I sina möten med svenska vargar upplever Andris det vilda i naturen. Vi behöver förhålla oss till det andra levande på ett nytt sätt, säger han till Emil när de träffas i södra Närke.

I somras arrangerade Skydda skogen en skogsfestival på Åfallets skogsträdgård som ligger mellan Vättern och Hjälmaren. En liten bit utanför festivalområdet fick jag möjlighet att prata med Andris Fågelviskaren, eller Andreas Hansson som det står i folkbokföringen. Han är en Sveriges bästa naturguider – också känd för sin skicklighet i att härma fåglar och andra djur. Han har länge levt bland vargarna i området mellan Järna och Nykvarn i Södermanland.

– Redan som tonåring kände jag mig väldigt nära vargen. Den är en väldigt stark symbol för det vilda. Jag upplever även att vargar är lika oss människor i hur de fungerar, så det är inte så konstigt att hundar är det äldsta tamdjuret, funderar Andris.

Idag har Andris sett vargar 50 gånger de senaste nio åren. Sjundareviret som han fokuserade mycket på i början har nära på försvunnit. Den stora hanen som Andris kallar Ulv försvann år 2023, men längre västerut har det bildats nya revir: Axsjöreviret och Ösjöreviret. I det senare området hade han ett otroligt möte med vargar förra året.

– Jag cyklade runt på en skogsväg när det plötsligt kommer en varg från andra hållet. Till att börja med såg den mig inte, men sedan tittade den upp och drog snabbt iväg. Då förstod jag att det kan vara något i närheten. Så jag övernattade där och på morgonen började jag plocka kantareller i närheten. Några nötskrikor börjar varna och sedan hör jag ljudet av vargvalpar som leker, förklarar Andris och illustrerar genom att härma valparnas ljud.

Rätt som det är springer vargvalparna, som är helt upptagna av sin lek, mot Andris:

– Sedan får jag se att det kommer en vuxen varg också, troligen tiken. Valparna leker runt henne och försvinner bakom en liten bergsknalle. Hela familjegruppen är inom 20 meters avstånd från mig när tiken plötsligt upptäcker mig, stirrar stint på mig innan hon ger ifrån sig ett kort varningsljud, vänder och travar långsamt därifrån, berättar Andris med stor inlevelse.

Andris har även jobbat som naturguide och fältpersonal i ett rewildingprojekt i Rumänien. Han har funderat mycket på hur vi människor kan göra så att ekosystemen återställs, men också på vad vår roll är.

– Vi måste komma bort från bilden av att naturen skiljer sig från oss människor. Den separationen är något vi behöver komma ifrån. Vi kanske kan skapa en större biologisk mångfald genom att vara en nyckelart i ekosystemet – men vi måste göra det på ett nytt sätt. Vi behöver fundera på hur vi kan skapa något bra framåt, säger han.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Sebastian Kirppu och Emil vandrar runt bland mormortallar, riktigt gammalt kol och minnet av lavskrikornas farväl i Fänstjärnsskogen. Den består av 90 hektar skyddad produktiv skog – alltså en sådan skog där massor av olika organismer lever och där träden kan bli 20–30 meter höga.

Fänstjärnsskogens naturreservat har blivit skogsbiologen Sebastian Kirppus andra hem under de 32 år han bott i norra Värmland. 90 hektar av området blev naturreservat 1980. Det är en riktigt ovanlig skog i Värmland där bara 2,9 procent av den produktiva skogsmarken är formellt skyddad. Kalhyggeslandskapet breder ut sig över länet.

– Det var en av mina mentorer i livet, Bengt Sonesson som numera är död, som ägde den här skogen och kämpade för att den skulle skyddas. Hans förfäder har aldrig kalhuggit skogen utan de har bara plockhuggit. Den här skogen har därför kvalitéer som en urskog har. Den är helt magisk. Allt finns här, säger Sebastian med emfas.

Jag möter upp Sebastian på en vändplan omgiven av en nygallrad 40-årig tall- och granskog, men vi promenerar snart över en myr och upp för en backe för att komma in i den riktiga skogen.

– Nu står vi precis på gränsen till naturreservatet och här startar en helt annan typ av skog. Den har trädkronor i olika höjder, trädens stammar är olika tjocka, det finns gott om hänglavar och både riktigt gamla som unga träd, från över 600 år till de som bara har några år på nacken. Och så ser vi att det finns en massa döda träd, då vet vi att vi är i en naturskog, förklarara Sebastian.

Vi vandrar in i skogen och kommer fram till en högstubbe, en tre meter hög gammal död tall som har brunnit för länge sedan. Den har massor av kol på sig och är ihålig men veden är fortfarande hård och det växer flera olika arter av lavar på den brända veden.

