Sebastian Kirppu och Emil vandrar runt bland mormortallar, riktigt gammalt kol och minnet av lavskrikornas farväl i Fänstjärnsskogen. Den består av 90 hektar skyddad produktiv skog – alltså en sådan skog där massor av olika organismer lever och där träden kan bli 20–30 meter höga.

Fänstjärnsskogens naturreservat har blivit skogsbiologen Sebastian Kirppus andra hem under de 32 år han bott i norra Värmland. 90 hektar av området blev naturreservat 1980. Det är en riktigt ovanlig skog i Värmland där bara 2,9 procent av den produktiva skogsmarken är formellt skyddad. Kalhyggeslandskapet breder ut sig över länet.

– Det var en av mina mentorer i livet, Bengt Sonesson som numera är död, som ägde den här skogen och kämpade för att den skulle skyddas. Hans förfäder har aldrig kalhuggit skogen utan de har bara plockhuggit. Den här skogen har därför kvalitéer som en urskog har. Den är helt magisk. Allt finns här, säger Sebastian med emfas.

Jag möter upp Sebastian på en vändplan omgiven av en nygallrad 40-årig tall- och granskog, men vi promenerar snart över en myr och upp för en backe för att komma in i den riktiga skogen.

– Nu står vi precis på gränsen till naturreservatet och här startar en helt annan typ av skog. Den har trädkronor i olika höjder, trädens stammar är olika tjocka, det finns gott om hänglavar och både riktigt gamla som unga träd, från över 600 år till de som bara har några år på nacken. Och så ser vi att det finns en massa döda träd, då vet vi att vi är i en naturskog, förklarara Sebastian.

Vi vandrar in i skogen och kommer fram till en högstubbe, en tre meter hög gammal död tall som har brunnit för länge sedan. Den har massor av kol på sig och är ihålig men veden är fortfarande hård och det växer flera olika arter av lavar på den brända veden.

– Den här delen av reservatet brann senast 1766. Och då var den här tallen död. Kolet vi har är är alltså från 1766, men det sotar som om det vore från en påse grillkol. Den här tallen har varit död oerhört länge, och när den dog var den kanske 500 år gammal. Eftersom den stått död ett tag innan branden, för det tar ett tag innan en tall blir så innanmurken så att det kan brinna hål i den, så det här kanske var en liten tallplanta för 800 år sedan, säger Sebastian och tittar på högstubben med vördnad.

När vi vandrat runt i skogen i några timmar kommer vi till en del med många högstammiga äldre tallar. Skogen får en nästan sakral känsla, det är som att vara inne i en riktigt gammal kyrka. Och härifrån har Sebastian ett av sina finaste minnen. Det handlar om lavskrivan – hans favoritfågel. Fänstjärnsskogen ligger lite söder om artens nutida utbredningsområdem men för tolv år sedan när Sebastian strövade runt i skogen med en vän dök den upp.

– Helt plötsligt ser jag i ögonvrån hur något kommer svävande och sedan landar bara tre meter framför mig. Och det är en lavskriva som inte setts i den här skogen på jättelänge. Det var året efter att min mentor Bengt Sonesson hade dött, han som är pappa till det här reservatet, och det kändes som att det var Bengt som var tillbaka för att säga farväl. Det var så jävla galet, säger Sebastian som inte kan dölja sina känslor för både skogen och Bengt.

Det visade sig på vårkanten att det fanns en hel familj med lavskrikor i reservatet, för Sebastian fick se dem när han var ute med elever från en folkhögskola. Men det var sista gången. Efter det har inte fågeln synts till något mer.

– Det var så jädra fint. De var här och häckade åtminstonde ett år, avslutar Sebastian.

Lyssna på programmen här på Natursidan eller i en app på en smartphone. Några kända alternativ är Apple Podcaster eller Spotify. När du laddat hem programmet söker du efter podcastens namn i podcastprogrammet.

Skänk ett bidrag till Naturpodden via Swish: 1235567870 eller från Norge med Vipps: +46705586526 (märk gärna bidraget med ”podd”).
Kontakta Emil V Nilsson.