Inget personligt

Efter 7 år utan att ha haft någon kontakt, började vi prata igen tack vare sociala nätverk. Han dök upp på Facebook en dag och vi blev vänner där. Vid den tiden, 2009-2010, höll jag på att återhämta mig från en utmattning som gjorde att jag isolerade mig hemma och mer eller mindre rehabiliterades lite i taget. Något som krävde mycket tålamod. En dag såg jag att Martin hade skrivit något om militärdiktaturen och jag vågade fråga honom om han trodde att han också var son till de försvunna. Jag berättade för honom om mina misstankar och att jag hade kontaktat Mormödrarna på Plaza de Mayo innan jag flyttade till Sverige. Jag berättade också att jag inte hade vågat lämna DNA så att de skulle kunna hitta en match i deras DNA-bank. Han, med den självsäkerhet som kännetecknar honom, svarade mig: "Jag tror inte att jag är en son till en försvunnen person, men jag ska snart resa till Argentina. Vill du att jag ska ta reda på om du är det?" Jag svarade ja, men förstod inte riktigt hur han kunde få reda på något sådant, samtidigt som jag inte vågade fråga honom. Martín reste till Argentina och återvände några veckor senare, men jag var inte redo att höra hans svar. Det var inte förrän ett år senare som jag samlat tillräckligt med mod för att lyssna och hans svar var: ”Jag var rädd att du skulle fråga mig, för svaret är svårt. Ja, du är dotter till en försvunnen person. Jag å andra sidan, är inte det." 

Vi pratade om det via Skype-chatt. Jag fortsatte att ställa frågor till honom, men han sa att detta var den enda information han hade fått. Jag frågade om jag kunde prata direkt med dem som gett honom informationen, och ännu viktigare, vilka "de" var. "Nata, det här är farliga människor, bli inte involverad" svarade han.Det var först i 2018 som jag förstod vad han menade.Sedan Martin flyttade till Schweiz, har han jobbat inom säkerhet, tack vare sin förflutna inom polisen och militären. Och tack vare att han har arbetat hårt och konstant, har han uppnått en mycket bra ekonomisk och social status. Kort sagt, efter att ha överlevt Argentina, återuppfann Martín sig själv och byggde upp sitt liv på nytt. Lite som jag, om man tar bort ekonomisk framgång och social status.

Efter att han berättat vad han fått reda på, tappade vi kontakten igen. Jag tar alltid väldigt starka nyheter, väldigt lugnt, och vid den tiden hade jag precis kommit ur toppen av min depression, och ville ägna mig mer än något annat åt att producera min musik och bygga upp mitt liv från en hälsosammare plats. 

Jag var 33 år och hade släppt min första singel "No te doy más", producerad av mig genom mitt skivbolag "El Sol y la Luna music". Vilket, om jag får säga det själv, var ett stort steg för någon som två år tidigare knappt kunde ta sig ur sängen, svara i telefon eller lämna huset. 

Vägen till rehabilitering från en utbrändhet, eller någon typ av depression eller trauma är lång, komplex och man måste ha mycket tålamod och uthållighet. I mitt fall bestod det åtminstone på den tiden av att träna, gå på mina tolvstegsmöten, meditera och gå på föredrag av min kära vän Jeremy Halpin, expert inom kinesisk medicin, om sambandet mellan energi, kroppen, känslorna och själen.Jag var fast besluten att återhämta mig, och att ta itu med sökandet efter mitt biologiska ursprung var en lyx som jag inte hade råd med vid den tiden. I teorin förstod jag hur väsentlig en människas biologiska identitet är, men det hela var så överväldigande att jag inte såg någon anledning att öppna den dörren. Jag bestämde mig för att det var dags i mitt liv att bygga min framtid som jag ville bygga den. Det var redan 2012 och det var dags att investera i min karriär, ha ekonomisk stabilitet och så småningom, om det var vad jag och min partner ville, till och med tänka på att skaffa en familj.Men som jag brukar säga, jag kan alltid räkna med mitt liv, att få se mina planer förstörda.

2013 kom, och med den februari, då min mamma dog. Sökandet kunde inte vänta längre. Det var skrivet i stjärnorna. Från och med det året skulle bruset inom mig bedöva mig tills jag lyssnade på det. Sakta men säkert öppnades dörren och jag kände mig som Alice i Underlandet som ramlade ner i kaninhålet.Jag har redan berättat vad som hände efteråt. Jag gick till Mormödrarna på Plaza de Mayo och lämnade så småningom mitt DNA i slutet av 2015, för att se om min biologiska familj fanns i deras genetiska databank.

Det året hade jag vunnit ett stipendium från Konstnärsnämnden, för att arbeta med den argentinske artisten Kevin Johansen och jag passade på att resa till Argentina och stanna där tills jag fick DNA resultatet, vilket som jag redan nämnt, var negativt.

Jag återvände till Sverige i april 2016 för att återuppta mitt svenska liv med en plan: Jag skulle låsa in mig i min studio, bli deprimerad och jobba. Den där stora tomheten och hopplösheten som resultatet hade lämnat mig skulle förtära mig, och jag tänkte låta det. Jag skulle inte göra motstånd, jag skulle inte ha mer hopp, jag skulle inte försöka hitta den positiva sidan i allt detta, eller försöka förstå vad jag lärde mig av det. Jag skulle bara sjunka ner i min smärta och självömkan.Men Simon och John, min sambo på den tiden, hade andra planer. De två kom en dag tillsammans med bestämda steg till min studio och sa uppmanande till mig: "Är du klar? Ska du ge upp nu?" De insisterade länge, de gav mig alla anledningar till varför jag inte kunde ge upp, de förklarade mycket allvarligt för mig att ifall jag gjorde det, skulle jag ångra det i framtiden och, om vi redan kommit så här långt, varför inte fortsätta lite till? Att någon måste veta något mer. På något sätt borde det finnas ett annat sätt att fortsätta sökandet. Varför inte anlita en privatdetektiv?Till vilket jag till sist sa: "Ja…, det kanske finns någon som kan hjälpa mig."

Det är i den här delen när jag berättar den här historien som en karaktär från det mexikanska tv-barnprogrammet "Chespirito" dyker upp i mitt huvud. En superhjälte som jag växte upp med, som bar på ett stort hjärta på bröstet som ett emblem, den röda syrsan, el Chapulín colorado. 

Scenen var alltid densamma, någon var i trubbel och sa "Och nu, vem kommer att försvara oss?" och från ingenstans dök han upp, och alla skrek "Den röda syrsan!" "El Chapulín colorado" varpå han svarade “Ni räknade inte med hur smart jag skulle vara, eller hur?” "No contaban con mi astucia" och räddade dagen.Så där, när Simón nämnde privatdetektiven tänkte jag: "Jag ska ringa min röda syrsa". 

Jag skickade ett meddelande till Martin där och då och naturligtvis svarade han inom några minuter. 

Och så återupptar vi äventyren av Naty och Martin, den röda syrsan.

Jag berättade för honom allt som hade hänt. Allt. Historien med Mormödrarna på Plaza de Mayo, dokumentären, min sorg. Och Martín, som är född till att vara hjälte, bestämde sig, utan att tveka en minut, för att hjälpa mig. 

Simon, John och jag reste till Schweiz i oktober 2016. Vi stannade bara ett par dagar. Jag tog med mig en kopia av akten som Mormödrar på Plaza de Mayo hade med mitt ärende. Så fort Martín hade läste igenom den skickade han ett meddelande till en kontakt i Argentina, som i sin tur kunde ge oss information om läkaren, Celestino Bartucca, som hade sålt mig, och adressen där jag ska ha fötts. 

Inom en timme fick vi svaret: "Det har varit många som frågat om den adressen och den där läkaren, särskilt i fall som haft att göra med stöld av spädbarn under militärdiktaturens tid". Han skickade oss också länken till en YouTube-video med dolda kamerabilder av läkaren Bartucca, där det klargjordes att försäljning av spädbarn var mycket vanligt och princip aldrig bestraffades. Den som hade laddat upp videon på youtube var Lorena Quiroga, som också var med i videon. En modig kvinna som också hade sålts av läkaren och letade efter sin sanning.

Vi återvände från Schweiz och min själ gjorde så ont. De hade sålt mig som ett husdjur. Verkligheten är vackrare när man föreställer sig den än när man konfronterar den. 

Men jag kom också tillbaka med en ny inre styrka tack vare att Martín, som egentligen inte haft några skäl att hjälpa mig, hade använt sina kontakter och ägnat sin dyrbara och knappa tid åt oss under ett par dagar. Inför en så tung verklighet ställde sig en hjälte upp och ändrade förloppet i min berättelse. En hjälte tog av sig sin förklädnad, visade vem han verkligen var och lyfte mig ur leran. 

Vi träffades igen i Paris, när Simon och jag åkte dit för att träffa Ignacio Carlotto, det återfunna barnbarnet som jag pratade om tidigare, och Claudia Carlotto, samordnare för Conadi. Vi träffades ännu en gång när vi reste till Argentina tillsammans med Simon, John, Martin och jag 2018 och fick reda på den barnhandel som pågått och försökte koppla samman militärdiktaturen med läkaren Bartucca.

Sista gången vi reste till Argentina var det bara Simon och jag. Visst saknade jag Martin, men jag förstår också att han säkert hade många anledningar att lägga sin tid och energi på annat.

Martín och jag simmar i samma vatten och även om vi på många sätt är väldigt olika, så är vi någonstans inom oss väldigt lika. När han tittar på mig vet jag att han ser mig och när jag tittar på honom tror eller hoppas jag att han vet att jag också ser honom. Att få göra en del av denna resa med honom var en lyx, att få leva i hans aura var fascinerande. Det finns sådana människor i världen, med så många lager och facetter och djup som är oändliga. Martin är en av dem. En hjälte som smälter in på väldigt mörka platser, men som alltid kommer att vara den han alltid har varit, den där pojken jag kände, som spelade detektiv på rasten, den som försvarade de som inte kunde försvara sig, den som älskade rättvisa sedan en ung ålder.Hans själ kommer alltid att vara hans själ. Och jag kommer alltid att veta att den finns där. Det spelar ingen roll vilken väg han tar i livet. Martin kommer alltid att vara min ofrivilliga hjälte. Min röda syrsa. Min chapulín colorado.

En av de saker jag aldrig tröttnar på att upprepa är att om det är något jag har lärt mig med tiden så är det att livet inte är svart eller vitt, oh att människor inte alltid är bara onda eller goda. Livet är inte som en Hollywoodfilm, där karaktärerna saknar nyanser och skurken är lätt att upptäcka redan i början av berättelsen. Verkligheten och människan är mycket mer komplex och full av gråskalor, förklaringar och historier, vilket är anledningen till att det ibland är så svårt att förstå vad som egentligen pågår. Även om det är en obekväm sanning och hjärnan verkligen skulle vilja förenkla, klassificera, döma och förkasta, måste den förr eller senare acceptera att allt kommer någonstans ifrån och att allt är på väg någonstans. Som fiskar i den vattenström som bildas av mänsklighetens historia. Och i dessa vatten försöker vi simma en unik kurs, men aldrig ut ur den ström vi lever i. Kort sagt, vi gör vad vi kan med det öde vi fått oss tilldelat.

