Inget personligt

I maj 2018, tack vare Paola Klechman och Lorena Quiroga – även de med utbytta identiteter och sålts av doktorn Bartucca – ledde mig tillslut till kontoret för mänskliga rättigheter, som ligger vid folkbokföringsmyndigheten i Buenos Aires.

Kontoret för mänskliga rättigheter var, åtminstone då, litet. Vid ett bord satt Mercedes och vid det andra Cecilia, som efter att Mercedes gått i pension tog över hennes roll.

Så i maj 2018 gav Mercedes mig en lista med femton kvinnor som jag skulle åka och besöka. Tillsammans med listan fick jag mycket noggranna instruktioner om hur jag skulle närma mig dessa mödrar, baserat på många års erfarenhet av att knacka dörr hos de möjliga biologiska mödrarna.

Förfarandet var följande: När man fått adressen till mamman måste man åka dit personligen. Man ska knacka på dörren ensam, utan sällskap.

Man måste komma ihåg att mamman kanske aldrig berättat för någon om det barn hon fick för mer än fyrtio år sedan.

Och till sist, mycket viktigt: man får aldrig någonsin ringa.

Femton kvinnor, femton adresser, femton dörrar, femton historier, femton möten.

Under den resan, år 2018, hann vi inte göra dessa besök.

Vid det laget hade Mercedes redan gått i pension, så vi tog upp kontakten med Cecilia, som granskade vårt ärende och kom fram till att av de 15 fallen var det egentligen bara 5 som var realistiska.

När jag berättar den här delen av historien kommer alltid frågan: ”Hur var det?”

Livet i all sin rikedom – med sitt ljus och sitt mörker, kärleken och vreden, maktlösheten och längtan, hoppet och tomheten, de oåterkalleliga åren och det tidlösa, ett universum som flyter intuitivt bakom varje rörelse i verkligheten och samtidigt den argentinska verkligheten – okuvlig och obarmhärtig.

"Det som hände var för länge sedan, Natalie. Det är du som inte kan släppa det förflutna."

Åh, vad jag önskar att jag kunde göra det – bara släppa det förflutna. Vara fri. Leva i nuet. Hela mitt liv, vilket nu motsvarar trettio år av terapi, trettio år av meditation och sjutton år i tolvstegsprogrammet, har jag försökt acceptera och släppa taget. Jag kan inte kontrollera världen, men jag kan ta ansvar för mina handlingar, för att söka hjälp. Budskapet har alltid varit detsamma: Acceptera, känn efter, släpp taget och var tacksam. Acceptera, känn efter, släpp taget, var tacksam. Bli medveten, agera därefter, ge mig själv kärlek, värdera mig själv, ignorera rösterna i mitt huvud som ständigt upprepar budskapet om min ovärdighet. Det där budskapet som andas genom varje por i min kropp. Innan jag ens hinner märka det, är det där – viskar i mitt öra, förklarar varför människor omkring mig beter sig som de gör. Bekräftar min underliggande tro. Bländar mig för verkligheten – den komplexa, detaljerade verkligheten. Självklart vet jag allt detta, så till och med att känna smärta eller ilska skäms jag för. Hur vet jag om det jag känner är verkligt – eller bara trauma? Var finns min sanning? Vad är verkligt? Och igen: varför kan jag inte släppa denna identitet?

För inte så länge sedan kunde jag äntligen gå på en gruppterapi för adopterade, organiserad av samma institution som erbjuder gratis terapi för alla adopterade – adopterad.com.

Jag hade letat i många år efter ett sammanhang där jag kunde träffa andra adopterade och prata om saker som bara vi riktigt kan förstå. Redan 2017, mitt i en djup depression, sökte jag psykiatrisk hjälp – trots att jag redan gick hos en psykolog. Jag kände att jag inte orkade längre, så jag hade ett möte med en psykiater som skulle skicka mig vidare till ytterligare en, och därifrån kanske jag skulle få medicin.