– Den här delen av reservatet brann senast 1766. Och då var den här tallen död. Kolet vi har är är alltså från 1766, men det sotar som om det vore från en påse grillkol. Den här tallen har varit död oerhört länge, och när den dog var den kanske 500 år gammal. Eftersom den stått död ett tag innan branden, för det tar ett tag innan en tall blir så innanmurken så att det kan brinna hål i den, så det här kanske var en liten tallplanta för 800 år sedan, säger Sebastian och tittar på högstubben med vördnad.

När vi vandrat runt i skogen i några timmar kommer vi till en del med många högstammiga äldre tallar. Skogen får en nästan sakral känsla, det är som att vara inne i en riktigt gammal kyrka. Och härifrån har Sebastian ett av sina finaste minnen. Det handlar om lavskrivan – hans favoritfågel. Fänstjärnsskogen ligger lite söder om artens nutida utbredningsområdem men för tolv år sedan när Sebastian strövade runt i skogen med en vän dök den upp.

– Helt plötsligt ser jag i ögonvrån hur något kommer svävande och sedan landar bara tre meter framför mig. Och det är en lavskriva som inte setts i den här skogen på jättelänge. Det var året efter att min mentor Bengt Sonesson hade dött, han som är pappa till det här reservatet, och det kändes som att det var Bengt som var tillbaka för att säga farväl. Det var så jävla galet, säger Sebastian som inte kan dölja sina känslor för både skogen och Bengt.

Det visade sig på vårkanten att det fanns en hel familj med lavskrikor i reservatet, för Sebastian fick se dem när han var ute med elever från en folkhögskola. Men det var sista gången. Efter det har inte fågeln synts till något mer.

– Det var så jädra fint. De var här och häckade åtminstonde ett år, avslutar Sebastian.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Emil fick vara med forskaren Karin Gerhardt när hon bakar bröd på kulturspannmål. Alla som bryr sig om naturen behöver fundera på maten. Det som odlas utan konstgödsel och bekämpningsmedel gynnar sånglärkor och ortolansparvar. I bageriet vid Vendelsjöns strand berättar Karin hur vi kan äta hållbart.

Mer än två tredjedelar av alla kalorier som vi människor får i oss kommer från gräsfrön av vete, ris eller majs. Traditionella sorter av råg, korn och vete har odlats hållbart i Sverige under tusentals år utan bekämpningsmedel och konstgödsel. Karin Gerhardt är biolog och forskar på hållbar livsmedelproduktion på Sveriges lantbruksuniversiet:

– Vi människor är gräsfröätare. Många spannmål har sitt ursprung i Syrien där människor hittade vilda gräs som man kunde äta frön av och sedan har man försökt plocka fram bättre och bättre fröer, förklarar hon.

Till vardags är Karin Gerhardt forskare, men precis utanför hemmet vid Vendelsjön – ett stenkast från Varggropens fågeltorn – driver hon ett kafé med sin man. I kaféet finns det även ett bageri med en stenugn. När Emil är på besök ska hon provbaka med mjöl från Dala lantvete och Ekhagavete som grannen på lantbruket Åhls grönt odlat.

– Jag ska göra ett litet experiment. Nu ska jag provbaka med två lantsorter som jag fått av min granne. Lantstorterna har odlats av bönder under hundratals år genom att de tagit utsäde från sina egna odlingar. Det ändrades under andra världskriget när konstgödseln uppfanns, förklarar Karin.

Under tusentals år har det myllrat av liv i kulturlandskapet. Runt Vendelsjön där Karin bor häckar fortfarande tofsvipor på strandängarna. Här betar granngårdens nötboskap, och på våren används deras gödsel på åkrarna där spannmålen som Karin bakar med växer. Så kan det vi äter bidra till rikare biologisk mångfald.

– De gamla lantsorterna har en stor genetisk mångfald och klarade sig betydligt bättre under torråret 2018. Dessutom odlas de ofta småskaligt – olika grödor på mindre ytor ger mer variation i odlingslandskapet och fler kantzoner som ger utrymmen där insekter och fåglar kan leva. En viktig förutsättning är naturligtvis att man inte sprutar med insektsgifter. Dessutom så vet vi sedan länge att kött från nötboskap som betat på naturbetesmarker gynnar den biologiska mångfalden, säger Karin.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

För kulturgeografen Erik Westholm handlar konflikten mellan avverkning och natur om tid. Att bry sig om naturen är att bry sig om framtiden medan kalavverkning kan ses som nutida egoism. Därför vill nu allt fler skogsägare bruka skogen på andra sätt – för att investera i framtiden.

Erik Westholm har studerat framtiden. Han har skrivit en bok om konflikten mellan ekonomisk tillväxt och miljö i Slaget om framtiden (Santérius förlag 2019). Där beskriver de hur forskningsprogrammet Future forest blev en megafon för forskningsfinansiärernas, i det här fallet skogsindustrins, kortsiktiga intressen. I sin senaste bok 10 tankar om skogens framtid (Förlags AB Björnen 2024) har Erik även utgått från sig själv som skogsägare och beskriver hur vårt samtida skogsbruk blivit ohållbart även utifrån en samhällsvetares perspektiv.

