Att räkna en liten orkidé på ett kärr utgör grunden för rapportering till EU och vår egna rödlista. Sebastian Sundberg på SLU Artdatabanken tar med Emil ut på ett gungfly för att räkna gulyxne som hotas av igenväxning och klimatförändringar.

Sebastian Sundberg är växtekolog och jobbar som kärlväxtansvarig på Artdatabanken. Han bjuder med mig ut till Vissjön i Uppland för att leta efter gulyxne på något så ovanligt som en lokal i inlandet, men det gör han på sin fritid som floraväktare. För det är floraväktarna som utför majoriteten av de inventeringar som Sverige sedan ska meddela EU, så kallad artikel-17 rapportering.

Gulyxne är både rödlistad som sårbar (VU) och listad i EU:s art- och habitatdirektiv. I Sverige finns mer än en tredjedel av alla gulyxne i EU och Storbritannien, viket gör den till något av en ansvarsart för oss.

Vi vandrar ut i kärret från väster. Det gungar under varje steg och Sebastian hittar gott om sumpäggsvamp, en röksvamp som växer på mosstuvor i kalkrika kärr. Efter en hel del sökande hittar vi den första plantan av gulyxne. Den är verkligen pytteliten, med två tunglika blad som sticker upp ur marken och en liten blomställning i mitten. På just den här lokalen har det rapporterats 68 plantor av Mikael Löfroth år 1992. Det kan vi läsa på den app som floraväktare använder.

– I mina arbetsuppgifter ingår det att hantera rödlistan för kärlväxter och EU-rapporteringen av arter som är listade i EU:s art- och habitatdirektiv. Och i och med att vi är här och letar efter gulyxne så slår vi två flugor i en smäll, säger Sebastian som trivs som fisken i vattnet.

Ju mer man letar, desto mer hittar man. Den principen gäller för gulyxne där runt 50 lokaler är nyupptäckta bara i Uppland, men det betyder inte att arten ökar i Sverige. De nya lokalerna har hittats där ingen annan har letat tidigare. I själva verket har arten försvunnit från flera platser i södra Sverige, och senast arten rapporterades här från Vissjön var 2012 och då upptäcktes bara fem plantor.

– I Norduppland finns det flest lokaler av gulyxne i hela landet, ungefär tre fjärdedelar av Sveriges alla lokaler. Men den mest individrika lokalen finns i Gävleborg som innehåller drygt 80 procent av alla plantor av gulyxne i hela Sverige. Vi vet samtidigt att Sveriges näst största lokal på Gotland med 10-20 000 plantor dog ut och även i Skåne har växtplatser dött ut. Det påverkar bedömningarna för den kommande rödlistan, säger Sebastian.

Efter att vi letat runt på kärret i flera timmar kan vi tillslut summera våra fynd. Det är totalt 160 plantor som vi hittat, varav 49 var överblommade. De andra har inte blommat i år. Så många plantor har ingen räknat på den här lokalen tidigare.

– Det är skitkul! Jag var glad bara av att vi kunde återfinna arten härute. Jag har ju varit här tidigare, för 18 år sedan, och då fick inte jag intrycket av att det skulle ha funnits så mycket då inte, konstaterar Sebastian.

Och med det har det blivit dags för oss att ta oss ut från kärret och återvända hem. Sebastian kommer att mata in våra fynd i Artportalen så att de kan utgöra en grund i den nya rödlistan soom kommer snart. Där verkar gulyxnen fortfarande bli klassad som sårbar (VU). Igenväxning och klimatförändring är två faktorer som gör att arten fortfarande riskerar att utrotas från landet i framtiden.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Att odla egen mat och handla lokalt producerade råvaror är en viktig del i det Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren ser som ett mer hållbart samhälle. Till skillnad från dagens sätt att använda naturen som en gruva.

Man skulle kunna kalla Ann-Helen von Meyer och Gunnar Rundgren för intellektuella gröna vågare. Hon är född i Tyskland men uppvuxen i Värmland och har jobbat som journalist i stora delar av sitt liv. Han hoppade av gymnasiet som 19-åring för att bli självförsörjande i Värmland, har arbetat med ekologisk odling i över 40 år och var en av grundarna till KRAV-certifieringen.

Nu bor de tillsammans på en liten gård i Uppland där de odlar grönsaker och har kor. Men de har också skrivit böcker som handlar om människans förhållande till maten och naturen. Så jag åkte ut till deras gård för att få en bättre bild av vad de vill. Det jag mötte var ett väldigt trevligt par som verkar lägga all sin vakna tid på att bedriva ett hållbart småjordbruk.

– Det finns ju så många olika sätt att prata om naturen på, men det vi velat bidra med är att sätta det dagliga brukandet som ett verktyg för att umgås och sköta naturen, snarare än att se jord- och skogsbruket som en naturfientlig aktivitetet som inte är natur. För det motiverar en produktionsinriktning som inte bryr sig om naturen, förklarar Gunnar Rundgren när vi satt oss ner runt köksbordet.

Samtidigt bär de på en anarkistisk ådra där de gärna betonar att relationen till platsen är avgörande för ett hållbart brukande, inte ägandet i sig. De vill inte se fler lagar och regleringar ovanifrån, utan ett annat perspektiv på brukandet av naturen underifrån.

