Emil har pratat med Philipp Weiss, skogssamordnare för Naturskyddsföreningen i Dalarnas län. Han berättar att det är en huggsexa på våra sista skogsrester med höga naturvärden. När våra myndigheter inte längre fullgör sitt uppdrag är ideell naturvård och domstolar skogarnas sista hopp. I Dalarna har de nu överklagat mer än 150 avverkningsanmälningar till Mark- och miljödomstolen.

Philipp Weiss flyttade till södra Dalarna för att komma närmare skogen, men när Sveaskogs kalhyggen närmade sig stugknuten så gjorde han något ovanligt. I stället för att bara knyta näven i fickan som så många av oss gör bestämde han sig för att göra något åt saken. För situationen för skogen är akut i Sverige. Skogsbolagen avverkar i hög takt utan rimlig naturhänsyn och myndigheten Skogsstyrelsen har inte längre resurser för att klara sitt uppdrag. Det som finns kvar som kan rädda skog är ideell naturvård och domstolar. En sista bastion.

– Frihet under ansvar ska vara ledstjärnan inom skogsbruket. Frihetsdelen tar man gärna emot från skogsnäringen men det där med ansvar – det är fullständigt ansvarslöst och brutalt. Jag har inte stött på något bolag eller aktör i skogen som tar ansvar fullt ut, säger Philipp.

En skog som Philipp jobbat med finns utanför Leksand. Den ligger på ett berg där man bedrivit fäbodbruk med skogsbete, och så är det en nordöstvänd stenig och mager brant som bryts av med raviner som är högproduktiva med jättegrova granar. Hela området består av 170 hektar med höga naturvärden, av vilka vissa delar är skyddade men den stora majoriteten av skogen saknar skydd. Stora delar av området är, eller har varit, avverkningsanmäld. Det är olika privatpersoner som äger de olika skiftena. I ett av dessa blev 25 hektar avverkningsanmält.

– Ideellt engagerade hade sett tjäder, födosökande tretåig hackspett, järpe, spillkråka, talltita, massor av fina svampar, och gott om hänglavar i avverkningsanmälan som bland annat bestod av tallar och granar på över 300 år, förklarar Philipp.

Trots det beskrev Mellanskog i sin avverkningsanmälan dels att de var väldigt duktiga på att bedöma naturvården i skog, dels att det inte fanns några bevis på att det fanns tretåig hackspett i området i. I princip menade Mellanskog att ideell naturvård ljuger, att det här var ”skött produktionsskog”, i sin korrespondens med Skogsstyrelsen. Philipp berättar att han har varit inblandad i runt 60 ärenden i Dalarna som gäller Mellanskog och att de systematiskt kallar avverkningsanmälda områden för ”skött produktionsskog” snarare än naturskog eller kontinuitetsskog. Och i våras besökte Philipp den skogen för första gången.

– Jag gick in några steg i området och vad hittade jag? En tall med 60 ringhack av tretåig hackspett. Sedan gick jag några steg till och hittade en gran med 40–50 ringhack. Jag hittade även knärot på flera platser som inte heller skulle finnas där enligt Mellanskog. Det är den nonchalansen man möter från skogsbolagen, säger Philipp.

Samtidigt som avverkningsanmälningarna fortsätter att strömma in så har svenska staten skrivit under avtal om att skydda 30 procent av landarealen. Naturrestaureringslagen i EU gäller visserligen bara sedan augusti 2024, men art- och habitatdirektivet samt fågeldirektivet gäller i Sverige sedan EU-inträdet 1995. Trots det verkar varken skogsindustrin eller Skogsstyrelsen enligt dessa bindande direktiv och förordningar trots att det finns stöd för det i Miljöbalken. Det här snedvrider konkurrensen på den europeiska marknaden för trävaror. Samtidigt kom det en klargörande dom i EU som kallas Voores-Mets i augusti 2025 som tillsammans med den tidigare EU-domen ”Skydda skogen” båda förtydligar fågeldirektivet. Men inget av det här lyser igenom i hur svensk skogsbruk bedriver sin verksamhet.

– Det är bara att titta på vem som sitter i toppen på Skogsstyrelsen. De har inget intresse av att implementera fågeldirektivet i praktiken i svensk lag. Staten kommer inte att göra det, åtminstone inte med nuvarande regering, utan det är vi ideella som kommer behöva strida för det i en massa domstolsprocesser. Skogsindustrin har sin lobby överallt, inte minst genom den märkliga markägarrörelsen som blir kränkta hela tiden.

Samtidigt är marknaden inom EU den viktigaste för svenska skogsprodukter, runt 70 procent säljs till andra EU-länder. Skogsindustrin i Sverige gynnas av tullfriheten men vägrar att följa regelverket. Det innebär att det blir en snedvriden konkurrens när det i praktiken ställs mycket högre krav på skogsbolag i andra länder.

