Isabella Nilsson prövar att leva enligt esteternas livshållning och tar ett sagolikt skutt över existensvillkoren.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2024.

Alla visdomsläror värda namnet har kommit fram till samma sak: allt är tomhet idel tomhet och jaget en fiktion. Och det finns, om jag förstår saken rätt, två metoder för en upplyst människa att förhålla sig till och förlika sig med den smärtsamma insikten. Den ena metoden går ut på att helt enkelt sluta spela med, sluta upprätthålla fiktionen och bli en existentiell slacker. Detta kallas kynism. Kynism är en filosofisk strömming som föraktar konventioner och betraktar världen med den illusionslösa blicken hos en herrelös gatuhund. Ordet kynism kommer av grekiskans ord för just hundaktig. Den andra metoden för att förlika sig med världens illusoriska natur kallas esteticism – eller romantik om man så vill – och går tvärtom ut på att bejaka illusionen, bejaka berättandet, göra livet till ett konstverk, göra livet till litteratur. 

Eftersom kynikerna framförallt är kända för att slarva med hygienen, bo i tunnor och vara allmänt douchiga har jag hittills känt mig mer manad att pröva esteternas livshållning. En stor del av en estets uppdrag går ut på att omvandla tyngd till lätthet.

Buddha sa något i stil med att smärtan är två pilar: den första är smärtan i sig, och den andra är upplevelsen av den. Den första kan man inte påverka, men den andra har man makt över. På anslagstavlan hos min sångpedagog på Musikgymnasiet satt den populärpsykologiska kontentan av denna liknelse uppnålad: ”Det är inte hur man har det, det är hur man tar det.”

Mm. Livet är inte lätt. Men kanske går det att ta lätt på livet? Jag minns när jag var sju år gammal och en fredagseftermiddag plötsligt ledsnade på min belägenhet som människobarn. I bilen hem från fritids förvandlade jag mig istället till en ekorre vid namn Yoghurt. Jag lyckades sedan vidmakthålla denna förvandling, utan avbrott, under hela veckoslutet. Inventering av skafferiets vinterförråd av salta  jordnötter, klättrande i våningssängen och borstande av min långa ludna svans – allt utan minsta gråtklump i halsen vid tanken på Spice Girls-bilderna som tjejerna i sexan lurat av mig efter roliga timmen! En snudd på heroisk låtsaslek med andra ord, ett sagolikt ekorrskutt högt över de existensvillkor som blivit mig givna. Men inbillningskraft är inte en outsinlig energikälla, skulle det visa sig. Lagom till måndagens första lektion var jag så utmattad av fantiserandet att jag somnade vid bänken i klassrummet, med matteboken som kudde. När jag vaknade var jag återigen ett människobarn och mina klasskamrater skrattade åt mig.

 Den vanligaste tyngdborttrollande låtsasleken bland vuxna människor är förälskelsen. Genom att låtsas att lidandets upphörande sammanfaller med föreningen med den älskade lyckas människor lyfta sig själva ur verklighetens kvicksand för att istället, och nu citerar jag en gammal schlager, ”fly on the wings of love”. Denna illusoriska förflyttning från realitetsgyttjan till poesihimlen brukar inom psykologin kallas ”sublimering”. Att sublimera är att ta ett befintligt lidande och berätta sin vackraste historia om det. Helst så vacker att huden knottrar sig i en ilande sensation av bitterljuv upphetsning. Ja, den lidande måste berätta för sig själv om sitt lidande på ett sådant sätt att lidandet framstår som intressant snarare än meningslöst. Buddhas pilar; smärtan går inte att trolla bort, men den går att få lite hyfs och stil på. 

Romanförfattare är i regel mycket bra på detta slags sublimerande berättande, det finns inte ett enda missbruk (av allt från kärlek och andra rusmedel till apati och andra bedövningsmedel) som inte en bra författare kan förläna ett drogromantiskt skimmer. Jag tänkte på detta när jag för några veckor sedan läste Marguerite Duras ”Lol V. Steins hänförelse”. Titelhjältinnan Lol är sådan att man som läsare blir attraherad av hennes sömngångaraktiga likgiltighet. Det är Duras största brist som författare, att livets faddhet alltid framstår som sexig. Naturligtvis är det även hennes största förtjänst som författare. 

