Under en konferens i Göteborg diskuterades de riktigt stora frågorna för Sveriges natur. Nu kan du höra ett poddavsnitt inspelat inför publik under konferensen där Johan Eklöf, Rebecka le Moine, Sebastian Kirppu och Emil V. Nilsson bollar frågor om biologisk mångfald.

I det här avsnittet hör du Rebecka le Moine, Sebastian Kirppu, Johan Eklöf och Emil V. Nilsson prata om framtidens utmaningar för vår biologiska mångfald. Det spelades in i slutet av februari då gräddan av Sveriges naturvård möttes i Göteborg för att prata om framtidens levande landskap under en konferens arrangerad av företagen Enviroplanning och CSR Västsverige.

Samtidigt som naturen står inför många hot och allt fler arter är rödlistade så finns det även hopp i form av de lagar och konventioner som Sverige har förbundit sig till på olika sätt. Genom FN:s konvention om biologisk mångfald har Sverige förbundit sig att skydda 30 procent av naturen och genom EU:s naturrestaureringslag ska 20 procent av naturen restaureras – men hur går det ihop? Rebecka le Moine, talesperson för biologisk mångfald i Miljöpartiet, svarar:

– Det finns ingen lag som säger att vi ska skydda 30 procent, men i EU finns det en strategi där det står flera riktlinjer som visar var EU:s vision pekar mot. Där finns det också uttalat att kalavverkning bara ska ske i undantagsfall. Men strategin är inte bindande som naturrestaureringslagen är, förklarar Rebecka.

Ett problem i Sverige är att stora delar av skogslandskapet redan är kalavverkat. Det finns små rester kvar av oskyddade skogar som aldrig varit kalavverkade där det fortfarande finns naturvärden kvar. När media skriver om ”den högljudda skogsdebatten” är det alltså dessa få procent som är kvar i skogslandskapet som det handlar om.

– Det är ju så att vi inte ens har 30 procent riktig skog i Sverige, så vi måste restaurera för att komma upp i de här sifforna, förklarar skogsbiologen Sebastian Kirppu.

Det sitter runt hundra personer i publiken och skickar frågor till panelen. En av alla frågorna som Johan Eklöf läser upp handlar om hur vi – naturvården – vinner över skogsindustrin.

– Det handlar egentligen inte om att vinna, utan det handlar om att få dem att begripa något. Om vi kan få en gemensam nämnare i att obunden vetenskap kan vara vår väg in i framtiden så har vi nått långt. Då har båda parter vunnit. Jag hoppas att ju mer kunskap vi sprider till människor i allmänheten framför allt, men även till skogsbolag, så kanske vi har en chans. Det finns ett litet hopp i att den gamla generationen jägmästare är på väg ut och den nya är på väg in. Och den nya generationen har ett intresse för natur och miljö, så där ligger mitt hopp, säger Sebastian.

I debatten om skogen är det viktigt att skilja på vad pappersmassaindustrin har för intresse, och vad skogsbrukare har för intresse. Många skogsägare vill restaurera och skydda skog om de får ersättning för det – men regeringen har inte på långa vägar budgeterat tillräckligt med pengar för det.

– Skogsfrågan är konstig när det kommer till den politiska debatten. Enligt opinionsundersökningar så vill en stor majoritet, 80 procent av de tillfrågade, ha ett strikt skydd för våra naturskogar. 61 procent vill att vi ska ställa om till mer hänsynstagande metoder, men opinionens åsikt märks inte av i skogsdebatter i riksdagen, där Miljöpartiet och Vänsterpartiet i minoritet uttalar dessa mål, menar Rebecka.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

• Alla avsnitt av Naturpodden hos Natursidan

Svirrande tornseglare och ropande pärlugglor i all ära, men förlust av biologisk mångfald handlar om mycket mer än förlorade upplevelser. Det leder till ökande flyktingströmmar och konflikter och hotar även vår livsmedelsförsörjning. I det här avsnittet utvecklar Lena Tranvik hur situationen ser ut i Sverige.

Lena Tranvik är naturvårdsbiolog med en lång karriär bakom sig. Hon disputerade på hoppstjärtar och metallföroreningar, har jobbat på länsstyrelsen, som konsult, på Naturvårdsverket och nu senast som tillförordnad chef på SLU Artdatabanken innan hon gick i pension. Jag åkte hem till henne för att prata om brittiska regeringens nya rapport om de nationella säkerhetshoten från förlust av biologisk mångfald och ekosystemkollaps. Är situationen lika alarmerande i Sverige?

– Det är som att det tas mer på allvar eftersom det är brittiska motsvarigheten till myndigheten för samhällskydd och beredskap som släppt rappporten och inte naturvårdsmyndigheten. För det här är resultat som vi sett i väldigt många andra tidigare utredningar; globalt, på EU-nivå och nationellt. Men det är bra att det fått stort genomslag, menar Lena.

Vi människor är beroende av rent vatten, levande jordar med rätt struktur och näringsinnehåll för att kunna odla mat, men även att vädersystemen levererar lagom med nederbörd och värme. Trots att FN:s konvention om biologisk mångfald varnat för att dessa ekosystemtjänster ska kollapsa har den brittiska rapporten fått större genomslag, kanske för att de även betonar hur förlusterna förväntas leda till konflikter och flyktingströmmar – för att det blir platser på planeten som inte kommer att gå att leva på. Samma slutsatser drar IPBES, den främsta internationella organisationen för att ge underlag från forskning och traditionell kunskap till förvaltningen av biologisk mångfald, i sin företagsrapport och tankesmedjan World Economic Forum i sin senaste riskrapport.

