- 1967 satt jag i skolan i Khan Younis i Gaza och gjorde provet för att få börja i gymnasiet. Då hörde jag på avstånd att israelerna började beskjuta oss med granater. Jag gick hem och efter ett tag kom också pappa hem. Vi stod på vår balkong och såg tanks som åkte fram och tillbaka på motorvägen. Först förstod vi inte att det var israeliska tanks. Efter ett tag kom det några israeliska soldater och knackade på vår dörr och ropade:

”Kom ut era åsnor!”

De tog med sig pappa och jag blev kvar ensam i huset. Jag förstod inte vad som hände.

Efter ett tag kom de israeliska soldaterna tillbaka. De tog mig, bakband mina händer och drog min tröja över huvudet så att jag inte kunde se.

Samtal med Mohamed Kamal Ghanem. Inspelat i Malmö, 24 mars 2024

#73 Mohamed Kamal Ghanem by Hermele

- My dad worked weekdays in an oil company in Haifa. In the beginning he walked to work, later he bought himself a bicycle. The company boss was Brittish and he incited the Jewish and Arab workers against each other. That led to riots in 1947 between the groups. About 20 Jewish workers were killed. Also some arab workers were killed, says Dawoud Muhamed Naser.

Han was born 1942 in Nazareth. Interpreter and photo: Mona Bibi. Recorded in Shatila camp in Beirut, Lebanon.

- Min pappa jobbade vardagar på ett oljeföretag i Haifa. I början gick han till fots till jobbet, sedan köpte han en cykel. Företaget hade en engelsk chef, som hetsade de judiska och arabiska arbetarna mot varandra. 1947 ledde det så småningom till bråk och upplopp mellan de olika grupperna. Omkring 20 judiska arbetare dödades i upploppet. Även flera arabiska arbetare dödades, säger Dawoud Muhamed Naser.

Han är född 1942 i Nasaret. Tolk och foto: Mona Bibi Inspelat i flyktinglägret Shatila i Beirut, Libanon.

- My dad worked weekdays in an oil company in Haifa. In the beginning he walked to work, later he bought himself a bicycle. The company boss was Brittish and he incited the Jewish and Arab workers against each other. That led to riots in 1947 between the groups. About 20 Jewish workers were killed. Also some arab workers were killed, says Dawoud Muhamed Naser.

Han was born 1942 in Nazareth. Interpreter and photo: Mona Bibi. Recorded in Shatila camp in Beirut, Lebanon.

- Min pappa jobbade vardagar på ett oljeföretag i Haifa. I början gick han till fots till jobbet, sedan köpte han en cykel. Företaget hade en engelsk chef, som hetsade de judiska och arabiska arbetarna mot varandra. 1947 ledde det så småningom till bråk och upplopp mellan de olika grupperna. Omkring 20 judiska arbetare dödades i upploppet. Även flera arabiska arbetare dödades, säger Dawoud Muhamed Naser.

Han är född 1942 i Nasaret. Tolk och foto: Mona Bibi Inspelat i flyktinglägret Shatila i Beirut, Libanon.

- We lived in a big house in old Akka, with some our relatives. The house was close to a mosque, a cemetery and a prison. We looked after each other. Then every one was scattered, says Wageh Haki.

Interpreter: Firas Haki. Photo: Cato Lein.

- Vi bodde i ett stort hus i gamla Akka ihop med delar av släkten. Huset låg nära en moské, en kyrka och ett fängelse. Vi tog hand om varandra. Sen blev alla splittrade, säger Wageh Haki.

Tolk: Firas Haki. Foto: Cato Lein.

- The future is uncertain. We do not know what the Jews are planning for us, says Mustafa Eid.

He was born 1936, in Lifta, outside of Jerusalem. In January 1948 Israeli military expelled the villagers. Mustafa Eid ended up in Balata Camp, in Nablus, in the northern part of the West Bank.

The Camp was established in 1950 by UNRWA. It was meant as a temporary solution for 5 000 refugees. Today it is the West Bank´s biggest refuggee camp, overcrowded with 30 000 people.

Photo: Cato Lein. Interpreter: Abed Yousef.

- Framtiden är osäker. Vi vet inte vad judarna har i beredskap för oss, säger Mustafa Eid.