Martin och jag träffades tydligen så snart våra familjer hade adopterat oss, eller snarare skaffat oss. Hans syster och min bror gick tillsammans på förskolan i den tyska skola som vi senare också skulle gå i. Där träffades de två mammorna, var och en med sin egen lilla bruna bebis, och jag kan tänka mig att de jämförde sina adoptioner. Sedan dess har vi känt varandra. Vi gick på förskolan tillsammans och sen gick vi i samma klass i grundskolan. Martin var min första pojkvän i andra klass, tillsammans med en annan Martin. Ja, jag var tydligen polyamorös på den tiden. Martin berättade för den andra Martin att han och jag faktiskt gick bättre ihop eftersom vi hade liknande hudfärg. Vi var båda bruna i en skola full av vita och blonda. Faktum är att man kunde se vem som var adopterad i min skola, för det var mest de bruna, med något enstaka undantag. På rasterna lekte Martin detektiv, och spelade alltid rollen som den hämndlystne hjälten. Han var längre än de andra och man visste att Martin inte var att leka med. Min mamma berättade för mig att han redan som liten brukade han åka med sin syster med kollektivtrafiken till skolan. Min bror och jag, vi fick åka med skolbussen. "Vilken modig pojke", tänkte jag alltid. Martin var född till att bli en hjälte. Bredvid honom kände jag mig alltid mjuk och ofarlig.

Efter grundskolan försvann Martín från min radar. Han gick i gymnasiet på militärskolan som han själv hade valt, vilket var otänkbart för mig i den åldern. Militärskolan lät som ett straff, en plats dit man skickar barn som behöver disciplin. Han gick den vägen, och jag gick min, till gymnasiet på den tyska Goethe-Schule. Jag såg honom då och då på de sommar- och vinterläger som anordnades av det tyska kollektivet i Buenos Aires. Lägren hette "DAL-Deutsche Argentinische lagergruppe", som jag förstod långt senare, påminde om de mörka dagarna i Tyskland och dess "Hitlerjugend". Det var där vi träffades jag och Martin. Han hade redan varit där sedan han var barn. Jag gick med först när jag var 14 år. På den tiden var det naturligtvis ingen av oss som såg det på det sättet. För mig, åtminstone, var det med den glädje som man känner om man gillar att campa och vara i kontakt med naturen, något som jag fortfarande känner idag.

Det var att sova i tält, bada i floden, laga mat till hela gruppen, samla ved till elden, vandra i flera dagar, sova under stjärnorna och sjunga på nätterna. Där lärde jag mig att spela låtar på gitarr av Leon Gieco, Seru Giran, Sui Generis, Creedence, Rod Steward, Rolling Stones, Pink Floyd, Cat Stevens på gitarr och traditionella tyska sånger som fortfarande förknippas med en era i Tyskland som man helst vill glömma eller bättre sagt, aldrig upprepa igen. "DAL" lärde mig att vara nära naturen, att älska nätterna och stjärnorna, att längta efter något bortom verkligheten, där lärde jag mig att drömma. Många år senare, när jag redan bodde i Sverige, blev jag medveten om den mörka historien om den tyska kolonin i Argentina. Som jag sa tidigare är ingenting svart eller vitt. Mitt i detta mörker, omgiven av ett samhälle som insisterade på att klassificera människor efter deras färg och genetik, och Martin och jag som aldrig tillhörde dem, lärde jag mig att se stjärnorna och att spela låtar som jag fortfarande spelar idag. De tyska låtarna är såklart inte inkluderade i det. Båda dessa saker räddar mig fortfarande när verkligheten kommer ikapp mig. 

Efter att jag fyllt 15 kom Martin inte till lägren längre. Då och då skickade han brev till mig, eftersom det inte fanns några spår av mobiltelefoner på den tiden, och han berättade för mig hur livet var på gymnasiet. Martin verkade leva ett liv fullt av äventyr, medan jag levde det tråkiga livet som en överbeskyddad medelklassungdom. Bortsett från de ständiga bråken och våldet i min familj hände det absolut ingenting i mitt liv.

Åren gick och lite var känt om Martin, förutom att han efter gymnasiet gick med i den federala polisen i provinsen Buenos Aires, som åtminstone vid den tiden hade det sämsta ryktet av alla polisstyrkor. De sades vara de mest korrupta, blodtörstiga och hjärtlösa. Att det alltid var bäst att inte ha något att göra med polisen.

Och våra liv skulle ha gått skilda vägar, om det inte hade varit för att mitt öde plötsligt skulle förändras i och med den våldtäkt som jag överlevde den 7e augusti 2001. Eftersom brottet ägde rum i den norra delen av Buenos Aires hamnade mitt fall i San Isidro, som var den polisstation där Martin arbetade. Han, som faktiskt arbetade på narkotikaroteln, berättade för mig att den dagen dök det upp ett fall i den hög med filer som hade lagts på hans skrivbord som vanligtvis inte hade tilldelats honom. Ett våldtäktsfall. Och när han tittade närmare insåg han att det var jag.

Det är bokstavligen tro det eller ej.Av alla polisstationer, av alla detektiver, av alla skrivbord föll det på Martin att vara detektiven i mitt fall. Jag minns det första mötet med honom för att prata om vad som hade hänt. Jag bar på den typiska skam som kännetecknar alla som överlevt sexuella övergrepp, och var evigt tacksam för att han var den som jag skulle berätta detaljerna för. Något i hans ögon sa mig att jag inte bara var ett vanligt fall för honom. Något sa mig att han var på min sida, i mitt lag. Så det var så vi fick kontakt igen. 

Som jag berättade för er träffade jag vid tiden för våldtäkten en 35-årig svensk på en äventyrsresa, en man som jag skulle komma att bli förälskad i och som jag skulle flytta till Stockholm för i juni 2002. Jag sålde allt och flyttade. Jag behövde börja ett nytt liv, på en ny plats, långt från den jag var, långt från min historia, långt från den roll jag spelade i den verklighet jag levde i.Jag visste inte mycket om Martin under de åren. Att man hade satt dit honom och att han hade hamnat i fängelse var en av dem, och att han senare flyttade till Schweiz för att bygga upp sitt liv på nytt var en annan. Som Al Pacino i filmen "Serpico".

Det var först 2010, tack vare Facebook och det faktum att jag tillbringade mycket tid hemma och på sociala nätverk eftersom min posttraumatiska depression några månader tidigare hade nått sin topp och jag led av utbrändhet, som jag såg att han en dag skrev något om militären och diktaturen och plötsligt frågade jag honom: "Tror du att du också är son till de försvunna?" "Jag tror inte det", svarade han mig, "men om du vill veta så ska jag ta reda på det"."Jaha, ja, varsågod", svarade jag.Det hade gått ungefär sju år sedan vi talades vid senast, men som alltid kände jag att våra liv följde en parallell väg. Som om våra själar hade kommit överens innan vi föddes om att mötas när vi var på den här sidan, och att följa varandra, så att vi inte skulle gå helt vilse i denna förvirrande värld.

Och så kom Martin tillbaka på min radar, som den ovetande hjälte han är.Jag visste det inte då, men några år senare skulle hoppet återvända till min kropp tack vare honom.För andra gången.

Sedan första gången jag fick reda på att jag var adopterad, när jag var 5 eller 6 år gammal tror jag, har jag varje gång ämnet tas upp i någon situation fått någon slags kommentar som försöker styra min uppfattning om vad som hände och göra det till något obetydligt och försöka normalisera det.Till exempel: "Men ditt biologiska ursprung spelar ingen roll, det viktiga är din riktiga familj" eller också "Jag tänkte på vilken tur du faktiskt hade, tänk var du skulle ha hamnat annars", "Mamma är inte den som föder dig och utan den som uppfostrar dig” och den klassiska "du letar efter ursäkter för att spela offer och inte ta ansvar för ditt liv", "du väljer att identifiera dig som adopterad eftersom det är det enda du vet och vem skulle du vara utan den identiteten?", eller "vi har alla problem, ibland undrade jag också om jag var adopterad". Det behöver inte sägas att 99 % av alla som har gjort detta inte är adopterade utan har vuxit upp med sin biologiska familj.

På senare tid, sen jag började berätta om sökandet och dokumentären som började filmas 2015, har den vanligaste kommentaren varit: "Låt inte det här definiera ditt liv, försök leva istället".

Alla dessa kommentarer, tror jag, var aldrig menade att skada mig. 

Som jag insåg efter min våldtäkt försöker människor som känner sig maktlösa inför orättvisor att kontrollera de skador som orsakas av den oföränderliga verkligheten, eftersom det inte finns något sätt att förändra hela samhället och verkligheten. Liksom kommentarerna efter min våldtäkt som påpekade att jag kunde ha gjort något för att förhindra det, eller att jag kunde göra något för att förhindra det trauma som det ledde till, har många människor försökt att kontrollera skadorna av ett grymt samhälle som de är en del av genom att lägga skulden för min smärta på mig.

För att ge ett mer konkret exempel, vad som händer är detta: Föreställ dig att man av en anledning som ligger utanför ens kontroll råkar trampa på ett brinnande golv och bränner sina fötter. Då skulle människors reaktion vara: "Varför gick du på det där golvet?" Och inte "Varför brann det där golvet?" Medans ens brännsår fortfarande läker så vill de att du ska fortsätta gå. "Det är över, det är i det förflutna, hur mycket längre kommer din rehabilitering att pågå?" Och inte: "Hur är det med de där såren?"Medan dina fotsulor fortfarande värker och det är svårt att gå:"Jag undrade också en gång om mina fötter var brända, vi har alla problem ibland" och inte: "Jag kan inte riktigt föreställa mig hur det känns, men jag finns här om du behöver prata".När du letar efter olika sätt att desinficera såren så att de läker en gång för alla: "Det är bara det att du verkligen gillar att identifiera dig som den som är bränd, du gillar att spela offer" istället för: "Styrka! En dag i taget kommer du att läka".Och varje gång frustrationen överväldigar dig och du önskar att du var någon annan och inte behövde gå igenom hela rehabiliteringsprocessen: "Det är bara det att du verkligen gillar att vara den som blir bränd. Vem skulle du vara om du inte var den? Du vet väl att det finns människor som har blivit brända mycket mer än du?" Istället för att bara ge en kram och ett: "Du går framåt, fortsätt så, vi älskar dig precis som du är". I det fall ångest som orsakas av smärtan från den verklighet man försöker undvika, får en att leta efter sätt att fly och underhålla sig själv, t.ex. genom att överarbeta, aldrig sitta still, söka dysfunktionella relationer eller äta dåligt: "Sluta spring iväg! Ditt problem är att du inte vill konfrontera din smärta! Du vill inte acceptera ditt förflutna! Du vill inte släppa taget!" Istället för ett enkelt "Hur mår du?"Och den sista och vanligaste: "Låt inte det här definiera ditt liv, försök att leva istället". 

Det finns så mycket information i den här kommentaren att jag inte ens vet var jag ska börja. Den fras som jag kommer att tänka på är: "Det Johannes säger om Petrus säger mer om Johannes än om Petrus".Hur skulle jag till exempel kunna undvika att låta detta definiera mitt liv? I samma ögonblick som jag föddes? Jag skulle bara ha stått där och sagt: "Nej, jag vill inte bli adopterad". Eller när jag som barn upprepade gånger fick höra från samhället att jag var annorlunda, då skulle jag ha sagt: "Nej, jag tänker inte låta dem definiera mig som annorlunda! Eller när min mamma upprepade gånger sa till mig att jag hade slumgener, skulle jag ha stoppat henne där och då och sagt: ""För det första tror jag inte att det finns en slumgen i det mänskliga genomet, för det andra, vad är det för fel på att vara en slumperson och för det tredje, om det skulle finnas en sådan gen, enligt vetenskapen just nu, är det livsmiljön som aktiverar de olika egenskaperna som människor, med andra ord, om min slumgen aktiverades är det tack vare dig".