Jag är själv författare och min omgivning skulle troligen beskriva mig som en litteraturälskare. Detta eftersom jag oftast stannar hemma ”med näsan i en bok” hellre än att interagera med nämnda omgivning. Till förmån för litteraturen – bejakandet av illusionen – har jag försummat att skaffa mig sådant som ett yrke, en familj och kunskaper i basal matlagning. Människor tenderar således att dra slutsatsen att litteraturen är mycket viktig för mig och att jag håller det skrivna ordet oändligt mycket högre än den levda verkligheten. Låt mig förtydliga. Valet mellan liv och litteratur var ett val mellan pest eller kolera. Jag valde kolera. 

Jaha. Varför inte lika gärna pest då? Kan man undra. Båda sjukdomarna är ju ytterligt plågsamma? Jo, därför att koleran har en diffus air av romantik som pesten saknar. Det vill säga, litteraturen är lika otillfredsställande som verkligheten men litteraturen har vad verkligheten saknar: känsla för stil.

Somliga människor värdesätter den nakna sanningen. Jag, som är romantiker och estet, föredrar den vackert draperade lögnen.

Om nu verkligheten är sann bara därför att den är naken? Med naken menar jag ostrukturerad, formlös, ogestaltad. Litteraturen består av samma smärtsamma beståndsdelar som verkligheten, bara ordnade på ett så vackert sätt som möjligt. Med vackert menar jag trösterikt, hoppingivande, smärtstillande. Annorlunda uttryckt: litteraturen och fantasin är, i bästa fall, en struktur som skapar upplevelsen att det mänskliga lidandet har en mening. Verkligheten är, i vanliga fall, ett plottrigt virrvarr som berövar människan denna upplevelse.

Alla visdomsläror värda namnet har kommit fram till samma sak: allt är tomhet idel tomhet och jaget en fiktion. Och det finns, om jag förstår saken rätt, två metoder för en upplyst människa att förhålla sig till och förlika sig med den smärtsamma insikten.

Den kaotiska människosanningen å ena sidan. Den strukturerade ekorrlögnen å andra sidan. 

Isabella Nilsson, författare och översättare.

Producent: Ann Lingebrandt

Att ens jag försvinner behöver inte vara en ensam känsla. Tvärtom kan den lysa av mening. Eva-Lotta Hultén vet hur det känns.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag drabbades av världens skönhet när jag promenerade över till fastlandet en septemberdag. Solen värmde i ryggen och vattnet under bron glittrade och det var som om en blixt slog ner i mig. Himlen ovanför skogen var obeskrivligt blå. Ljus och kärlek strömmade mot mig och världen vibrerade både runt mig och i mig. Jag kände starkt att det inte gjorde något om jag dog just då. Jag var redo att helt och fullt bli ett med allt. Ja, jag kände faktiskt att det var vad som hände: jag löstes upp och gick upp i det som omgav mig och det gjorde mig fullkomligt lycklig. I kanske fem minuter befann jag mig i detta tillstånd av både eufori och upplösning innan det klingade av och övergick i mer vardagliga känslor av glädje och meningsfullhet.

Hade jag varit kristen så hade jag antagligen tolkat händelsen som ett gudomligt tecken men så såg jag det inte alls. Ingen Gud uppenbarade sig. Det jag mötte var Naturen, eller kanske Världsalltet och det ingav mig en existentiell hemhörighet i den här världen, inte i en himmelsk.

Några av mina absolut lyckligaste stunder i livet har inbegripit denna känsla av att vara ett med min omvärld och upphöra att existera. Jag har erfarit den i en igenväxande kohage, i en eka på havet och på cykel under en blixtrande himmel, om än inte lika ihållande som där på bron. Under någon minut har jag kommit i resonans med det större medvetande som omfamnar platsen jag befinner mig på, och kanske hela jorden.