Jag fick möjlighet att prata med Erik på Skogsfestivalen den 19 juli i år. Det är Nordens största mötesplats för skogsintresserade och arrangeras årligen av föreningen Skydda skogen. Vi satte oss vid några hällar inte så långt från Hjärtasjön där barnfamiljer som besökte festivalen badade. Som kulturgeograf är Erik en unik röst i skogsdebatten:

– Jag svarar på frågor om hur samhällsutvecklingen går till, vad det finns för drivkrafter som gör att vi hamnar där vi gör. Och det är inte så många som skrivit på det viset om den svenska skogen, förklarar Erik.

Med sin bok Skogslandet lyfte journalisten Lisa Röstlund upp skogen i samhällsdebatten. Men i hennes senaste bok Norgeparadoxen beskriver hon i stället hur den norska oljeindustrin blivit så inkorporerad i samhället att den inte ifrågasätts ens ur ett klimatperspektiv. Därför frågar jag Erik om det finns en tydlig parallell i Sveriges skogsindustri?

–  Absolut, men svensk skogsindustri har inte behövt resonera så mycket. Det har funnits en politisk enighet bland skogsorganisationerna om att det gäller att producera mycket virke. Skogen har blivit en produktionsplats. Det påminner mycket om hur andra industrigrenar har utvecklats, bara det att det är så mycket krångligare med skogen – för den tar ju naturen i anspråk. Och inte på ett ställe utan hela. Skogsindustrin har nu gjort anspråk på nästan hela skogslandskapet, säger Erik.

Tid är ett viktigt begrepp för hur Erik resonerar kring skogsbruket. Tidigare sparade skogsägare skog för att framtidens barnbarn skulle kunna få virke till att bygga hus. Erik menar att när vi idag – i tider av klimatkatastrofer och ett massutdöende av arter – får omsorgen om barnbarnen en annan innebörd:

– Med den nya spelplanen där vi måste ta biologiska hänsyn och bruka skogen på ett klimatvänligt sätt är det den nya omvårdnaden av barn och barnbarn. Då är ju det storindustriella perspektivet ett sätt att förstöra den resursen, och staten inte en fiende utan en kraft som vill hjälpa till att långsiktigt skydda skogen. Konflikten mellan tillväxt och miljö är till stor del en konflikt på tidsaxeln där miljön är framtiden och ett stort virkesuttag är det nutida intresset.

Snart har vi avverkat de sista oskyddade kontinuitetsskogarna i Sverige, de som inte varit kalavverkade. Fåglar som tidigare har varit vanliga i skogen – som talltita, järpe och tretåig hackspett – riskerar att dö ut i Sverige eftersom de minskat med 20-30 procent de senaste 30 åren. Men Erik menar ändå att det finns hopp:

– För mig är ett regeringsskifte ett stort hopp. När vi nu kan beskriva ett annat sätt att bruka skogen och få ut flera värden av den, när det nu är okej att lämna kalhyggesbruket – det har hänt på bara två-tre år – kommer någon av de politiska partierna ta upp den här tråden. De kan åka runt på landsbygden och säga att vi måste ha ett vettigare skogsbruk. För politiken är väldigt känslig för opinionen, och ute i skogslandskapet finns det en önskan om ett annat sätt att bruka skogen.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Emil får följa med på ringmärkning i det här avsnittet. Det råkar sammanfalla med ett rekordår för berguven i Uppland – ett glädjande besked för en art som minskar kraftigt i landet.

Berguven är en av världens största ugglor. Den är utrotningshotad i Sverige, rödlistad som sårbar. Arten har tidigare drabbats av omfattande jakt och förföljelse, förgiftningar till följd av kemikalieanvändningen i jordbruket och på senare år har den även drabbats av det omfattande kalhyggesbruket och nedlagda jordbruk i gles- och mellanbygd. Men ändå biter den sig kvar i landet, ofta närmare oss människor än många tror.

Idag finns det runt 440 par berguv i Sverige, och antalet har minskat de senaste 20 åren. Den kunskap vi har om berguv i Sverige kommer i stort från de många ideellt engagerade fågelskådare som ägnar timmar och dagar åt den här mäktiga ugglan. Jag har fått följa med Baltasar Pinheiro som är samordnare för inventeringen av berguv i Uppsala län och medhjälparen Nike Nylander ut på ett av deras uppdrag. Båda är engagerade i BirdLife Uppland.

– Vi kommer att gå till boet och kontrollera om det finns ungar. Om de är stora nog så kommer vi att ringmärka dem, förklarar Baltasar.

När vi kommer fram till bohyllan så finns det ingen unge där, men gott om färska byten. Berguven är toppredator och på dess boplatser har det hittats rester av alla andra ugglor, men även rovfåglar. Samtidigt är brunråtta och vattensork vanliga byten i andra revir än det här. Så vi letar runt, tittar i bergskrevor och under enbuskar. Plötsligt ropar Baltasar till:

– Jag har hittat en! Vad glad jag blir, jag blir så orolig när de inte sitter där de ska!