Jag blev olagligt adopterad som spädbarn. Jag växte inte upp med min biologiska familj. Jag vet inte vad det berodde på, men jag fick det ödet. Det är ett faktum. Jag lät det inte definiera mig, eftersom jag inte hade något val. Verbet "lät" i den meningen antyder att jag valde det. Spädbarn väljer inte. De existerar. Vuxna har fler valmöjligheter. Den identitet jag fick från ett samhälle som det argentinsk/tyska är en identitet som gavs till mig. Varför det är just den identiteten som givits mig beror på många mycket komplexa orsaker, som har mycket att göra med okunnighet, medvetenhet eller frånvaro av den och den tid vi lever i. Det är inte personligt, men det är vad som hände mig. Att jag tillbringade en del av mitt vuxna liv med att försöka bli av med den identiteten och försöka hitta en bredare, mer omfattande identitet i enlighet med vem jag verkligen är, är mitt val. Det är min vilja. Det var därför jag bestämde mig för att söka efter mina rötter,  för att förstå, acceptera och så småningom släppa taget, allt i sinom tid. Det lärde jag mig av min våldtäkt. 

Trauman formar oss, tills de inte längre formar oss, tills vi rekonstruerar oss själva, tills vi blir mer än summan av de delar som utgör oss. Det viktigaste är att respektera sig själv i varje steg på vägen, med medkänsla för den person som bär på smärtan. På samma sätt som man följer med en bästa vän. Att kunna se modet, frustrationen, sorgen och styrkan.

Med allt detta menar jag inte att det inte är sant att jag ibland känner mig som ett offer och vill krypa upp på soffan och aldrig lämna mitt hus igen. Eller att smärta och självömkan ibland hindrar mig från att se det vackra i mitt liv, kärleken, överflödet, skönheten och kreativiteten. Nej, det händer mig också. Men när de säger åt mig att försöka leva mitt liv istället, undrar jag om de tror att jag är miljonär och inte behöver gå ut och arbeta och göra det jag behöver göra för att leva mitt liv som vilken annan vuxen som helst. Nej.Ingen betalar mina räkningar så jag kan lika gärna ta hand om mig själv och hålla mig frisk.Lyckligtvis, och förmodligen tack vare 12-stegsprogrammet, hittade jag ett sätt att fortfarande ta mig upp ur sängen. Om det någonsin förändras kommer jag att överväga andra alternativ, till exempel medicinering. Om "att försöka leva" faktiskt innebär att "försöka njuta av livet", ja då är det lite svårare. Men tro mig, det är inte på grund av bristande vilja. Ibland lämnar såren mig inte ifred. 

Dessutom, är det inte svårt för alla att njuta av livet och vara tacksamma för vad man har?Juste, och varför läker jag inte snabbare?Jag vet inte. Jag tror att det någonstans i allt detta finns en plan. Häromdagen tänkte jag, utan att egentligen förtjäna en sådan jämförelse men för att använda ett mycket tydligt exempel, om det inte hade varit för den smärta som Martin Luther King kände, vad skulle det då ha blivit av den sociala förändringen?Kanske måste vi vara exakt de vi är och gå den väg vi går på det sätt vi går den, för i vår helande, i varje berättelse och varje väg, finns allas helande. Jag vet inte.Allt jag vet är att jag inte kommer att sluta vara ledsen för att de säger åt mig att vara det. Det enda som kommer att hända är att jag slutar prata, slutar berätta, slutar dela med mig. Jag kommer att bli deprimerad, övertygad om att jag förtjänar min ensamhet. Övertygad om att jag förtjänar att bli övergiven. Att allt är mitt fel.Och sedan kommer jag att rulla ihop mig till en boll på soffan och vilja försvinna.

Att sluta leva mitt liv är inte ett alternativ. Jag kommer alltid att göra vad jag kan, med den styrka och de verktyg jag har, precis som alla andra.Nu, på uppdrag av alla oss som befinner oss i ett så starkt sökande efter biologisk identitet, ber jag er, kära människor, om förståelse, kramar och lyssnande. Oroa er inte för resten, vi har varit så här sedan tidernas begynnelse, och vi är ganska vana vid det.Leva, det kommer vi att göra!.

Åren gick och som jag har berättat förut, efter min mammas död 2013, när jag hörde att en av hennes sista önskningar var att jag skulle hitta mina biologiska rötter, eftersom vi alla trodde att jag var dotter till en försvunnen person, tog jag äntligen mod till mig att prata med min far och berätta att jag tänkte lämna DNA:t hos Mormödrarna på Plaza de Mayo.Det var viktigt för mig att informera honom om vad jag skulle göra, på grund av de konsekvenser han eventuellt skulle få.Till min stora förvåning var hans svar positivt. Jag hade alltså väntat i tretton år på att ha det här samtalet. Jag hade förberett mig på alla möjliga sätt och hade förväntat mig alla former av reaktioner från honom, förutom den här. Det verkade som om han hade tänkt på det. Så överraskande var hans reaktion att jag, som pratar på och aldrig är tyst, blev mållös. Det var februari 2015, jag var på väg att återvända till Sverige, men eftersom min kontaktperson i Conadi hade skrivit till mig några månader innan och frågat mig om jag kände att jag var redo att lämna DNA:t, bestämde jag mig för att besöka dem för att ställa några frågor innan jag åkte tillbaka till Sverige och lämnade DNAt där. Jag ville åka tillbaka till mitt hem, till mina vänner, till min psykolog, till mitt arbete, till min plats i världen där jag känner mig trygg och säker från allt, för att kunna hantera väntan bättre.

Frågorna jag hade kan verka triviala för resten av världen, men viktiga för mig. 

Till exempel, om de hittade en familj i sin genbank, hur lång tid skulle det ta innan mitt efternamn ändrades? Och ändras mitt argentinska pass automatiskt? Och mitt ID? Och vad skulle hända med mitt tyska pass? Och mitt uppehållstillstånd i Sverige? Och mitt bankkonto? Och mina kort? Och hur lång tid skulle hela processen ta?Om jag skulle tappa kontrollen över min identitet ville jag åtminstone på ett praktiskt plan veta vad det skulle innebära. Det är ju ändå så att en del av mig, den tyska delen, vill ha struktur och planering. 

Jag åkte till Conadi med min vän Adri, som hade följt med mig första gången jag gick till mormödrarna, eftersom han insisterade på att jag faktiskt inte skulle gå dit ensam. Jag tänkte faktiskt gå själv. 

Tack och lov för de kloka vännerna som känner mig och vet att jag har svårt att be om hjälp och dyker upp ändå.  

Framme hos Mormödrarna tog de oss till kontoret där han som var ansvarig för mitt ärende fanns. Allt började bra. Han hade min akt öppen på sitt skrivbord. Jag minns inte hur samtalet började, men jag berättade för honom att jag hade kommit för att ställa några sista frågor till honom. Jag sa till honom att jag skulle lämna DNA:t i Sverige, och han svarade till mig: "Varför inte lämna det nu?”. Jag försökte lugnt förklara varför, men mina svar verkade irritera honom. Jag förstod inte vad som hände, men eftersom jag var så van att ge förklaringar i mitt liv, tålmodigt och utan att bli upprörd, försökte jag vara tydlig och hålla mig lugn.

När man bär på så mycket trauma inombords, i en värld som inte verkar förstå så mycket om det, är en av lösningarna att förklara det nödvändigaste så att människorna runt omkring en, i avsaknad av förståelse, åtminstone lämnar en ifred och man kan fortsätta i fred med sina interna processer.

Så när jag satt där den varma eftermiddagen på Conadi-kontoret och såg hans irritation, försökte jag lugnt förklara för honom varför jag inte skulle lämna DNA där och då. Men allt jag sa verkade irritera honom ännu mer. Till den grad att han började hota mig. Och eftersom jag inte lät mig övertygas, och inte lät mig själv bli upprörd över vad han sa till mig, avslutade han vårt möte med att stänga min mapp och säga: "Om du inte lämnar DNA:t nu kan jag inte garantera att vi inte kommer att tvinga dig att göra det" på vilket jag svarade: "Vad ni än beslutar, så är det inget jag kan kontrollera. Gör det ni måste göra, för jag kommer att göra exakt samma sak, vilket är att informera mig med allt jag behöver veta”. För det är det som är min plikt som vuxen. Att informera mig, ta ansvar, samla kraft och göra vad jag kan med mina mänskliga begränsningar. 

Allt var så overkligt, det var som en film. Han satt på andra sidan skrivbordet och lutade sig tillbaka i stolen med min akt framför sig, som i de där filmscenerna där en fånge, brottsling eller misstänkt, eller till och med en påstådd terrorist som gripits av myndigheterna, ska förhöras och fängslas. Och jag sitter där och försöker bevisa att jag kom dit med goda intentioner, att jag inte ville orsaka problem och bara försökte bevisa att jag var oskyldig. Den här scenen kändes så extremt fel. Det var den sista platsen jag trodde att något sådant skulle utspela sig.

Samtalet varade nästan en timme. Vi, jag och min vän, som också var livrädd, tog oss därifrån så snabbt som möjligt. Jag svor att aldrig mer komma nära Mormödrarna eller Conadi. Jag tänkte: "Jag åker tillbaka till Sverige, de får försöka hitta mig om de kan." Naturligtvis när jag berättade för mina bekanta vad som hände trodde de mig inte. Speciellt i Argentina. Och jag förstår varför. Efter allt som de mödrar vars barn försvann under den senaste argentinska militärdiktaturen fick utstå, efter att ha tvingats kämpa för varje millimeter av rättvisa, outtröttligt sökt sanningen i hopp om att få tillbaka sina barnbarn, är det svårt att tänka sig att de skulle kunna göra fel på detta sätt, på något sätt.  Men vi alla gör så, vi alla sätter människor på piedestaler. Vi behöver obefläckade hjältar, perfekta hjältar, nästan med gudomliga egenskaper, för att något måste vara heligt i den här världen. Speciellt i Argentina. Någon eller något måste kunna vara bortom den korrupta och orättvisa verkligheten. Någon måste rädda oss. 

Men i handlingen att lyfta andra över allt annat glömmer vi att vi alla bara är människor som simmar i den sociala strömmen omkring oss, felar och lär oss hela tiden. Vi är inte ofelbara, det är ingen. Vi gör alla vad vi kan med det som gavs till oss, i den tid vi var tvungna att leva. Att tro att en enhet som Mormödrarna på Plaza de Mayo är perfekt och ofelbar är galet. Såklart har de gjort stora saker. I sitt ihärdiga sökande efter sanning och rättvisa har de åstadkommit otroliga saker. Och vi är skyldiga dem så mycket, men de är inte av gudomligt ursprung. De är människor som alla andra, lär sig, gör misstag, försöker.

Som jag nämnde tidigare kontaktade det argentinska utrikesdepartementet mig i augusti 2015. Domaren sa åt mig att lämna DNA eftersom fallet hade blivit officiellt. Däremellan reste jag till Argentina för att det var min pappas 75-årsdag och jag ville vara med på festen. Vid hemresan på  flygplatsen i Buenos Aires, när de såg mitt pass på migrationen, tog de det utan att ge mig någon förklaring och lämnade tillbaka det till mig efter ett tag, också utan att ge mig någon förklaring och jag missade nästan planet tillbaka till Sverige.Till och med 2016, när jag redan hade lämnat DNA och återigen anlände till Argentina, höll migrationen mig i ett bakre rum tills de kunde kontakta domaren i mitt fall. I samma rum höll de en annan person som var misstänkt för att ha ett falsk pass.Ja, det stämmer, de höll mig i ett rum, som en brottsling. 