– På kort sikt låg extrema väderfenomen högt upp på listan, men på lång sikt – alltså tio år – där är de fyra högsta riskerna kopplade till ekosystem, biologisk mångfald, vattenproduktion och väder. Den rapporten är ännu mer alarmerande i hur den lyfter att riskerna ökar för påverkan på vår möjlighet att bo på den här planeten. Förlusterna av biologisk mångfald kan alltså i högsta grad slå tillbaka mot oss själva, mot vår samhällsstruktur och vår ekonomi, förklarar Lena.

När det gäller Sverige så gör vi en uppföljning av vår natur vart sjätte år som sedan rapporteras till EU som en del av art- och habitatdirektivet. Rapporten visar att det fortfarande går bra för naturtyper knutna till fjäll, berg och grottor, men att det står illa till med de marina naturtyperna, och att det går riktigt dåligt för gräsmarker (där ängar och naturbetesmarker ingår).

Kan man säga att det betyder att vi förlorar biologisk mångfald i Sverige?

– Jag tycker det, för här bedöms det om vi har tillräckligt stora arealer, framtidsutsikter, spridningsmöjligheter och även hur det går för de arter som utmärker naturtyperna.

Däremot har våra ekosystem inte kollapsat än, vad det verkar. En kollaps innebär att ekosystemet inte kan leverera tjänster till människan på grund av en kraftig förlust av mångfald. Trots att levande skogsekosystem omvandlas till odlingar av tall och gran kommer de troligen att kunna leverera virke även i framtiden, om än i betydligt artfattigare ekosystem.

– En tydlig kollaps är Amazonas. Om man avverkar för mycket där kommer regnskogen inte att kunna återetableras, utan då blir det savann istället.

Men varför har inte myndigheterna reagerat i Sverige så att grundorsaken till den största förlusten av biologisk mångfald i landet – jord- och skogsbruket – ändrar sina brukningsmetoder?

– Det är en jättebra fråga. Vi biologer på myndigheter har tagit fram underlag som bygger på fakta, så mycket data som man använder för att göra de här bedömningarna av tillståndet i naturen, men politiken är för kortsiktig för att det här ska fungera, för man tar inte till sig den kunskapen utan ser det som ett särintresse, funderar Lena.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

• Alla avsnitt av Naturpodden hos Natursidan

Fågeldirektivet gäller för alla fågelarter, men ändå fortsätter Skogsstyrelsen att släppa igenom många avverkningsanmälningar utan granskning. I det här avsnittet utvecklar Jan Darpö, professor emeritus i miljörätt vid Uppsala universitet, hur EU-rätten påverkar lagarna i Sverige med tyngdpunkten på fåglar.

För att nysta i EU-rättens betydelse för svensk natur har jag stämt träff med Jan Darpö på Stadsbiblioteket i Uppsala. Han är pensionerad professor i miljörätt och menar att oviljan från våra regeringspolitiker att följa EU:s regelverk är påtagligt. Förra året kom ännu en dom, den estniska skogsdomen som kallas Voore-Mets, där domstolen förtydligar hur skogsbruket i Sverige bryter mot gällande lagstiftning i EU.

– Ja, den bekräftar en tidigare dom som kallas Skydda skogen, nämligen att skyddet av fåglar gäller alla fågelarter och avser ett avsiktligt dödande eller störande. Och då säger domstolen att handlingar som man vet, eller kan misstänka, kommer få en viss effekt, ska räknas som avsiktliga handlingar. Det ursprungliga målet handlade om en strand i Grekland som var skyddad eftersom havssköldpaddor brukade lägga ägg där. Där pekade domstolen på att myndigheterna inte hade ingripit på ljusstörningar från hotellen, diskotekmusik, mopedkörning på stranden, förklarar Jan.

Då innebär det att man var medveten om en fara för havssköldpaddorna som är skyddade av EU-rätten och därför var det avsiktligt. På samma sätt ska man tolka avverkning av skog som kan skada fåglar.

Ett exempel på hur sittande regering i Sverige agerar utan att följa EU-rätten är när de lät Naturvårdsverket anmäla 170 vargar som nytt referensvärde för gynnsam bevarandestatus för varg. EU-kommissionen undrade varför referensvärdet skulle sänkas när Sverige hade angivit det till 300 vargar tidigare år. Det fanns inte heller några nya vetenskapliga argument som skulle kunna rättfärdiga sänkningen.

– Jag tycker det är viktigt att peka på att vi de senaste åren har fått en obehaglig utveckling på det viset att politikerna går in och tycker till politiskt i rättsliga frågor, de vill styra politiskt över det som redan är reglerat. Man genomför regler i Sverige precis som om EU-rätten inte fanns, och sedan underkänner domstolarna den tillämpningen, säger Jan.

Licensjakten överklagades och stoppades, först i Förvaltningsrätten och senare i Kammarrätten – där domarna vilade på EU-rätten. Ett annat i raden av exempel på att politiken inte respekterar rättsstaten är när man pratar om att hindra föreningar att överklaga till domstol:

– Vi är med i EU och i EU gäller rättsskyddsprincipen. Det innebär att de som har intresse i en sak ska ha möjlighet att få en domstol att bedöma den saken. Därför kan inte en medlemsstat på eget bevåg hindra att ett ärende går upp i nationell domstol, konstaterar Jan.