Varför är min känsla av meningsfullhet så stark när jag upplever att mitt eget jag försvinner? Borde inte denna icke-existens istället vara det mest meningslösa man kan tänka sig?

En känsla av att bli tagen i anspråk gör våra liv meningsfulla. Det kan handla om att vara efterfrågad på jobbet eller bland vänner; att känna sig behövd. Men också om detta uppgående i något större, som somliga av oss kan uppleva helt spontant, och som också kan framkallas av psykedeliska substanser. Meningsskapande, förklarar religionsvetare David Thurfjell i boken ”Anspråkstagen”, är inte bara att intellektuellt kunna besvara de stora livsfrågorna utan också en subjektiv känsla, en inre stämning och en kroppslig upplevelse. Och i jagupplösningen blir vi totalt anspråkstagna. ”Den som ger hela sig själv – sin kropp, sin själ, sitt förstånd”, skriver Thurfjell, ”kommer att få en meningserfarenhet som är i det närmaste total.”

Primatforskaren Jane Goodall har beskrivit sin upplevelse av jagupphörande såhär: ”då jag efteråt försökte minnas upplevelsen tycktes det mig, som om mitt jag helt hade försvunnit: jag och schimpanserna, jorden och träden och luften tycktes smälta samman och bli ett med själva livets andliga kraft. Luften var fylld av en bevingad symfoni, fåglarnas aftonsång […]. Den eftermiddagen var det som om en osedd hand hade dragit åt sidan en gardin, och jag hade under det allra kortaste ögonblick sett genom ett sådant fönster.”

Hågkomsten återges av neurovetaren Christoph Koch i boken ”Då är jag själv världen”. I den beskriver han hur vissa former av temporallobsepilepsi kan ge dessa känslor av ett uppgående i något större. Han nämner historiska personer som berättat om upplevelser av jagupplösning som kan ha utlösts av epilepsi, till exempel Hildegard av Bingen, Julian of Norwich, Jeanne d’Arc, Mäster Eckhart, Rumi och Khalil Gibran.

Är detta förklaringen till mina erfarenheter? Under sju år i min ungdom behövde jag medicinera på grund av temporalslobsepilepsi. Sjukdomen gav mig annars uppåt trettio deja vu-er om dagen och flera anfall i veckan då jag fick svårt att hålla mig upprätt och samtidigt drabbades av en sorts hallucinationer som kändes som viktiga budskap från en annan värld, men som jag aldrig lyckades komma ihåg efteråt.

Tvärtemot vad många tror är epilepsi en sjukdom som kan gå över och i mitt fall behöver jag inte längre medicinerna. Men blev jag verkligen helt bra? Deja vu-erna är numera sällsynta, hallucinationerna helt borta, men kanske har epilepsin gett en bestående förmåga att då och då uppleva jagupplösning? I så fall vill jag inte bli helt frisk.

Sådana här upplevelser av att uppgå i ett större medvetande tycks få bestående påverkan på dem som har dem. Forskning visar att det gör dem som drabbas mer nyfikna på världen, mer glädjefyllda och leder till att de känner större samhörighet med andra. Man kan också få en permanent förändrad verklighetsuppfattning, förlora rädslan för döden, bli mindre intresserad av materiella ägodelar och utveckla en strävan att verka för mänsklighetens bästa. Kanske är jagupplösande psykedelika något vi snart kommer börja behandla inte bara deprimerade neurotiker utan också överkonsumerande egoister med?

Att framkalla jagupplösning på beställning utan psykedelika tycks inte gå men däremot kan man genom långvarig träning i meditation öka chanserna för att det ska inträffa, och det finns också andra tekniker, som intensiv dans eller andning, självspäkning eller sensorisk deprivation, som man kan få i en mörk och ljudisolerad flyttank.

Men vi kan också träna oss i att uppnå mer vardagliga och enklare former av jagupplösning. Upplevelser som kanske inte är lika totala och omvälvande som det jag upplevde på bron, eller Jane Goodall i djungeln, men som ändå ökar vår känsla av samhörighet med världen och skänker lycka och mening. David Thurfjell föreslår att vi ska öva upp vår förmåga att subjektivera världen.

