Mitt i allt mörker fanns det ändå ljus. Det kanske inte såg stort ut då – ett sms, en klapp på axeln, ett skratt i rätt sällskap – men i efterhand ser jag att det var just dom stunderna som bar mig.

I det här avsnittet pratar jag om värme och humor. Om att få skratta med andra istället för att bli utskrattad. Om att hitta trygghet i människor som såg mig som jag var. Och om hur små ögonblick av glädje blev till något mycket större än jag fattade då.

Det är ärligt, rått och sårbart – men också fyllt av hopp.