EU har förordningar och direktiv för att säkerställa att naturen – i dess mångfald – överlever inom unionen. Regleringen bygger bland annat på den internationella Bernkonventionen (där även Norge ingår) och FN:s konvention om biologisk mångfald.

När man pratar om ”listade arter” så gäller det art- och habitatdirektivet, där ingår arter som åkergroda, lodjur och grön sköldmossa. I fågeldirektivet är däremot alla fåglar strikt skyddade, där finns inga listade arter. Det som kan förvirra är att Skogsstyrelsen har tagit fram det som kallas prioriterade fågelarter (”arter vars nationella bevarandestatus är sådan att särskilda bedömningar kan vara aktuella i samband med skogsbruksåtgärder”). De prioriterade arterna handlar om fåglar som kan vara hotade nationellt, de kan vara rödlistade enligt den internationella naturvårdsunionens kriterier, de kan ha minskat mycket nationellt eller regionalt. I Sveriges nationella tillämpning av fågeldirektivet, artskyddsförordningen, listas därför vissa fågelarter i bilaga 1.

– Alla fågelarter omfattas av fågeldirektivet och därför av det här strikta skyddet. Om man vet att det finns arter i det här området så måste man enligt EU-domen Skydda skogen utreda vilka arter som finns och vilken påverkan som kan komma av en viss avverkningsåtgärd. Och det här bekräftades i EU-domen Voore-Mets där man slår fast att avsiktlighetskriteriet ska gälla lika enligt Fågeldirektivet som man redan har slagit fast gäller för art- och habitatdirektivet.

Efter Skydda skogen-domen är det tydligt att det enligt EU-rätten krävs att myndigheten har koll på de arter som kan påverkas och också föreskriver de åtgärder som måste vidtas. I dagens skogsbruk släpps emellertid de flesta avverkningsanmälningar igenom helt utan granskning av en konsulent på Skogsstyrelsen. Tillsynssystemet täcker heller inte på ett effektivt sätt andra åtgärder med påverkan på fågelpopulationer, till exempel röjning, gallring, med mera. Problemet är att det inte finns någon vilja från politiken att ställa större krav, tvärtom. Varken regeringen eller Skogsstyrelsen, som lyder under Näringsdepartementet, verkar idag se det som sin uppgift att följa EU-rätten i praktiken. Från näringens sida bedyrar man att svenskt skogsbruk är hållbart, trots att mycket tyder på motsatsen och att tillsynssystemet inte fungerar. Och det finns väldigt liten vilja att göra något åt detta.

– Jag tror inte att det kommer att hända någonting om inte EU ingriper. Skogsbruket har en öppen väg in i de beslutsfattande korridorerna och från EU-kommissionens sida prioriterar man annat, konstaterar Jan.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

• Alla avsnitt av Naturpodden hos Natursidan

Engagemanget för naturen är stort i Sverige, men miljörörelsen står ofta vid sidan av de beslutande organen i samhället. Ulrika Karlsson har engagerat sig i Svenska Kyrkan för att förändra synen på skogen. Hon startade Himmel och Jord år 2021 och var ordförande fram till mars 2026.

För många i miljörörelsen har valet till Svenska kyrkan i september 2025 visat att det går att få frågor om skog och biologisk mångfald att bli valfrågor. Det har väckt ett hopp om att skog även kan bli en fråga i riksdagsvalet 2026. För att få veta mer pratade Emil med Ulrika Karlsson som har varit väldigt viktig i kyrkovalet.

– Jag kommer från miljörörelsen och har varit med i Naturskyddsföreningen i en evighet. Självklart är jag medlem i kyrkan och nu har vi världens största kris i mänsklighetens historia och kyrkan tar inte det på allvar. Det är katastrof, säger Ulrika.

För Ulrika började det med att hon gick med i De gröna i Svenska kyrkan 2019. Det är Miljöpartiets nomineringsgrupp (som kyrkopartierna kallas) inom kyrkan. Hon ville vara med och förändra kyrkans skogsbruk och driva det som en fråga inför kyrkovalet 2021. Svenska Kyrkan är demokratiskt styrd och samtidigt Sveriges femte största skogsägare, så Ulrika ville driva på så att kyrkans skogsbruk slutade med kalhyggesbruk och övergick till naturnära skogsbruk men även skyddade 30 procent av skogen. Efter ett tag kände hon att kopplingen till Miljöpartiet inte passade henne. Hon ville få med hela miljörörelsen in i kyrkopolitiken och bildade därför en nomineringsgrupp (”kyrkoparti”) som bara handlade om kyrkan och inte hade några kopplingar till något politiskt parti: Himmel och Jord.

– Bara ett halvår innan kyrkovalet i september startade jag Himmel och Jord och började samla in de 300 namnunderskrifter som behövdes för att vi skulle få ställa upp i kyrkomötet samt alla stift och församlingar i Sverige.

Starten för Himmel och Jord kunde inte ha blivit mer dramatisk. 13 april blev nomineringsgruppen godkänd tack vare att de samlat in 309 underskrifter och 15 april var sista dagen för att nominera kandidater till stiften. Trots tidsbristen lyckades Ulrika och hennes vänner få in 21 kandidater som ställde upp för Himmel och Jord i sex olika stift.

