Nyheterna blandas med vardagen.
En cappuccinobild, ett dansande husdjur – och mitt i allt, en bild på ett barn som bärs ut ur rasmassor.

I det här avsnittet berättar jag om hur vi lär oss stänga av för att orka.
Om Malik som väntar i kylan utan att någon frågar hur han mår.
Om Amira som skriver glosor i ett krig.
Om medmänsklig utmattning, och hur våra hjärtan blir trötta.

Men också om varför det är värt att orka lite längre än igår.

Augusti är snart över – och jag kan säga att det här har varit den bästa sommaren på flera år.
I det här avsnittet pratar jag om hur det har varit att lämna mitt jobb för en månad sedan och vad det har gjort med både min vardag, min psykiska hälsa och mina relationer.
Från mer tid med familjen, till att faktiskt börja andas igen, till insikten om att jag vill bryta stigmat kring att prata öppet om hur man mår.
Och om att killar också kan visa känslor – och att vi måste sluta låtsas som att det är något fult.

Jag är 180 cm lång och väger 90 kilo. Jag har en vanlig kropp. Och ändå är det som att den aldrig får vara ifred.

I det här avsnittet pratar jag om kroppsideal, träning som tvång och hur det är att leva med BDD och OCD i en värld som applåderar yta – samtidigt som man kämpar i tystnad.
Om killar som frågar efter min kropp innan de ens frågar efter mitt namn.Om speglar som ljuger.Om ångest som kläs ut till hälsa.Och om att överleva – även när det inte syns utanpå

I det här avsnittet pratar jag om något av det svåraste – att låta de man älskar få veta hur dåligt man egentligen mått. Mina föräldrar har börjat lyssna på podden. Och nu vet de. Nu vet de allt det jag aldrig vågade säga när det pågick.

Jag berättar om tystnaden, om skammen som höll mig tillbaka, men också om kärleken jag alltid haft omkring mig – min bror, hans tjej, mina brorsbarn… och mina föräldrar. Det här är ett avsnitt om att inte våga – men att ändå bli mottagen.

Om att ibland tro att man är ensam, när man egentligen bara varit tyst.

Jag kunde gå på en dejt och känna mig exalterad – men så fort jag satt där kändes det tomt. Inte för att han var fel, utan för att jag var rädd. I det här avsnittet pratar jag om hur jag länge trodde att jag förlorat förmågan att älska, när det i själva verket handlade om något annat. Om rädsla. Om skam. Om att göra sig så liten att framtiden inte längre känns som en plats man vågar drömma om.

Jag berättar om hur det är att be om ursäkt för att man känner. Hur det är att sitta i skogen och känna att allt är för mycket. Hur det är att tro att man blivit kall – fast man egentligen bara varit för mjuk för en hård värld.

Och jag pratar om något nytt: att börja tro på att det går att älska igen. Att man får finnas. Och att framtiden, hur svår den än kan kännas – faktiskt också kan få innehålla dig.

En tonåring skriver till mig. Han har mått dåligt länge. Vet att han är bög men har aldrig vågat berätta det för någon. Inte förrän nu.

Det här avsnittet börjar med honom – men handlar om oss alla. Om vad som händer när vi inte pratar. Om tyngden man kan bära i tystnad. Om lärare som inte såg. Om de som försvann.

Och om varför orden ibland är det som räddar livet.

Du är inte ensam. Inte längre.

Det här är ett avsnitt om närhet – och rädsla för närhet.Om att ha blivit lämnad, inte med ett skrik utan med tystnad.Om att ha känt att man var för mycket – eller inte tillräcklig alls.

Jag berättar om rädslan för att visa sig helt, rädslan för att någon ska se allt och sen vända sig om.
Om att bygga murar av analys, undvikande och strategiskt lugn.Och om att långsamt, bit för bit, våga stå kvar ändå.

Det här är för dig som älskar, men alltid med ett skydd.
För dig som vill släppa in, men inte vet hur man gör utan att förlora sig själv.
För dig som någon gång trodde att du var färdig med kärlek - men kanske bara var rädd.

Det här handlar inte om stil.
Det handlar inte om fåfänga.
Det handlar om överlevnad.

Om att stå framför spegeln och bara se fel.
Om att klä mig för att slippa bli dömd – och ändå bli det.
Om kommentarer som fastnar i kroppen i flera år.
Och om att försöka älska en kropp som alltid känts som fiende.

Jag berättar om min dysmorfofobi,
om extratröjorna jag alltid har med mig,
och om hur vissa ord – även de som sägs med ett leende – kan bli nya sår.

Det här avsnittet är för dig som nån gång bytt om i smyg.
För dig som inte går ut om du inte hittar rätt vinkel.
För dig som vet att kläder aldrig bara är kläder.

Det börjar med ett brev.
Till någon som bar för mycket, för tidigt.
Till någon som tittade sig i spegeln och försökte förstå vem han var – och varför ingen annan såg.

Ett samtal om tystnad, skam, längtan och mod.
Om kroppen som aldrig kändes hemma.
Om att växa upp i skuggorna av det man inte vågade säga högt.

Men det visar sig snart att brevet inte bara är till honom.
Kanske är det också till dig.

Det här avsnittet börjar med ett mail. Från en mamma.
Om en dotter som vågade berätta att hon inte mått bra. Att hon haft självmordstankar.
Och att den här podden var det som öppnade dörren.
Därför gör jag det här. För att någon ska våga prata.

Sen handlar det om kärlek.
Om att vara den som säger “jag älskar dig” först – och inte få det tillbaka.
Om att bli kallad för mycket, känna för mycket, hoppas för mycket.
Och om att en dag sitta på en dejt och inse:
Det är tomt nu.
Jag tror inte jag kan bli kär längre.

Ett avsnitt om sårbarhet, utmattad längtan och det där svåra i att fortsätta tro på kärlek – när den bara gjort ont.
Men också: om varför jag ändå fortsätter prata.