Det där mörka, den imploderande tyngden i bröstet som drar neråt, neråt. Men jag tror det har vänt.

Man kan inte vänta på inspiration, och tiden bara krymper...

”Malin var så ilsken att hon grät, för att hon inte fick visa hur god hon var, med sin skylt och sitt rum!”

Det börjar klia i mina gamla fackliga fingrar. Skulle inte förvåna mig om jag blir facklig aktivist igen.

Krig känns så... omodernt. 

Bilden: Magnus skildring av "Bomber i Afghanistan" när han var 3,5 år år gammal 1992.

Självbilden måste redigeras regelbundet så att den duger som signalement. I vilken utsträckning ska man tro på andras (fleras, sammantagna) bild av en, jämfört med ens egen?

Om sånt man tänker men inte säger. I allmänhet, och i sociala medier i synnerhet...

"Okej, ursäkta om jag är krass och oromantisk, men jag vill hitta någon som vi kan träffas hos, helst eftermiddagar, inom hyfsat avstånd från allmänna kommunikationer". Berättelsen om detta har fått mig att för första gången markera ett avsnitt som Explicit.

Jag vet inte vad det var som gjorde att jag precis före jul drabbades av en så oerhört stark längtan efter att dansa!

Jag borde bli envåldshärskare över världen – enhälligt vald i demokratisk ordning förstås. Eftersom jag i all enkelhet har svårt att förstå varför man gör så att det blir sämre, om man istället kan göra så att det blir bättre.