Det börjar med ett brev.
Till någon som bar för mycket, för tidigt.
Till någon som tittade sig i spegeln och försökte förstå vem han var – och varför ingen annan såg.

Ett samtal om tystnad, skam, längtan och mod.
Om kroppen som aldrig kändes hemma.
Om att växa upp i skuggorna av det man inte vågade säga högt.

Men det visar sig snart att brevet inte bara är till honom.
Kanske är det också till dig.

Det här avsnittet börjar med ett mail. Från en mamma.
Om en dotter som vågade berätta att hon inte mått bra. Att hon haft självmordstankar.
Och att den här podden var det som öppnade dörren.
Därför gör jag det här. För att någon ska våga prata.

Sen handlar det om kärlek.
Om att vara den som säger “jag älskar dig” först – och inte få det tillbaka.
Om att bli kallad för mycket, känna för mycket, hoppas för mycket.
Och om att en dag sitta på en dejt och inse:
Det är tomt nu.
Jag tror inte jag kan bli kär längre.

Ett avsnitt om sårbarhet, utmattad längtan och det där svåra i att fortsätta tro på kärlek – när den bara gjort ont.
Men också: om varför jag ändå fortsätter prata.

Det sägs att det är okej att må dåligt. Att vi ska prata mer. Vara öppna. Våga visa sårbarhet. Men vad händer när du faktiskt gör det – mitt i ett möte, på jobbet, inför chefen? Då blir det tyst. Då blir det obekvämt. Då stör du.

I det här avsnittet pratar jag om arbetslivet, om system som inte håller, om chefer som säger "hör av dig om det är något" – men inte menar det. Och om hur det är att försöka vara en fungerande kugge i ett maskineri som inte har plats för trasighet.

Det handlar om skuld, utmattning, om att sjukskrivning känns som svek, och om alla oss som kämpat på för att inte göra andra obekväma med vår smärta.
Det handlar om dig som jobbar fast du inte orkar.
Om dig som varit tyst för länge.
Och om att få säga: jag är inte lat – jag är människa.

Hur lär vi oss att vara män? Vad innebär det att "bete sig som en kille"? Och vad händer när vi inte passar in i den mallen?

I det här avsnittet pratar jag om något många av oss bär på men sällan vågar säga högt: känslor. Om att växa upp som kille och få lära sig att vara stark, tyst, kontrollerad – men aldrig sårbar. Om att vara mitt i en vänkrets och ändå känna sig ensam. Om att anpassa sig till andras bild av hur man borde vara, tills man till slut inte vet vem man själv är längre.

Jag delar med mig av min egen resa – från att kväva varje tår till att äntligen våga gråta. Från att spela roller till att våga visa vem jag faktiskt är. Och varför det där ögonblicket när jag sa “jag mår inte bra” var ett av de modigaste i mitt liv.

Det här avsnittet är för dig som någon gång känt att du måste dölja delar av dig själv för att duga. Och för dig som bär på känslor du inte vet var du ska göra av. Du är inte ensam.

Lyssna, känn, dela – och ta hand om dig.

Du har gjort allt du ska. Ändå sitter du där med en klump i magen – som om du borde göra lite till.

I det här avsnittet pratar jag om hur samhället lär oss att förtjäna vila – istället för att se den som en mänsklig rättighet. Jag pratar om stress, inre krav, prestationsångest och den där rösten i huvudet som aldrig riktigt ger oss godkänt. Men jag pratar också om läkning. Om att börja lyssna. Och om att vila som ett uppror mot ett system som aldrig tycker vi räcker.

Det här är ett avsnitt för dig som är trött – inte för att du är lat, utan för att du har burit mer än du borde behövt.

Det började med en Netflixkväll. Jag ville bara ha något lättsamt. Men sen satt jag där – med tårarna rinnande, för att jag för första gången såg någon som kändes som jag.

I det här avsnittet pratar jag om Heartstopper och Young Royals. Men egentligen handlar det om så mycket mer. Om hur fiktionen kan väcka riktiga sår. Om att känna igen sig i Charlie – med sin tystnad, sin oro och sin längtan. Och i Simon – som vågar älska, men inte alltid blir mött.

Vi pratar om att gråta som vuxen. Om det som fortfarande gör ont. Men också om det fina i att bli speglad, äntligen. För ibland kan en serie vara mer än underhållning – den kan vara terapi

Jag skulle bara träffa en kille. Det var en vanlig konversation på Grindr – några bilder, ett “jag bor nära Slottsskogen”, en överenskommelse om att ses. Men när jag kom dit var det inte han som väntade. Det var tre andra. De sprang mot mig, och jag sprang för mitt liv.

I det här avsnittet pratar jag om vad som hände den kvällen, men också om allt som följde efter: skammen, tystnaden och hur samhället fostrar män att aldrig erkänna rädsla – ens när den är livsfarlig.

Det här är ett avsnitt om vardagliga trauman, om hur lätt det är att bli utsatt även där vi tror att vi är trygga, och om att våga prata om det vi helst vill glömma.

Det började med en fråga jag inte kunde svara på: “Vad får dig att söka hjälp just nu?”
Det här avsnittet handlar om min terapiresa – från tystnaden i väntrummet till de första orden jag aldrig trodde jag skulle våga säga högt. Om att spela stark, att känna sig genomskådad, och om den märkliga lättnaden i att någon ser igenom ens fasad men väljer att stanna ändå.

Om du någon gång har tänkt “det är nog inte tillräckligt allvarligt för att jag ska söka hjälp” – då är det här för dig.

Hur mycket kan ett barn bära innan det blir för mycket?
Det här avsnittet handlar inte om siffror eller statistik. Det handlar om sex barn och ungdomar – Max, Zoe, Emma, Molly, Nex och Tyrone – som alla försökte be om hjälp, men som inte fick det stöd de behövde i tid.

Vi pratar om ungas psykiska ohälsa, om ett samhälle där vården ofta kommer för sent, och om vad som händer när vi vuxna inte vågar se det som pågår framför oss.

Det här är ett avsnitt om sorg – men också om ansvar.
För vi måste prata om de barn som aldrig fick växa upp.

Innehållsvarning: Avsnittet innehåller berättelser om psykisk ohälsa, självmord och mobbning.

Under många år trodde jag att jag var arg. Att det var ilskan som brände i kroppen. Men så en dag brast det – och där under fanns något helt annat. Sorg. Och skam. Och en känslighet jag lärt mig trycka undan för att få vara med.

Det här avsnittet handlar om vad som händer när man inte får vara känslig i fred. När barndomens reaktioner blir problem, när tårar blir till tystnad, och när vi tvingas spela oberörda för att överleva. Men också – om hur det är att börja se sin känslighet som något vackert. Som liv. Som mod.

Om du någon gång har blivit kallad “för känslig” – det här avsnittet är till dig.