För Ulrika är det viktigt att ta ett helhetsgrepp på den hållbarhetskris som mänskligheten befinner sig i. Det är lätt att tro att biologisk mångfald bara handlar om arter, och att klimatet bara handlar om koldioxidhalten i luften – men problemen hänger ihop och är sammanvävda med mänsklighetens framtid:

– Jag blir alltid förvånad när folk delar upp det. Säger man klimat så måste man ha en viss biologisk mångfald, säger man klimaträttvisa så måste också skogen stå kvar för annars så skapar vi utsläpp, översvämningar och torka på andra ställen i världen, förklarar Ulrika.

Enligt Ulrika är det kristna budskapet tydligt: man ska värna skapelsen. Kyrkan har alltså redan en befäst moral kring de här frågorna, vilket gör konflikten runt skogen väldigt uppenbar. Det som saknades var engagerade i kyrkan som orkade driva miljöfrågor.

– Vi behövde få media att skriva om det här, men framför allt så behövde vi – som vill värna om miljön och skogen – finnas på de positioner i kyrkan där man faktiskt tar besluten. Det går inte att bara jobba vid sidan av, betonar Ulrika.

Det senaste kyrkovalet hölls i september 2025. Efter det har Himmel och Jord en kyrkomötesgrupp på sex personer (tidigare hade de ett mandat), men även andra nomineringsgrupper som värnade om skogarna gick framåt i valet. Nu fortsätter arbetet med att förändra Svenska kyrkans inställning till hållbarhet i allmänhet och skogen mer specifikt. En viktig del är att kunskap från själva skogsförvaltningen måste nå de som har politisk makt inom kyrkan. Det gäller inte minst när avverkningsanmälningar är överklagade.

– Det är därför väldigt viktigt att skogsgrupper och andra talar om hur det ser ut för politikerna. Vi får inte veta det annars. Jag tycker det är självklart att kyrkan inte ens ska göra avverkningsanmälningar som riskerar att hamna i domstol. Man ska vara bättre än att följa lagen, menar Ulrika.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

• Alla avsnitt av Naturpodden hos Natursidan

Hemma hos Sophia och Martin i östra Skåne har skillnaden mellan trädgård och natur suddats ut. Vilda växter får vandra in i rabatterna och ute på väggarna bygger ovanliga bin sina bon. Mycket av inspirationen kommer från den vilda naturen i omgivningen, inte minst den ovanliga naturtypen sandstäpp.

Sophia Callmer och Martin Stoltze har byggt upp en trädgård som rent estetiskt för tankarna till Medelhavet, men vars biologiska mångfald bygger på sandstäppen som finns helt naturligt runt knuten. Marken ligger strax norr om naturreservatet Drakamöllan som bland annat är känt för den säregna och ovanliga naturytpen som kallas sandstäpp. Tillsammans har de företaget Drakängen.

De har även hästar som betar delar av deras mark, men de får inte gå där på sommaren, och inne i själva trädgården härmar de hästarnas bete genom att klippa med gräsklippare som har uppsamlare sent på hösten eller tidigt på våren. Därför har de också fått en trädgård som är full av spännande naturupplevelser under sommaren.

– Det är viktigt för oss att trädgården hänger ihop med det som är lite längre bort. Vi har ingen skarp gräns mellan trädgården och omgivningen, förklarar Martin.

I både trädgården och omgivningarna trivs åkervädden, en korgblommig växt med himmelsblå blomkorgar där väddsandbiet kryper runt för att fylla pollenkorgarna på sina bakben med blålila pollenkorn. Och eftersom väddsandbiet trivs så bra så finns även dess ovanliga boparasit – väddgökbiet. Sophia och Martin har även stekelhotell av den lite ovanligare sorten. I något som ser ut som murbruk mellan tegelpannor har honor av humlepälsbi grävt ut bokammare som grenar ut i flera gångar och slutar med en kammare. Senare samlar honan pollen och nektar i kammaren innan hon lägger ett ägg där. Vid öppningen till bokammaren bildas ett rör som ser ut som en skorsten, men de regnar bort på vintern.

– Man trodde att humlepälsbiet var helt utdött från Sverige, men sedan hittade man det vids några hus här nere vid kusten i Skåne. De bygger bon i lera, och i gamla hus har de byggt bon i obränt lertegel som består av tre delar sand och en del lera som man tagit från backen och blandat ihop. I Sverige kan humlepälsbiet ha varit helt och hållet knutet till människans boplatser, funderar Martin.

Att tänka på biologisk mångfald när det gäller trädgårdar har blivit allt vanligare. Idag finns det ett utbud som går så mycket längre än till fågelholkar – gräsmattor görs om till ängar, sandhögar och stekelhotell skapas för vilda bin och dammar grävs för groddjur och trollsländor. Men samtidigt går det dåligt för naturen i Sverige, allt fler arter har blivit rödlistade. Kan vi rädda den biologiska mångfalden genom att förändra våra trädgårdar?