Nike och Baltasar samarbetar fint under ringmärkningen. Nu åker en våg, mätutrustning och en påse som ungen ska vägas i snabbt fram tillsammans med den ring från Naturhistoriska riksmuseet som ska få pryda ungens ben. Den här ungen väger 700 gram och vingen är 12 centimeter lång. Med hjälp av vinglängden går det att räkna ut att ungen är ungefär 23 dagar gammal.

– De är lätta att hantera när de är så här små, den gör ingenting. Ju större de är desto mer fajtas de, berättar Baltasar.

Efter en kvart är ringmärkningen klar. Vi lämnar ungen och går tillbaka till bilen.

Hur känns det när man får vara med om en ringmärkning?

– Det känns helt fantastiskt, nu hittade vi en jättefin välmående unge. Varje lyckad häckning vi hittar för den här fantastiska arten är en slags seger, säger Nike Nylander.

Nike har varit i tre olika revir, men Baltasar har varit på betydligt fler. Faktum är att det går riktigt bra för berguvarna i Uppland i år. Baltasar har ringmärkt två kullar med fyra ungar vardera, vilket han aldrig gjort tidigare. Där har det legat gott om rester av brunråtta och vattensork.

– Jag började inventera år 2019 i samband med att en riksinventering av berguvsinventering startade. På de här sex åren är det här det allra bästa året. Vi har 17 revir bara i Uppsala län och sju häckningar. Det har varit ett stort arbete med att lära känna de här reviren, hitta var de häckar så det är naturligt att vi hittar fler och fler, förklarar Baltasar. Men det är rekord!

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Regeringen har beordrat Naturvårdsverket att använda ett ovetenskapligt förfarande när Sverige rapporterat in statusen för vår natur till EU. Det här kan även spilla över på hur naturrestaureringslagen kommer att genomföras i landet. Du hör Torbjörn Ebenhard på SLU Centrum för biologisk mångfald i det här avsnittet av Naturpodden.

Torbjörn Ebenhard är naturvårdsbiolog med 30 års erfarenhet av att jobba med biologisk mångfald på mellanstatlig nivå. Han har varit med och förhandlat fram FN:s konvention om biologisk mångfald, arbetat med den mellanstatliga plattformen för biologisk mångfald (IPBES) och mycket mer. Dessutom är han väl insatt i EU:s olika direktiv och förordningar.

– Bevarandetillståndet för de här arterna och naturtyperna är inte vad de borde vara. År efter år så har vi rapporterat in att bara 40 procent av arterna som är listade i Sverige har ett gott bevarandetillstånd i alla delar av landet och på naturtyperna så är det bara runt 20 procent, förklarar Torbjörn.

– Nej, det finns skillnader. Det gäller hur mycket vi behöver av de olika naturtyperna för att vi ska kunna säga att de har ett gott bevarandetillstånd. Det kallas gynnsam referensareal i direktiven. Det ska beräknas vetenskapligt. Det är Naturvårdsverket som tidigare fastställt de här arealerna. Men det som har hänt nu är att regeringen har sagt åt Naturvårdsverket att skita i de vetenskapligt beräknade referensarealerna och istället säga att de motsvarar samma areal som vi hade när Sverige gick med i EU 1995, säger Torbjörn.

– Nu lyser det gult i stället för rött för arean av de skogstyper det handlar om. Man har gjort en annan modifikation också när det gäller referensarealen för gräsmarker. Där har det utgått ett diktat från regeringen om att den ska rapporteras in som okänd. Det betyder att den kunskap vi samlat på oss under decennier om hur vi sköter gräsmarker ignoreras, berättar han.

– Naturvårdsverket har fått instruktioner om hur referensarealer ska rapporteras i artikel-17 rapporten, men de har inte fått instruktionen att tillämpa dem när de ska göra en nationell restaureringsplan [som en del av naturrestaureringslagen]. Men å andra sidan, hur skulle de kunna göra något annat?

– Därför att det anses inskränka på äganderätten. För mig är det fullständigt ologiskt. Om det är så att man äger ett landområde så har man inte rätt att göra vad man vill där. I skogsbruket ser man alla inskränkningar som att man inkräktar på äganderätten, men det är det ju inte – det är brukanderätten som nyanseras. Idag finns den rådande politiska viljan att bevara rätten för skogsägare att göra det de vill på sin mark.

– Man kan se det på flera sätt. Vi utarmar det svenska landskapet på arter. Skogarna fungerar sämre, granarna dör och de som lever tar upp mindre koldioxid. Det går inte längre att skörda lika mycket fisk från havet. Vi har försämrat hela Östersjöns ekosystem. Det är den biologiska mångfalden som försörjer människor.