– Det har ju funnits strömningar som går ut på att det bästa som människan kan göra för naturen är att isolera sig i staden. Att dra sig undan från det levande, åka till Mars eller ladda upp våra hjärnor på en dator så att våra kroppar inte finns där och gör skada. Vi tycker att det synsättet är bedrägligt för att det gör att vi inte tar ansvar för vårt avtryck. Vi måste ta mer ansvar. Idag använder vi naturen som en gruva, säger Ann-Helen Meyer von Bremen bestämt.

De menar även att vi måste förstå att dagens ekonomiska välstånd bygger på den här gruvdriften. Att vi bara tar från naturen utan att ge tillbaka. Men de menar ändå att vi kan få betydligt bättre liv som människor genom att leva enklare. Och de lever som de lär på sin gård där de odlar grönsaker och föder upp dikor och sedan säljer de maten lokalt i REKO-ringar. Runt gården blir markerna allt mer halvöppna i takt med att mer naturbetesmark restaureras.

– Vi är ju någon sorts nyckelart i naturen, vi gör ett enormt stort avtryck och styr och ställer. Det behöver inte vara negativt, men det faktum att vi är så många samtidigt som vi förbrukar så mycket resurser gör att vi tar för mycket plats. Då finns det bara två vägar – antingen måste vi vara radikalt mycket färre eller så förbrukar vi radikalt mycket mindre, säger Gunnar Rundgren.

Varje gång man pratar om de här frågorna kommer det invändningar om att ”vi kan inte gå tillbaka till så som det var förr”, menar Ann-Helen. Samtidigt var det traditionella jordbruket väldigt bra på att utgå från de förutsättningar som platsen hade, helt utan förädlat utsäde, konstgödsel eller diesel. Det är sjävklart att dagens jord- och skogsbruk är ohållbart. Det funkar bara inte.

– Förr, då var det alltid hemskt hela tiden, skrattar Ann-Helen och fortsätter:

– Men ganska många håller med om att det vi har nu inte är så bra det heller.

De flesta som tänker efter inser att ett annat sätt att bruka naturen än det exploaterande, ”gruvan” som Ann-Helen kallar det, nog inte blir ett paradis det heller. Men det skulle kunna bli bättre än hur vi lever idag. För Ann-Helen och Gunnar så handlar det mycket om att samarbeta med människorna som bor i området för att vårda och leva av den natur som finns där. Och de lever så hållbart de bara kan, genom att minimera det som behöver köpas in till gården. Hö till korna kommer från vallarna som slås i juli. De odlar sina grönsaker i gödsel från korna. Kanske är det bara något som man kan göra om man även kan jobba vid sidan av som författare och journalist. Kanske är det något som fler borde prova på.

Jag får egentligen inga svar idag heller, men jag får desto fler frågor och funderar på om jag själv inte kunde försöka handla mer lokalt odlad mat.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Martin Emtenäs var programledare för Mitt i naturen i tio år. Men efter att ha upprepat ungefär samma budskap i 200 avsnitt kände han att det behövdes en ny berättelse. Idag vill han få människor att ”kliva ur sina kulisser”.

Jag och Martin Emtenäs sitter ute på Femörehuvud utanför Oxelösund och tittar ut över horisonten där havet möter himlen, det är en värld av blått. Det är inte långt ifrån där Martin växte upp. Strax norr om oss ligger dessutom SSAB:s enorma industrikomplex fullt av asfalt och betong. I havsviken utanför finns en ö med en liten skarvkoloni som upprör en del, berättar Martin.

Under många år har Martin försökt få fler att förstå hur illa ställt det är med den biologiska mångfalden. Han skrev Naturskyddsföreningens årsbok 2022 som heter ”Tusen och 1 art”. Den handlar om åtta djur i Sveriges natur och hur förvandlingen av skogarna, ängarna, haven och älvarna förändrat deras möjlighet att existera. På senare tid har han blivit allt mer existentiell när frågor om ekosystemkollaps, det sjätte massutdöendet, eller huruvida människan som art kommer att klara kriserna, blir svårare att blunda för. Men den aspekten tycker han ofta saknas.

– Mitt i naturens mål var att lyfta fram fascinationen för naturen, med fokus framför allt på djur och kärleken till allt som lever omkring oss. Mottot var att man måste veta saker om naturen för att vilja värna den, men problemen som människor ställer till med fick inte så stor plats, förklarar Martin.

Den goda bakomliggande tanken var att genom att bygga upp en nyfikenhet, entusiasm och kärlek till olika djur så kan man i nästa steg tänka sig att folk kommer att vilja rädda det som är hotat. Men för Martin blev det tillslut svårt att hålla skenet uppe.

– Jag höll ju på i tio år. Det blev så uppenbart att vart vi än åkte, vilken art vi än tittade på, så blev det mer och mer att ”det här är så härligt, fascinerande och fantastiskt, men just nu går det dåligt för den här arten på grund av…” följt av något som vi människor har gjort. Och när man sagt det över 200 gånger så blir det en stor, stark känsla av att vi borde dra tonen åt ett allvarligare håll, förklarar han.