– Om man då tänker sig ett miljömedvetet skogsbolag i Tyskland som har väldigt hårda regler för skogsbruket så missgynnas de konkurrensmässigt av det här. Det dumpas en massa skit från Sverige som alltså har avverkats – faktiskt – illegalt, där man har brutit mot timmerförordningen och det hade förmodligen även varit ett brott mot avskogningsförordningen som nu har förhalats, menar Philipp.

Domstolarna är den sista institutionen i samhället som fortfarande upprätthåller lagen för skogsbruket, nu när Skogsstyrelsen och till viss del även Länsstyrelsen fallit ifrån. De senare har inte kritiserat Skogsstyrelsen när de tillåter avverkningar som innebär artskyddsbrott. Som tur är har ideell naturvård, genom bland annat Naturskyddsföreningen som Philipp representerar, möjlighet att påpeka för domstolen när skogsbolag planerar att bryta mot lagen.

– Nu är det nog mer än 150 avverkningsanmälningar som vi överklagat till Mark- och miljödomstolen sedan förra året, ibland tillsammans med Birdlife Sverige. Det är en huggsexa om de sista skogarna som aldrig varit kalavverkade samtidigt som de svenska miljömålen blir omöjliga att uppnå, berättar Philipp med en djup suck.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Emil har tagit sig till Göteborgs Botaniska Trädgård. Där träffar han Helen Ekvall som berättar hur frön lär skolelever vilda växter. Och Stina Weststrand som förklarar varför hon samlar in frö med brittiska botanister.

Jag knackar på trädgårdskontorets dörr inne i Göteborgs Botaniska Trädgård. Helen Ekvall och Stina Weststrand öppnar dörren och vi går in till biblioteket där vi börjar spela in. Helen jobbar som utomhuspedagog och Stina som vetenskaplig intendent.

På senare tid har vi kunnat läsa om hur människor som förlorar kontakten med det levande kan få en rädsla för det vilda. Allt fler kan allt mindre om vilda växter, men det finns samtidigt ett stort sug efter att lära sig arternas namn bland allmänheten. Och det är få som tänkt lika mycket på hur man kan lära ut en djupare kunskap om vilda växter än Helen och Stina.

– Man kan se det som en demokratisk rättighet att få verktyg för att känna igen och känna sig trygg i sin omgivning. Viljan att få känna den relationen är väldigt viktig, funderar Stina Weststrand.

Helen och Stina har arbetat med det prisbelönta projektet ”Så vilda” som pågått sedan 2020. Med hjälp av ett pedagogiskt material, utskick av ängsfrön och kontakt med lärare och barn skapar de ängsytor på skolgårdar. Eftersom barnen kan följa växterna i sin vardag blir det lättare för dem att lära sig växternas namn. De får dessutom se hur humlor och fjärilar dyker upp bland blommorna. Projektet har varit fullbokat och runt 3 000 skolelever har deltagit varje år.

– Idén för projektet föddes när jag hälsade på min pappa i Storbritannien. Där såg jag små ytor med vilda växter insådda i den stan där jag kommer ifrån. Det var Kew gardens som börjat med ett projekt för att väcka allmänhetens intresse för den vilda floran. När man anmält sitt intresse så får man en påse med frön, berättar Helen (läs om projektet ”Grow wild” här).

Många botaniska trädgårdar i Europa kommer från en historisk tid då växter hämtades från hela världen för att odlas som nyttoväxter, men på senare tid har ett nytt syfte blivit allt viktigare: bevarandearbetet.

– Det är viktigt att se den kunskap som finns hos botaniska trädgårdar. Idag integreras artbevarandet för växter med att arbeta ute på plats i den naturliga växtmiljön (in situ) med att bevara arterna utanför det naturliga miljön (ex situ). Och i de botaniska trädgårdarna finns kunskapen om allt från växternas systematik – artnamn och allt det här – med väldigt mycket praktisk odlingskunskap som är otroligt viktig i bevarandearbetet, förklarar Stina.

De frön av 21 olika arter som skoleleverna sprider inom projektet Så vilda kommer från företaget Pratensis odlingar i Småland. Parallellt så har botaniska trädgården haft diskussioner om hur de bäst ska jobba för att bevara den vilda mångfalden.

– Det vi håller på att ta fram nu är små filmer om hur man själv kan samla in frön från vilda växter. Då kommer vi att välja ut tio väldigt vanliga arter, säger Helen.

Stina arbetar också med att samla in frön från den vilda floran i Norden. Syftet är att bevara den för framtiden i en fröbank där torkade frön bevaras i minus 20 grader. Det ska bli en resurs för forskning och restaureringsarbete i framtiden. Tidigare har Stina varit i Abisko och samlat in frö (se film om insamlingen här) och nu förbereder hon och en kollega en insamlingsresa till Tarfaladalen i Kebnekaisemassivet som ska ske tillsammans med Millenium seed bank på Kew gardens.

– Det är en stor fröbank för vilda växter och de har ett projekt kring arktisk flora. Nu ska projektet fortsätta och jobba med floran i Tarfaladalen, berättar Stina.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Som 25-årig biolog har Olle Amcoff hittat en egen väg till livets myller – makrofotografering. Något som också gett honom ungefär 200 000 följare på Instagram. I det här avsnittet av Naturpodden följde Emil med honom ut i ett naturreservat där han visar favoriter bland mossor och slemsvampar, och ger fototips till den nyfikne fotografen.