Inom en timme, när de äntligen kunde prata med domaren, släppte de mig.

Det var väldigt svårt att inte känna sig som ett föremål under alla dessa år. Bevisbärande föremål. Ett föremål som stals i ett tillstånd av total sårbarhet, ett föremål som såldes till en familj, ett föremål som bara skulle känna tacksamhet för att ha vuxit upp i den familjen. Ett objekt som var tvungen att ge upp sin identitet i ett lands rättvisa namn, för att hitta sin andra väldigt efterlängtade identitet. 

Nyheten att de inte hade hittat en släkting i Mormödrarnas genbank fick jag inte personligen. De skickade mig ett mail onsdagen före Påsk. I mejlet stod det varken ja eller nej, bara att resultatet hade kommit. Jag fick vänta till måndag för att få det. Ångesten jag fick hantera i dessa fyra dagar var outhärdlig. När jag ringde domaren på måndagen svarade hans sekreterare mig: ”Vadå? har jag inte skickat det till dig? Resultatet är negativt”. Och då förklarade han att de i princip skulle sluta leta. Jag bad honom att snälla dra tillbaka mitt namn från migrationen, för jag ville inte att de skulle ta mitt pass igen när jag lämnade landet, och han, förvånad över att de hade gjort det, förklarade för mig att vad de istället borde ha gjort var helt enkelt att meddela domaren varje gång jag reste in eller ut ur landet, inget mer. Han bad om ursäkt för det jag fått utstå från migrationen och försäkrade mig att det inte skulle bli några fler problem.

Därmed avslutades kapitlet Mormödrarna på Plaza de Mayo.Med ytterligare en detalj, som jag tycker är väldigt viktig att nämna. 

2016 reste jag till Paris med Simon för att träffa pianisten Ignacio Montoya Carlotto, som varit ett försvunnet barnbarn. Han turnerade i Europa och Claudia Carlotto, hans moster och samordnare för Conadi följde med honom. Det var ett otroligt möte, som fyllde mig med inspiration. Ignacio är en mycket intelligent, känslig, begåvad person, med ett underbart sinne för humor. Och Claudia är en varm och förstående person. Hon berättade att hon under sin exil under diktaturen hamnade i Sverige och hatade det. Hon sa också att hon hade hört vad som hände med handläggaren och mitt fall och bad mig om ursäkt framför kameran. Hon berättade att han inte längre jobbade hos Mormödrarna och att mötet jag hade med honom aldrig borde ha inträffat. Att hon var väldigt ledsen för det.

Det är så här saker ska gå till. Vi gör alla fel. Vi är bara människor som försöker överträffa oss själva. Inget annat. Piedestalerna har aldrig varit bra för någonting. Istället borde vi erkänna våra misstag, bli medvetna, be om ursäkt, göra om och göra rätt, det är vår räddning. 

Eller bättre sagt, det är vår enda räddning.

Den dag jag äntligen gick till Mormödrarna på Plaza de Mayo, darrade mina ben. Jag gick med en vän som höll i mig de sista metrarna till byggnadens ingång. När jag gjorde min spontana presentation på Mormödrarna på Plaza de Mayo - vilket i princip innebar att jag presenterade mig och sa att jag hade misstankar om att jag var ett barn till de försvunna - var det inte många av oss “eventuellt stulna barn”som trädde  fram. Då var det tydligen ovanligt men det förändrades med Kirchners presidentskap som följde de kommande  åren. Tack vare mycket arbete och kampanjer, är det idag välkänt vad man ska göra om man misstänker att man är barn till en försvunnen person och man vill vända sig till Mormödrarna på Plaza de Mayo. För mig var det som att komma ut ur garderoben. Jag gjorde mig synlig för, enligt min familj, en möjlig fiende. Som jag nämnde sa i förra kapitlet, på den tiden var allt man hörde om såna fall historier om hur organisationer och statliga instanser som jobbade med det här efterlyste och jagade personer som dom misstänkte var barn till försvunna och när de väl hade hittat fall  gav dom inte upp förrän de hade fått ta ett DNA-prov och familjerna som hade uppfostrat dessa stulna barn åtalades och fängslades. 

Och naturligtvis fanns det skäl till att göra det. 

De flesta av fallen man hörde historier om handlade om barn till “försvunna” kvinnor som var gravida och hölls fångna i hemliga interneringsläger fram tills de födde ett barn. Ibland torterades dessa kvinnor till och med trots att de var gravida. Under diktaturen utarbetades hemliga regelverk för att fastställa proceduren i dom här fallen och man organiserade hemliga förlossningsavdelningar i eller nära de hemliga interneringslägren, med läkare och sjuksköterskor under militärt befäl. Efter förlossningen mördades mamman och falska dokument upprättades för barnet, så att dess ursprungliga identitet skulle raderas. Barnen gavs sedan till par som i de flesta fall var direkt eller indirekt medbrottslingar eller medskyldiga till morden på de biologiska föräldrarna och till att barnens identitet undanhölls. I vissa fall registrerades barnen som biologiska barn av de som lagt beslag på dom, det vill säga de ”nya” familjerna och i andra fall ordnade man det genom illegal adoption. Av någon anledning och logik som jag fortfarande har svårt att förstå, enligt de var det vettigt att döda mödrarna, men inte de nyfödda barnen. 

Såsom jag förstod det, handlade det om att man tänkte att de nyfödda barnen kunde räddas från sina biologiska föräldrars vänsterideologier om de uppfostrades av så kallade högermänniskor. Det var alltså bara en (betoning på en) del av en större plan: Att utrota vissa ideologier och därmed också människorna som stod upp för dom. 

Jag minns inte om jag gick till Abuelas de Plaza de Mayo en eller två gånger det året. Men jag minns däremot att jag träffade Estela de Carlotto, ordförande för Mormödrarna, Abel Madariaga, sekreterare för Mormödrarna, och jag tror även att jag träffade Claudio Carlotto, samordnare för Conadi. 

För dem som inte vet vad Conadi är så är det den nationella kommissionen för rätten till identitet, som ska främja sökandet efter barn till försvunna som stals under den militärdiktaturen i Argentina, med målet att fastställa var de befinner sig och återställa deras identitet. Jag minns att jag kunde prata lite med Abel och Estela och känna att jag var i närvaro av stora själar, människor med integritet, som på grund av de saker de hade upplevt och sett hade mod i blicken. De pratade med mig om identitet, att det var min rättighet och att vi alla behöver veta var vi kommer ifrån. För första gången kände jag att någon förstod mig och visste vad som egentligen hände mig. De bad mig ta med mitt födelsebevis så att de kunde inleda en utredning och undersöka ifall det kunde finnas misstankar om att jag var barn till försvunna personer. Om så var fallet skulle de be mig om ett DNA-prov för att jämföra med DNA-proven från den nationella banken för genetiska data (BNDG) där alla prover från släktingar som söker efter barn som försvunnit på grund av statens och militärens terrorism, och DNA från alla de personer som misstänker att de är barn till de försvunna, som redan har lämnat sitt prov, finns. Observera att vid absolut inget tillfälle pratades det om att de skulle tvinga mig att lämna mitt DNA.Några dagar senare bad jag min far om födelseattesten och som jag berättat i tidigare avsnitt så minns jag inte mycket av den dagen, förutom att det förmodligen var söndag eftersom hela familjen var hemma, och att reaktionen från hela min familj bestod mestadels av skrik, ångest , kaos och hot. Jag, som aldrig var en rebell, eller en person som någonsin skulle tvinga igenom sin vilja, och som inte heller va en person  som inte bryr sig om att starta en konflikt, gav inte upp och insisterade på att få mina papper. 

Jag lämnade min födelseattest hos Mormödrarna på Plaza de Mayo och strax därefter flyttade jag till Sverige för att följa den svenska viking som jag hade träffat och blivit förälskad i. Han som verkade så modig och självsäker. Han som, till skillnad från världen omkring mig, stod upp för de mänskliga rättigheterna.

Jag kom till Stockholm den 9e juni 2002, fyra dagar innan jag såg Argentina förlora i VM mot Sverige, vilket förstärkte den bisarra känslan av att ha flyttat till andra sidan jordklotet. Några veckor efter flytten fick jag ett meddelande från min vän Dario, som var min kontakt med Conadi (den nationella kommissionen för rätten till identitet). Han hade blivit kontaktad av dem och fått veta att de hade viktiga nyheter och att jag borde ringa dem. Jag tog mod till mig och ringde, som någon som vill veta men ändå inte riktigt  Dom berättade att den läkare som undertecknat min födelseattest, dr Bartucca, redan hade åtalats - jag minns ordet "åtalats” i andra fall. Eftersom detta var en stark indikation på att det var mycket möjligt att jag var ett barn till försvunna, ombads jag att lämna DNA när jag var redo att göra det. 

Återigen, inget tvång. 

Jag minns att jag satt i vardagsrummet i den enorma lägenheten på Kungsholmen, där vi bodde, i chock och utan att veta vad jag skulle göra av mig själv. Så fort min svenske pojkvän kom hem från jobbet berättade jag vad som hade hänt, men han verkade inte alls förstå vad det telefonsamtal jag hade tidigare med Conadi innebar. Efter det samtalet verkade det finnas en stor chans att jag skulle hitta min  biologiska familj. Med andra ord, om jag lämnade mitt DNA skulle min identitet ändras och en process skulle inledas för att avgöra vilken roll min mamma och pappa spelade i mitt fall. “Så här långt sträcker sig min kärlek för rättvisa” tänkte jag. "En dag, om lagarna ändras, om jag kan se till att inget händer mina adoptiv  föräldrar, kommer jag att ge mitt DNA”. 

Så gick åren, och jag var övertygad om att om jag lämnade mitt DNA  så skulle jag hitta min biologiska familj. Samtidigt var jag livrädd över att jag skulle tvingas lämna dna och skräckslagen över allt och alla i mitt liv som jag i så fall skulle kunna förlora. 

Under åren som följde förändrades den argentinska regeringen och medvetenheten om vad som hände under den sista militärdiktaturen, även medvetenheten om kvinnors rättigheter och social ojämlikhet växte. Jag säger inte det här  för att jag sympatiserar med något politiskt parti utan för att beskriva utvecklingen i landet. Anledningen till att jag märkte en förändring var att min mamma började ta upp prata med mig om dom här  frågorna  när vi pratade i telefon hon ringde mig. Min mamma som aldrig läste en bok om det inte handlade om matlagningsrecept, som någon gång ifrågasatte om jorden verkligen var rund och som hade tv-karaktärer som Mirta Legrand och Susana Giménez som kulturell referens, (om ni inte vet vilka de är, ja utan att vilja vara elak kan jag säga, de var inte fanor för landets högkultur och sofistikering) men  ja, en dag började hon prata om mormödrarna och feminismen. Jag tänkte, om denna information och attitydförändring till och med hade nått min mamma, så hade det verkligen skett förändringar i det argentinska samhället!