När man objektiverar något försöker man minimera dess påverkan på känslor och tankar och förhålla sig så neutral som möjligt. Det är ett viktigt förhållningssätt att sträva mot i vetenskapliga sammanhang, men kanske inte riktigt vad vi behöver för att uppleva känslor av mening. Att subjektivera är att göra tvärtom: att se sig själv som en del i den större helheten – och att känna och uppleva världen utifrån denna insikt.

Som levande varelser lever vi i symbios med den värld som omger oss vare sig vi vill eller ej. Vi kan odla vår känsla av att vara anspråkstagna av vår omgivning genom att se och stärka vår relation till den. Närhet till platsen, dess historia, naturen, människorna som delar den med oss – det ger oss rottrådar som kan skänka ett näringsintag av mening. Och vi kan stimulera deras tillväxt: låta världen komma till oss som en sammanlänkad väv i stället för som lösryckta fakta om sakernas tillstånd.

För filosofen och mystikern Simone Weil hörde vårt sannaste och mest autentiska jag ihop med något större, som hon kallar Gud men som jag alltså hellre skulle kalla naturen eller världsalltet. Genom att ge upp synen på sig själv som världens mittpunkt så blir man verklig, ansåg Weil.

Vi hör ihop, vi är varandra. Vad kan vara mer meningsfullt än den känslan?

Eva-Lotta Hultén
journalist och författare

Litteratur

Christoph Koch: Då är jag själv världen. Neurovetenskap och psykedelika. Översättning Tom Sköld. Fri tanke 2025

David Thurfjell: Anspråkstagen. Människans bot mot meningslösheten. Norstedts 2026

Hur påverkas litteraturen av att vi ser på oss själva som biologiska varelser snarare än själsliga? Det funderar idéhistorikern Isabelle Ståhl på.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2022-06-08.

I sin epokgörande text "Vi vantrivs i kulturen" från 1921 beskriver Freud det tillstånd som enligt honom är källan till all religiös energi, nämligen den "oceaniska känslan". Den är "känslan av det eviga, det oändliga, obegränsade", där inga gränser finns mellan jaget och det som inte är jaget. Freud jämför känslan med det tillstånd spädbarnet befinner sig i. Det upplever inte moderns bröst som ett utomstående objekt utan som en del av sig självt, och varseblir således inte sig själv som separerad från världen. Det oceaniska är ett tillstånd där det ännu inte gjorts någon åtskillnad vare sig mellan kropp och själ eller mellan kroppen och världen.

Det som Freud beskriver som den oceaniska känslan, eller rättare sagt avsaknaden av den, är ett bra sätt att närma sig vår samtids skönlitteratur.

De senaste åren har den yngre skönlitteraturen dominerats av skildringar av avförtrollning, där kroppen och den sinnliga erfarenheten beskrivs med kylig distans och tolkas i biologiska termer: jag tänker på de många svenska romaner som skildrar sökandet efter kärlek i moderniteten. "Det finns sällan mystik, romantik eller idealisering i det köttsliga, snarare en närmast förfrämligad upplevelse" inför kroppen i dessa romaner, menar psykologen Hanna Bornäs i en essä i tidskriften Respons.

Litteraturen tycks spegla den samtida kulturens förståelse av människan som en alltigenom biologisk varelse, ett synsätt som blivit allt mer dominant under min livstid. Samtidigt har också en annan viktig förskjutning skett: både det kroppsliga och det psykiska tolkas i dag allt mer genom narrativ om fara och undergång.

De här två tendenserna möts i vårt sätt att beskriva den ökande själsliga ohälsan som en kemisk obalans i hjärnan eller som den inombords levande stenåldersmänniskans rädsla för sabeltandade tigrar.