Olle Amcoff blev klar med sin biologiutbildning i våras. Han är riktigt duktig på mossor och slemsvampar som han avbildar med fantastiska närbilder – för han är också naturfotograf. Med sina bilder vill han visa upp skönheten och mångfalden i det liv som vanliga människor inte ser. Och många har sett Olles bilder. På Instagram har han nästan 200 000 följare som får se hans knivskarpa bilder där varje detalj avslöjas på dessa pyttesmå organismer. Nu har han tagit med Emil till sin favoritplats: naturreservatet Kungshamn-Morga just söder om Uppsala.

Vi lämnar stigen och går upp mot krönet på åsen. Det är gott om döda trädstammar i olika förmultningsstadium i branten. Olle hukar ner vid en låga som är så nedbruten att den börjar falla sönder.

– Majoriteten av de här lågorna är påväxta med vanliga, mer storvuxna arter. Men här, på de delar där det inte finns några vanliga mossor, växer det mindre och mer sällsynta arter, förklarar Olle och tar fram luppen för att titta på en pytteliten vedtrappmossa.

Olle Amcoff är bara 25 år gammal och mossor och slemsvampar var inte de första organismer som väckte hans naturintresse. Tillsammans med sina vänner har han blivit allt mer fascinerad över mångfalden av arter som finns i vår natur, inte minst de väldigt små organismer som bara syns i förstoring.

– Det var nog när vi fjällvandrade med familjen som jag fastnade. Jag upptäckte att min mobil hade en makrofunktion och så slängde jag mig ner på marken stup i kvarten för att ta bilder på fjällglim, fjällgentiana och alla små växter som jag kunde hitta längs vandringsleden. Ett tag senare köpte jag min första makrokamera och då kunde jag se många karaktärer på de små organismerna som jag blivit förälskad i, berättar Olle.

Uppe på krönet hittar vi en kraftigt nedbruten död tallstam som är fullständigt översållad med vedtrappmossa. På just den här stammen har Olle hittat en märklig liten art som saknar svenskt namn.

– Det är en liten slemsvamp som är helt otroligt fin när den har mogna fruktkroppar. När jag letar här bland vedtrappmossan så ser jag små fruktkroppar som skiner som en regnbåge. De ser ut som små nästan genomskinliga koner med en boll i toppen. Det är en liten art som heter Colloderma oculatum, en slemsvamp som jag tror att jag var först med att hitta i Uppland, säger Olle stolt (du ser den i bilden med vedtrappmossa ovan).

Vid branten ner i en dödisgrop hittar vi en annan låga som är nästan helt nedbruten. Där upptäcker Olle att det finns en fridlyst mossa som heter grön sköldmossa. Många som inventerar skog känner igen den eftersom skogsbolagen inte får avverka där den växer.

– I en del där trädet har förmultnat nästan hela vägen ner till marken så sitter det jättemånga kapslar av grön sköldmossa, den här speciella och fridlysta arten är en av de mest kända mossorna i Sverige. Det är en väldigt märklig art som man oftast känner igen på de stora, ovala och gröna sporkapslarna som ofta har en beige spets, säger Olle.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Skogsindustrins kalavverkning förstör naturskogens kolförråd. Ida Sellstedt från Skydda skogen beskriver hur vi borde se på skogsbrukets klimateffekt, och menar att vi har förlorat lagrad kol motsvarande förbränningen av fossila bränslen i Sverige sedan 1834.

Ta gärna en titt på diagrammet och filmen i artikeln innan du lyssnar på podden så blir det ännu tydligare vad Ida berättar.

Det är sällan som vi hör någon prata om skogens kolförråd. Skogsindustrin har länge försökt styra diskussionen mot det som kallas substitutionseffekter – att byta ut olja och kol (fossilt) mot träråvara (biogent). Istället för att prata om hur mycket kol som naturskogen har i sitt förråd. Däremot lyfter industrin gärna kolflöden från alla växande små träd som de planterat där det tidigare var naturskog. När stora delar av kolförrådet är kvar i atmosfären. Därför är det så bra att Ida Sellstedt har synat skogsindustrins argument.

Ida Sellstedt har orienterat sedan hon var fem år gammal, och det är så hon lärt känna skogen. Efter 30 år av orientering i det svenska landskapet kände hon att det är något som skaver i skogen. Under en kurs med Sebastian Kirppu och Helena Björnström fick hon lära sig se skillnad på en kontinuitetsskog och en trädplantering. Med tiden engagerade hon sig även i föreningen Skydda skogen där hon nu sitter i styrelsen.

– Det var någonting i resonemanget hos kalhyggesförespråkarna som jag tyckte kändes konstigt och efter ett tag kom jag på det. Så länge man bara håller sig till skriven text så kan man hävda saker som låter bra, som att det är den ”unga skogen som växer och suger upp koldioxid, det är den som är bra för klimatet”. Men om man har en modell och tittar på vad som verkligen händer så förstår man varför det resonemanget är felaktigt, säger Ida Sellstedt.