För det behövdes en annan form än klassiska naturprogram på teve. Något år efter att Martin slutat som programledare för Mitt i naturen skrev han två föreställningar till Riksteatern som han framförde tillsammans med musikern Stefan Sundström.

– Den första hette ”Vi som bor här” och den var rätt så mörk i botten. Sedan skrev jag den peppiga uppföljaren ”Domedagen, en trallvänlig talkshow” som var ännu mörkare. Och det skumma är att det går ju inte att göra en sådan föreställning längre. För nu är det så pass mörkt att man måste prata om problemen på ett annat sätt.

Då fanns det fortfarande hopp som gjorde att man kunde sätta upp en föreställning som hette ”Domedagen”. Men debatten kring skarvkolonin utanför SSAB:s industriområde utanför Oxelösund visar på hur majoriteten av samhället har svårt att fokusera på de existentiella kriser vi står inför.

– Vi måste kliva ur all nonsens som vi människor håller på med i samhället. Det är ju en masspsykos sett ur de andra arternas perspektiv. När de tittar på oss så förstår de inte varför vi håller på och flaxar omkring, hetsar och stressar som vi gör. De ser bara hur vi skövlar och härjar.

Oxelösund är en industristad placerad mitt i en gammal fiskarby. Här på Femörehuvud är det öppet hav och en riktig skärgårdsidyll, men på nästa halvö ser det helt annorlunda ut. Kontrasterna är högst påtagliga, men ändå är det ingen som ifrågasätter behovet av att asfaltera en stor del av en halvö och fylla den med betong.

– Kommer man med båt härifrån över till norra sidan så ser man hela det gigantiska industrikomplexet som SSAB byggt upp och så ligger det en liten ö just utanför med en skarvkoloni som folk brukar gnälla på. Det tycker jag är så jävla roligt.  

På många sätt finns det en likhet mellan hur Martin tänker och de låtar som Stefan Sundström skrivit. Jag tänker bland annat på låten ”Det är så mycket jag inte behöver”. Och det är nog inte en slump, för Martin spelar trummor i samma band.

– De senaste åren har det viktigaste för mig blivit att försöka beskriva oss människor så att man får hjälp att kliva ur våra egna kulisser, på något vis. Vi är så fångade i de kulisser vi byggt upp runt oss själva i vårt berättande om oss. Våra teveserier, reklam och appar. Det är kanske därför jag gillar den här platsen. När man sitter här och tittar ut över havet så ser själva havsytan ut som det alltid sett ut. Nu är ju havet utfiskar och förorenat under ytan, men själva havsytan och där havet möter himlen, det är business as usual.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Att restaurera äng har blivit populärt i hela Sverige, från Skåne till Norrbotten. Sofia Hagsand är naturvårdsbiolog och jobbar med våra nordliga ängsmarker. Här ger hon exempel på fem ängsväxter i norr.

I norra Sverige finns det goda förutsättningar för att få fina ängsmarker. Visserligen är växtsäsongen kort och artrikedomen lägre än i de södra delarna av landet, men marken är ofta näringsfattig och det finns några riktiga guldkorn till växter som är betydligt ovanligare i söder.

En som jobbar med ängar i norr är Sofia Hagsand. Hon är naturvårdsbiolog och har inventerat ängmarker och de märkliga små ormbunksväxter som kallas låsbräken i både Norrbotten och Västerbotten. Idag arbetar hon som naturvårdskonsult åt kommuner, länsstyrelsen och privatpersoner i norr. Därför frågar vi henne om hon kan ge exempel på fem växter som utmärker ängarna i övre Norrland.

Ormrot är en art som försvunnit från Skåne och som minskat i landskap som Västergötland, Sörmland och Uppland, men i de norra delarna av landet är den vanlig samtidigt som den fortfarande är en bra signalart för värdefulla ängsmarker. Sofia lyfter dessutom fram en viktig aspekt av den biologiska mångfalden, nämligen hur olika arter är beroende av varandra:

– Dessutom är ormrot värdväxt för violett guldvinge som är en superhotad fjäril. Honorna lägger bara ägg på just den här växten, förklarar hon. Fjärilsarten är rödlistad som starkt hotad (EN) på grund av att ängsmarkerna minskat, trots att ormrot alltså är en relativt vanlig art norröver.

När Sofia inventerar ängar för kommuner och privatpersoner så vill hon gärna kunna hitta rödlistade arter, men i Norrbotten finns det inte så många. Samtidigt så finns det ett viktigt undantag, en grupp ovanliga ormbunkar – låsbräknar. I ängar i norr kan man hitta höst-, nord– och månlåsbräken som är rödlistade som nära hotade (NT) samt topp– och rutlåsbräken som är rödlistade som sårbara (VU). I podden går Sofia igenom låsbräknar som hon hittat, och inte hittat, i Norrbotten och Västerbottens län.

– Vi har väldigt mycket låsbräken i norra Sverige, vi har fler arter och vissa är vanligare i norr. Samtidigt är de riktigt bra signalarter som bara finns där det är riktigt jäkla fint, säger Sofia.