– Jag tror inte att vi kan rädda den med trädgårdar, men att man med sin trädgård kan öka förståelsen för biologisk mångfald. För jag tror att det är viktigt att fler har kontakt med naturen i sin vardag, och det kan man verkligen ha i sin trädgård, menar Sophia.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

• Alla avsnitt av Naturpodden hos Natursidan

Få skulle hävda att Socialdemokraterna varit kända för sin naturpolitik, men med Annie Ross har det blivit ändring på det. Som nyvald ordförande för Reformisterna lyfter hon naturrestaureringslagen och skogsfrågor på ett sätt som väcker hopp om förändring efter riksdagsvalet i höst.

Idag är naturfrågor i allra högsta grad politiskt sprängstoff. Att värna om livets mångfald i form av artrika skogar – från varglav till lodjur – gör att man står för något helt annat än sittande regeringen. Samtidigt har det idag största oppositionspartiet, Socialdemokraterna, länge varit för ett industriellt utnyttjande av både skog och jordbruksmark – inte alls olikt Tidöpartierna. Därför är det extra hoppfullt att den socialdemokratiska föreningen Reformisterna och deras nyvalda ordförande Annie Ross lyfter fram ett hållbart skogsbruk och klimatpolitik som några av deras viktigaste punkter för att reformera politiken inför riksdagsvalet.

– För mig är relationen till naturen något väldigt kärt och nästan heligt, och väldigt nära förknippat med min relation till min familj, förklarar Annie Ross som är uppvuxen i Motala och har sin släkt på västra Östergötlands landsbygd.

Dagens industripolitik med evig ekonomisk tillväxt som mål är ett hot mot vårt gemensamma naturarv. Samtidigt så driver sittande regering frågor om jord- och skogsbruk som om Sveriges natur helt saknar värden i sig, trots de lagar som Sverige måste följa på EU-nivå. Det här vänder sig Annie Ross mot.

– Naturen är något som är djupt värt att bevara, men det finns också otroligt mycket känslor kring naturen, och känslor är något som man inom politiken kan profitera på och skapa konflikt kring. Men de som hör av sig mest till mig när det gäller naturfrågor är vita män i åldern 50-60 år som bor på landsbygden. Det är inte massa södermalmstjejer utan ”Leif från Avesta”, förklarar Annie.

Hos engagerade skogsägare finns en tydlig medvetenhet om att vi befinner oss mitt i en klimatkris och att ett nytt skogsbruk behövs. Tyvärr befinner sig den politiska diskussionen inte där.

– I politiken försöker man framställa det som att vi har en kris kring äganderätten, att EU-lagstiftning som inte ens börjat genomföras skulle vara det stora hotet – det är ju helt enkelt inte sant. Utan det handlar om att man inte vågat – eller velat – ställa om och ta in ny kunskap när det gäller klimatnyttan och krisen i naturen, betonar Annie.

Att skydda mer skog och lägga om till ett naturnära skogsbruk blev en viktig fråga för många väljare i kyrkovalet förra året. Frågan är om inte skogsdebatten förändrats så mycket att natur- och klimatkrisen i skogen inte längre går att avfärda. Kalhyggesbrukets tid som bärnade idé för skogsbruk i Sverige har redan fallit.

– Tyvärr så har det tagit alldeles för lång tid innan någon i politiken har vågat säga det. Det här är vårt största ekosystem, hur vi lever och brukar skogen har en jättestor påverkan på hela vårt samhälle, inte minst landsbygden. Nu finns det en chans för ett helt annat skogsbruk efter valet så därför är det jätteviktigt att alla miljöengagerade går man ur huse under den här valrörelsen och ser den här chansen som faktiskt finns, uppmanar Annie.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

• Alla avsnitt av Naturpodden hos Natursidan

Regeringen har fått länsstyrelserna att genomdriva en jakt på drygt tio procent av lodjursstammen i Sverige. Naturskyddsföreningen har överklagat jakten som nu är stoppad medan ärendet utreds i rätten.

Just nu är den planerade licensjakt på 106 lodjur som länsstyrelserna planerat runt om i Sverige satt på paus. Naturskyddsföreningen och Svenska Rovdjursföreningen har överklagat länsstyrelsernas beslut och just nu ligger frågan uppe i Kammarrätten i Sundsvall. Grunden i överklagan är att jakten skulle strida mot art- och habitatdirektivet, och det liknar därmed licensjakten på varg som stoppades av Kammarrätten i slutet av januari.

– Där stoppade Förvaltningsrätten jakten tillfälligt [inhibition] i avvaktan på prövning, och sedan biföll de våra överklaganden. Så där fick vi rätt redan i första instans. För lodjuren har det gått vidare till nästa nivå, förklarar Rebecca Nordenstam som är miljöjurist på Naturskyddsföreningen.

I art- och habitatdirektivet är det artikel 12 som ger ett skydd för dessa arter och artikel 16 som ger vissa möjligheter till restriktiva undantag från skyddet. Det här är genomfört i svensk rätt i jaktlagen och i jaktförordningen, och i den senare regleras när man kan ge undantag till det strikta skyddet som de här arterna har.

– Och då krävs det att arten måste ha uppnått gynnsam bevarandestatus och att jakten inte riskerar att försämra statusen, förtydligar Rebecca.

Skillnaden med vargen är att den klassades ner i somras av EU. Den hade ett strikt skydd men nu har den bara ett skydd. Kravet på att den ska ha gynnsam bevarandestatus ligger dock kvar. Förvaltning i form av jakt får inte ske om arten inte har gynnsam bevarandestatus. När Naturskyddsföreningen överklagade licensjakten på varg var det ett viktigt argument.