Idag pratas det inte om de kolförråd som går förlorade när naturskogar avverkas, den skuld som motsvarar det lljusgråa fältet i figuren ovan (läs mer). Trädplanteringar avverkas återigen efter runt 80 år. På landskapsnivå innebär det en mosaik av hyggen och uppväxande träd i olika ålder, vilket förenklat betyder att minst hälften av det som tidigare var bundet i naturskogens kolförråd återfinns i atmosfären – där det bidrar till växthuseffekten. Men den kolskulden räknar inte Sverige med i sin officiella statistik.

Eftersom en så stor del av Sveriges landyta utgörs av skogsmark är dessa koldioxidutsläpp väldigt stora, grovt räknat i samma storleksordning som Sveriges sammanlagda fossila utsläpp nationellt sedan 1834, har Ida Sellstedt räknat ut. Men skogsindustrin har i allra högsta grad verkat för att ta bort fokus från kollagret och i stället få politiker att prata om hur skogens råvara kan ersätta fossila produkter; substitutionseffekter. Upprinnelsen till det här verkar komma från ett möte som företrädare för skogsindustrin höll i Stockholm den 25 februari 2019, arrangerat av pappersjätten SCA och lett av lobbyisten Peter Holmgren. Mötet fokus var att ta bort fokus från beslut om att bevara skogens kollager (här finns dokumentationen för mötet, läs mer i Lisa Röstlunds bok ”Skogslandet – en granskning”).

– Jag tycker inte att vi ska sluta helt med skogsavverkning, men jag tycker att vi ska dra ner avverkningsnivåerna radikalt. Jag tycker att vi bara ska plocka ut timmerandelen ur skogen, och den ska plockhuggas. Mänskligheten är inte på en plats där vi kan göra pappmuggar av träråvara, avslutar Ida Sellstedt.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Det var tio år sedan Naturpodden startade på museet Biotopia i Uppsala och drygt ett år sedan den flyttade över till Natursidan. I det här avsnittet gör Emil en djupdykning i poddens historia med Daniel Schrire och Maria Brant på Biotopia, Johanna Sköld som varit programledare tidigare och Erik Hansson som är redaktör för Natursidan.

Det är en kylig novemberdag i Uppsala och mörkret har försökt lägga sig över staden. Men det pågår en ljusfestival med olika ljusbaserade konstverk som håller emot. Inne på Biotopia – det mysiga lilla biologimuseumet som fungerar lite som ett naturum mitt i staden – är det fullt med aktivitet som vanligt. Just den här kvällen ska det firas att det var här, i en ”dammig källarlokal med äggkartonger på väggarna” som Naturpodden startade för tio år sedan.

Då, precis som nu, är det Emil V Nilsson som är motorn i projektet, men han hade god hjälp av Daniel Schrire, Johanna Sköld och Maria Brandt på Biotopia under poddens första 86 avsnitt. Under fyra års tid åkte de runt och upplevde naturen, framför allt i Uppland, men ibland även längre avstickare ut i landet. Därefter blev det fyra års paus för Emil V Nilsson innan Naturpodden återuppstod på Natursidan. Nu har det blivit över 50 avsnitt på drygt ett år.

Men tillbaka i Biotopia denna novemberkväll spelades det in en livesänd podd inför publik för att fira dessa tio år med Naturpodden. På den lilla scenen fanns förutom Emil även Daniel, Johanna, Maria och så jag, som nu har lyxen att få ha en av landets främsta podcasts om naturen på Natursidan.

Kvällen började med en återblick till poddens första avsnitt 2015 om fisken harr i Bredforsen, där Emil och Daniel med vadarbyxor och parabolmikrofoner följde Upplandsstiftelsens elfiske i Dalälven (lyssna här). Fortum hade byggt ett kraftverk där och sänkt vattenflödet och då ville Upplandsstiftelsen ta reda på om fisken harr finns kvar, minns Daniel Schrire.

– Vi letade och letade först efter er på Upplandsstiftelsen, men er hittade vi till slut. Sen letade vi harr, men det hittade vi inte den dagen. Men vi fick ju en bild dagen efter. Så det löste sig till slut.

Johanna Sköld delade med sig av ett starkt minne från poddens tidiga dagar: När hon kröp in i ett tält på en noga utvald plats och fick höra hur tjädrarna kom inflygande på kvällen (lyssna här).
– Det var magiskt! Inflyget är det jag minns starkast. De låter som drakar som välter träd när de flyger in. Och sen ligger man där i gömslet och sover i några timmar, och sen börjar spelet i den ljusa vårmorgonen. Det är som att tjädrarna svävar när de fajtas. Det ser nästan magnetiskt ut. Det är som att de sitter ihop, fast ändå inte på något sätt. Det är ett jättestarkt minne.

