbörjas för att avgöra om min far hade något att göra med militärdiktaturens systematiska stöld av spädbarn vilket kunde leda till att han kunde få fängelsestraff.

Detta för mig innebar framför allt två saker: Mitt tyska pass skulle bli ogiltigt (vilket är väldigt problematiskt om man som jag bor i ett europeiskt land i 13 år, eftersom som vi alla vet, så är det inte lätt att få visum som argentinare för stanna i Europa) och för det andra och ännu viktigare, kanske det allra viktigaste, min pappa skulle få det väldigt väldigt tufft.Det var inget lätt beslut, men jag hade redan tagit det. Så jag åkte till Abuelas de Plaza de Mayo i mars 2015 för att ställa de sista frågorna innan jag sedan skulle återvända till Sverige och lämna DNA på den argentinska ambassaden.Jag hade en sån otur att jag möttes av en obehagligt handledare som i en timme försökte övertyga mig om att lämna DNA:t där och då och till slut, när han insåg att jag inte skulle ge upp, hotade mig med att de skulle tvinga mig att lämna det. En psykopat på den plats där de arbetade för att reparera skadan som orsakades av psykopater från militärjuntan 1976. Om det här är de goda och de behandlar mig så här, föreställ dig de onda. "Argentina är verkligen det upp och nervända kungariket" tänkte jag och lovade att aldrig mer komma nära Mörmödrarna av Plaza de Mayo.Det värsta, som alltid, var att ingen trodde på mig. “Hur kunde det komma sig att det fanns en sådan psykopat som arbetade där?” “Kan det ha haft med din attityd att göra?” “Har du inte bara föreställd dig vad som hände? Du som är så känslig… Och trots allt, om jag ändå skulle lämna mitt DNA:t, vad spelade det för roll att lämna det där eller i Sverige?Det spelade en mycket stor roll för mig. För att det borde vara mitt eget beslut att lämna mitt DNA i ett sammanhang där jag ger upp det för att jag är en del av ett historisk och nationellt trauma (diktaturen), ett skeende där jag inte hade någon makt alls och där jag var ett offer tillsammans med min mamma. Offer för de ödesdigra besluten tagna av en grupp människor, att mörda människor och stjäla deras barn i ideologins namn. Ett beslut som skulle leda till att jag hamnade i en familj som inte hade något med mig att göra. Så ja det spelar en mycket stor roll för mig. Jag gav upp identiteten som hade byggts upp i 38 år och min pappas kärlek i utbyte mot sanningen. Om detta var priset att betala ville jag att det åtminstone skulle vara mitt eget beslut.Jag åkte tillbaka till Sverige och stängde den dörren. Men de hittade mig. Så jag gick till Argentinska ambassaden i Stockholm och pratade sen med domaren som hade hand om mitt ärende. I grund och botten sa han till mig att de ville ha mitt DNA, att fallet hade blivit officiell och att om jag inte lämnade det frivilligt, så skulle de behöva skicka polisen och göra en husrannsakan. Jag bad honom att ge mig en månad för att tänka på det. Jag behövde en månad, eftersom jag skulle resa till Argentina för min pappas 75-årsdag. Jag behövde ta mig in och ut ur landet obehindrat. Han sa ja.Men en vecka senare ringde de mig från ambassaden och sa att de redan hade papperna från utrikesdepartamentet och att jag skulle komma och lämna DNA.De sa till mig att domaren hade sagt till dem att jag sa ja till att lämna det.Det var då jag tröttnade. Och då jag förstod att om det inte fanns något vittne till allt eller en kamera för att filma allt det som hände så skulle ingen tro på mig. Jag tänkte också att i dessa tider där allt finns på sociala medier så tenderar folk att bete sig mycket bättre när de står framför en kamera.Så det var då jag kontaktade Simon, en vän till min sambo. Simón studerade manus på den tiden och spelade redan in en dokumentär. Han tyckte att min berättelse var väldigt intressant så han frågade om han kunde göra en dokumentär om mitt sökande. Jag sa ja till honom, så länge han filmade alla delar av processen. På så sätt tänkte jag att filmandet kanske kunde trygga mig från alla övertramp både från organisationer, myndigheter och människorna under processens gång. Det var så jag gick med på att vara en del av hans dokumentär.Så jag och Simon började filma. För en sak hade vi lärt oss: utan vittnen finns det ingen sanning.