– Regeringen hade bestämt att lägsta nivån [referensvärdet] skulle vara 170 vargar vilket är alldeles för lågt för att klara gynnsam bevarandestatus. Då kan man inte bedriva någon jakt trots den här nerklassningen, vilket domstolarna även höll med om, förklarar Rebecca.

De faktorer som påverkar den naturliga utbredningen och antalet individer av arten inom territoriet (landet) påverkar bevarandestatusen. Inom EU benämns den som gynnsam, ogynnsam eller dålig.

För en art anses bevarandestatusen gynnsam när den lång sikt kommer att förbli en livskraftig del av sin livsmiljö, och artens naturliga utbredningsområde varken minskar eller sannolikt kommer att minska inom en överskådlig framtid, och det finns en tillräckligt stor livsmiljö för att artens populationer ska bibehållas på lång sikt.

EU-kommissionen har definierat att referensvärdet, den minsta populationsstorlek som behövs för att uppnå gynnsam bevarandestatus (utöver gynnsam utbredning och livsmiljö), förutsätter långsiktig livskraft (”long-term viability of the species”). Enligt uträkningar av Naturvårdsverkets experten borde detta teoretiska värde sättas till mer än 1 800 (1 821) individer – men regeringen har rapporterat ett värde på 870 individer. I podden förklarar Rebecca varför det kan bero på ett missförstånd.

Lodjuret har fortfarande ett strikt skydd. Då är huvudregeln att medlemsstaterna ska göra allt vad de kan för att bevara den här arten. Men lodjurspopulationen i Sverige och Norge är isolerad från Finland och består i stort sett enbart av individer som härstammar från knappt hundra lodjur som överlevde utrotningskampanjen som bedrevs på arten fram till år 1928.

– Att bevilja en årlig beståndsbegränsande jakt är ett undantag som verkligen kan ifrågasättas med stöd av EU-rätten, betonar Rebecca Nordenstam.

Dessutom så kan man ifrågasätta det referensvärde som Sverige rapporterar till EU för lodjuren. För när Sverige gick med i EU skulle vi ha rapporterat hur många individer av de olika strikt skyddade arterna vi har. Då får man ett åtagande att bevara de här arterna och se till att det inte försämras. Kanske var det så att Artdatabanken rapporterade 1700 lodjur, men att siffran ”1” på något sätt föll bort. Någon logisk förklaring till skillnaden finns åtminstone inte.

– Den närmaste inventeringsrapporten vi hittade var från år 1998 och då fanns det 1900 lodjur i Sverige, men den siffra som rapporterades in för EU-inträdet år 1995 var bara 700, förklarar Rebecca.

Inavel är när nära släktingar parar sig med varandra. Vid inavel får fler individer samma genvarianter
jämfört med när det inte är inavel. För arter som sällan korsar sig mellan nära släktingar – vilket är det vanligaste under naturliga förutsättningar hos de flesta organismer – är inavel skadligt, och skadlig inavel kallas inavelsdepression.

Hos människor är det ovanligt med inavel, vi tycker det vore märkligt om kusiner skulle få barn med varandra. Skandinaviska vargstammen är däremot så nära släkt att det är som att syskon parar sig med varandra. Men om vargarna ges möjlighet parar de sig inte med nära släktingar.

I den skandinaviska vargstammen finns inavelsdepression. Som exempel kan nämnas att parbildningar mellan nära släktingar får färre valpar och så förekommer kryptorkism, där en eller två pungkulor inte förflyttar sig ner till pungen under utvecklingen, som hos hundar kopplats till inavel.

Genetisk variation handlar om hur många varianter av olika gener som finns i en population. Det var nära att lodjuret utrotades i Skandinavien för hundra år sedan och mindre än hundra individer överlevde utrotningskampanjen. Sedan fridlysningen 1928 har de blivit fler. År 1998, tre år efter EU-inträdet, fanns det ungefär 2000 lodjur i Sverige. I princip alla härstammar från de få överlevarna, för det är ovanligt att lodjur vandrar in från Finland. Det betyder att majoriteten av den genetiska variation som finns hos skandinaviska lodjur är samma som fanns hos de färre än hundra lodjur som fanns här för hundra år sedan.

Och genetisk variation är det som evolution bygger på. Ju mindre genetisk variation, desto mindre förmåga har en population att anpassa sig till en föränderlig miljö eller nya sjukdomar. Läs mer om genetisk variation här.

Sent på kvällen den 11 mars skickade Rebecca in kompletterande uppgifter till kammarrätten. Det återstår att se om domstolen väljer att pröva ärendet mot EU-rätten. Om så inte blir fallet kommer licensjakten att genomföras.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

• Alla avsnitt av Naturpodden hos Natursidan

Människans storskaliga påverkan på landskapet har lett till nödåtgärder. I Båtfors naturreservat finns de nationellt utrotningshotade arterna bredbandad ekbarkbock och vitryggig hackspett. De hoppas länsstyrelsen kunna rädda genom att röja fram de gamla ekar och ringbarka aspar som växer längs Dalälvens strand.