Maria Brant jobbade som guide på Stora Karlsö och berättade om ett särskilt minne med ett speciellt ljudlandskap – när sillgrisslornas ungar försöker hitta sina föräldrar (lyssna här).
– Varje år kring midsommar ungefär så är det en väldigt speciell ljudupplevelse där. Det är en rätt öronbedövande kör av de här fåglarna som ropar på varandra. Det är nämligen så att föräldrarna kallar på sina ungar från vattnet. Och de här små ungarna, som inte kan flyga ens, de står uppe på klipphyllorna. Det kan vara 20 meter upp och så ska de bara hoppa ner och landa på sin fettkudde på magen, som en airbag. Jag tycker det där är oerhört fascinerande att de kan hitta varann i den röran av röster. Så småningom kommer ungen hitta sin pappa och simma iväg med honom.

Efter 86 avsnitt under Biotopias flagg gick Emil vidare till nya uppgifter i livet och Naturpodden lades ned. Men hösten 2024 hörde han av sig till mig och undrade om inte Naturpodden kunde återuppstå på Natursidan. Det var ju ett fantastiskt erbjudande och sedan dess har han spottat ur sig nästan ett avsnitt i veckan (förutom en halvt påtvingad semester i somras).

På scen passade jag på att fråga Emil varför han bestämde sig för att återuppta Naturpodden.

– En viktig grej som jag har tänkt på, det är valet 2026. Det känns väldigt viktigt att försöka föra upp naturen. För om jag ska vara ärlig så tycker jag att riksdagspolitikerna har stoppat den i en osynlighetssäck, som Erik Westholm kallade det. Vi vet ju att skogsbruk och jordbruk är skit för den biologiska mångfalden, men vi pratar inte om det tillräckligt.

Under det här dryga året har du gjort många intressanta intervjuer och kunnat gå riktigt på djupet i olika ämnen. Är det några särskilda samtal som du minns?

– Jag tycker att det har blivit en bra blandning. Jag tycker till exempel att avsnittet med Torbjörn Ebenhard blev väldigt bra. Han har jobbat med bland annat FNs konvention om biologisk mångfald och med den här internationella panelen för biologisk mångfald (IPBES). Han är oerhört kunnig. Men nu är han emeritus – akademisk pensionär. Så han säger vad han tycker och han är otroligt besviken på utvecklingen. Det är inte lätt att försöka rädda den biologiska mångfalden när samhället har riggat nästan alla system på att man ska tjäna pengar.

Ett annat avsnitt som Emil är särskilt nöjd med är när han följde med Sebastian Kirppu till en riktigt fin gammal skog.
– Det var två timmars inspelning och jag vill verkligen fortsätta spela in ute. Det ger en extra touch, säger Emil och kommer på ett till avsnitt:
– När jag käkar surmört med Stefan Sundström! Det är en jäkla skön gubbe. Det är kul att pratar med honom också, för han är jävligt kunnig och inläst, men han leker att han är den där tjommen som inte kan så mycket.

Naturpodden är beroende av stöd och gåvor från allmänheten (se nedan). Emil berättade att det nu är över 300 personer som skänkt bidrag och det ger åtminstone en viss inkomst. Det visar också att det finns många som bryr sig. Emil påpekar att vi egentligen är en klar majoritet och att vi borde fokusera på att prata med de som går att nå.

– Peter Kullgren kommer ju inte gå att omvända. Han är som han är. Det är bara att skita i de gubbarna. Men det finns en väldigt stor möjlighet med majoriteten av människor i Sverige. Om man tittar på opinionsundersökningarna så ser man att människor är vettiga. Det är bara det att det finns väldigt starka intressen som vill någonting annat. Och de får mer än bidrag från 300 personer på Swish.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

I sina möten med svenska vargar upplever Andris det vilda i naturen. Vi behöver förhålla oss till det andra levande på ett nytt sätt, säger han till Emil när de träffas i södra Närke.

I somras arrangerade Skydda skogen en skogsfestival på Åfallets skogsträdgård som ligger mellan Vättern och Hjälmaren. En liten bit utanför festivalområdet fick jag möjlighet att prata med Andris Fågelviskaren, eller Andreas Hansson som det står i folkbokföringen. Han är en Sveriges bästa naturguider – också känd för sin skicklighet i att härma fåglar och andra djur. Han har länge levt bland vargarna i området mellan Järna och Nykvarn i Södermanland.

– Redan som tonåring kände jag mig väldigt nära vargen. Den är en väldigt stark symbol för det vilda. Jag upplever även att vargar är lika oss människor i hur de fungerar, så det är inte så konstigt att hundar är det äldsta tamdjuret, funderar Andris.

Idag har Andris sett vargar 50 gånger de senaste nio åren. Sjundareviret som han fokuserade mycket på i början har nära på försvunnit. Den stora hanen som Andris kallar Ulv försvann år 2023, men längre västerut har det bildats nya revir: Axsjöreviret och Ösjöreviret. I det senare området hade han ett otroligt möte med vargar förra året.

