Jag kom att tänka på något jag läste i filosofin. Jag tror det var filosofen Heidegger. Det hade något med existentialism att göra i alla fall. Att existera är att vara, att finnas till. Existens är själva varandet som substantiv. Språket är konstigt. Du som läser existerar (tror jag). Det känns ganska lätt att förstå. Din existens å andra sidan, vad är det? Vi kan lätt göra ett substantiv. Men vad står substantivet för? Kan ditt tillstånd att finnas till betraktas som en grej?

Inom existentialismen gör man det i alla fall. Existensen, speciellt människans, betraktas som ett objekt att studera. Hur är det att vara människa? Vad är speciellt för varandet, för existensen? Det är intressant att fundera på. Gör du det ibland?

Om jag minns rätt skrev Heidegger om att människan är kastad in i verklighten. (Rätta mig om jag minns fel. ) Det låter ju lite konstigt. Vad kan menas med det? Jag tänker på det som omständigheter. Det finns en oändlig mängd omständigheter som påverkar oss. Vi kan inte känna till alla. Vi kan påverka en försvinnande liten del av dem.

Det börjar med födseln (kanske). Jag föddes till exempel 1976. Då förlorade socialdemokraterna regeringsmakten efter 44 år, kalla kriget rådde mellan öst och väst och kärnkraften debatterades. Färg-TV:n hade precis kommit, det fanns bara två kanaler. Det fanns fasta telefoner och telefonkiosker, men inga mobiler och inga datorer. Det är bara några exempel. Saker har förändrats en del sen dess.

När mina föräldrar bestämde sig för att skaffa barn visste jag inget om detta. Jag fick ingen förhandsinformation. Jag var inte med på något möte och diskuterade beslutet. Jag kunde inte tacka ja eller nej. I oktober samma år föddes jag bara. Välkommen till världen! Du vet ingenting om den men nu är det dags att börja leva. Så är det för oss alla. Och så tror jag att man lite mer konkret kan tolka att man kastas in i verkligheten.

Tänk dig någon som kastas in på en scen. Plötsligt är personen bara där. Handlingen är i full gång. Scenografin är på plats. Publiken också. Det spelas någon musik. Medspelarna står där och diskuterar något. Det är bara att börja agera.

(Jag var tvungen att kolla. Heidegger talade om kastadhet (också ett konstigt substantiv. Han kanske menade något djupare än jag lyckas förmedla. Men poängen här är att tänka fritt och lära sig nya ord)

Jag tänker mig att varje ögonblick är som när vi föds. Vi kan tänka oss det i alla fall. Vi föds på nytt och på nytt. Vi kastas in på scenen. Vi släpps ner i verkligheten. Vi “beamas” ner av ett UFO på en ny okänd planet. Känner du dig också lite yrvaken ibland. Var är jag? Hur hamnade jag här?

Tänk på det där med omständigheterna igen. De är oändliga. De förändras hela tiden. De påverkar oss utan att vi vet hur. Vi har liten makt över dem. Kanske märker vi det. Kanske märker vi det inte. Ibland förnimmer vi bara en subtil förändring i ljuset. Det blir svagare eller ändrar färg. Du hamnar i spotlighten ett ögonblick. Sedan blir det helt mörkt där du står. Det kan vara tydligt men ofta ytterst subtilt. Du har att förhålla dig till tusen och åter tusen saker som är nästan helt omärkliga.

Vårt vara, vårt hem?

Det här skulle man kunna säga kännetecknar vårt vara, vår existens. Det är ett försök att beskriva det i alla fall. Det går att hitta många bilder och liknelser. Har du varit med från början av året? Då minns du kanske att jag pratade om temat hemma och borta. Det går att applicera här också. Är vi hemma eller borta i tillvaron? Känner vi oss hemma eller som främmande? Vet vi var vi är eller har vi gått vilse?

Det finns en fin dikt av Olof Lagerkrantz som börjar ungefär så här:

Är Gud blott viss är han en väldig borg

gör dig ett hem i hjärtat av din sorg

Att beskriva människans existens har förstås ett teoretiskt intresse. Det kan vara en filosofisk övning. Men syftet är oftast mer allvarligt än så. Viss betyder säker. Men vårt liv präglas inte av visshet. Vi tvivlar och är osäkra. Vi kastas in i livet och känner oss osäkra, förvirrade, vilsna och desorienterade. Till och med sorgsna? Tanken på något helt, tydligt, hemtamt kan skapa en saknad, en känsla av att vi har förlorat något. Kan vi skapa oss ett hem i den saknaden, i den sorgen? Så skulle man kunna läsa Lagerkrantz förslag. Filosofiska funderingar om existensen försöker hjälpa oss att orientera oss, fast det inte finns någon karta, eller kanske många kartor eller kanske en karta som ritas om hela tiden… Hur skulle du beskriva det?

Det finns en mer modern poet som heter Anna Hallberg. Jag lånade hennes näst sista diktsamling igår. Här ser du första dikten i boken:

Dikten går att tolka på massa sätt. Vi kan kasta in den här, på textens tillfälliga scen. Allt rör sig (hela tiden). Det finns inget rum eller rummet är redan fullt. Det är motsägelsefullt. Det är i alla fall oklart om det finns någon plats för dig eller mig. Något som är stilla. Det låter som en fast punkt, ett hem kanske. De många mellanslagen, det vita avståndet, hur kan vi tolka det? Poeten letar efter stillhet. Men det blir bara vitt. Jag tror inte hon hittar något. Eller kanske till slut… kärlek och arbete.

Det får mig att tänka på Sigmund Freud, han med psykoanalysen. Han sa något i stil med att en psykologiskt balanserad människa kan älska och arbeta. Bättre än så blir det inte, eller ja, det kan ju vara ganska bra.

Hallberg letar efter något stilla men landar i kärlek och arbete. Det är båda processer som rör sig, som förändras, där vi ständigt kastas in i nya situationer, där vi ständigt går vilse igen och igen. Kanske är det så hemma vi blir, att följa med i de processerna, att fortsätta relatera och fortsätta arbeta.

Jag hoppas i alla fall du landar mjukt på just den här söndagens scen och hittar några bra repliker även om du tappade ditt manus i fallet.

/Kalle

This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com