Han föddes 1936 i Lifta, en by utanför Jerusalem. I januari 1948 fördrev israelisk militär byborna i Lifta och Mustafa Eid hamnade i flyktinglägret Balata, i Nablus, på norra Västbanken.

Lägret etablerades 1950 av FN-organet UNRWA och var tänkt som en tillfällig lösning för 5 000 flyktingar. I dag är Balat Västbankens största flyktingläger, överbefolkat av 30 000 personer.

Foto: Cato Lein. Tolk: Abed Yousef.

- We have lived in camps in Lebanon since 1948. My youngest daughter married a Palestinian. They live in Jenin on the West Bank. Three weeks ago she visited us for the first time in eleven years. She took the plane from Amman in Jordan to Beirut in Lebanon. She stayed with us for two weeks. I wish I could visit her in Palestine, says Kamal Maarouf.

He is born 1939 in Dayr al-Qassi in Palestine. Interpreter and photo: Mona Bibi.Recorded in Sabra Camp, Beirut, Lebanon.

- Sedan 1948 har vi bott i olika flyktingläger i Libanon. Min yngsta dotter gifte sig med en palestinier och de bor nu i Jenin på Västbanken. För tre veckor sedan kom hon hälsade på oss för första gången på elva år. Hon fick tog flyget från Amman i Jordanien, till Beirut i Libanon. Hon stannade hos oss i två veckor. Jag önskar att jag kunde få hälsa på henne i Palestina, säger, Kamal Maarouf.

Han är född 1939 i Dayr al-Qassi, Palestina. Tolk och foto: Mona Bibi. Inspelat i flyktinglägret Sabra, Beirut, Libanon.

- I was a hyper active kid, that climbed the roof tops. People pointed at me and said I was like a monkey. I stole eggs and brought them home to eat. Sometimes I was caught and I got a beating from my father, says Mohammad Ahmad Yassine. He is born 1942 in al-Kabri, Palestine. Interpreter and photo: Mona Bibi. Recorded in Bourj el-Barajneh Camp, Beirut, Lebanon.

- Jag var ett hyperaktivt barn som brukade klättra omkring på hustaken. Folk pekade på mig och sa att jag var som en apa. Jag stal hönsägg och tog med mig hem för att äta. Ibland blev jag avslöjad och då fick jag stryk av min far, säger Mohammad Ahmad Yassine

Han är född 1942 i al-Kabri, Palestina. Tolk och foto: Mona Bibi. Inspelat i flyktinglägret Bourj el-Barajneh, Beirut, Libanon.

- I joined Fatah in 1969 (starts laughing). I don´t like war, but I like my country. Resistance is still necessary because we want our country back. Give us our country and we will stop fighting. We have talked for 45 years but gotten nothing in return. Every Palestinian dreams of returning to Palestine. If I will not experience it, my children will. If not my children, then my grandchildren, says Selim Mohammad Abu Kheraibi.

Photo: Mona Bibi. Recorded in Bourj el-Barajneh camp in Beirut, Lebanon.

- Jag gick med i Fatah 1969 (börjar skratta). Jag tycker inte om krig, men jag tycker om mitt land. Motstånd är fortfarande nödvändigt, eftersom vi vill ha tillbaka vårt land. Ge oss vårt land, så ska vi sluta slåss. Vi har pratat i 45 år, men inte fått någonting. Alla palestinier drömmer om att återvända till Palestina. Om inte jag får uppleva det, så mina barn. Om inte mina barn, så mina barnbarn, säger Selim Mohammad Abu Kheraibi.

Foto: Mona Bibi. Inspelat i flyktinglägret Bourj el-Barajneh, Beirut, Libanon.

- I was 14 when the jews attacked our village. My parents prohibited me to go outside, but I ran outside anyway to look at the soldiers. Then I ran back to my mother och explained the Israelis looked just like ordinary people, not monsters, says Amina Ali Hammoud. born 1934 in Majd El-Kroum, Palestine. Interpreter: Rula Hammoud. Photo: Cato Lein.

- Jag var 14 år när judarna tog sig in i vår by. Mina föräldrar förbjöd mig att gå ut, men jag rusade ändå ut för att titta på soldaterna. Sedan sprang jag tillbaka till mamma och förklarade att israelerna såg ut som vanliga människor, inte monster, säger Amina Ali Hammoud, född 1934 i Majd El-Kroum. Tolk: Rula Hammoud. Foto: Cato Lein.