Utan att berätta för någon skickade jag då och då ett mejl till Conadi och frågade om lagarna hade förändrats. Det var det enda som oroade mig. Fanns det något sätt som jag kunde återställa mitt biologiska förflutna utan att behöva förstöra min nutid? För mig, och kanske för många andra i samma situation, var priset att betala för att få fram sanningen om det förflutna alldeles för högt.  Att förlora min identitet för att påtvingas en annan identitet två gånger under en livstid är väl trots allt orimligt. Och att dessutom troligen förlora min familj, den jag växte upp med och den enda familj jag någonsin kände till. Jag var inte en liten flicka som hade vistas hos ett par i några år och som sen skulle kunna komma tillbaka till min ursprungliga familj när detta hände. När det här började var jag redan 23 år gammal, en fullfjädrad kvinna. Med allt kulturarv från min adoptivfamilj. En konstig korsning mellan en tysk hybrid på grund av min pappa, en österrikare på grund av min mamma och en argentinare på grund av landet jag växte upp i och mitt genetiska arv. Som dessutom bär på ett efternamn som är omöjligt att uttala för de flesta spansktalande och som har har en märklig kärlek till allt nordeuropeiskt.

Jag har alltid absolut älskat min familj. Hur dysfunktionellt allt än var, och trots mina föräldrars våld och försummelse, älskade jag dem med hela mitt väsen, precis som alla barn älskar sina föräldrar. När min mamma gick bort i cancer 2013 var jag vid hennes sida tills hennes sista andetag. Och när jag kramade min pappa innan jag åkte till flygplatsen den 30 juni 2022, och visste att det skulle vara sista gången jag skulle se honom vid liv, då kändes det som om jag dog inombords. 

Att ge upp mitt efternamn, min historia, mitt arv, min familj, för att det i den kaotiska värld som omgav mig under min födelse vid något ögonblick fattades ett beslut i enlighet med en ideologi som där och då avgjorde mitt livsöde, är för mycket begärt.

Jag var inte beredd att förlora så mycket. Sedan var det frågan om de troliga konsekvenserna för min familj. Jag kunde inte föreställa mig att de skulle behöva stå inför en domare för att vittna, kanske åtalas och därtill bli behandlade som avskum som de säkert skulle bli, helt enkelt för att de "fick" fel bebis. Som min pappa sa till mig: "Om jag hade vetat var du kom ifrån, skulle jag aldrig ha adopterat dig. Jag håller inte med om den ideologin."Så jag tog mig min tid. Min starka önskan att få reda  på min biologiska identitet stördes av min rädsla för allt jag skulle förlora om jag faktiskt hittade mitt ursprung. Rätten till min identitet kom med ett högt pris. Dessutom höll mig livet i Sverige ganska sysselsatt med att försöka överleva som artist och musiker. Och med allt det där traumat hängandes över mig som höll mig vaken på nätterna och som gjorde mig svag på dagarna. Att försöka leva mitt liv bortom trauma och smärtan. Att försöka drömma och hitta glädjen i vardagen, med ett sådant hål i min själ, kan jag försäkra er om att det krävs mycket energi och många verktyg.Fortfarande än i dag, är det ett heltidsjobb för mig att försöka vara lycklig och känna tacksamhet för det här livet.Så, hela grejen med att ta livsavgörande beslut, bestämde jag  mig för att lämna det till mycket, mycket senare.

Jag växte upp i en tysk medelklassfamilj i Martinez-området, San Isidro, Buenos Aires. De som är från Buenos Aires vet mycket väl vad det betyder, men för de som inte är från Buenos Aires här kommer en sammanfattning.San Isidro, som ligger i den norra delen av Buenos Aires, är känt för att vara ett område med rika människor, med europeisk-engelska, tyska och franska efternamn, och för att vara mycket högerorienterat. Detta är inte ovanligt, eftersom högerpolitiken upprätthåller det system som ger de rika privilegier och främjar deras sociala och ekonomiska status.Självklart är detta en väldigt stor generalisering, men för att sammanfatta något väldigt komplicerat, låt oss säga att det är så. Jag växte då upp omgiven av högermänniskor. Och för att göra saken lite värre växte jag upp i Menem-eran. För dem som inte vet vad detta betyder, så hade Argentina en president från 1989 till 1999 som inte bara privatiserade hela landet, utan också benådade många av de människor som hade dömts av den tidigare regeringen. Människor som var före detta medlemmar av den tidigare militärdiktaturen, befälhavare som dömdes i Juntas-rättegången, från 1985. 

Menem var glömskans president och samhället där jag växte upp glömde gärna, tack vare en ekonomi som på något sätt gjorde en dollar lika mycket värd som en argentinsk peso. Detta var såklart helt absurt och ledde till en ekonomisk kollaps år 2001 med traumatiska följder för hela landet.

Det lilla som sades på familjesammankomster om dom Försvunna landade alltid i slutsatsen att "De måste ha gjort något. Om man inte var inblandad i det så kommer de inte efter en". Mormödrarna på Plaza de Mayo var starkt fruktade. De sågs som hämndlystna troll som bara ville att mer blod skulle flöda, och Hebe de Bonafini lyftes fram som representant för hela organisationen. Hebe de Bonafini var en av grundarna till organisationen och i sin aktivism förespråkade hon beväpnad konfrontation med regeringen, vilket inte gav en sann bild av det enormt viktiga arbetet Mormödrarna gjorde och gör än idag.

Det fanns ingen sorts förståelse, ingen medkänsla, ingen empati för de som sökte efter sina försvunna barn. De framställdes som galna kvinnor som letade efter sina terroristsöner och -döttrar som hade fängslats som en lösning på den katastrof som de hade orsakat. Ingen pratade ens om de försvunna barnbarnen. De nämndes aldrig. Återigen var argumentet att "De måste ha gjort något" det som rättfärdigade allt. I grund och botten, enligt budskapet jag fick höra hemifrån, skulle man inte ha någonting att göra med Mormödrarna. De ville jävlas och de sökte inte efter rättvisa, de ville bara ha blod och hämnd. Det bästa man kunde göra var att hålla huvudet lågt och gå obemärkt förbi. Kanske var det därför, när jag var en liten flicka, som min mamma brukade säga till mig: "Om dom frågar dig i skolan vem du ser mest lik ut av dina föräldrar, säg att du liknar din mamma, som är argentinsk". Saken var bara den att min mamma var dotter till österrikare och liknade i sin tur ett av Von Trapp-barnen från filmen "The Sound of Music", det vill säga hon såg inte alls argentinsk ut. 

Så jag växte upp som de där privilegierade medelklassflickorna från den norra delen av Buenos Aires och brydde mig inte så mycket om något av det här. Det var något som låg långt från min verklighet. Jag minns att min vän från skolan, som också var adopterad, brukade läsa böcker om diktaturen, och till och med identifiera sig starkt med den. Hon sa det aldrig, men förmodligen trodde hon att hon var ett av de försvunna barnen. Jag var uttråkad av allt det där, och innerst inne kände jag att hon ville vara speciell, och det var därför hon ville tro att hon var en av de där tjejerna. För som jag sa tidigare, i det samhället jag växte upp fanns ett underliggande budskap som sa att dessa bebisar var speciella, inte som resten av de adopterade, som bara var barn till fattiga. Det verkade löjligt för mig att prata om något vi inte visste något om, och som det sades runt omkring mig,:“Det är bättre att se framåt”.Och det var min inställning, fram tills den dagen då allt förändrades och jag förstod att det enda som återstod var att gå till Mormödrar på Plaza de Mayo. 

Det var inte lätt, vem skulle jag träffa hos Mormödrarna på Plaza de Mayo? Var dom de hämndlystna troll som alla runt omkring mig pratade om eller var dom hjältinnor, som liktDon Quijote kämpade mot väderkvarnarna, i ett samhälle som förlöjligade dem och ville glömma dem? Som jag redan berättat är Argentina ett land med så många gråzoner att det nästan är omöjligt att lita på någon. Det är svårt att gå emot ett system som tvingar människor att bara tänka på sin egen överlevnad. När verkligheten i ett land är så dysfunktionell, tvingar den sina invånare att vara i ett konstant tillstånd av vaksamhet och rädsla. Naturligtvis finns det inom det systemet människor som försöker förändra det verklighetstillstånd som omger dem, och här och nu vill jag skicka mina varmaste hälsningar och säga att jag ser er och hyllar er. Den beundran jag hyser för er är oändlig.

Så, varför jag bestämde mig för att gå till mormödrarna, har inte bara att göra med våldtäkten som jag överlevde den 7e augusti 2001, utan också med den svenska man jag träffade på äventyrsturist resan jag gjorde till Mendoza med min kusin.Jag ska spola tillbaka lite får se om ni kan följa mig i den här historien.

Den 7 augusti 2001 var en solig vinterdag i Buenos Aires. Det var en vacker torr dag, vilket jag kunde känna i mitt hår eftersom det inte var den typiska katastrofen som Buenos Aires fukt genererar i mina lockar. Som jag nämnde tidigare var jag på väg hem från min yogainstruktörsklass. Medans jag passerade ett hus och blev distraherad av hur vackert solen reflekterades på de röda kronbladen på blommorna i trädgården, närmade sig en ung man bakom mig. Han hotade mig att jag måste göra som han sa annars skulle han döda mig. Först ville han råna mig, men jag hade inga pengar på mig. Sedan tvingade han mig att gå med honom. Vi gick och gick, jag var så livrädd att jag inte försökte springa iväg eller skrika. Så småningom hittade han en avskild plats och jag visste vad som skulle hända.

Våldtäkten gick snabbt, och som många andra överlevare förhandlade jag för att han inte skulle slå mig, väl medveten om hur frekventa kvinnomord är i Argentina. 

Ingenting för oss närmare livet än dödens närvaro. I det ögonblicket av total klarhet uppstod de två tankar som skulle följa mig under hela mitt liv, varav den första jag redan har pratat om: ”Är det här allt? Hela mitt liv har jag försökt göra allt alla ville av mig och nu ska jag dö?" Och den andra, som omedvetet hade att göra med misstankarna om att vara dotter till dom Försvunna: "Om jag dör nu kommer de aldrig att få veta vad som hände, de kommer aldrig att hitta mig." Men jag överlevde och ett par månader senare berättade min psykolog att naturen läker och att det var en väldigt bra idé att åka på en resa till Mendoza med min kusin Lily. 

Som livet kan vara så slog ödet till igen och jag träffade en svensk man på vandrarhemmet där vi bodde. Han verkade som en varelse från en annan planet. Lång, stor, med en kaskad av långt, rakt, kopparfärgat hår.Som de flesta svenskar, åtminstone i ord, mycket medveten om mänskliga rättigheter och samhällets orättvisor. När jag berättade om min adoption sa han till mig: ”Självklart måste du söka. Vi har alla rätt till vår identitet." Jag trodde honom. Det var första gången jag hörde de orden: "Identitet är en rättighet." Jag hade aldrig funderat på det konceptet förut. Mitt ursprung hade alltid varit ett moln av spekulationer om vart mina gener kom ifrån. Spekulationer som försäkrade mig om att det var bättre att inte veta någonting, som sa att jag skulle nöja mig med att bara ha blivit adopterad av en familj. Det vad det jag hade fått av livet, och det var allt som fanns att ha. Om det var något som jag fick känna, något som jag påmindes om då och då, så var det tacksamhet, det var alltid någon som sa: ”Titta vilken tur du hade, vem vet var du skulle vara nu om din mamma och pappa inte hade hämtad dig".Rätten till identitet hade från början upphävts och det fick jag nöja mig med och vara lycklig. Men min själ, som just hade överlevt en episod där en person tog sig friheten att ta ifrån mig min rätt till min fysiska integritet och reducera mig till ingenting, lyssnade till den svenska mannen ord, som han sagt med sådan säkerhet och visshet, och min själ påminde mig, att det här livet tillhör mig, att det här livet kan ta slut när som helst, så det är dags att leva det. 