– Jag cyklade runt på en skogsväg när det plötsligt kommer en varg från andra hållet. Till att börja med såg den mig inte, men sedan tittade den upp och drog snabbt iväg. Då förstod jag att det kan vara något i närheten. Så jag övernattade där och på morgonen började jag plocka kantareller i närheten. Några nötskrikor börjar varna och sedan hör jag ljudet av vargvalpar som leker, förklarar Andris och illustrerar genom att härma valparnas ljud.

Rätt som det är springer vargvalparna, som är helt upptagna av sin lek, mot Andris:

– Sedan får jag se att det kommer en vuxen varg också, troligen tiken. Valparna leker runt henne och försvinner bakom en liten bergsknalle. Hela familjegruppen är inom 20 meters avstånd från mig när tiken plötsligt upptäcker mig, stirrar stint på mig innan hon ger ifrån sig ett kort varningsljud, vänder och travar långsamt därifrån, berättar Andris med stor inlevelse.

Andris har även jobbat som naturguide och fältpersonal i ett rewildingprojekt i Rumänien. Han har funderat mycket på hur vi människor kan göra så att ekosystemen återställs, men också på vad vår roll är.

– Vi måste komma bort från bilden av att naturen skiljer sig från oss människor. Den separationen är något vi behöver komma ifrån. Vi kanske kan skapa en större biologisk mångfald genom att vara en nyckelart i ekosystemet – men vi måste göra det på ett nytt sätt. Vi behöver fundera på hur vi kan skapa något bra framåt, säger han.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Sebastian Kirppu och Emil vandrar runt bland mormortallar, riktigt gammalt kol och minnet av lavskrikornas farväl i Fänstjärnsskogen. Den består av 90 hektar skyddad produktiv skog – alltså en sådan skog där massor av olika organismer lever och där träden kan bli 20–30 meter höga.

Fänstjärnsskogens naturreservat har blivit skogsbiologen Sebastian Kirppus andra hem under de 32 år han bott i norra Värmland. 90 hektar av området blev naturreservat 1980. Det är en riktigt ovanlig skog i Värmland där bara 2,9 procent av den produktiva skogsmarken är formellt skyddad. Kalhyggeslandskapet breder ut sig över länet.

– Det var en av mina mentorer i livet, Bengt Sonesson som numera är död, som ägde den här skogen och kämpade för att den skulle skyddas. Hans förfäder har aldrig kalhuggit skogen utan de har bara plockhuggit. Den här skogen har därför kvalitéer som en urskog har. Den är helt magisk. Allt finns här, säger Sebastian med emfas.

Jag möter upp Sebastian på en vändplan omgiven av en nygallrad 40-årig tall- och granskog, men vi promenerar snart över en myr och upp för en backe för att komma in i den riktiga skogen.

– Nu står vi precis på gränsen till naturreservatet och här startar en helt annan typ av skog. Den har trädkronor i olika höjder, trädens stammar är olika tjocka, det finns gott om hänglavar och både riktigt gamla som unga träd, från över 600 år till de som bara har några år på nacken. Och så ser vi att det finns en massa döda träd, då vet vi att vi är i en naturskog, förklarara Sebastian.

Vi vandrar in i skogen och kommer fram till en högstubbe, en tre meter hög gammal död tall som har brunnit för länge sedan. Den har massor av kol på sig och är ihålig men veden är fortfarande hård och det växer flera olika arter av lavar på den brända veden.

– Den här delen av reservatet brann senast 1766. Och då var den här tallen död. Kolet vi har är är alltså från 1766, men det sotar som om det vore från en påse grillkol. Den här tallen har varit död oerhört länge, och när den dog var den kanske 500 år gammal. Eftersom den stått död ett tag innan branden, för det tar ett tag innan en tall blir så innanmurken så att det kan brinna hål i den, så det här kanske var en liten tallplanta för 800 år sedan, säger Sebastian och tittar på högstubben med vördnad.

När vi vandrat runt i skogen i några timmar kommer vi till en del med många högstammiga äldre tallar. Skogen får en nästan sakral känsla, det är som att vara inne i en riktigt gammal kyrka. Och härifrån har Sebastian ett av sina finaste minnen. Det handlar om lavskrivan – hans favoritfågel. Fänstjärnsskogen ligger lite söder om artens nutida utbredningsområdem men för tolv år sedan när Sebastian strövade runt i skogen med en vän dök den upp.

– Helt plötsligt ser jag i ögonvrån hur något kommer svävande och sedan landar bara tre meter framför mig. Och det är en lavskriva som inte setts i den här skogen på jättelänge. Det var året efter att min mentor Bengt Sonesson hade dött, han som är pappa till det här reservatet, och det kändes som att det var Bengt som var tillbaka för att säga farväl. Det var så jävla galet, säger Sebastian som inte kan dölja sina känslor för både skogen och Bengt.

Det visade sig på vårkanten att det fanns en hel familj med lavskrikor i reservatet, för Sebastian fick se dem när han var ute med elever från en folkhögskola. Men det var sista gången. Efter det har inte fågeln synts till något mer.