– Det finns många biologer som inte har sett sambanden. Man måste göra kopplingen mellan biologin och andra vetenskaper. Många ekonomer har varit för enkelspåriga. De har inte värderat ekosystemtjänster som varit gratis, de har tagits för givna. Man har gjort felaktiga framtidskalkyler därför att man tror att saker och ting kommer att utvecklas likt de senaste hundra åren. Man bygger fortfarande för att mängden bilar kommer att öka. Är en sådan framtidskalkyl rimlig? Här måste vi fundera på vad det är som mänskligheten vill. Vad menar vi med tillväxt? Vad är hållbart framöver, avslutar Torbjörn Ebenhard frågande.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Kan vi växa som människor om vi lever mer hållbart, på ett sätt som gynnar naturen? Skådespelaren Ida Engvoll och musikern Anders Hall har valt ett mer traditionellt sätt att leva på gården Ollas utanför Järvsö.

Ida Engvoll och Anders Hall bor på gården Ollas utanför Järvsö. De försöker leva hållbart genom att odla egen mat och ta hand om gårdens alla byggnader. Ida är skådespelare och Anders är musiker, men de jobbar också som trädgårdsmästare på Stenegård i Järvsö. Gården har tidigare haft några kor och någon häst. Kanske rymmer gården en berättelse om hur vi kan leva mer hållbart? Både Ida och Anders strävar mot ett mer hållbart liv, närmare naturen, med egenodlad mat.

– Ibland får jag frågan ”berätta om ditt outdoor life” och jag tänker vad är skillnaden mellan livet och ”outdoor”-livet? Finns det något annat liv? undrar Ida och skrattar.

Ett sätt att leva i naturen är att hjälpa till på en fäbod. Det gör Ida ibland på somrarna och då kommer hon i kontakt med historien på platsen. En känsla av att människor har levt, lidit och kämpat i tider. Men hon får också en speciell kontakt med djuren när hon mjölkar.

– Det krävs en uppriktighet, ett samtal bortom ord, för att få till det samarbetet med ett djur. Den ärligheten och det språket tycker jag är samma värld som när jag jobbar med skådespeleri, förklarar Ida.

Under flera tusen år har kor varit grunden för att klara livet för människor i Skandinavien. I Hälsingland har det varit ont om odlingsbar jord, så korna kunde inte beta på åkermark. Det finns en fäbod till gården Ollas som ligger drygt två mil bort uppe i det som idag är skog. På gården finns det fortfarande kvar två enorma koppartunnor som man fyllde med mjölk som man syrade till långmjölk (kallas också långfil) för att kunna äta den under sommaren när korna var på fäboden. Långmjölken kunde lagras under flera månader.

– Här fanns det ett väldigt stabilt system med fäbodar, bodeland som var byggnader runt en mil från gården dit djuren togs först under betessäsongen, sedan var de på fäbodvallen på sommaren, därefter tillbaka till bodeland innan de kom tillbaka till hemgården sent på hösten. Här vid hemgården var det både ängsmark och en mindre del plöjd åker. Här fanns även svaljord, en växtföljd där man plöjde upp marken vart tionde år som innefattade linodlingen, förklarar Anders.

Men det fanns även en till två hästar på gården. Det var mest nordsvenskar men det fanns även en fjording här ett tag. Hästar äter mer gräs än kor, men de kan även äta bärris och annat när de går i skogsmark. Anders hade hästar till för två år sedan och har tagit reda på hur de användes traditionellt på gården.

– Dom gick ju på jordbruket först, sedan gick de på bete en period och så jobbade de i skogen hela vintrarna. Man släppte dem fritt för bete på skogen på sommaren och då gick de i flock. Ledarhästen hade bimma (klocka) så att man skulle kunna hitta dem sen, säger Anders.

Idag styrs vårt (människans) brukande av våra gemensamma naturresurser nära nog fullständigt av ekonomiska värden. Ett hållbart liv med en levande natur kräver att vi ser till andra värden också. Men hur ska vi få fler att inse det?

– Här är verkligen konsten och historieberättandet så otroligt viktigt. Vi måste identifiera oss med något annat än konsumtion, säger Ida bestämt.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Går det att så in frö från vilda växter på åkermark? I Danmark har man återfört lokalt utdöda växter till nya områden för att återuppliva den döda mångfalden. Emil har besökt Saksfjed Vildmark där man sådde förra året men även Knutshoved Odde där man började så in vilda växter redan år 2020.

I Sverige sår många in frön från vilda växter för att skapa ytor med vilda ängsväxter. Jag tror att det kommer att behövas allt mer för att vi ska återfå en fungerande natur. I Danmark pratar man ofta om ett begrepp som beskriver de arter som saknas på en plats men som finns i regionen och passar in i ekosystemet. Jag har valt att kalla det för död mångfald på svenska, det kallas dark diversity på engelska. Begreppet åskådliggör hur lokala utdöenden gjort områden onaturligt artfattiga.