En art som blir ett viktigt redskap när Sofia jobbar mot personer som inte är biologer är prästkrage. Den är inte bara vacker, det är också en bra indikator på fina ängsmarker. Enstaka plantor kan dyka upp nästan var som helst, men är det mycket prästkragar är det ett tecken på att det är ängsmark med många andra intressanta arter.

– Alltså jag bara älskar prästkragar, de är ju så vackra och alla människor uppskattar dem.

En växtfamilj vars arter bara finns i de finaste ängarna är gentianaväxer, men det finns bara en art som förekommer i ängar i Norrbotten. Finns det ängsgentiana så visar det att ett område varit äng eller betesmark under lång tid.

– För mig är en art som ängsgentiana ännu mer spännande ängsväxt än låsbräknar för den är så extremt sällsynt och fältgentiana har vi överhuvudtaget inte. Sedan är den ju jättefin också, säger Sofia.

I hela Sverige, och alltså även i Norrbotten, är liten blåklocka en bra signalart för ängsmarker. Den har visserligen inte jättehårda krav på sin livsmiljö, men kan samtidigt stå kvar under en längre tid av igenväxning. Det gör att den kan visa vägen till ytor som lämpar sig att restaurera till ängsmark, precis som prästkrage och även gullviva i södra Sverige.

– Den är supervacker, alla älskar den och finns det gott om den så är det ett tydligt tecken på att det är en spännande miljö, berättar Sofia.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Det allt intensivare kalhyggesbruket hotar den tretåiga hackspetten i stora delar av artens utbredningsområde. På 1980-talet fanns det tretåig hackspett på mer än 20 procent av Upplands landyta. Nu är den i stort sett borta.

Biologen Samuel Persson inventerade tretåig hackspett i åtta naturreservat runt sjön Vällen på uppdrag av Upplandsstiftelsen förra året. Han sökte av alla skogsområden i reservaten och stannade efter 500 meter för att spela upp trumningar från en högtalare. De här områdena har inventerats flera gånger sedan 1993 och har varit ett kärnområde för arten i Uppland. Men så är det inte längre.

– Jag hittade inte en enda individ av tretåig hackspett under min inventering i Vällenområdet, berättar Samuel.

Det går inte bra för den tretåiga hackspetten i Sverige. Nedanför den fjällnära skogen längst uppe i nordväst har arten försvunnit från en stor del av skogarna. Martin Green jobbar på Svensk fågeltaxering som samlar ihop information som fågelskådare samlar in under standardiserade inventeringar runt om i landet:

– I den delen av Sverige som ligger nedanför den fjällnära skogen har tretåig hackspett minskat med upp mot 60 procent. I de största delarna av Sverige har det gått jättedåligt för den tretåiga hackspetten de senaste 20 åren, medan de klarar sig bra i den fjällnära skogen, berättar Martin.

Vällen är en sjö i östra Uppland omgiven av det som var stora skogsområden och en handfull naturreservat i början på 1990-talet. Pär Eriksson som jobbar med ekologisk landskapsplanering initierade ett naturvårdsprojekt i Vällenområdet som började 1992 med att skogarna analyserades. Året efter så inventerades området på tretåig hackspett av bland annat Martin Amcoff.

– Efter det har det bildats fler naturreservat i området, men samtidigt har det huggits väldigt mycket skog utanför de skyddade områdena, berättar Martin Amcoff.

Den tretåiga hackspetten är något av ett unikum i den svenska faunan. Det är den enda hackspetten, om du inte räknar göktyta, som saknar rött i dräkten. Hanen har inte en röd hjässa, utan en gul. Och det är den enda hackspetten i Europa som regelbundet ringhackar trädstammar för att dricka saven.

Få hackspettar har drabbats lika hårt av det industriella skogsbruket som den tretåiga hackspetten. Den vill ha stora sammanhängande skogar på näringsrik mark, det som kallas produktiv skog, och det ska finnas gott om stående död ved med barken kvar. Där hittar den barkborrar och andra insekter, men även spindlar, som den lever på. Under vintrarna behöver arten stora områden för att överleva och den kan flytta långt för att hitta lämpliga miljöer.

– I de områden där det fanns häckande tretåig hackspett på 1990-talet fanns det 15 gånger med död ved än i den brukade skogen utanför reservaten, berättar Martin Amcoff.

Samuel Persson är inte bara duktig på fåglar, han är en riktig gigant när det kommer till svampar som lever på död ved. När Emil följde med på promenad i Svanhusskogens naturreservat för att spela in podden fick Samuel se en art som han aldrig hittat i Uppland förut: den rödlistade arten kristallticka som faktiskt är mer hotad än tretåig hackspett och kan sägas ha en liknande livsmiljö.

– Jag såg direkt att det där är en alldeles för murken och fin låga för att det ska växa fräscha knöltickor på den [som annars är en vanlig vit ticka på döda granstammar]. Så jag rev loss en bit och såg att den är tvåårig och fleråriga arter är ofta ovanliga. Då luktade jag på den och den luktar syrligt och fräscht. Det indikerar att det är ett släkte som heter Skeletocutis som innehåller flera ovanliga naturvårdsarter, men det är bara en som är flerårig och det är kristallicka.

