Under många år trodde jag att jag var arg. Att det var ilskan som brände i kroppen. Men så en dag brast det – och där under fanns något helt annat. Sorg. Och skam. Och en känslighet jag lärt mig trycka undan för att få vara med.

Det här avsnittet handlar om vad som händer när man inte får vara känslig i fred. När barndomens reaktioner blir problem, när tårar blir till tystnad, och när vi tvingas spela oberörda för att överleva. Men också – om hur det är att börja se sin känslighet som något vackert. Som liv. Som mod.

Om du någon gång har blivit kallad “för känslig” – det här avsnittet är till dig.