På Dalälvens stränder hade eken sin nordliga utpost under hundratals år, och den solvarma barken lockade till sig skalbaggar som bredbandad ekbarkbock. Den idag akut hotade vitryggiga hackspetten hittade skalbaggslarver på ekarnas grenar. På våren svämmade älven över. Betande boskap gick på öarna på sommarhalvåret och strandängarna slogs med lie. Men vattenkraften tämjde landskapet. Kraftverket Untra stod färdigt redan 1918 och hindrar än idag vattnets naturliga variation i området. Regleringen av Dalälven och avsaknaden av betande djur samt slåtter gör att granen sprider sig. Ekarna dör i mörker, och nu kämpar länsstyrelsen och deras samarbetspartners med att få bort granar och aspar som skuggar de urgamla träden.

– Här i området har vi flera hundra år gamla ekar. På grund av vattenkraften och att stränderna inte hävdas så växer markerna igen. Det är ett gammalt kulturlandskap som påverkats av älvens översvämningar, så vi utför nödåtgärder för att rädda ekarna. Här har vi också bredbandad ekbarkbock, berättar Fredrik Söderman på Länsstyrelsen i Uppsala län.

Tidigare fanns den bredbandade ekbarkbocken i stora delar av östra Sverige upp till Dalälven. Den är rödlistad som starkt hotad (EN) eftersom det saknas större områden med gamla ekar, men även på grund av att de ekar som fortfarande finns skuggas av igenväxning. Här finns även den akut hotade (CR) vitryggiga hackspetten som ironiskt nog lever på skalbaggslarver på lövträd. Ibland kan nog några larver av bredbandad ekbarkbock slinka ner.

– Vi försöker knyta ihop områden med ekar så att den bredbandade ekbarkbocken kan sprida sig i hela området. Den dog ut här 1988 och sedan har vi planterat ut den för tio år sedan. Och åtgärderna som vi gör för ekarna, som att ringbarka asp, gynnar även den vitryggiga hackspetten, berättar Fredrik Söderman.

Tore Dahlberg och Louise Almér är två av de personer som utfört naturvårdsinsatserna här i Båtfors. De jobbar som naturvårdskonsulter på Naturföretaget.

– Vi var där i mer än två månader och under den tiden varierade vattenytan mer än en meter. Ibland har man fått ro för allt vad man har i väldigt strömt vatten, ibland har vi fått släpa båten över vatten som blivit för grunt för att ro över, berättar Tore Dahlberg.

– Det har varit ett väldigt äventyrligt arbete, fortsätter Louise Almér. För att nå vissa ställen var vi tvungen att ha två båtar. Det gick inte att veta vad vi kunde vänta oss från timme till timme när det gällde vattnet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

• Alla avsnitt av Naturpodden hos Natursidan

Med flera böcker i bagaget och en frisk fläkt i Filosofiska rummet har Jonna Bornemark blivit något så ovanligt som en folkkär filosof. Emil åkte till Södertörns högskola för att få höra hennes syn på varför mänsklighetens relation till naturen är på väg åt helt fel håll.

Jonna Bornemark är en filosof som sticker ut i Sverige. Hon har simmat med mörtarna vid sjön nära sommarhuset för att skapa en relation med varelser som många annars bara ser när de fastnat på kroken. Hon var också försökt hitta sätt som visar när hennes häst vill rida, och när hon vill att Jonna ska hoppa av. Det här är hennes sätt att på ett rent praktiskt plan försöka närma sig det andra levande som en subjektiv, kännande varelse – en radikal tanke utifrån den västerländska idétraditionen. Emil åkte till Södertörns högskola för att djupdyka i hennes tankar om vår relation med naturen.

– Det började faktiskt med att jag blev gravid. Då började jag inse att jag var en kropp. Jag har haft nära relationer med djur hela mitt liv, men ibland tänkte jag att jag inte skulle blanda in det i mina akademiska utflykter. Men det gick inte, jag behövde använda alla erfarenheter från andra levande kroppar och min egen. Så mitt filosofiska upptäckande är också personligt, förklarar Jonna.

Jonna Bornemark har undersökt världen genom att simma med mörtar och försöka förstå hästars vilja, något som hon skriver om i boken Det levande (2025). Man skulle kunna säga att det är ett rejält avsteg från västerlandets mekanistiska tanketradition där fiskar och hästar reduceras till en slags mekanisk varelse. Jonna menar att mycket av det här tankesättet har sin grund i filosofen René Descartes och hans radikala uppdelning mellan materia och medvetande. För Descartes menade att bara människor hade medvetande (res cogitans, latin för ”tänkande substans”). Andra djur var som maskiner bestående av enbart material (res extensa, latin för ”utsträckt substans”).

– Med den idén blir det levande väldigt dött och avförtrollat i teorin, men det var inte vad jag upplevde i praktiken. Jag undrar om inte den här kalla relationen till andra levande varelser och universum som sådant har gjort det möjligt för oss att överutnyttja planeten på det sätt som vi gör. För jag insåg att vår relation till den övriga naturen är djupt problematisk och på väg åt helt fel håll, säger Jonna.

Världen är levande, ett system som fungerar bortanför människan men som vi ändå är en del av. De senaste århundraden har vi människor (förgäves) försökt frigöra oss från det andra levande, dels genom industrialiseringen, men också genom uppfinningar som det elektriska ljuset – som gör att vi inte behöver följa solens rörelser längre. Vi är dopade med fossila bränslen som gör att vi kan röra oss snabbare än någon annan art. Samtidigt har de flesta människor ingen aning om var maten de äter kommer ifrån. Jonna målar upp en liknelse för att illustrera hur hon tänker:

– Det är som att människan lever i gigantiska kryssningsfartyg, som vi bygger högre och högre, allt längre bort från vattenytan där livet sker. Allt som vi behöver kommer flödande till oss där uppe på tionde våningen. Det vi inte ser är att vi är på väg rakt mot en ö byggd av sopor.