På 1980-talet fanns det minst 100 par tretåig hackspett i Uppland och populationen bedömdes vara så stor som 150 par. Arten fanns då på mer än 20 procent av landskapets landyta.

En ikonisk hackspett när det handlar om naturvård i Sverige är vitryggig hackspett. Den arten verkar nu ha ett bra år i Uppland med minst sex konstaterade revir.

– Det är jättekul att det går bra för vitryggig hackspett, men det är samtidigt olustigt att den akut hotade vitryggiga hackspetten har fler konstaterade revir än den tretåiga hackspettet i det här landskapet just nu, säger Samuel uppgivet.

Hittills i år är det två konstaterade revir av tretåig hackspett i Uppland. Om du vill veta var de finns får du lyssna på det senaste avsnittet av Naturpodden.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Emil tog med sig Andrea Andersson-Tay och Maria Gardfjell ut i naturen för att söka efter den artrika naturskogen. Den senaste miljömålsberedningen misslyckades med att ge förslag på hur naturskogen skulle kunna skyddas. Nu riskerar all oskyddad skog att avverkas på bara några år.

Att skydda naturskog är inget konstigt. Sverige har skrivit under på att skydda 30 procent konventionen om biologisk mångfald och så finns det lagkrav utående från naturrestaureringsförordningen som kräver att 20 procent ska restaureras till 2030. Problemet är bara att det inte finns så mycket naturskog kvar i Sverige och att den just nu avverkas i en accelererande takt.

Idag lever Sverige inte upp till sina egna milljömål och bland annat därför, men också för att möta EU:s regelverk, fick miljömålsberedningen i uppdrag att ge förslag på hur skogen skulle kunna räddas. Det blev ett stort fiasko. Andrea Andersson-Tay som satt i miljömålsberedningen för Vänsterpartiet menade att det var en sorg att ha suttit med när hon tänker på de oersättliga värden som går förlorade eftersom naturskogen inte fick något skydd (mer om det i detta tidigare avsnitt). För det svenska skogsbruket är inte hållbart.

– What’s sustainable about this? undrar Linda Magyar skrattande när hon tittar ut över kalhygget. Hennes reaktion säger allt, ändå är det ett FSC-märkt skogsbolag som genomfört avverkningen.

Linda Magyar är skogsvetaren som växt upp i en liten stuga på den ungerska landsbygden och som nu jobbar för den icke-statliga organisationen CEEweb for biodiversity. Det är en sammanslutning av olika intresseorganisationer som värnar om naturarvet i centrala och östra Europa, men Linda har även jobbat i Storbritannien, bland annat med hållbart skogsbruk. Idag bedrivs kalhyggesbruk på 97 procent av den brukade skogsmarken i Sverige, en industriell avverkningsmetod som nu arbetar sig in i skogar som aldrig varit kalavverkade. Skogar som behöver skyddas.

Själv är jag biolog och inventerar skog på min fritid. Därför tog jag med mig Andrea Andersson-Tay och Maria Gardfjell, som satt som Miljöpartiets representant men som nu lämnat politiken, ut i skogen för att leta efter naturskogen. Så min första fråga till dem handlar om hur det gick att skydda naturskogen.

– De borgeliga partierna utgick från ett skogsbruksperspektiv på skogen och inte från den biologiska mångfalden vilket var väldigt tråkigt, säger Andrea. Maria Gardfjell fyller i:

– Det var ju miljömålsberedningens uppdrag att se hur man skulle kunna skydda den biologiska mångfalden. I stället försökte man bläddra bort korten med att prata om gamla träd och skapa en ny definition på gammal skog.

Men vad är egentligen naturskog? Det är skogar med inhemska arter, där det finns död ved och äldre träd, där de naturliga ekosystemprocesserna dominerar. De har inte varit kalavverkade, men ofta är de påverkade av mänskliga aktiviteter som plockhuggning och skogsbete. Det var först när skogsbruket industrialiserades som katastrofen slog till ur ett mångfaldsperspektiv.

I kanten av ett kärr hittar vi äldre granar och några tallar. En av tallarna bär på tydliga horisontella hackmärken efter tretåig hackspett. På marken ligger en gammal granstam som är så nedbruten att veden är alldeles mjuk. Där växer en liten mossa där själva sporkapseln är allt som syns. Det är grön sköldmossa.

– Den är väldigt fin men den är väldigt liten, säger Andrea när hon sitter på knä och tittar på den lilla mossan genom en lupp.

I närheten hittar jag små gröna rosetter på marken. De tillhör den lilla orkidén knärot som skapat så mycket rabalder i media, men som är en viktig art för att hitta till naturskogen. Jag pekar ut den för Maria och Andrea.

– Det hade varit svårt för mig att upptäcka den, förklarar Andrea, för den är liten, grön och växer precis i markytan.

Efter en längre promenad i skogar som aldrig varit kalavverkade kommer vi till ett område där det även finns riktigt gamla tallar. En sjungande skogssnäppa flyger just över trädtopparna.

– Något jag tar med mig från det här är att det är svårt för mig som lekman att avgöra när vi är i naturskog och vilka arter vi ska titta på. Många av arterna som du visat är svåra att upptäcka för den som inte är expert, säger Andrea.

