Det började med en Netflixkväll. Jag ville bara ha något lättsamt. Men sen satt jag där – med tårarna rinnande, för att jag för första gången såg någon som kändes som jag.

I det här avsnittet pratar jag om Heartstopper och Young Royals. Men egentligen handlar det om så mycket mer. Om hur fiktionen kan väcka riktiga sår. Om att känna igen sig i Charlie – med sin tystnad, sin oro och sin längtan. Och i Simon – som vågar älska, men inte alltid blir mött.

Vi pratar om att gråta som vuxen. Om det som fortfarande gör ont. Men också om det fina i att bli speglad, äntligen. För ibland kan en serie vara mer än underhållning – den kan vara terapi