Vi är vana vid att vårt materiella välstånd målas upp som en framgångshistoria. Och visst finns det vinster – spädbarnsdödligheten är väldigt låg och de medicinska framstegen är imponerande. Men det har haft ett pris. Det vi tappar är bland annat förståelsen för våra egna kroppar. En av våra vanligaste folksjukdomar är stress.

– Det är inte så konstigt med tanke på hur vi har dragit upp tempot, men vi är jäkligt dåliga på att lyssna på våra egna kroppar. För de är bara ren utsträckning som är till för mig, men vad jag själv är vet jag inte riktigt, för när jag stänger av skärmarna och sitter där tyst i ett rum blir det obehagligt, funderar Jonna.

Men det är faktiskt så att den planet som vi bor på drar oss till sig i varje ögonblick. Våra kroppar hör hit. Vi har förmågan att vara en del av fungerande ekosystem, det finns fortfarande människor på jorden som lever på ett hållbart sätt. Jonna själv har försökt närma sig naturen på okonventionella sätt, som genom att simma bland mörtar och lära sig läsa hästars signaler. I sin kommande bok De undanträngda försöker hon även bredda synen på vad det är att vara människa.

– Jag tror att det finns en utspridd längtan bland många människor att få vara en del av fungerande system snarare än en liten separat atomär och autonom individ som ska fullfölja sina egna projekt i någon sorts platonsk idévärld, avslutar Jonna.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

• Alla avsnitt av Naturpodden hos Natursidan

Emil har pratat med Karolin Ohlsson som tävlar i orientering för svenska landslaget, men hon är också KBT-terapeut och silversmed. Så när Svenska Orienteringsförbundet lanserade kampanjen ”skärm mot skärm” för att få fler att lämna mobilen och ge sig ut i naturen blev hon en viktig förebild.

För elitidrottaren Karolin Ohlsson är det viktigt att prestera maximalt, även när kroppen kanske vill något annat. Hon måste ge sig ut och träna även om det är mörkt och kallt. För oss vanliga dödliga kan så enkla saker som soffan och mobilen göra att vi inte tar oss ut i naturen, trots att vi egentligen vill.

– Även fast jag är elitidrottare så tycker jag att det är supernice att sitta i soffan, men det gäller att ta det första steget. När jag sedan väl är ute så ser jag hur fint det är med rimfrosten på träden, snöflingor i luften och solen i ansiktet. Då öppnar det sinnena, kroppen känns bra och ger så mycket mer än soffan, förklarar Karolin.

Bakgrunden till initiativet ”skärm mot skärm” är en Novus-undersökning, som pekar på att sex av tio svenskar anser att de spenderar för mycket tid framför skärm, och där nio av tio tror att mer tid utomhus skulle påverka deras mentala hälsa positivt. Så vad är Karolin Ohlssons bästa tips för att mota soffan och skärmen?

– För det första ska man göra tiden för förberedelser så kort som möjligt. Lägg fram utekläderna redan dagen innan. På morgonen dricker jag mitt kaffe och ger mig ut direkt, så att jag inte hinner tänka. Sedan är det bra att göra saker ihop med andra, ring en kompis och bestäm när ni ska ge er ut på promenad. Men bara att komma ut på en promenad på lunchen för att få lite solljus kan vara motiv nog så här års, säger Karolin.

Men den stora svårigheten handlar kanske inte om hur vi vuxna ska lyckas lägga undan mobilen. Många unga har växt upp tillsammans med mobiltelefonerna och har mycket av sitt sociala liv via olika appar. Hur skulle man kunna bryta barnens mobilberoende utan att fjärma dem från sina kompisar?

– Jag tror verkligen på att uppmana dom att göra saker tillsammans som inte är genom skärm. En sak är att spela ett sällskapsspel tillsammans, utan skärmar. Men det kan också vara att uppmana dem att umgås med sina kompisar genom en gemensam fysisk aktivitet. Det som sker genom mobilskärmarna ger inte samma känsla, menar Karolin.

Varje person måste nog fundera på om man kan ha med sig mobilen ut i naturen som ett redskap, eller om man måste lämna den hemma för att den annars tar för mycket uppmärksamhet. Karolin tycker om att ta bilder i naturen, medan hennes sambo har en annan inställning.

– Han har inga sociala medier överhuvudtaget och brukar uppmana mig att vara här och nu, att lägga bort telefonen. Ibland glömmer man att uppleva det som är för att man vill ta ”den perfekta bilden”, men då kan man missa att vara i nuet när det händer. Samtidigt kan jag uppskatta att gå tillbaka till gamla bilder. Så det kanske räcker att ta två bilder och vara nöjd med det, jag kanske inte måste ta tjugo bilder på samma sak, funderar Karolin.

Och det är nog något som många av oss kan tänka på. Det är den verkliga upplevelsen av naturen som är det viktigaste, inte vårt digitala avtryck från platsen.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

• Alla avsnitt av Naturpodden hos Natursidan