Vi sitter böjda framför en liggande gammal granstam med rosenticka och vedtrappmossa, klassiska signalarter som använts av skogsinventerare under decennier. Nu har vi äntligen hittat fram till naturskogen.

– Den enskilda skogsägarna har ansvar för att hålla reda på arterna i sin skog, men det är omöjligt att förvänta sig att de ska hitta de här arterna. För en biolog är den här skogen fin att gå i med för gemene man är det mycket stock och sten att kliva över. Det är jobbigt, faktiskt. Det som kommer att behövas framöver är att få en samsyn med skogsnäringen om att experterna måste få bidra med artkunskapen. Idag behöver Naturskyddsföreningens skogsgrupper inventera de här skogarna ideellt för att de inte ska kalavverkas, förklarar Maria. Det är inte hållbart på långa vägar.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Tack vare medborgarforskning på 154 350 gullvivor i hela Europa har det visat sig att mänskliga aktiviteter och förändrat klimat kan leda till sämre livskraft och en begynnande udöendespiral. Jan Plue är senior forskare på biologisk mångfald och berättar mer om gullvivan och kopplingen till ängsmarker.

Jan Plue forskar om biologisk mångfald på SLU Centrum för biologisk mångfald. Det betyder att han studerar allt från den genetiska variationen inom en art till hela ekosystemet där mängder av arter ingår. Ett projekt som han varit inblandad i handlar om gullvivor, så Emil V. Nilsson tar med honom till Rävbacken där han restaurerat ängsmark tillsammans med familj och grannar. Här har gullvivorna ökat markant på senare år.

– De trivs här, det finns pollinatörer som besöker blommorna och gullvivor är beroende av att det finns pollinatörer tidigt på våren. Ofta är det drottningar av humlearter men även solitära bin. Ge det tio år till så blir det ett gult hav av gullvivor här, säger Jan.  

Jan Plue menar att det är hoppingivande att gullvivorna blivit så många i Rävbacken på relativt kort tid. Emil började restaurera marken i februari 2013 och då fanns det bara en handfull gullvivor. Under våren 2025 har det varit mer än 2000 plantor. Och det är inte en slump att vi pratar om gullvivor här. De kan hjälpa till att visa var det är lämpligt att restaurera ängs- och naturbetesmark.

– En enda individ blir i genomsnitt femtio år gammal. Det finns säkert plantor som är äldre. Därför kan de också finnas kvar i ängs- och naturbetesmark som varit övergivna länge, förklarar Jan.

Det är en typisk ängsväxt som kan bidra till en bedömning om hur ekosystemet mår. Därför är Jan Plue med i ett projekt som bygger på medborgarforskning (något som Natursidan har rapporterat om tidigare), och nu har de första resultaten från projektet publicerats.

– Det finns två olika blomformer hos gullvivor, en planta har antingen L-formen med lång pistill [långstiftad blomma] eller S-formen med kort pistill [kortstiftad blomma]. Det här är ett sätt för dem att säkerställa att de förökar sig sexuellt, för en planta med L-formen kan bara pollineras av S-formen, och vice versa.

Tack vare alla rapporter från medborgare fick projektet in information om vilken blomform 154 350 plantor hade från 1788 olika lokaler i hela Europa, från Spanien och Portugal till Norge och Sverige. Jan Plue förklarar resultaten:

– Då kunde man visa att när det finns få gullvivor på en plats blir det ofta en obalans mellan de två blomformerna. Det kan bero på att livsmiljön försämrats, men också närheten till människor i form av jordbruk, städer, bosättningar och liknande. Det finns också indikationer på att klimatet påverkar skevheter i blomformerna, för av någon anledning som vi inte känner till idag så påverkade mängden sommarregn obalansen. Det skulle kunna ha att göra med att det tar lång tid från pollinering till dess fröna mognar, säger han.

Att gullviva är en ängsväxt har att göra med att de visserligen blommar tidigt på våren, men det tar lång tid innan fröna mognar. I betesmarker där det går djur från maj till september har de svårt att föryngra sig. Jan Plue berättar om ett annat forskningsprojekt:

– Då undersökte vi marker med gullviva som har djur som betar, marker som slås som äng och även övergivna marker. På markerna som betades hittade vi inga frön eftersom blomställningarna var uppätna. Ändå fanns det jättemycket gullviva där.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Den 22 maj firas mångfalden i hela landet. Biologiska mångfaldens dag förmedlar väldigt mycket glädje, men också ett stort allvar. I det här avsnittet av Naturpodden pratar Emil med tre personer som varit engagerade i firandet sedan 2017; Didrik Vanhoenacker, Maria Brandt och Erik Hansson.

Här i Sverige började den biologiska mångfaldens dag 22 maj uppmärksammas efter att Rebecka Le Moine, idag talesperson för biologisk mångfald i riksdagen åt Miljöpartiet, hörde av sig till Erik Hansson på Natursidan. De kontaktade olika föreningar, privatpersoner, kommuner och andra för att uppmärksamma dagen. Syftet var att få folk att prata mer om biologisk mångfald, varför det är viktigt och överhuvudtaget få folk att förstå vad biologisk mångfald är.