I Danmark har man kommit längre med att avsätta före detta jordbruksmark för att rädda naturen. Där har man använt en teknik med svartträda – att man plöjer åkern på hösten, harvar flera gånger på sommaren därefter och sår på hösten. Naturligtvis använder man frön insamlade från vilda växtarter i närheten. I det här avsnittet av Naturpodden besöker vi två sådana danska områden. Vi börjar i Saksfjed Vildmark, ett projekt som startade 2023, och åker sedan till Knutshoved Odde där de började så in växter 2020. Där kan vi se hur det funkar så här fem år senare.

På Saksfjed Vildmark träffar jag naturvägledaren Jens Thorving Andersen som förklarar att han ofta förenklar begreppet rewilding när han pratar med allmänheten.

– När jag förklarar rewilding för någon som inte kan något om naturen säger jag att det handlar om att ge plats till naturen så att den kan utveckla sig själv enligt sina egna premisser. Men verkligheten är inte så enkel. Vi vill skapa en möjlighet för de naturliga processerna, men ibland måste vi ge naturen en hjälpande hand. Ge den en flygande start så att den kan rocka loss, förklarar Jens entusiastiskt.

På Saksfjed är det gammal havsbotten. Allt är bara 150 år gammalt, ett resultat av att man gjorde en stor vall mot havet och sedan brukade det man kunde som åkermark. Därför kom man fram till att man måste så ut gräsmarksväxter om de överhuvudtaget skulle kunna finnas på platsen.

– Genom att undersöka vilka arter som trots allt finns på platsen, och de livsbetingelser som finns där, går det att ta fram en lista på de arter som borde finnas här. Den listan är den döda mångfalden, förklarar Jens.

De har tagit fram en sådan lista och förra året sådde de ut dem på en före detta åker som de hade svartträdat innan. På Saksfjed Vildmark är den utsådda före detta åkern så ny att det är svårt att utvärdera hur det gått. Jag ser flera olika arter, men den växt som dominerar totalt är vildmorot som har en fantastisk blomning. Men det finns en annant plats där man sått ut frön på svartträdad åkermark – Knutshoved Odde på sydligaste Själland.

Carsten Horup jobbar på Voldingborg kommun som ligger på södra Själland i Danmark. Han är projektledare för Life-projektet Clima Bombina som med pengar från EU återskapat natur på Knutshoved Odde. Jag var själv här på ett tidigare besök i slutet av juni 2023. Då var det bara två-tre år sedan som de hade sått ut frön. Det syntes, för det var en märklig blandning av arter och lite glest mellan plantorna. Det påminde lite om Saksfjed vildmark. Men nu, när jag besöker området i augusti 2025, ser det betydligt bättre ut. Carstens kollega Peer Ravn berättar om grundfilosofin bakom restaureringsprojektet:

– I stället för att fokusera på enskilda arter har vi haft ett landskapsperspektiv på restaureringen. Det är viktigt att området är stort, hundratals hektar, och att vi återställer den naturliga hydrologin – vattnets naturliga rörelser i landskapet. Vi behöver även ett naturligt betestryck med hästar och kor som går ute året om. Men vi har även behövt återföra många växtarter till området eftersom de är grunden i näringskedjan. Och så behöver det få ta tid, säger Peer med emfas.

Carsten Horup förklarar hur processen med att svartträda och samla in frö från vilda växter gått till:

– Det är totalt 110 hektar odlingsmark som vi gjort om till natur. Först trodde vi att det skulle gå att köpa frön från vilda danska växter, så lokala som möjligt, för att så in på det som varit brukad åker. Men det gick helt enkelt inte att köpa sådana mängder frö.

De tog därför beslut om att själva ordna med frö. Men innan de kunde så in vilda växter behövde de göra något med odlingsmarken. De använde svartträda. Det innebär att de på hösten plöjde upp den yta som de ville så året efter.

– Efter vintern så harvade vi ytan flera gånger för att hålla jorden svart, alltså utan växter, för att bli av med ogräs.

De samlade in frö från samma kommun och en grannkommun. För vanligare arter använde de en skördetröska från 1950-talet som var så liten att de kunde köra i diken och liknande restmiljöer där det fanns kvar gräsmarksväxter. Själva skörden av frö har skett under två tillfällen, en under juli och en i augusti till september.

– Men vi har även samlat in 30 arter för hand, sällsynta arter eller andra som inte går att samla in med maskin, berättar Carsten.

Sedan startade en lång process med att rensa och torka fröerna. Fröerna från de olika skördetillfällena blandades sedan med sand, sedan använde de en gödselspridare för att få ut fröblandningen på den harvade åkern.

– Vi har även sått in ängsskallra och höskallra som hjälper till att bekämpa hundäxingen som odlades här tidigare och andra gräsarter som är oönskade. Det tar några år, men sedan har de en riktigt stor positiv effekt på floran i stort, säger Carsten.

