Den dag jag äntligen gick till Mormödrarna på Plaza de Mayo, darrade mina ben. Jag gick med en vän som höll i mig de sista metrarna till byggnadens ingång. När jag gjorde min spontana presentation på Mormödrarna på Plaza de Mayo - vilket i princip innebar att jag presenterade mig och sa att jag hade misstankar om att jag var ett barn till de försvunna - var det inte många av oss “eventuellt stulna barn”som trädde  fram. Då var det tydligen ovanligt men det förändrades med Kirchners presidentskap som följde de kommande  åren. Tack vare mycket arbete och kampanjer, är det idag välkänt vad man ska göra om man misstänker att man är barn till en försvunnen person och man vill vända sig till Mormödrarna på Plaza de Mayo. För mig var det som att komma ut ur garderoben. Jag gjorde mig synlig för, enligt min familj, en möjlig fiende. Som jag nämnde sa i förra kapitlet, på den tiden var allt man hörde om såna fall historier om hur organisationer och statliga instanser som jobbade med det här efterlyste och jagade personer som dom misstänkte var barn till försvunna och när de väl hade hittat fall  gav dom inte upp förrän de hade fått ta ett DNA-prov och familjerna som hade uppfostrat dessa stulna barn åtalades och fängslades. 

Och naturligtvis fanns det skäl till att göra det. 

De flesta av fallen man hörde historier om handlade om barn till “försvunna” kvinnor som var gravida och hölls fångna i hemliga interneringsläger fram tills de födde ett barn. Ibland torterades dessa kvinnor till och med trots att de var gravida. Under diktaturen utarbetades hemliga regelverk för att fastställa proceduren i dom här fallen och man organiserade hemliga förlossningsavdelningar i eller nära de hemliga interneringslägren, med läkare och sjuksköterskor under militärt befäl. Efter förlossningen mördades mamman och falska dokument upprättades för barnet, så att dess ursprungliga identitet skulle raderas. Barnen gavs sedan till par som i de flesta fall var direkt eller indirekt medbrottslingar eller medskyldiga till morden på de biologiska föräldrarna och till att barnens identitet undanhölls. I vissa fall registrerades barnen som biologiska barn av de som lagt beslag på dom, det vill säga de ”nya” familjerna och i andra fall ordnade man det genom illegal adoption. Av någon anledning och logik som jag fortfarande har svårt att förstå, enligt de var det vettigt att döda mödrarna, men inte de nyfödda barnen. 

Såsom jag förstod det, handlade det om att man tänkte att de nyfödda barnen kunde räddas från sina biologiska föräldrars vänsterideologier om de uppfostrades av så kallade högermänniskor. Det var alltså bara en (betoning på en) del av en större plan: Att utrota vissa ideologier och därmed också människorna som stod upp för dom. 

Jag minns inte om jag gick till Abuelas de Plaza de Mayo en eller två gånger det året. Men jag minns däremot att jag träffade Estela de Carlotto, ordförande för Mormödrarna, Abel Madariaga, sekreterare för Mormödrarna, och jag tror även att jag träffade Claudio Carlotto, samordnare för Conadi. 