– Första året fick vi verkligen kämpa för att försöka få folk att göra någonting och också för att få med redan intresserade. Det var år 2017, så i år blir det åttonde året. Det har växt mer och mer. Nu är det en etablerad dag och det arrangeras mellan 250 och 300 aktiviteter varje år. Det är otroligt kul, säger Erik Hansson entusiastiskt.

Biotopia är ett museum i Uppsala som har arrangerat Bioblitz Linné sedan 2017 i samband med Biologiska mångfaldens dag, och så även i år då firandet sker 17 maj. En framgångsfaktor har varit den sköna blandningen av folk från olika håll – ideella föreningar, Upplandsstiftelsen, Uppsala kommun och även SLU Artdatabanken brukar vara med på ett hörn. Maria Brandt är naturvägledare på museet Biotopia i Uppsala och ska vara med på bioblitzen – men vad är det egentligen?

– En bioblitz är att man letar arter i ett begränsat område under en begränsad tid. Det är kul att få till möten mellan de personer som kan väldigt mycket och barn och vuxna som aldrig tittat på olika skinnbaggar, eller som inte visste att man kan höra skillnad på olika fåglar eller fladdermöss. Om man hittat något så kan man få ett svar om vad det är, alla går hem med nya artkompisar, förklarar Maria Brandt.

Didrik Vanhoenacker är jourhavande biolog på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm och har medverkat i flera olika arrangemang för att lyfta fram biologisk mångfald. I år ska han vara med på Stockholms stads arrangemang ute i Akalla by, en 4H-gård och populärt utflyktmål på södra Järvafältet.

– Vi kommer att vara ett gäng där från Naturhistoriska riksmuseet, men det kommer också folk från olika naturföreningar. De flesta artkollarföreningarna i Stockholm kommer att vara därute den 24 maj mellan klockan 10 och 16, berättar Didrik Vanhoenacker.

Didrik är svag för artbingo, en lek man kan använda för att utmana sig själv att hitta arter i ett område.

– När man väl är ute i naturen är det ett lätt sätt att engagera folk i att leta efter saker som är rimligt att hitta. Har man gjort ett bra artbingor – ofta brukar vi göra ett med 16 rutor – blir det spännande att leta efter arter. En fördel med konceptet är att man valt ut arter som det finns en rimlig chans att folk känner igen och att det finns en rimlig chans att hitta dem.

Det Maria och Didrik beskrivit är två exempel på hur Biologiska mångfaldens dag lyfts fram, men över hela landet så sker väldigt många olika aktiviteter. Och ingen har lika bra koll på dem som Erik Hansson:

– Vissa aktiviter är kanske mer för biologer, men det mesta är mer grundläggande arrangemang, som att man bygger fågelholkar på torget i någon mellansvensk stad eller bjuder in till familjeaktiviteter. Det som blivit vanligare är att företag vill vara med och uppmärksammar dagen. För mig är det ett kvitto på att konceptet biologisk mångfald har spridit sig ut från universitetens korridorer till något som fler och fler pratar om.

Syftet med att uppmärksamma den biologiska mångfalden handlar om att visa att den befinner sig i en allvarlig kris men att det även finns mycket glädje, vackert och hoppfullt kopplat till mångfalden som är så fantastiskt att upptäcka tillsammans. När Erik Hansson får frågan om vad nästa mål är med Biologiska mångfaldens dag så svarar han direkt:

– Varför inte göra det till en röd dag? Det kan väl ändå naturen förtjäna med tanke på vilka andra helgdagar vi firar i det här landet, säger Erik Hansson med ett leende. Dagen förmedlar väldigt mycket glädje men också ett allvar.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Hur går det egentligen för groddjuren i Sverige? Arter som åkergroda och större vattensalamander kan minska eller öka utan att vi känner till det. Henrik Thurfjell på SLU Artdatabanken vill ha din hjälp för att ändra på det.

Det saknas kunskap om hur det går för de vanliga groddjuren i Sverige, och här hoppas Henrik Thurfjell att naturintresserade kan hjälpa till genom att bli faunaväktare. Han jobbar med ryggradsdjur på land (förutom fåglar) på SLU Artdatabanken. Syftet är att kunna få information om hur det går för de vanligare groddjuren i Sverige. Med tiden kommer det gå att se om de ökar eller minskar.

– Det är egentligen väldigt enkelt. Man går ut och räknar romklumpar i olika pölar och dammar, sedan rapporterar man in det på Artportalen. Sedan gör man det så ofta som möjligt, gärna varje år, berättar han.

Den här typen av projekt där man vänder sig till allmänheten för hjälp brukar kallas för medborgarforskning och har en lång tradition i Sverige. Floraväktarna har funnits sedan 1987, där är det de regionala botaniska föreningarna som koordinerar arbetet. Naturpodden har tidigare haft ett avsnitt om floraväkteri av tidig fältgentiana. Men det faunaväkteri som Henrik lyfter fram är lite enklare.

Syftet med faunaväkteriet är att förstå vad som händer i naturen när det är väldigt många processer som pågår samtidigt.

Det här kräver ingen utbildning och man behöver inte registrera sig. Det räcker att gå in på Artportalen på det vanliga sättet och rapportera in en romklump.