Parasiterna gör så att de arter som annars skulle dominera vegetationen trycks undan. Men det jobbet gör även de stora betande växtätande däggdjuren. Här på Knutshoved Odde är det nötboskap av sorten Galloway och Exmoore-ponnyer som betar.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

I det här avsnittet följer Emil med Cajsa Björkén ut i skogen för att titta in i lavarnas magiska värld.

Cajsa jobbar som naturvårdsspecialist på Upplandsstiftelsen och hon är extra intresserad lavar. De är märkliga livsformer, små ekosystem uppbyggda av en svamp fylld med fotosyntetiserande alger eller cyanobakterier. Det är lite som en skog med träd och svampar i ett pyttelitet paket. Själva kroppen kallas för bål och de varierar mycket i färg och form mellan olika arter. Lavar är känsliga organismer och därför viktiga arter för att förstå ett områdes naturvärden och naturhistoria.

Cajsa, som även gjort en guide till naturvårdsarter, tog med Emil till sin favoritplats i Uppland, Hocksboglupen, för att berätta om lavarnas värld. Så fort vi kommer in i reservatet hittar vi en av Sveriges vanligaste lavar på en tall: blåslav.

– Det här är en typisk bladlav. Ovansidan är lite gröngrå och undersidan är svart, säger Cajsa.

Det finns olika typer av lavar som brukar grupperas efter deras utseende. Skorplavar växer som en tunn skorpa på underlaget. Busklavar sitter ofta fast på en punkt och sticker ut från underlaget. Bladlavarna sitter inte klistrade till underlaget som skorplavarna, utan fäster bara med delar av bålen.

– Det är lite mjöligt längst ut på spetsarna, och det är lavens soral, berättar Cajsa.

Eftersom lavar består både av en svamp och av alger som är olika organismgrupper blir deras reproduktion komplicerad. Ibland är det bara svampen som förökar sig, ibland är det hela laven.

Bilden visar lunglav med apotheciser – de kastanjebruna prickarna. Det är sexuell reproduktion då enbart svampen förökar sig vilket sker med fruktkroppar som antingen sitter som en liten skål ovanför bålen som på bilden och då kallas apothecier, eller nedsänkt i bålen och då kallas perithecier.

Vid asexuell förökning kan laven sprida små paket med både svamp och alger, antingen med isidier som är små utskott på bålen, eller med soredier som ser mjöliga ut. Men svampen kan även sprida sig asexuellt utan algerna, och då kallas det pyknid.

Vi kommer fram till kanten av ett kärr där det står levande och döda granar. Ett dussin granar ligger döda på marken, draperade av olika hänglavar. Det här är riktigt typiskt för många skogar i Uppland efter att torrsommaren 2018 lett till att många granar dött.

– En art som tagit mycket stryk av att granarna dött i Uppland är ringlaven. Det är en hänglav [en form av busklav] som ser ut som blekgrön taggtråd. Den spricker upp ringformigt så att märgen blottas, förklarar Cajsa.

Det finns fler olika hänglavar som lever på gran. Här i Hocksboglupen hittar vi även garnlav som saknar ringlavens taggar och ringar. Garnlaven blir liksom ringlaven allt sällsyntare i skogarna. Det finns även grå tagellav här, en lav som liksom garnlav bara förgrenar sig likt y:n men som aldrig blir lika tjock i basen och så är den gråare i färgen. Men det finns även skägglav, som har samma färg som garnlav men som inte förgrenar sig likt y:n utan i stället har en stam som det kommer mindre utskott på.

När vi kommer fram till själva glupen börjar det regna lite samtidgt som en hackspett lockar från andra sidan. En glup är en väldigt speciell naturmiljö som har vatten tidigt på våren men som saknar ett synligt inlopp eller utlopp. Det skapar ett speciellt livsutrymme för både ädellövträd och lavar. Här finns det äldre levande askar, några stora almar som nyligen dött samt rejäla aspar.

– Det här är epicentrum för de sällsynta lavar som är knutna till ädellövträd. Nu står vi vid några riktigt grova askar och här finns det bland annat lunglav, säger Cajsa.

Lavar älskar de träd som skogsbruket hatar. Träd som är knotiga, lutande och fulla med håligheter skapar livsutrymme för många olika arter. Och här finns kanske den bästa naturvårdsarten av dem alla, nämligen lunglaven.

– Det är en stor bladlav som blir klargrön när den är blöt, och den är alldeles lagomt ovanlig. Den ställer höga krav på sin livsmiljö i form av kontinuitet och hög, jämn luftfuktighet och den är rödlistad som nära hotad. Men ibland när det är extra fint så kan man hitta små svarta svampar som växer på lunglavens bål och de heter lunglavsknapp, förklarar Cajsa.

I lavvärlden går det fortfarande att göra nya upptäckter. Det finns gott om sällsynta arter som få känner till eftersom de är svåra att artbestämma. Och som Cajsa förmedlat finns det även svampar som är parasiter på lavar. Vissa av dem är rödlistade och därför kan de bli viktiga naturvårdsarter.