För dem som inte vet vad Conadi är så är det den nationella kommissionen för rätten till identitet, som ska främja sökandet efter barn till försvunna som stals under den militärdiktaturen i Argentina, med målet att fastställa var de befinner sig och återställa deras identitet. Jag minns att jag kunde prata lite med Abel och Estela och känna att jag var i närvaro av stora själar, människor med integritet, som på grund av de saker de hade upplevt och sett hade mod i blicken. De pratade med mig om identitet, att det var min rättighet och att vi alla behöver veta var vi kommer ifrån. För första gången kände jag att någon förstod mig och visste vad som egentligen hände mig. De bad mig ta med mitt födelsebevis så att de kunde inleda en utredning och undersöka ifall det kunde finnas misstankar om att jag var barn till försvunna personer. Om så var fallet skulle de be mig om ett DNA-prov för att jämföra med DNA-proven från den nationella banken för genetiska data (BNDG) där alla prover från släktingar som söker efter barn som försvunnit på grund av statens och militärens terrorism, och DNA från alla de personer som misstänker att de är barn till de försvunna, som redan har lämnat sitt prov, finns. Observera att vid absolut inget tillfälle pratades det om att de skulle tvinga mig att lämna mitt DNA.Några dagar senare bad jag min far om födelseattesten och som jag berättat i tidigare avsnitt så minns jag inte mycket av den dagen, förutom att det förmodligen var söndag eftersom hela familjen var hemma, och att reaktionen från hela min familj bestod mestadels av skrik, ångest , kaos och hot. Jag, som aldrig var en rebell, eller en person som någonsin skulle tvinga igenom sin vilja, och som inte heller va en person  som inte bryr sig om att starta en konflikt, gav inte upp och insisterade på att få mina papper. 

Jag lämnade min födelseattest hos Mormödrarna på Plaza de Mayo och strax därefter flyttade jag till Sverige för att följa den svenska viking som jag hade träffat och blivit förälskad i. Han som verkade så modig och självsäker. Han som, till skillnad från världen omkring mig, stod upp för de mänskliga rättigheterna.

Jag kom till Stockholm den 9e juni 2002, fyra dagar innan jag såg Argentina förlora i VM mot Sverige, vilket förstärkte den bisarra känslan av att ha flyttat till andra sidan jordklotet. Några veckor efter flytten fick jag ett meddelande från min vän Dario, som var min kontakt med Conadi (den nationella kommissionen för rätten till identitet). Han hade blivit kontaktad av dem och fått veta att de hade viktiga nyheter och att jag borde ringa dem. Jag tog mod till mig och ringde, som någon som vill veta men ändå inte riktigt  Dom berättade att den läkare som undertecknat min födelseattest, dr Bartucca, redan hade åtalats - jag minns ordet "åtalats” i andra fall. Eftersom detta var en stark indikation på att det var mycket möjligt att jag var ett barn till försvunna, ombads jag att lämna DNA när jag var redo att göra det. 

Återigen, inget tvång. 

Jag minns att jag satt i vardagsrummet i den enorma lägenheten på Kungsholmen, där vi bodde, i chock och utan att veta vad jag skulle göra av mig själv. Så fort min svenske pojkvän kom hem från jobbet berättade jag vad som hade hänt, men han verkade inte alls förstå vad det telefonsamtal jag hade tidigare med Conadi innebar. Efter det samtalet verkade det finnas en stor chans att jag skulle hitta min  biologiska familj. Med andra ord, om jag lämnade mitt DNA skulle min identitet ändras och en process skulle inledas för att avgöra vilken roll min mamma och pappa spelade i mitt fall. “Så här långt sträcker sig min kärlek för rättvisa” tänkte jag. "En dag, om lagarna ändras, om jag kan se till att inget händer mina adoptiv  föräldrar, kommer jag att ge mitt DNA”. 

Så gick åren, och jag var övertygad om att om jag lämnade mitt DNA  så skulle jag hitta min biologiska familj. Samtidigt var jag livrädd över att jag skulle tvingas lämna dna och skräckslagen över allt och alla i mitt liv som jag i så fall skulle kunna förlora. 

Under åren som följde förändrades den argentinska regeringen och medvetenheten om vad som hände under den sista militärdiktaturen, även medvetenheten om kvinnors rättigheter och social ojämlikhet växte. Jag säger inte det här  för att jag sympatiserar med något politiskt parti utan för att beskriva utvecklingen i landet. Anledningen till att jag märkte en förändring var att min mamma började ta upp prata med mig om dom här  frågorna  när vi pratade i telefon hon ringde mig. Min mamma som aldrig läste en bok om det inte handlade om matlagningsrecept, som någon gång ifrågasatte om jorden verkligen var rund och som hade tv-karaktärer som Mirta Legrand och Susana Giménez som kulturell referens, (om ni inte vet vilka de är, ja utan att vilja vara elak kan jag säga, de var inte fanor för landets högkultur och sofistikering) men  ja, en dag började hon prata om mormödrarna och feminismen. Jag tänkte, om denna information och attitydförändring till och med hade nått min mamma, så hade det verkligen skett förändringar i det argentinska samhället!