– Då får man ett epost nästa år där vi berättar hur det gått och uppmanar dig till att besöka stället igen, förklarar han. Och om man säger till så slutar uppmaningen att komma.

Groddjuren har verkligen stora utmaningar i framtiden. De måste klara av klimatförändringar, sjukdomar som chytridsvamp och ranavirus, och att våtmarkerna blivit färre. Om vi inte vet hur det går för groddjuren kommer vi aldrig märka förändringar hos de vanliga arter som vi kommer sakna mest om de minskar eller försvinner. Här kan den naturintresserade allmänheten verkligen göra en insats.

Ljud av åkergroda och gölgroda är hämtade från Artfakta.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.

Lina Burnelius menar att skogsindustrin är Sveriges mest klimat- och miljövidriga industri och att de lägger stora resurser på att framställa sitt skogsbruk som hållbart. Genom sitt arbete som internationell koordinator stöter hon ofta på den bild som industrin målar upp. En bild som är långt ifrån sanningen.

Det handlar om att rädda de sista skogarna. Skogen där det går att plocka blåbär och trattkantareller. En riktigt skog, helt enkelt, förklarar Lina Burnelius som är projektledare och internationell koordinator på miljöorganisationen Skydda skogen. Hon jobbar med att skydda de riktiga skogarna. De friska ekosystemen. Naturpoddens Emil V. Nilsson tog en promenad med henne i naturreservatet Lunsen utanför Uppsala.

– Om vi skyddar tillräckligt med skog, och vi har bestämt oss för att aktivt börja restaurera och aktivt bedriva hållbart skogsbruk, så skulle det betyda mängder av nya jobb, förklarar Lina Burnelius. Även utanför städerna. De flesta människor som jobbar för skogsindustrin idag är i själva verket anställda av pappersmassaindustrin eller som lobbyister.

För i takt med att engagemanget för den riktiga skogen har vuxit har även grönmålningen från skogsindustrin ökat. De har målat upp en bild om att allt är bra och går rätt till. Skogsindustrin försöker marknadsföra tre lögner:

– I Sverige har vi skyddade områden och samhället kommer att öka skyddet. Utanför de skyddade områdena så pågår ett hållbart, certifierat skogsbruk som håller landsbygden levande och ger mycket pengar till stadskassan. Från de träd som avverkas får vi klimatsmarta och nyttiga produkter som samhället behöver. Men ingenting av det jag just sa är sant, berättar Lina Burnelius.

Varje dag avverkas det skyddsvärda skogar i Sverige. Det bedrivs på samma sätt som jordbruk med den skilnaden att skogsbruket hela tiden bryter upp nya ”åkrar” i skogen. Det finns ingen reell diskussion om hur vi ska vända utvecklingen och skydda tillräckligt med skog. Och det sker ingen restaurering av skog i den utsträckning som Sverige har lovat i och med ratificieringen av FN:s konvention om biologisk mångfald och EU:s naturrestaureringslag.

– Och det certifierade skogsbruket är inte hållbart. Tvärtom, det är det mest klimat- och miljövidriga skogsbruk som finns. Vi expanderar in i intakta, oersättliga ekosystem, skövlar, markbereder och planterar träd av en art i en ålder, säger Lina Burnelius.

Det är i sådana skogar som man ibland kunde hitta vedsvampen gräddporing. Finns det gräddporing vet man att skogen är minst 450 år gammal, för det är så lång tid tar det för naturen att forma det substrat som gräddporingen lever på – framför allt ganska murkna tallågor. Men det är också där man kan få höra järpen spela, ska det visa sig.

De produkter som skogsbruket tar fram är inte heller så långlivade som industrin vill ge sken av:

– Det vi får ut är klimatskadliga produkter till 80 procent: papper, andra engångsartiklar, bränslen och så vidare. Systematiskt flyttar den här industrin kolet från skogen där det hör hemma upp till atmosfären. Detta sker fastän hållbart skogsbruk är möjligt, säger Lina Burnelius. Hur illa måste det bli innan fler förstår vad som går förlorat?

Engagemanget kring den riktiga skogen har vuxit enormt mycket på senare år. Från att först ha berört främst biologer och andra som värnar om skogslevande arters överlevand, till att nå betydligt bredare . Det är tydligt att det är något som lyfter Lina Bunelius egen kämparglöd:

– I mitt jobb ser jag att samarbetet verkligen växer. Att det är så många olika aktörer, grupper och rörelser som bryr sig om miljöfrågor i allmänhet men skogsfrågan i Sverige i synnerhet. Det är ungdomsrörelser, klimatrörelsen, miljörörelsen, jurister, samebyar, rebellmammor, rebellpappor, parents for future, klimatforskare, miljöforskare, journalister, skribenter, kulturarbetare – alla vill samarbeta och jobba med frågor kring skog.

Visserligen har skogsindustrin starka ekonomiska muskler, men det ideella engagemanget har något som de saknar.

– Vi kan ju inte gå hem. Vi kan inte sluta. Det är det som är vår styrka. Vi har allt att förlora på om vi inte gör motstånd och allt att vinna på att göra motstånd. Så ”at the end of the day” så dyker vi upp imorgon också, säger Lina Burnelius och skrattar.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.