– Håller man på med lite svårare lavar eller lavparasiter finns det hur mycket som helst att upptäcka, säger Cajsa.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

I det andra avsnittet om rewilding i Danmark berättar forskaren Skjold Søndergaard om hur våra artrika ängs- och naturbetesmarker – det som kallas gräsmarker – formades under hundratusentals år. Han berättar också varför dagens arter saknar elefanter.

Skjold Søndergaard är en doktorand på universitetet i Århus. Han presenterade sin forskning när naturvårdsintresserade svenskar och danskar samlades på Lolland i Danmark. Mycket av det Skjold arbetar med är att ta reda på hur forntida ekosystem kan ge oss bättre redskap för dagens naturvård. Det han för fram är att det varit riktigt stora växtätande däggdjur som levt av kärlväxter i Europa under miljontals år.

– Jag är bäst på botanik, men försöker även ha koll på andra organismgrupper. Det är viktigt för att kunna bedöma hur ekosystem fungerar. Min erfarenhet är att man kan hamna fel om man fokuserar för mycket på en enda organismgrupp, berättar Skjold.

Hälften av alla arter i Europa är knutna till jordbrukslandskapet, men arterna är betydligt äldre än jordbruket. Många arter uppstod för många miljoner år sedan, långt innan den moderna människan fanns. Hur såg landskapet ut där arterna uppstod och vilka ekologiska processer verkade då?

– För att förstå arterna runt oss måste vi förstå de ekosystem som de utvecklades i. Och de är många miljoner år gamla, förklarar Skjold.

Den klimatzon som södra Sverige befinner sig i nu fanns nere vid Alperna för 20 000 år sedan. Arterna som utgör ekosystemens levande byggstenar har flyttat sig över tid. För 120 000 år sedan kunde landskapet i Europa se ut som på bilden här, med öppna och halvöppna marker där bekanta arter som dovhjortar rörde sig, men även elefanter, uroxar och noshörningar.

Sett ur ett bredare tidsperspektiv så har det funnits elefanter i det vi idag kallar Polen under mycket lång tid. Att det inte finns elefanter i Polen nu är närmast att betrakta som ett undantag under ett ögonblick. Och Polen råkar vara det område där det gått att hitta pollen från tiden innan den senaste istiden. Troligen har samma arter funnits även i Sverige och i Danmark. Under samma tid fanns det bekanta arter som bäver och kornknarr, men även många vilda växter som vi idag kopplar till jordbruket.

– De arter som vi idag förknippar med jordbruket fanns här långt, långt tidigare innan någon hårig apa började fundera på att plöja jorden, eller hur? Men det här är ett nytt sätt att prata om arterna i våra gräsmarker, säger Skjold.

Den radikala danska idén är att de arter som vi kopplar till kulturlandskapet, lien och mulens marker, inte är det landskap som arterna utvecklades i en gång i tiden. Det var ett annat landskap. De här arterna kommer inte från jordbruket. De kommer från en slags natur som vi förlorat.

– Så poängen är att om du ser på ekosystemet ur ett vidare perspektiv så är många arter som finns i Sverige idag elefantarter. Det är upp till svenskarna om ni vill ha elefanter eller inte, men arterna kommer verkligen sakna dem, menar Skjold.

Mycket av insikten om varför elefanter och andra stora växtätande däggdjur har varit så viktiga för ekosystemet över evolutionär tid handlar om störning. Det är en grundpelare som fått allt större betydelse i modern ekologi. Störning kan vara en skogsbrand, eller ett insektsutbrott, men det kan också vara tramp och bete från växtätande djur. Störningen är det som gör att många arter kan existera i samma landskap. Utan störning blir naturen fattigare på arter. Mångfalden minskade antagligen när elefanterna försvann från Europa.

– Och det är vad elefanter gör hela dagarna, om det är någon som undrar. De påverkar vegetationen. De knuffar på träd tills de faller ner och kliar sig med dem bakom öronen, skojar Skjold men inte utan en allvarlig underton.

Skjold menar att vi måste låta de stora växtätarna komma tillbaka och störa naturen på rätt sätt för att mångfalden ska kunna frodas igen. Nu finns inte längre de elefantarter som tidigare levde i Europa kvar på planeten, men det finns fortfarande tåliga hästraser och uroxens domesticerade avkomma: nötboskap. Genom att låta dessa arter beta året runt uppstår nya spännande saker genom djurens störning. De gnager på träd om vintern och äter arter som de ratar på sommaren – björnbär och veketåg bland annat. Samtidigt måste de vara så få att det finns tillräckligt med bete för att föda dem under vintern. Det gör så att växterna får tid på sig att blomma och sätta frö under sommaren.

Det här är grunden i den nya danska naturvården. Kalla det rewilding om du vill.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.