– Det var så jädra fint. De var här och häckade åtminstonde ett år, avslutar Sebastian.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Emil fick vara med forskaren Karin Gerhardt när hon bakar bröd på kulturspannmål. Alla som bryr sig om naturen behöver fundera på maten. Det som odlas utan konstgödsel och bekämpningsmedel gynnar sånglärkor och ortolansparvar. I bageriet vid Vendelsjöns strand berättar Karin hur vi kan äta hållbart.

Mer än två tredjedelar av alla kalorier som vi människor får i oss kommer från gräsfrön av vete, ris eller majs. Traditionella sorter av råg, korn och vete har odlats hållbart i Sverige under tusentals år utan bekämpningsmedel och konstgödsel. Karin Gerhardt är biolog och forskar på hållbar livsmedelproduktion på Sveriges lantbruksuniversiet:

– Vi människor är gräsfröätare. Många spannmål har sitt ursprung i Syrien där människor hittade vilda gräs som man kunde äta frön av och sedan har man försökt plocka fram bättre och bättre fröer, förklarar hon.

Till vardags är Karin Gerhardt forskare, men precis utanför hemmet vid Vendelsjön – ett stenkast från Varggropens fågeltorn – driver hon ett kafé med sin man. I kaféet finns det även ett bageri med en stenugn. När Emil är på besök ska hon provbaka med mjöl från Dala lantvete och Ekhagavete som grannen på lantbruket Åhls grönt odlat.

– Jag ska göra ett litet experiment. Nu ska jag provbaka med två lantsorter som jag fått av min granne. Lantstorterna har odlats av bönder under hundratals år genom att de tagit utsäde från sina egna odlingar. Det ändrades under andra världskriget när konstgödseln uppfanns, förklarar Karin.

Under tusentals år har det myllrat av liv i kulturlandskapet. Runt Vendelsjön där Karin bor häckar fortfarande tofsvipor på strandängarna. Här betar granngårdens nötboskap, och på våren används deras gödsel på åkrarna där spannmålen som Karin bakar med växer. Så kan det vi äter bidra till rikare biologisk mångfald.

– De gamla lantsorterna har en stor genetisk mångfald och klarade sig betydligt bättre under torråret 2018. Dessutom odlas de ofta småskaligt – olika grödor på mindre ytor ger mer variation i odlingslandskapet och fler kantzoner som ger utrymmen där insekter och fåglar kan leva. En viktig förutsättning är naturligtvis att man inte sprutar med insektsgifter. Dessutom så vet vi sedan länge att kött från nötboskap som betat på naturbetesmarker gynnar den biologiska mångfalden, säger Karin.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

För kulturgeografen Erik Westholm handlar konflikten mellan avverkning och natur om tid. Att bry sig om naturen är att bry sig om framtiden medan kalavverkning kan ses som nutida egoism. Därför vill nu allt fler skogsägare bruka skogen på andra sätt – för att investera i framtiden.

Erik Westholm har studerat framtiden. Han har skrivit en bok om konflikten mellan ekonomisk tillväxt och miljö i Slaget om framtiden (Santérius förlag 2019). Där beskriver de hur forskningsprogrammet Future forest blev en megafon för forskningsfinansiärernas, i det här fallet skogsindustrins, kortsiktiga intressen. I sin senaste bok 10 tankar om skogens framtid (Förlags AB Björnen 2024) har Erik även utgått från sig själv som skogsägare och beskriver hur vårt samtida skogsbruk blivit ohållbart även utifrån en samhällsvetares perspektiv.

Jag fick möjlighet att prata med Erik på Skogsfestivalen den 19 juli i år. Det är Nordens största mötesplats för skogsintresserade och arrangeras årligen av föreningen Skydda skogen. Vi satte oss vid några hällar inte så långt från Hjärtasjön där barnfamiljer som besökte festivalen badade. Som kulturgeograf är Erik en unik röst i skogsdebatten:

– Jag svarar på frågor om hur samhällsutvecklingen går till, vad det finns för drivkrafter som gör att vi hamnar där vi gör. Och det är inte så många som skrivit på det viset om den svenska skogen, förklarar Erik.

Med sin bok Skogslandet lyfte journalisten Lisa Röstlund upp skogen i samhällsdebatten. Men i hennes senaste bok Norgeparadoxen beskriver hon i stället hur den norska oljeindustrin blivit så inkorporerad i samhället att den inte ifrågasätts ens ur ett klimatperspektiv. Därför frågar jag Erik om det finns en tydlig parallell i Sveriges skogsindustri?

–  Absolut, men svensk skogsindustri har inte behövt resonera så mycket. Det har funnits en politisk enighet bland skogsorganisationerna om att det gäller att producera mycket virke. Skogen har blivit en produktionsplats. Det påminner mycket om hur andra industrigrenar har utvecklats, bara det att det är så mycket krångligare med skogen – för den tar ju naturen i anspråk. Och inte på ett ställe utan hela. Skogsindustrin har nu gjort anspråk på nästan hela skogslandskapet, säger Erik.

