Det är trevligare att hissa än att dissa. Något som även jag instämmer i. Men ibland måste man få lätta lite på trycket och faktiskt lufta sina åsikter. Sagt och gjort. Detta avsnitt är ett undantag från den vanliga normen då det avhandlar några av de band som jag anser vara överskattade. Men ett undantag kan förstås också bli en regel, så man vet aldrig om det kommer fler avsnitt i detta tema framöver, för det finns fler artister än de som nämns här.

Nytt år, nya listor. Jag har tidigare gjort djupdykningar i olika tidsepoker. Åttiotalet var inget undantag. Den här gången har jag valt att fokusera enbart på ett antal utvalda plattor från ett visst årtal och hylla dem. Startpunkten blir år1980. Ett år då mycket bra hårdrock släpptes. 

Året går mot sitt slut. Givetvis ska det summeras, något som sker på många håll. Jag vill förstås inte vara sämre. Således dags att dissa och hylla. Dags att betrakta musikåret 2025. Dags att uppmärksamma allt som hände i hårdrockens fantastiska värld under året som gått och jag hoppas att ni vill följa med.

Arch Enemy och Alissa White-Gluz går skilda vägar. Bara dagar efter att senaste turnén gick i mål kom beskedet som överraskade en hel hårdrocksvärld. Orsaken är ännu höljt i dunkel. Likaså vem ska bli ersättaren i bandet. I detta avsnitt bearbetar jag mina känslor och funderingar kring vad som skedde och vad som nu kommer att hända både Arch Enemy och Alissa White-Gluz. Givetvis har jag inte heller några svar, utan som de flesta andra försöker jag greppa det som hänt och sortera mina tankar runt det som ingen riktigt kunde förutse. 

I serien topp 20 kommer nu ett nytt avsnitt. Denna gång håller vi oss inom Sveriges gränser. Exporten av musik från Sverige är imponerande. Detta gäller förstås också det svenska hårdrocksundret. Dags således att göra en djupdykning i detta fenomen. Jag gör tjugo nedslag i svensk hårdrock och rankar efter egen bedömning.

Dags för ett nytt avsnitt i serien om artisters album och dess inbördes rankning. Denna gång tar vi oss till Irland och Thin Lizzy. Ett band med en kort men bländande karriär. Frontmannen Phil Lynott brände ljusen i båda ändar och lämnade oss alldeles för tidigt. Musiken han skapade är dock odödlig. Denna lista bevisar detta med all önskvärd tydlighet. 

Att gå på konsert är en upplevelse. Och det kan vara olika typer av upplevelser. Oavsett om du är på en gigantisk arena eller en liten klubb kan minnet av konserten vara fantastisk. Eller tvärtom. Allt handlar om hur allt är utformat och hur det fungerar. En bra konsert kan förstöras av en dålig arena, och även det omvända gäller förstås.

Att lista olika fenomen inom hårdrocken är ofta uppskattat. Jag fortsätter med att denna gång gå igenom Power Metal. En genre som både bespottas och hyllas. Själv är jag en anhängare av denna form av metal i all sin nördiga prakt och härlighet. Avsnittet är inspelat tidigt i våras så eventuella hänvisningar till då kommande konserter kan vara inaktuella. Innehållet i övrigt, liksom ämnet, är förstås lika aktuellt som alltid. 

Ett liv är ett liv. Ibland kan det vara långt, ibland avslutas det i förtid. Med en lätt filosofisk touch och på ren inspiration tar jag mig an detta ämne. Med åldern så försvinner fler och fler av de gamla hjältarna från scenen, i alla fall fysiskt. Deras musik och deras arv är för evigt. Med breda penseldrag avhandlas detta ämne lite på uppstuds men med en seriös baktanke.

Hårdrock är inte bara musik. Det är en rörelse och ett fenomen. Det är något som binder samman människor och skapar sammanhållning. Fenomenet hårdrock har diskuterats sedan de första distade ackorden nådde världen. I detta avsnitt försöker jag i det lilla formatet hitta filosofiska funderingar kring den musik vi alla älskar. En spaning i tiden, helt enkelt, utan några djupare baktankar.