Den klarheten, den styrkan fick mig att gå emot hela min familj, de övertygelser jag växte upp med och fatta beslutet att närma mig Mormödrarna på Plaza de Mayo. Livet spårade ur mig totalt från den väg jag hade varit på, och nu när jag helt hade tappat vägen, varför inte möta mina djupaste rädslor och ta mig ur anonymiteten av min adoption och riskera att bli sedd?När allt kommer omkring tillhör segern alltid de modiga.

Förhållandet till min familj var i allmänhet alltid svår. Förhållandet till min familj under mitt sökande var extra svår.I min ålder har jag nu förstått att vi alla gör så gott vi kan med det som gavs till oss här i livet och att det är omöjligt att ge det som man aldrig har fått. Så det var omöjligt för mina föräldrar att ge oss, det som de inte hade fått.För ett par år sedan frågade jag min pappa om han kom ihåg när min mamma började vara den där bittra och aggressiva personen som jag växte upp med. Bråken hemma var alltid våldsamma. Min mamma startade dem alltid, och min pappa uthärdade aggressionen tills han exploderade. Striderna blev sedan ett maraton av fysisk, mental och känslomässig aggression från bådas sida, som varade i flera dagar. Och i den där ostoppbara virvelvinden som skapades växte jag och min bror upp. 

Våld mot barn var väldigt vanligt på den tiden och jag skulle till och med säga att det ansågs normalt. Saker som på den tiden ansågs vara en daglig del av barnuppfostran skulle idag få majoriteten att reagera. Men det hela eskalerade verkligen när jag var 11 år, efter att min mormor dog. Och jag förstod aldrig varför min pappa stod ut med en kvinna som var så aggressiv och grym som min mamma. Jag har alltid trott att något måste ha hänt henne på vägen som gjorde henne till det där monstret. Det enda svaret jag fick från min pappa var att hon verkligen drömde om att få barn och efter att ha försökt i 10 år förändrades hon av frustrationen och sorgen. Till slut adopterade de oss och därmed blev drömmen om de två barnen, huset, bilen och försörjarmannen verklighet. Men trots det fanns det en smärta i hennes själ som aldrig lämnade henne i fred. Och min pappa, som bara ville spela tennis, ha två barn, ett hus, en bil och en vacker hemmafru, hade heller ingen ro. Hans frid var alltid beroende av hennes frid. Min bror, den förste som adopterades, tre år före mig, var alltid familjens stolthet, något som var uppenbart för alla som kände oss. Han led inte bara av den typiska äldre syskonkänslan av att bli utbytt när jag kom, utan han var också den som utsattes för mycket mer fysiskt våld än jag. Kanske för att han var sonen lärde han sig att konfrontera dem och av den anledningen fick han mycket hårdare straff. Jag såg det, och jag lärde mig att inte klaga, eller svara, eller ta plats eller vara ledsen. Jag lärde mig att undvika slaget. Min bror lärde sig att ta emot det. Ingen av oss hade frid. Han lärde sig att konfrontera, jag lärde mig att försvinna, sätta på mig ett pokeransikte och låtsas som att ”ingenting händer här.” 

För ett par år sedan insåg jag att det inte är normalt för en 6-årig tjej att be till Gud på nätterna att ta henne med sig för att allt hon gör är fel och hon är bara en olägenhet i den här världen.I min egocentrism som barn, när jag trodde att jag var orsaken till allt detta, trodde jag att det var mitt jobb att skapa den där freden som inte fanns. Att det var mitt jobb att rädda dem, skydda dem, få dem att skratta, förklara till dem och visa dem hur mycket jag älskade dem, att bönfalla dem att sluta slåss, försöka förstå vad som sårade dem så mycket och hitta en lösning, en lättnad så att de äntligen skulle få frid inombords och se mig. Så att det skulle finnas kärlek i min familj, kärleken som jag hade väntat på i så många år. Jag gjorde, som barn gör, allt jag kunde för att få dem att älska mig som jag ville bli älskad, men jag lyckades aldrig. Så att fråga om min adoption fanns inte i min verklighet. 

Det största spöket, vad jag förstått, hos adoptivföräldrar, är att deras adoptivbarn en dag kommer och berättar att det är över. Att de inte älskar dem och att de ska leta efter sin riktiga familj. Den där ångesten över att förlora de där eftertraktade barnen kan göra dem galna. Och det är förståeligt. Det måste vara så skrämmande. Det kände jag hela tiden. "Även ett sto kan föda, men en mamma är den som uppfostrar dig”, brukade min mamma säga för att göra klart för mig att det inte var värt att leta efter min biologiska mamma.Barn känner med sina föräldrar. Barn förstår bortom dina ord. Så jag hotade aldrig om att leta efter min biologiska mamma. Jag hade ingenstans att ta vägen, det fanns ju inga papper på vem det var. Känslan jag hade var att min biologiska mamma inte ens brydde sig om att göra saker lagligt. Hon blev av med mig "som ett sto". 

Vid den tiden började vi höra om mormödrarna på Plaza de Mayo och deras sökande efter de barn som stulits av diktaturen. Men det slog aldrig någon i min familj att jag var en av dem. Som jag nämnde tidigare, enligt dåtidens sociala normer, var jag dotter till en slum-person, ett sto, även känd som en fattig människa utan moral, som lämnade mig utan att se tillbaka. Men som tur var ville den här familjen adoptera mig och ge mig trösten i ett medelklassliv. Som alla har sagt till mig: "Du behöver inte se tillbaka. Det förflutna måste man glömma."Det goda eller dåliga, beroende på hur man ser på det, är att livet har sina egna planer. 

Och nu en liten triggervarning här, det som jag kommer att berätta nu blir lite tungt, bara så att ni vet.

Mina misstankar om att vara dotter till De försvunna började någon gång under 2001, men det var i och med våldtäkten som jag överlevde den 7e augusti samma år, som många saker förändrades i mitt liv. Den dagen lämnade jag yogainstruktörsklassen och istället för att ta den mest trafikerade gatan för att gå de 6 kvarteren hem, tog jag parallellgatan. Där blev jag stoppad av en kille som hotade att döda mig. Han kidnappade mig och så småningom våldtog han mig. Den dagen trodde jag att jag skulle dö. Övergrepp som det jag utsattes för är fortfarande vanliga i Argentina. Det är fortfarande lätt att våldta och sedan döda kvinnor, och 2001 var det ännu lättare. Jag trodde att min tid var inne, direkt efter våldtäkten såg jag mig omkring för att se om någon skulle rädda mig men det fanns ingen. Det här var mitt öde och jag tänkte: "Jag gjorde alltid allt som alla ville att jag skulle göra, jag skötte mig alltid bra, jag försökte alltid att inte göra uppror, väntade på tillstånd att få finnas och nu ska jag dö. Vilket slöseri med liv. I slutändan oavsett hur mycket man än försöker, händer allt ändå”. I slutet av den dagen lyckades jag övertyga min tillfångatagare att släppa mig, och det var så återuppbyggnaden av mitt väsen började.Med smärtans kraft och förmodligen adrenalinet av att ha överlevt bad jag en kort tid senare min far om min födelsebevis för att åka till mormödrarna av Plaza de Mayo och börja leta. Jag minns inte exakt vad som hände den dagen och jag skulle inte komma ihåg någonting alls om det inte vore för min vän Adri, som var där med mig. Tydligen bevittnade han scenen där min far gav mig födelsebeviset till ropen att: "Du kommer att skicka oss alla i fängelse", och min mamma skrek att om det inte hade varit för dem skulle jag vara död. Min familj försökte övertyga mig om att det förflutna inte betyder någonting och att jag bara letade efter ursäkter för att spela offer. 

Alla i min familj var emot mitt sökande. Och inte bara emot det, de var våldsamt emot det. De var livrädda för vad de läste i tidningarna om mormödrarna på Plaza de Mayo, livrädda för att jag skulle lämna dem, livrädda för att historien var sann: att de hade köpt en bebis som hade stulits av militären.Det var sista gången jag pratade med dem om det. Jag gick till mormödrarna, gjorde det jag skulle, flyttade till Sverige samtidigt och nämnde aldrig ämnet igen. Min mamma försökte då och då få information ur mig och sa att hon hade gått till en häxa. Häxan hade sagt till henne att jag fortfarande letade i tysthet men att jag skulle vänta på att hon, min mamma, skulle dö för att kunna söka fritt. Häxan hade rätt, men jag förnekade allt. Min mamma kunde inte hantera ångesten av mitt sökande, inte heller min pappa. Så varför generera mer ångest som jag sen själv måste hantera? Nej, då söker jag hellre i tystnad. 

I januari 2013 fick min mamma diagnosen lung- och levercancer stadie 4. Jag hann inte träffa henne medans hon fortfarande var medveten, men min moster Mary berättade för mig att en av de saker som hon hade sagt under sin sista tid var att hon ville att jag skulle hitta min biologiska mamma. Min adoptivmamma brukade berätta för mig att hon tittade på det där programmet på tv som heter "Spårlöst försvunnen” (Gente que busca gente) för att se om någon mamma som letade efter en dotter som såg ut som mig, skulle dyka upp. Och när hon berättade det svarade jag alltid: "Jag har redan en mamma." I mina ögon var min mamma som en liten tjej med en stor oförmåga att reglera sina känslor. Hela mitt liv skyddade jag henne från mig och min sanning, och jag tänkte inte sluta förrän den där dagen hon lämnade denna dimension.

När hon väl dog var det dags att ta mod till mig och prata med min pappa. 2015, när jag åkte till Argentina, frågade jag honom om vi inte skulle ta en fika. I 13 år förberedde jag mig på vad jag skulle säga: ”Pappa, mormödrarna har blivit gamla nu, jag kan inte vänta längre." Så det var precis vad jag sa till honom den dagen på det där kaféet på Plaza de Martinez och till min stora förvåning höll min pappa med mig till 100 procent. Av mina föräldrar var han alltid den förnuftigaste. Hans svar var positivt, han tyckte också att det var dags och inte bara det, han avslutade samtalet med att säga: "Jag håller inte med om den ideologin", med hänvisning till hur militärjuntan beslutade att lösa frågan om vad man ska göra med de bebisar som föddes till människor som de fångade, torterade och dödade.Det var inte den reaktion jag förväntade mig från min pappa. Tydligen hade min mamma och pappa tid att tänka under de 13 åren av tystnad. Jag kan tänka mig att det förmodligen var för att de regeringar som varit vid makten sedan jag flyttade till Sverige synliggjorde mormödrarnas arbete på ett positivt sätt och förde fram militärjuntans grymheter, som fick mina föräldrars samvete att väga tungt. Så med min fars tillåtelse kontaktade jag mormödrarna på Plaza de Mayo året därpå och lämnade DNA:t. 

Det visade sig att resultatet var negativt, vilket alltså betydde att de inte hittat någon DNA-matchning. Det första jag gjorde när jag fick beskedet var att ringa min pappa och säga till honom: "Pappa, DNA-resultatet från mormödrarna på Plaza de Mayo var negativt." Det var viktigt att han visste att han inte längre hade anledning att frukta, ingen skulle leta efter honom och göra hans liv till ett helvete. Hans svar var väldigt typiskt honom: ”Är det därför du ringer mig? Vilken pizza vill du äta ikväll?" Det fina med detta är att Simón filmade det ögonblicket, som, precis som många andra stunder med min familj, där verkligheten överträffar fantasin.