Tid är ett viktigt begrepp för hur Erik resonerar kring skogsbruket. Tidigare sparade skogsägare skog för att framtidens barnbarn skulle kunna få virke till att bygga hus. Erik menar att när vi idag – i tider av klimatkatastrofer och ett massutdöende av arter – får omsorgen om barnbarnen en annan innebörd:

– Med den nya spelplanen där vi måste ta biologiska hänsyn och bruka skogen på ett klimatvänligt sätt är det den nya omvårdnaden av barn och barnbarn. Då är ju det storindustriella perspektivet ett sätt att förstöra den resursen, och staten inte en fiende utan en kraft som vill hjälpa till att långsiktigt skydda skogen. Konflikten mellan tillväxt och miljö är till stor del en konflikt på tidsaxeln där miljön är framtiden och ett stort virkesuttag är det nutida intresset.

Snart har vi avverkat de sista oskyddade kontinuitetsskogarna i Sverige, de som inte varit kalavverkade. Fåglar som tidigare har varit vanliga i skogen – som talltita, järpe och tretåig hackspett – riskerar att dö ut i Sverige eftersom de minskat med 20-30 procent de senaste 30 åren. Men Erik menar ändå att det finns hopp:

– För mig är ett regeringsskifte ett stort hopp. När vi nu kan beskriva ett annat sätt att bruka skogen och få ut flera värden av den, när det nu är okej att lämna kalhyggesbruket – det har hänt på bara två-tre år – kommer någon av de politiska partierna ta upp den här tråden. De kan åka runt på landsbygden och säga att vi måste ha ett vettigare skogsbruk. För politiken är väldigt känslig för opinionen, och ute i skogslandskapet finns det en önskan om ett annat sätt att bruka skogen.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Emil får följa med på ringmärkning i det här avsnittet. Det råkar sammanfalla med ett rekordår för berguven i Uppland – ett glädjande besked för en art som minskar kraftigt i landet.

Berguven är en av världens största ugglor. Den är utrotningshotad i Sverige, rödlistad som sårbar. Arten har tidigare drabbats av omfattande jakt och förföljelse, förgiftningar till följd av kemikalieanvändningen i jordbruket och på senare år har den även drabbats av det omfattande kalhyggesbruket och nedlagda jordbruk i gles- och mellanbygd. Men ändå biter den sig kvar i landet, ofta närmare oss människor än många tror.

Idag finns det runt 440 par berguv i Sverige, och antalet har minskat de senaste 20 åren. Den kunskap vi har om berguv i Sverige kommer i stort från de många ideellt engagerade fågelskådare som ägnar timmar och dagar åt den här mäktiga ugglan. Jag har fått följa med Baltasar Pinheiro som är samordnare för inventeringen av berguv i Uppsala län och medhjälparen Nike Nylander ut på ett av deras uppdrag. Båda är engagerade i BirdLife Uppland.

– Vi kommer att gå till boet och kontrollera om det finns ungar. Om de är stora nog så kommer vi att ringmärka dem, förklarar Baltasar.

När vi kommer fram till bohyllan så finns det ingen unge där, men gott om färska byten. Berguven är toppredator och på dess boplatser har det hittats rester av alla andra ugglor, men även rovfåglar. Samtidigt är brunråtta och vattensork vanliga byten i andra revir än det här. Så vi letar runt, tittar i bergskrevor och under enbuskar. Plötsligt ropar Baltasar till:

– Jag har hittat en! Vad glad jag blir, jag blir så orolig när de inte sitter där de ska!

Nike och Baltasar samarbetar fint under ringmärkningen. Nu åker en våg, mätutrustning och en påse som ungen ska vägas i snabbt fram tillsammans med den ring från Naturhistoriska riksmuseet som ska få pryda ungens ben. Den här ungen väger 700 gram och vingen är 12 centimeter lång. Med hjälp av vinglängden går det att räkna ut att ungen är ungefär 23 dagar gammal.

– De är lätta att hantera när de är så här små, den gör ingenting. Ju större de är desto mer fajtas de, berättar Baltasar.

Efter en kvart är ringmärkningen klar. Vi lämnar ungen och går tillbaka till bilen.

Hur känns det när man får vara med om en ringmärkning?

– Det känns helt fantastiskt, nu hittade vi en jättefin välmående unge. Varje lyckad häckning vi hittar för den här fantastiska arten är en slags seger, säger Nike Nylander.

Nike har varit i tre olika revir, men Baltasar har varit på betydligt fler. Faktum är att det går riktigt bra för berguvarna i Uppland i år. Baltasar har ringmärkt två kullar med fyra ungar vardera, vilket han aldrig gjort tidigare. Där har det legat gott om rester av brunråtta och vattensork.

– Jag började inventera år 2019 i samband med att en riksinventering av berguvsinventering startade. På de här sex åren är det här det allra bästa året. Vi har 17 revir bara i Uppsala län och sju häckningar. Det har varit ett stort arbete med att lära känna de här reviren, hitta var de häckar så det är naturligt att vi hittar fler och fler, förklarar Baltasar. Men det är rekord!

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.