Den här psykiatern intervjuade mig i en timme. Han ställde alla möjliga frågor, bland annat vilken sorts hjälp jag sökte. Jag svarade utan att tveka: Jag vill gärna gå i gruppterapi med andra adopterade. Han såg förvånad ut. ”Varför det?” frågade han. ”Jo”, sa jag, ”jag har lång erfarenhet av tolvstegsgrupper och vet att det hjälper enormt att lyssna på andras berättelser.” ”Men varför då?” upprepade han. ”Det gör ju bara att du identifierar dig ännu mer som ett offer. Människor med trauma, som du, blir väldigt egocentriska av den smärtan.” ”Ja, jag vet,” svarade jag. ”Det är därför jag redan går i tolvstegsgrupper för vuxna barn till dysfunktionella familjer – för att bryta just det egocentriska och lyssna på andras berättelser.”

Han såg frustrerad ut, irriterad. Jag var lugn. Jag gav mig inte. ”Och vad tror du förändras av att hitta din biologiska identitet? Ingenting kommer att förändras!” insisterade han. Jag svarade tålmodigt: ”Jag förstår att det är svårt att förstå för någon som inte är adopterad.” Då svarade han: ”Jag är adopterad. Och jag har inget behov av att hitta min biologiska identitet.” Jag tittade på honom, tog en liten paus, och sa: ”Okej, om du inte känner det behovet, så förstår jag att du inte kan känna empati för mitt.” Det gjorde honom förstås ännu mer irriterad. Han försökte övertyga mig om att det enda jag behövde var terapi för att laga mitt anknytningsmönster, och att min psykolog inte gjorde ett bra jobb.

Låt mig bara tillägga en liten detalj: den psykologen heter Martha Cullberg, en av Sveriges mest framstående psykologer som har skrivit flera böcker. Det blev tydligt hur lite samhället – och han i synnerhet – förstod om ämnet. Inte ens denne psykiater, som själv var adopterad, kunde förstå graden av trauma jag bar på. Självklart behöver inte alla veta sin biologiska bakgrund – men det är inte särskilt svårt att förstå att den som inte vet det, kan vilja ta reda på det.

Så våren 2025, när jag äntligen kunde gå med i en grupp och träffa andra adopterade, tackade jag himlen och alla helgon i alla religioner för att jag äntligen kunde få förstå mig själv lite mer – genom andras berättelser. Och precis som jag föreställt mig, såg jag en enorm smärta speglad i var och en av dem. Och inte bara det – jag hörde samma frågor som jag själv bär på: Varför gör det här så ont? Vad har hänt mig? Hur kan jag förändra det? Ingen annan verkar känna som jag…

Jag grät under hela första sessionen. Inte av smärta, utan av tacksamhet. Vi var en grupp främlingar, adopterade från olika länder och åldrar – men så lika.

Acceptera, känna efter, släppa taget, vara tacksam.

I denna strävan att acceptera mig själv, att förstå vad som händer i mig, att förlåta mig själv – år 2018, sista gången jag gick med Simon till Mormödrarna på Plaza de Mayo, bad jag om ett möte för att lära mig mer om adoptionslagen. För vi är aldrig frikopplade från historien som föregår oss.

Personen jag pratade med berättade om adoptionslagens historia i Argentina. Lagen skapades 1948, och gav adopterade barn samma rättigheter som biologiska arvingar. Men innan adoption fanns som rättsligt begrepp, vad fanns då? Det fanns så kallade "barncirkulationspraktiker", där ansvaret för ett barn överfördes från en vuxen till en annan. I Argentina finns en lång tradition av detta – under 1800- och stora delar av 1900-talet skedde sådana adoptioner antingen genom välgörenhetsorganisationer eller informellt mellan privatpersoner. Barnen var inte "riktiga barn", biologiskt sett – men de fick i alla fall samma arvsrätt som de biologiska barnen.

Men vad betyder det egentligen? Vilket stigma bär man som adopterad? Eller snarare – vad kände jag när folk omkring mig fick veta att jag var adopterad? Vad uppfattade mitt lilla barnsinne?

Det första ordet som dyker upp är illegitimitet. Att inte riktigt vara. Att inte riktigt höra till. Att inte riktigt förtjäna.

I juni 2002 flyttade jag till Sverige. Långt från Argentina. Och även om det kunde varit ännu längre bort, kändes det verkligen som att komma till en annan planet. Kort efter att jag anlände, insåg jag att det svåraste var att hitta mig själv. I Argentina hade jag min roll, min identitet, min plats. Jag spelade en roll i ett samhälle som speglade tillbaka vad det såg i mig. Jag såg mig själv på ett visst sätt – och samhället gav mig en spegelbild av det jag kommunicerade.