Efter det förstod min pappa aldrig varför jag fortsatte leta: "Hon mår ju dålig av det", var alltid hans kommentar. "Jag tycker att hon måste lämna allt det där bakom sig." Tack vare att vi fortsatte leta lärde jag mig mer och mer om hur mitt köp gick, och hur det står till på marknaden för köp av barn. Min pappa kom aldrig ihåg någonting. "Det hände för 40 år sedan, det är inte viktigt för mig", var alltid hans svar. Och när jag berättade vad jag hade fått reda på bekräftade han det. Men han hjälpte mig aldrig. Jag tror att skammen gav honom minnesförlust.Förra gången jag reste till Argentina för att avsluta sökandet frågade jag honom om han visste varför jag hade åkt, och han sa ja. Och efter att ha besökt den sista mamman frågade han mig: ”Så? Hittade du något?” ”Nej” svarade jag med en nonchalant ton, nästan som att jag inte ens brydde mig. När Simon frågade honom vad han tyckte om mitt sökande, svarade min pappa på samma nonchalanta sätt: "Mig spelar det ingen roll, hon kan göra vad hon vill, så länge det inte gör henne ont." Jag skulle aldrig någonsin kunna visa smärta för min pappa. Jag skulle aldrig, aldrig uttrycka min önskan att verkligen få veta sanningen om mitt ursprung. När det gällde dokumentären var det hans åsikt att vi slösade tid: "Vem kommer att vilja se det?" Sa han alltid till Simon och mig.Jag ville egentligen aldrig prata om det med någon i min familj. Bristen på harmoni och utrymme att ha lugna samtal gjorde det omöjligt för mig att vara ärlig och berätta vad som hände i mig. Om allt redan var så svårt mellan oss, än mindre gick jag runt och försökte prata med dem om ett ämne som är så laddad som sökandet efter min biologiska identitet. Bäst att inte säga något och agera i tysthet. Bättre att skydda dem och skydda mig själv från min sanning.

Jag har alltid känt en enorm ensamhet. Nästan existentiell. Känslan av att mitt liv är ett misstag och att jag aldrig borde ha fötts har förföljt mig från ung ålder. Jag minns att jag ibland på nätterna bad till Gud att ta mig bort, samtidigt som jag inte ville låta min familj veta detta för att inte göra dem ledsna. Det var först vid 17 års ålder som jag bad mina föräldrar om att få gå hos en psykolog och i princip har jag gått i någon slags av terapi sen dess . Att vara patient har varit en del av min identitet, det skulle någon  av mina bästa vänner säga. Ja, det är sant. Vad skulle jag annars vara om jag inte var just det? För evigt trasig, för evigt måste lagas. För evigt en strävan efter att vara någon annan. Problemet var alltid detsamma: min självkänsla. Men hur blev det såhär? Vad hände med mig som gjorde mig till den här? Eller kan det vara så att jag valde den här sitsen för att kunna vara det eviga offret? Jag menar, visst är vi alla lite skadade som en konsekvens av att leva på planeten jorden, men det som alltid stört mig mest med mina trauman, är att ha de där inre rösterna som försvagar mig varje dag och får mig att fatta beslut som fortsätter att hålla mig kvar på en plats där jag utsätts för kränkningar. Och såklart samtidigt veta att det är upp till mig att flytta på mig från en sån position men att på något sätt ändå inte kunna det. Men visst, vid det här laget mår jag mycket bättre än tidigare och jag läker sakta men säkert, en dag i taget. Men trots det blir jag väldigt irriterad på mig själv då och då. Och självhatet får ibland frikort när jag inte kan se det bra i mig, och när jag hela tiden hamnar i relationer och situationer som bekräftar att jag inte är värd någonting. Det är minst sagt frustrerande. Allt det här nådde sin kulmen 2008. Jag hade fallit offer för en besatthet av en person som insåg hur mycket jag beundrade honom och han passade på att suga ur all självkärlek jag hade. Jag kände att han verkligen såg mig, och den del av mig som hade gömt sig kom ut i det fria för att äntligen få ta emot kärlek. Allt detta hade såklart med musiken att göra, jag kände mig sedd. Musiken, den där förbjudna platsen som systematiskt hade kritiserats av min familj, och som hade räddat mitt liv så många gånger. Musiken, min räddning. Det var enda platsen som i flera år hade tillåtit mig att komma bort från min verklighet, fram tills den dagen jag äntligen kunde komma bort på riktigt, då jag åkte iväg till Sverige för att påbörja ett nytt liv. Men vid det här laget hade jag med så många års av terapi bakom mig, plus läsningen av boken "Kvinnor som älskar för mycket" kommit till insikt, att jag var maktlös och inte hade förmågan att ta mig ifrån den situationen jag var i. Jag var väldigt tydligt min egen värsta fiende och hade inte någon form av makt över mitt beteende. Så det var då jag, i augusti 2008 började i ett 12-stegsprogram.Väldig… men väldigt långsamt började jag gräva in i denna härva av tankar, känslor och skuld som jag bar på inombords. Även om jag redan hade gått i terapi många år innan så hade jag inte bearbetat detta. Långsamt och försiktigt bröt jag förnekelsen och såg vad som verkligen fanns under. Men väldigt långsamt. För det som ligger bakom missbruk och medberoende är ett monster med stora tänder och vassa klor, som följs av av skuldens förgörande röst. I Gabor Matés ord "fråga dig inte varför missbruket, fråga dig istället varför smärtan". Det är verkligen irriterande att se sig själv reagera som medberoende. Det är som om en annan varelse plötsligt tar kontroll över ens kropp och innan man hinner sätta stopp säger den redan ord man inte ville säga och flyttar på ens kropp dit man inte ville flytta den. När jag befinner mig i det som kallas ”in the race” i de 12 stegen är det väldigt svårt att få kontakt med min sanning, veta vad som händer i mig, fatta beslut, sätta gränser eller ta mig  bort ifrån kränkande situationer. Rädslan för att förlora människorna runt mig ger mig panik och gör mig till det perfekta offret. "Jag vill bara att de ska älska mig och stanna vid min sida" säger mitt inre barn, beredd att betala vilket pris som helst. Det värsta är att hon, mitt inre barn,  alltid hittar människor som påminner henne om familjen hon växte upp i med för att se om hon nu äntligen vinner den där kärleken hon aldrig fick som barn. Och alltid, men ALLTID förlorar matchen. För det förflutna har redan passerat. Det enda man kan göra är att acceptera det. Acceptera verkligheten, smärtan och tillåta sig att gråta.Denna existentiella ensamhet finns inte bara hos oss adopterade. Alla bär den inombords. Vi föds ensamma och vi dör ensamma. Och det är vi som måste se oss själva, känna medkänsla för våran historia, ge oss själva tid att bearbeta den, sakta ner varje dag en liten stund och fråga oss själva hur vi mår, för att bota den ensamheten. Meditation till exempel hjälper mycket. Att delta i grupper med personer som haft eller har samma livserfarenheter också. Man måste bryta tystnaden. Bryta med skammen över vad vi känner och tänker så att det inte tär på oss inifrån. När allt kommer omkring vill vi alla bli sedda och älskade för dem vi verkligen är. Det är universellt.Men hur gick det för oss adopterade? Eftersom man inte riktigt vet vad människans själ, inre kärna och identitet egentligen består av, det vill säga, det finns många teorier men ingen absolut sanning, så är det svårt att säga hur en person formas av adoption och hur en sån process kommer att landa hos oss. Speciellt visste ingen när jag adopterades. Det antogs att det helt enkelt var att ta emot en flicka och uppfostra henne i ett sammanhang och att hon som en tom tavlan (tabula rasa) skulle växa upp och bli identisk med sin adoptivfamilj eller åtminstone bli som en naturlig del av den. Det första problemet började nog redan när de skulle hämta hos läkaren som hade mig till försäljning och som sålde mig den dagen. Dr Celestino Bartucca. Enligt vad min mamma berättade för mig, hade de blivit lovade en blond flicka, men när de kom och hämtade barnet, så var det istället jag, brun och svarthårig. Hon sa det alltid till mig som om det var en stor besvikelse. Vad ful jag var. Rasismen var olidlig. Flera år senare fick jag reda på att den dagen efter att de hade köpt mig, så tog hon med mig till grannen och frågade om hon inte tyckte att jag var "för mörk". Grannen blev förskräckt och berättade för min andra granne, som har varit som en moster för mig, som i sin tur berättade den här historien för mig 2010. Och tack och lov för det, för ibland tror jag att jag hittade på allt det här, den här rasismen jag konstant utsattes för. Jag var ett tom tavla, fast med den lilla detaljen: av mina gener. Gener, som gång på gång sades till mig av min omgivning och familj hade sitt ursprung i slummen. Ett antagande fullt av klassförakt och rasism.  Och det är tydligt att i detta samhälle som baseras på klass och rasism, enligt samhällets värderingar, att de anses vara de sämsta generna i genpoolen. Och på det, naturligtvis, hjälpte det inte att ha vuxit upp i det  tyska samhället som blommade i Buenos Aires efter andra världskriget. Men det förflutna måste accepteras. Och jag reste till Buenos Aires i juni 2022 för att knacka på hos kvinnor där en av dessa potentiellt skulle kunna vara min biologiska mamma för att göra just detta. För att se om jag kunde acceptera min verklighet. För att se om jag kunde sluta skylla på  mig själv, för att se om jag kunde förstå vad som hände i mig och varför jag bär på den här oändliga ensamheten som får mig att falla på knä inför mitt medberoende. Jag åkte till Buenos Aires för att se om jag kunde reparera den där biten av mig som jag inte hade kunnat omfamna, för att jag har alltid känd att det var mitt fel att jag hade givits bort till en annan familj. Att jag var ett misstag, oönskad. Att jag aldrig skulle ha fötts. Jag dök upp i den här världen och sedan dess har jag försökt vara någon värd att bli älskad. Jag försöker bevisa för allt och alla att jag inte kom hit för att ta någon annans plats. Att jag är en bra människa, och att jag framför allt är lojal. Jag ger inte upp om någon eller något. Aldrig. Jag stannar till slutet även om det förstör mig själv. Titanic sjunker och jag kommer att vara den som är kvar  i bandet och spelar. Och därför är det är värt att stanna vid min sida.För att…"Snälla stanna vid min sida.Snälla släpp inte mig mamma, den här världen skrämmer mig.Snälla mamma, det som ligger framför mig kommer att bli väldigt svårt.Jag lovar att bli den bästa dottern om du låter mig stanna vid din sida."

Och här skulle jag kunna avsluta detta kapitel om mitt medberoende.Men vid närmare eftertanke ska jag ge det några minuter till. För inte så länge sedan läste jag en artikel om förhållandet mellan adopterade och missbruk, depression, självmord eller självmordsförsök, skilsmässor, oförmåga att upprätthålla funktionella emotionella relationer och uppkomsten av vissa sjukdomar.Våra självdestruktiva tendenser är uppenbara. Det finns ett ljud inom oss som vi inte kan lugna eller tysta. Som om vi hade ett gråt inombords som är otröstligt. Men eftersom det är så svårt att identifiera det, acceptera det, prata om det, blir bruset till ett tungt och statiskt tomrum.Naturligtvis är vi inte alla lika. Alla av oss känner eller upplever inte samma sak. Mycket beror på den familjen som adopterar oss. Men statistiken talar för sig själv.Smärta är oundvikligt. I det här livet kommer vi alla att känna smärta någon gång. Men lidande är inte nödvändigt. Jag fann lättnad i tolvstegsprogrammet för anonyma medberoende. Och trots att mitt medberoende fortfarande dominerar mina dagar, försöker jag hitta kärleken till mig själv och förståelse till den där lilla flickan som längtar efter att bli älskad och gör vad som helst för att få folk att stanna vid hennes sida.En dag kanske jag blir fri.Under tiden ber jag sinnesrobönenGud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändraMod att förändra det jag kanOch förstånd att inse skillnadenTack!