Utan att berätta för någon skickade jag då och då ett mejl till Conadi och frågade om lagarna hade förändrats. Det var det enda som oroade mig. Fanns det något sätt som jag kunde återställa mitt biologiska förflutna utan att behöva förstöra min nutid? För mig, och kanske för många andra i samma situation, var priset att betala för att få fram sanningen om det förflutna alldeles för högt.  Att förlora min identitet för att påtvingas en annan identitet två gånger under en livstid är väl trots allt orimligt. Och att dessutom troligen förlora min familj, den jag växte upp med och den enda familj jag någonsin kände till. Jag var inte en liten flicka som hade vistas hos ett par i några år och som sen skulle kunna komma tillbaka till min ursprungliga familj när detta hände. När det här började var jag redan 23 år gammal, en fullfjädrad kvinna. Med allt kulturarv från min adoptivfamilj. En konstig korsning mellan en tysk hybrid på grund av min pappa, en österrikare på grund av min mamma och en argentinare på grund av landet jag växte upp i och mitt genetiska arv. Som dessutom bär på ett efternamn som är omöjligt att uttala för de flesta spansktalande och som har har en märklig kärlek till allt nordeuropeiskt.

Jag har alltid absolut älskat min familj. Hur dysfunktionellt allt än var, och trots mina föräldrars våld och försummelse, älskade jag dem med hela mitt väsen, precis som alla barn älskar sina föräldrar. När min mamma gick bort i cancer 2013 var jag vid hennes sida tills hennes sista andetag. Och när jag kramade min pappa innan jag åkte till flygplatsen den 30 juni 2022, och visste att det skulle vara sista gången jag skulle se honom vid liv, då kändes det som om jag dog inombords. 

Att ge upp mitt efternamn, min historia, mitt arv, min familj, för att det i den kaotiska värld som omgav mig under min födelse vid något ögonblick fattades ett beslut i enlighet med en ideologi som där och då avgjorde mitt livsöde, är för mycket begärt.

Jag var inte beredd att förlora så mycket. Sedan var det frågan om de troliga konsekvenserna för min familj. Jag kunde inte föreställa mig att de skulle behöva stå inför en domare för att vittna, kanske åtalas och därtill bli behandlade som avskum som de säkert skulle bli, helt enkelt för att de "fick" fel bebis. Som min pappa sa till mig: "Om jag hade vetat var du kom ifrån, skulle jag aldrig ha adopterat dig. Jag håller inte med om den ideologin."Så jag tog mig min tid. Min starka önskan att få reda  på min biologiska identitet stördes av min rädsla för allt jag skulle förlora om jag faktiskt hittade mitt ursprung. Rätten till min identitet kom med ett högt pris. Dessutom höll mig livet i Sverige ganska sysselsatt med att försöka överleva som artist och musiker. Och med allt det där traumat hängandes över mig som höll mig vaken på nätterna och som gjorde mig svag på dagarna. Att försöka leva mitt liv bortom trauma och smärtan. Att försöka drömma och hitta glädjen i vardagen, med ett sådant hål i min själ, kan jag försäkra er om att det krävs mycket energi och många verktyg.Fortfarande än i dag, är det ett heltidsjobb för mig att försöka vara lycklig och känna tacksamhet för det här livet.Så, hela grejen med att ta livsavgörande beslut, bestämde jag  mig för att lämna det till mycket, mycket senare.