Men i det nya landet var spegelbilden helt förändrad. Jag blev någon annan. Någon jag inte kände igen. Jag förstod inte vad det här nya samhället sa om mig. Nu, tjugotre år senare, har jag utvecklat en identitet rotad i min omgivning. Jag är i princip en svensk. Jag är fortfarande en främling i sammanhanget, men av andra orsaker än i Argentina. Jag kommer ju faktiskt från en annan verklighet.

Vad jag vill säga är: vi människor är aldrig immuna mot omvärlden, vi är aldrig fria från det budskap samhället skickar oss om vilka vi är. Som jag alltid säger: vi är fiskar i strömmen, fåglar i vinden, på jakt efter vår väg, vår historia – en historia som lever i ett historiskt sammanhang styrt av osynliga krafter, bortom vår medvetna kontroll.

Som jag nämnt tidigare, vi adopterade – eller människor med bytt identitet – omges hela livet av budskap om varför vi inte växte upp med våra biologiska föräldrar. Från dag ett får vi höra dessa budskap, medvetet eller omedvetet, upprepade som mantran. Mantran om illegitimitet och ovärdighet. Tysta mantran, inetsade i våra ögon, som filtrerar allt genom deras ljus och upprepar samma budskap i all evighet. Utan att vi ens märker det.

”Tror du att du hade varit annorlunda om du vuxit upp med din biologiska familj?”, har många frågat mig. ”Jag vet inte – jag har aldrig varit icke-adopterad. Det här är allt jag vet.”

Den vanligaste klyschan jag hört – och förnekat – är att min låga självkänsla kommer från att min biologiska mamma övergav mig. Att jag identifierar mig som någon som går att överge. Enligt den klyschan kände jag mig mindre värd än ett barn som vuxit upp med sin biologiska familj. Fel från början.

”Det kan inte vara så enkelt,” tänkte jag. ”För om det vore det – varför identifierar jag mig då inte som ett mycket önskat barn? Ett barn som mina adoptivföräldrar till och med bröt lagen för att få?” Mantrat ”övergiven” är starkare än mantrat ”oerhört önskad”. Jag internaliserade avvisandet och övergivandet mer än kärleken och längtan från mina adoptivföräldrar. Så orättvist. Tänk om jag hade internaliserat kärleken! Vilken styrka jag hade haft då!

Men jag är bara en fisk i strömmen av mitt öde. De röster jag internaliserade var mina adoptivföräldrars när de pratade om mina gener, mina skolkamraters när de kommenterade min hudfärg, lärarnas behandling för jag inte var vit och blond, min pojkvän i ettan – också adopterad – som sa att vi hörde ihop för att vi hade samma hudfärg. Min mammas väninna som sa om någon annan som skulle adoptera: ”Fy, man vet ju inte varifrån de generna kommer.” Andra som, när de hörde att jag var adopterad, nästan sa ”stackars dig” … Flickornas blickar på sommarlägret som inte ville leka med mig för att jag såg annorlunda ut.

Samhällets spegel sa tydligt: Jag var fel från början. Och jag? Jag sprang. Försökte motbevisa budskapet. Outtröttligt kämpade jag för att stänga av den där radion inom mig.

Jag vet att det finns andra röster inom mig – när jag lyckas vara stilla och rensa tankarna. Röster oberoende av verkligheten, röster som med tålamod och kärlek bygger upp mig till en mer sann, rättvis och mild identitet. Röster från en kraft större än jag själv. Röster som vill mig väl.

Ibland kan jag inte sova för att jag tänker på vilken bortkastad tid alla dessa år varit – utan att kunna befria mig från mitt inre fängelse. Om jag bara kämpade mer, försökte hårdare... Men då påminner jag mig:

"Naty, du är bara en fisk i strömmen. Du har alltid gjort ditt bästa. Du är precis där du ska vara, och du är precis den du ska vara."

Allt är perfekt.

Acceptera. Känn efter. Släpp taget. Var tacksam.

Och ibland… kan jag till och med somna om.