För att hitta något måste man först förstå vad man letar efter. Och jag tror inte att jag förstod vad jag letade efter förrän jag knackade på hemma hos olika kvinnor där någon av dessa  potentiellt skulle kunna vara min biologisk mamma.

Identitet är inte något  permanent. Det finns komponenter av identitet som ständigt förändras. Och det finns andra komponenter som inte förändras så mycket. Den biologiska identiteten till exempel är en av de delar som inte förändras så mycket. Det vill säga, om det inte görs betydande behandlingar eller ingrepp på kroppen, är det mest troligt att vi på något sätt kommer att likna våra  biologiska släktingar. Och att vi ärver vår genetik av  våra förfäder 

Om vi ​​förenklar frågan: Hittade du ditt  biologiska ursprung? Då är även svaret enkelt . Det är antingen ett ja eller ett nej.

Men varje gång jag får den här frågan är svaret inte alls enkelt, eftersom jag hör en hel annan fråga i mitt huvud. Det jag hör är: ”Nu när du bättre förstår vem du är och vad som hände i ögonblicket du föddes, förstår du varför du blev övergiven?

Det är därför det är svårt att hitta ett snabbt svar på denna fråga, för både frågan och svaret är egentligen komplexa och komplicerade. Om jag nu skulle hitta någon som är biologiskt släkt med mig, ja, det skulle vara underbart. För det är något jag aldrig haft och något jag känner ett behov av . Men med det  sagt, är det ett mycket enklare svar.

När det gäller sökandet efter min biologiska identitet så var det inte klart och tydligt för mig vad jag egentligen letade efter. Jag menar, jag hade en känsla, men jag förstod inte riktigt. Tack vare samtalen med en person vid namn Mercedes Yañez kunde jag kanalisera lite vad som hände inom mig. Att förstå den stora frågan var den riktiga resan. Vad är jag ute efter att läka? Vilken bit av mig saknar jag? Och varför är det så viktigt?

Om vi utgår ifrån att mitt sökande började den dagen jag började misstänka att jag var dotter till  försvunna under diktaturen, så kan jag säga att det jag letade efter hela tiden var att acceptera det som hände. Och hur det gick till. Och det svåra är att behöva rekonstruera sanningen när man inte har den. Förväntningarna, tomheten, drömmarna och fantasierna som denna tomhet innebär är väldigt kraftfulla. Som om mina fötter aldrig nuddade marken. För det finns en sanning som jag inte förstod. Det var inte så mycket att ta reda på vem jag är, eftersom jag i min ålder redan är den jag är, utan att ta reda på varför jag är.Så att knacka på hemma hos kvinnor där en av dem faktiskt skulle kunna vara min biologiska mamma gav ett för- och efternamn till en fantasi. Även om ingen av dem var min mamma visade det sig, så var dem på ett sätt alla min mamma. Och i deras berättelser kunde jag se och förstå något som jag utan deras modiga berättelser aldrig hade förstått eller hittat, och det kallas sammanhang. Dessa mammor hade aldrig glömt sina döttrar. Oavsett orsaken till graviditeten var den där flickan som föddes inte bara ett misstag som måste rättas till genom att lämna över det till andra människor. Den flickan fanns alltid kvar i minnet av dessa mammor. Det lämnade dem aldrig. Svaret som jag letade efter besvarades till stor del. "Hur kunde du släppa mig? Hur kunde du överlämna mig till främlingar som Gud vet vad de skulle göra med mig? Var jag värd så lite? Var det värt så lite för dig?Men så var det inte alls, hon släppte inte bara mig. Utan det fanns inga andra alternativ. Och familjen som adopterade mig valdes inte. De var bara där, vid rätt tidpunkt. Inget mer. Det var inte personligt. Jag orsakade inte det, jag kunde inte heller kontrollera det. Allt blev bara så. Livet är ett lotteri och man får det man får. Det är inte rättvist, det finns inga regler. Eller om det finns så är de väldigt svåra att förstå : och det ligger utanför mitt förstånd. Så mitt svar är, ja, jag hittade mycket. Och jag förstod åtminstone genom min resa och upplevelse att mammorna inte glömmer sina barn. Aldrig.Och allt detta var inte personligt. Det har ingenting med mig att göra.Men ja, det hände mig.

För att förklara det, så är det nödvändigt att börja med att berätta vad som hände år 2015.Efter att ha fått ett samtal från den argentinska ambassaden om att utrikesdepartamentet letade efter mig fick jag panik. Panik till den grad att jag gjorde något som jag aldrig tidigare gjort under hela mitt liv. Jag ringde min partner och gråtande sa jag till honom: "De hittade mig, de hittade mig. Snälla kom hem."Jag är inte en sån person. Jag är inte den som vanligtvis ringer folk och ber om att de ska komma och rädda mig, men den dagen fick jag en så kraftig panikattack att jag faktiskt bad om hjälp.Den här reaktionen hade faktiskt att göra med något som hände några månader innan, när jag nästan i slutet av min årliga resa till Buenos Aires, bestämde mig för att gå till organisationen mormödrar på Plaza de Mayo för att ställa de sista frågorna om vad som skulle kunna hända om jag lämnade mitt DNA och de skulle hitta min biologiska familj. Jag förstår om såna frågor kan verka vara irrelevanta för folk i största allmänhet.Det vill säga, om man jämför med att lösa brott mot mänskligheten och att återställa min biologiska identitet så borde ju allt annat rimligtvis vara irrelevant. Men för oss, som är på den här sidan av historien, så är det inte det. Så enligt min mening så är det såhär, alla som har något att säga om det, om de inte är i samma situation som vi är i, när vi måste stå inför ett sådant beslut, kan snälla vara tysta.För mig var det åtminstone något jag hade tänkt på i 13 år, innan jag kunde ta det stora steget. Och jag hade faktiskt bestämt mig för att jag skulle göra det. På samma resa satte jag mig ner med min adoptivpappa för första gången och sa till honom att det var dags. Att mormödrarna som fortfarande letade efter de stulna barnen och barnbarnen hade blivit gamla och att de inte kunde vänta längre. Han svarade att “Jag tycker också att det är bra att du gör det" och att "Om jag någonsin hade misstänkt att du kom från en av dessa familjer, hade jag aldrig accepterat det". Min pappa gav mig tillåtelse. Allt det här som nu skedde berodde också på det min mamma sa två år tidigare när hon låg på sin dödsbädd. Innan hon somnade in i den morfininducerade koman, när cancern redan hade avancerat och det inte fanns någon återvändo, erkände hon för min moster att "jag hoppas att Natalie hittar sin biologiska mamma."Så, vi alla misstänkte att jag var ett stulet barn, dotter till “desaparecidos” eller försvunna. När man pratar om "desaparecidos" försvunna i latinamerika dvs så menar man per se personer som mördades av militär och polis under diktaturen vars kroppar aldrig återfanns.Som jag hade förstått det, så var det två saker som skulle hända om mitt DNA matchade något DNA i den genbank som fanns för stulna barn:

1. Enligt lag skulle mitt efternamn ändras till efternamnet på min biologiska familj
2. En rättsprocess och en polisutredning skulle påbörjas för att avgöra om min far hade något att göra med militärdiktaturens systematiska stöld av spädbarn vilket kunde leda till att han kunde få fängelsestraff.

Detta för mig innebar framför allt två saker: Mitt tyska pass skulle bli ogiltigt (vilket är väldigt problematiskt om man som jag bor i ett europeiskt land i 13 år, eftersom som vi alla vet, så är det inte lätt att få visum som argentinare för stanna i Europa) och för det andra och ännu viktigare, kanske det allra viktigaste, min pappa skulle få det väldigt väldigt tufft.Det var inget lätt beslut, men jag hade redan tagit det. Så jag åkte till Abuelas de Plaza de Mayo i mars 2015 för att ställa de sista frågorna innan jag sedan skulle återvända till Sverige och lämna DNA på den argentinska ambassaden.Jag hade en sån otur att jag möttes av en obehagligt handledare som i en timme försökte övertyga mig om att lämna DNA:t där och då och till slut, när han insåg att jag inte skulle ge upp, hotade mig med att de skulle tvinga mig att lämna det. En psykopat på den plats där de arbetade för att reparera skadan som orsakades av psykopater från militärjuntan 1976. Om det här är de goda och de behandlar mig så här, föreställ dig de onda. "Argentina är verkligen det upp och nervända kungariket" tänkte jag och lovade att aldrig mer komma nära Mörmödrarna av Plaza de Mayo.Det värsta, som alltid, var att ingen trodde på mig. “Hur kunde det komma sig att det fanns en sådan psykopat som arbetade där?” “Kan det ha haft med din attityd att göra?” “Har du inte bara föreställd dig vad som hände? Du som är så känslig… Och trots allt, om jag ändå skulle lämna mitt DNA:t, vad spelade det för roll att lämna det där eller i Sverige?Det spelade en mycket stor roll för mig. För att det borde vara mitt eget beslut att lämna mitt DNA i ett sammanhang där jag ger upp det för att jag är en del av ett historisk och nationellt trauma (diktaturen), ett skeende där jag inte hade någon makt alls och där jag var ett offer tillsammans med min mamma. Offer för de ödesdigra besluten tagna av en grupp människor, att mörda människor och stjäla deras barn i ideologins namn. Ett beslut som skulle leda till att jag hamnade i en familj som inte hade något med mig att göra. Så ja det spelar en mycket stor roll för mig. Jag gav upp identiteten som hade byggts upp i 38 år och min pappas kärlek i utbyte mot sanningen. Om detta var priset att betala ville jag att det åtminstone skulle vara mitt eget beslut.Jag åkte tillbaka till Sverige och stängde den dörren. Men de hittade mig. Så jag gick till Argentinska ambassaden i Stockholm och pratade sen med domaren som hade hand om mitt ärende. I grund och botten sa han till mig att de ville ha mitt DNA, att fallet hade blivit officiell och att om jag inte lämnade det frivilligt, så skulle de behöva skicka polisen och göra en husrannsakan. Jag bad honom att ge mig en månad för att tänka på det. Jag behövde en månad, eftersom jag skulle resa till Argentina för min pappas 75-årsdag. Jag behövde ta mig in och ut ur landet obehindrat. Han sa ja.Men en vecka senare ringde de mig från ambassaden och sa att de redan hade papperna från utrikesdepartamentet och att jag skulle komma och lämna DNA.De sa till mig att domaren hade sagt till dem att jag sa ja till att lämna det.Det var då jag tröttnade. Och då jag förstod att om det inte fanns något vittne till allt eller en kamera för att filma allt det som hände så skulle ingen tro på mig. Jag tänkte också att i dessa tider där allt finns på sociala medier så tenderar folk att bete sig mycket bättre när de står framför en kamera.Så det var då jag kontaktade Simon, en vän till min sambo. Simón studerade manus på den tiden och spelade redan in en dokumentär. Han tyckte att min berättelse var väldigt intressant så han frågade om han kunde göra en dokumentär om mitt sökande. Jag sa ja till honom, så länge han filmade alla delar av processen. På så sätt tänkte jag att filmandet kanske kunde trygga mig från alla övertramp både från organisationer, myndigheter och människorna under processens gång. Det var så jag gick med på att vara en del av hans dokumentär.Så jag och Simon började filma. För en sak hade vi lärt oss: utan vittnen finns det ingen sanning.