Magnus och Misha tar sig an den sista plattan från året 1994. En debut som pekar mot en kommande tid och som var ett uppror mot upproret på ett sätt. Misha har ett något hjärtligare förhållande till skivan än Magnus. De pratar också om sjusträngade gitarrer, utomhusinspelningar, besvärliga producenter, psykisk ohälsa och mycket annat som ryms i den här skivan.