Att närma mig direkt till källan för information om min illegala adoption hade förmodligen varit det mest logiska och förnuftiga i hela den här sökprocessen. Jag visste ju trots allt vem det var som informerade min mamma om min existens. En av mina bästa vänner i Sverige, en argentinare och son till exilerade, gav mig själva idén. Men jag vågade inte förrän i maj 2018. Här är varför:

Min mamma och min pappa var emot min sökning. Att jag då skulle fråga deras vän, som tipsat min mamma om mig, om hon visste något mer om min adoption, något som fyllde dem med skräck och skam, fanns inte på kartan. "Få inte för dig att besvära henne!" sa de. Och jag kände i ärlighetens namn likadant. Även om det låter löjligt och  även om jag hade rätt till min historia, skrämde det mig att behöva knacka på någons dörr och fråga vad de visste om mitt ursprung.

Framför allt för att alla – absolut alla – sedan 2003 hade antagit att jag var barn till försvunna personer. Det betydde att min sökning i så fall skulle innebära att den här personen på något sätt var inblandad i brott mot mänskligheten. Ja, jag vet, ett brott är ett brott och de skyldiga är skyldiga, punkt slut. Men för mig var det inte så enkelt. Kanske var det mitt ständiga Stockholmssyndrom, mitt medberoende, min förnekelse, min rädsla för avvisande, att folk skulle bli arga på mig, min konflikträdsla, min skam, min dåliga självkänsla, eller en kombination av allt det där, som gjorde att jag inte kunde hitta styrkan att ta steget och prata med deras vän.Tills Mormödrarna av Plaza de Mayos DNA-resultat visade sig vara negativt, och den vägen stängdes. Om jag är barn till försvunna, kommer vi förmodligen aldrig kunna bevisa det.

Efter att Simón och min dåvarande partner övertalade mig att fortsätta sökandet trots det negativa resultatet, var jag tvungen att hitta en ny väg. Å ena sidan innebar det att närma mig kontoret för mänskliga rättigheter och Mercedes Yañez, och å andra sidan att gå direkt till källan. Jag behövde prata med de vittnen som verkligen visste vad som hade hänt i augusti 1977, när min familj hämtade mig från doktor Bartuccas hem.

Det krävdes mycket, men väldigt mycket mod för att först kontakta dottern till Marta som jag, för anonymitetens skull, kommer kalla henne. Martas dotter hade gått i skolan med min bror, och varje gång jag träffat dottern hade hon varit så vänlig mot mig. Jag skrev till henne och frågade om hon tyckte det var okej att jag kontaktade hennes mamma och frågade om min adoption. Hon sa ja och gav mig mammans kontaktuppgifter.

Maj 2018, under en av resorna vi gjorde för att fortsätta mitt sökande, samlade jag mod till mig och besökte Marta och hennes man i deras lägenhet i Palermo, Buenos Aires. Jag var livrädd och visste inte, som väntade mig. Efter så lång tid, så mycket förväntan, efter att ha levt med en berättelse om hur allt började i mitt liv – vad skulle nu komma fram, vad var sanningen?

De tog emot mig med all den värme och vänlighet i världen.Det var så länge sedan vi sågs! Trots allt hade Marta och hennes man alltid haft mig i sina tankar. Våra öden hade  korsats på det märkligaste sättet, och det skapade ett obestridligt band mellan oss.

Först pratade vi om mitt liv i Sverige – hur jag klarar kylan och mörkret, om jag överlever på att göra musik, om jag gift mig och fått barn... ja, det vanliga. Jag kände verkligen att de hade väntat på mig.

Efter en stund, medan vi drack kaffe och åt sándwiches de miga – de där smörgåsarna jag älskar och saknat sedan jag flyttade till Stockholm – sa Marta till sin man att hon och jag skulle gå till vardagsrummet för att prata. Han var inte en del av samtalet.

"Intressant," tänkte jag, för i alla dessa år hade jag varit säker på att det var hennes man – han som jag såg bära uniform på deras dotters bröllop, som var huvudpersonen i denna historia. Men tydligen var det inte så. Alla fall inte i den berättelse som Marta hade bevarat i sitt minne i alla dessa år, i väntan på att jag en dag skulle knacka på hennes dörr.

