Kristi Uppståndelses Ortodoxa församling

Liknelsen om den förlorade sonen (Luk 15:11-32) är hela evangeliet i kortformat. I berättelsen om sonen som tar ut sitt arv i förskott ser vi Adam och Eva som brådmoget sträcker sig efter vad de blivit utlovade men inte är redo för ännu. Istället för samarbete med Gud till frälsning och gudomliggörelse försöker sonen sig på att gudimliggöra sig själv genom att följa sina impulser. Dock, oavsett hur tragiskt detta egoistiska och otacksamma fall är, så är Faderns barmhärtighet och bemötande själva huvudpoängen i texten.

Liknelsen om publikanen och farisén (Luk 18:10-14) lär oss inget nytt, egentligen, sett till Bibelns vittnesbörd. Likväl är det en läxa som vi gång på gång behöver höra: ödmjukheten är en gudomlig frälsande dygd. Högmodet är en djävulsk förbannad last. När vi nu närmar oss stora fastan inför påsk måste vi lyssna och lära: må vi sträva efter ödmjukheten som kommer av omvändelse till Gud.

"Kärleken till pengar är roten till allt ont" (1 Tom 6:10). Sackeus älskade pengar. Hans liv var inriktat på jordisk njutning. Ändå fanns en gnutta längtan hos honom att se Kristus. Denna lilla ljusglimt påminner oss om att kristna aldrig kan tappa hoppet. "Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat" (Luk 19:10).

”Omvänd er, ty himmelriket är nu här”! (Matt 4:17) Detta är de ord med vilka Jesus inleder sin offentliga verksamhet. Johannes förkunnade att himmelriket var nära. Jesus säger att det är här, det har kommit. Dessa korta och kärnfulla ord inbjuder oss att fundera på vad himmelriket och Guds rike är egentligen.

Idag firar vi paradoxernas stora högtid. Hör vad vi sjunger under den stora nattvardsbönen: ”Jag skådar ett förunderligt mysterium: grottan är himmelen, jungfrun kerubernas tron, krubban en härlig plats där Kristus, ofattbar Gud, vilar.” Dessa paradoxer får oss att begrunda vilket ofattbart mysterium som julens budskap innebär.

När vi hör något som tycks oss motsägelsefullt måste vi stanna upp och tänka till. Det är paradoxens pedagogiska syfte. För vad, av allt Gud gjort för människan från världens skapelse fram till den där natten i Betlehem, vad är större, mer generöst, mer självutgivande kärleksfullt, än att låta sig födas av Jungfrun? Inget.

På Kristi förfäders söndag läser vi en liknelse om en man som bjuder in till fest (Luk 14:16-24). Men de bjudna vill inte komma! De har alla sina ursäkter: nån har köpt oxar, en annan har köpt mark, en tredje har gått och gift sig. Det är en bild för det judiska folket som inte trodde på Jesus Kristus. Men samtidigt vördar vi Kristi förfäder som levde i tro på den kommande Messias. Vem är då en sann Israel? Det är Kristus. Och den som lever i och av honom är Guds Israel, "här är inte längre jude eller grek". Ortodoxa Kyrkan är Guds Israel, Kristi kropp.

Fader Damaskinos från klostret Xenofontos på berget Athos besökte oss igen och predikade om våra begär. Evangelietexten handlade om den rike ynglingen (Luk 18:18-27). Hans främsta begär var till pengar och rikedom. Vi kan lida av andra missriktade begär, men frågan är hur vi ska förmå rikta dem mot Gud och därmed "läka" våra begär?

Fader Mikael predikar om Jesu liknelse om den barmhärtige samariten (Luk 10:25-37). Vem är min nästa? Och hur mycket ska jag älska? Det är frågor som denna liknelse besvarar.

I berättelsen om den rike mannen och Lasarus (Luk 16:19-31) lär vi oss innebörden av att ha sitt namn skrivet i livets bok, eller att raderas från densamma. Har ens öde något med rikedom att göra? Ja, men det är rikedom i Andens frukt som är avgörande. Och en döpt myrrasmord ortodox kristen är oändligt rik!

Söndagen 17/10 hade vi besök av patriarkens vikarie arkimandrit Jean. Han predikade om vad som kännetecknar en sund och sann ortodox kristen tro. Predikan kretsade kring det kristna livets tre stadier: rening (purification), upplysning (illumination) och gudomliggörelse (divinisation/theosis).