Hon, mer än någon annan, mycket mer än min egen familj, gjorde det tydligt för mig hur viktig sanningen och minnet är. Kanske var det just därför hon bevarade det så noggrant.

I augusti 1977 körde Martas bror, som vid den tiden var lastbilschaufför, sin vanliga rutt från Buenos Aires till Ushuaia – en sträcka på drygt 3000 kilometer. Då fick han beskedet att hans fru, gravid i sjätte månaden, hade blivit inlagd på sjukhus.

Han, som jag väljer att kalla Ralf, tog första bästa flyg till Buenos Aires för att vara vid sin frus sida. Hon genomgick ett akut kejsarsnitt, men tragiskt nog överlevde inte barnet. Det visade sig att hon hade haft svåra smärtor i tre dagar på grund av en perforerad tarm, något som läkarna inte hade upptäckt i tid. Barnet blev förgiftat och klarade sig inte. Familjen var förkrossad och mitt i all sorg kontaktade Martas faster Anita, även Ralfs gudmor, honom med ett erbjudande: det fanns en flicka som kunde adopteras, och eftersom han just förlorat sin dotter, ville han kanske hämta henne?

Ralf, som just hade förlorat sitt barn och vars fru nu låg på intensivvårdsavdelningen med kallbrand i tarmen och kämpade för sitt liv, reagerade som vilken normal människa som helst – med avsky och vägrade.

Marta, som försökte hjälpa sin bror och svägerska och som redan kände mina föräldrar. Åkte hem till mina föräldrar för att fråga om någon av dem kunde donera blod till hennes svägerska, som var i behov av en transfusion. Marta kände inte bara mina föräldrar genom förskolan där hennes dotter och min bror gick, utan även för att hennes bror Ralf och min pappa spelade handboll i samma tyska klubb. Marta berättade vad som hade hänt, även delen då faster Anita hade föreslagit adoptionen av den lilla flickan som nu saknade föräldrar, samt Ralfs starka reaktion på förslaget.

Samma dag eller dagen efter fick Marta ett samtal från min mamma, som visade intresse för flickan som fanns till adoption – alltså mig.

Min mamma berättade att hon redan stod i adoptionskö och vänta på att få en dotter i tre år utan resultat. Hon bad om kontaktuppgifterna till läkaren som hade denna bebis hos sig. Marta gav henne numret och tänkte inte mer på det. Dagen efter gick hon förbi mina föräldrars hus och till sin stora förvåning hittade hon mig där, inlindad som ett litet paket.

Min mamma berättade att de hade hämtat mig kvällen innan, tillsammans med min pappa och min bror. De hade pratat med läkaren på kvällen, och vid midnatt åkte de till adressen han gav dem – en privatklinik. De skyndade sig sedan hem så snabbt de kunde, väl medvetna om att de gjorde något olagligt och att de bröt mot dåtidens utegångsförbud. Min mamma mindes att hon var livrädd för att någon skulle följa efter dem och ta ifrån dem bebisen. Dagen efter tog hon mig till barnläkaren, och hon var också tvungen att köpa kläder. Allt hade gått så fort och de var inte förberedda på min ankomst. Marta visste inte mer än så och hon hade väntat i 41 år på att berätta allt hon kom ihåg för mig. Hon frågade mig flera gånger om inte min mamma och pappa hade berättat för mig hur det hade gått till. När jag svarade att ingen av dem ville berätta något, blev hon chockad och förfärad över en sådan grymhet.

"Och hur ska du kunna läka det såret om du inte vet din sanning?" utbrast hon, med smärta i rösten. Marta förstod allt.

Hon hade bevarat en bit av min historia och väntat på mig, medvetet eller omedvetet, i vetskap om att jag en dag skulle fråga henne. Då skulle hon kunna fullgöra sin del och föra vidare informationen till den som hade rätt att få veta den. Marta ville inte att sanningen skulle försvinna. Hon ville att jag skulle få en chans att läka. Något som var så självklart för henne, men som min familj förnekade mig hela tiden.

En fråga som dyker upp då och då, när välmenande människor som vuxit upp med vetskapen om sitt biologiska ursprung är: Varför behöver jag veta? Jag är ju redan den jag är. Spelar det någon roll vad som hände vid min födelse? Spelar det någon roll varför min biologiska familj inte kunde uppfostra mig? Varför är det viktigt för mig att veta varför min biologiska mor lämnade mig till främlingar?

Jag ska försöka förklara varför det är viktigt för mig.

Ni har säkert någon gång i livet varit förälskade. Känslan av ett öppet, vidgat, skört och sårbart hjärta, överlämnat helt och hållet. Det var omöjligt att inte älska. Den personen blev centrum i universum, precis som det beskrivs i kärlekssånger. Ni kände er hemma hos den personen, trygga, sedda, som om er existens bekräftas av den andre.

Men en dag, från ingenstans, mitt i sårbarheten, avvisar den personen dig plötsligt. Säger, eller beter sig på ett sätt som visar att kärleken inte är ömsesidig. Lämnar dig. Försvinner, utan att förklara något.

Det är då, mycket möjligt, att sinnet börjar försöka förstå vad som hänt, för att förhindra att det ska hända igen. För att undvika att bli övergivna eller avvisade igen, för att slippa känna oss lurade, maktlösa eller känna sig skamsen över att ha trott att vi var älskade. Sinnet börjar skapa teorier och berättelser om vad som skedde och varför det skedde. Vi letar efter något som kan förklara den andres beteende, något som kan förutsäga samma beteende hos någon annan i framtiden.

Låt oss nu överföra den smärtsamma kärlekshistorien till en ännu starkare verklighet: att de som borde ha tagit hand om oss, skyddat oss och älskat oss mest av alla i världen, istället lämnade oss till främlingar. Och vi vet aldrig varför, vi vet aldrig vad som egentligen hände.

Hjärnan börjar skapa en berättelse med den information den har, för att försöka förstå. En berättelse som samtidigt blir en del av vår identitet.

Verkligheten upphör att existera utanför oss och blir istället en historia vi berättar för oss själva, en historia vi återskapar. En verklighet som bekräftar våra övertygelser, som gör oss illa, som överger oss. I den verkligheten, i den bubblan vi lever i, gör vi vårt bästa för att klara oss, men kan aldrig frigöra oss från det första budskapet som är att vi blev övergivna. Vi försvarar oss mot smärtan, mot ett sår som ständigt blöder, och vi utvecklar olika överlevnadsmekanismer.

Att lämna innan vi själva blir lämnade.

Att vi blev överlämnade av skäl som inte hade något med oss att göra, får inte plats i den här berättelsen. Hjärnan säger:

Men sanningen är mycket djupare och mer komplex än så. Och det är därför den är så nödvändig.

Det är sant att i många fall kunde inte mödrarna behålla sina barn och därför lämnade de dem, men i varje unik berättelse finns mycket mer. Det handlar om kontexten, om verkligheten de levde i, om sociala orättvisor, och till och med om den politiska situationen vid den tiden.

Det vi söker, när vi söker berättelsen om hur allt gick till, är upprättelse. Vi vill förstå varför. Vi vill förstå att detta inte var personligt, även om det hände oss, även om det påverkade hela våra liv, så handlade det aldrig om något vi gjort. Detta var inte vårt fel. Vi orsakade det inte, vi kontrollerade det inte, vi kunde inte förändra det.

Hur sorgligt allt var – den tid vi föddes i, den verklighet och sammanhang vi föddes i – handlade detta aldrig om oss. Vi söker förståelse, och att slutligen  bli fria från den tyngd som inte som inte tillhör oss. Och sedan, ja – att gråta, att skrika och på något sätt få ut smärtan. För det som gjorde ont, gjorde ont.

Den lilla flickan, den lilla pojken, precis som alla barn i världen, ville bara bli älskad och kunde inte förstå vad de hade gjort för att förtjäna behandlingen.

När vi väl är befriade, kan vi börja läka på riktigt. Släppa taget. Till och med förlåta.

Allt i sin tid.

Så tack, Marta, för ditt mod, din medmänsklighet, ditt tålamod och din omsorg om min själ. Tack för att du åtminstone bevarade en liten bit av min historia.

Jag säger alltid att de vackraste hjältarna är de som är det utan att veta om det.

Marta, du är en av dem.