Jag tänker på Karl-Ove Knausgårds beskrivning av sin känsla inför stjärnhimlen i Min kamp 1: ser han ett lysande föremål på himlen, vet han att det antingen är ett metereologiskt fenomen eller ett flygplan av något slag. "Det finns ingen som inte förstår sin värld", skriver Knausgård. På samma sätt upplever jag de inre fenomenen: jag tolkar dem som biologiska signaler, som symtom på lite ADHD, utmattning eller hormoner. Det finns inget att undra över.

Samtidigt med biologismens segertåg i vår kultur finns en parallell utveckling där psyket och det psykiska beskrivs som en källa till skador. Det är inte längre bara stillasittande och felaktig kost som betraktas som hälsofarliga; också att må dåligt psykiskt beskrivs i termer av en hälsofara. Att vara stressad kan vara farligt, att vara deprimerad länge skadar hjärnan. Vi får ångest över att ha ångest, blir deprimerade av att ha en depression, som sociologen Roland Paulsen skriver i sin bok "Tänk om". Frågan är hur det accelererande diagnosticerandet och patologiserandet av våra mänskliga erfarenheter påverkar vår inställning till att erfara något över huvud taget.

Men vad handlar den här utvecklingen om? Den amerikanska psykologen Nicole LePera skriver på sitt extremt populära instagramkonto The holistic psychologist att kroppen för den som genomlevt trauma inte är en trygg plats, vilket leder till att man dissocierar, kopplar bort och distanserar sig från kroppen och upplever den tänkande delen av jaget som tryggare än den kroppsliga. Det kan ses som en intressant förklaringsmodell till det intellektualiserande och förfrämligade förhållande till det kroppsliga som präglar hela vår kultur.

Att grenar av psykologin visar medvetenhet om den centrala betydelse trauma kan ha för mänskligt lidande är intressant; det är en förklaringsmodell som åtminstone delvis frångår det biologiska narrativet. Men det finns en risk i att allt fler erfarenheter inryms i traumabegreppet. Det finns i vår kultur en allt starkare upptagenhet vid säkerhet, att bevara organismen intakt, och erfarenheter som förut sågs som neutrala delar av livet tolkas som potentiellt förgörande.

Jag tycker mig märka hur det här sättet att närma sig den egna kroppen påverkar också mig, och mina minnen. Mina minnen blir allt vagare av hur jag som barn kunde tolka mitt jag och mitt känsloliv som något mer än kemiska processer.

Man kan tänka sig att erfarenheten av den oceaniska känslan har blivit allt mer sällsynt i ett tidevarv av kroppsligt förfrämligande och ett biopsykologiskt genomlyst inre liv. Kanske är det därför jag allt oftare söker alternativa kulturella skildringar av det inre, där inte allt som upplevs tolkas som biofysikaliska signaler eller psykologiska fenomen, där det inte är helt tydligt vare sig för läsaren eller för berättarjaget vad det upplevda är.

Jag har sett några sådana skildringar på film, exempelvis i "Blå är den varmaste färgen"; förälskelsen skildras där i drömlika men hallucinatoriskt skarpa sekvenser, som någonting formlöst men ändå extremt tydligt. Det är ljusår ifrån de kalla biopsykologiska skildringarna i svensk samtidslitteratur.

Kanske kan filmens och den rörliga bildens dominans i vår tid förklaras med att de kan gestalta det onämnbara eller gåtfulla på ett mer direkt och lättgripligt sätt än litteraturen.

När jag själv försöker närma mig svårfattliga erfarenheter i text sätter det analytiska tänkandet genast i gång och dissekerar sönder det jag försöker nå. Romanformen framstår för mig ofta som så konstruerad. Den lämpar sig kanske för att beskriva något som redan har hänt, det färdigutformade. Sämre tycks den vara på att fånga det mänskliga livets hemlighetsfulla, flytande karaktär, det som inte ännu stelnat i en färdig form.

Jag undrar hur ett återtagande av skönlitteraturen som bärare av det oceaniska skulle kunna se ut.

Jag hittar ingen återförtrollning hos den tidigare nämnde Knausgård – hans prosa är linjär och välordnad. Det magiska, vansinniga eller gränsöverskridande ter sig redan insorterat i en rationell upplevelse av världen som jag varken känner igen mig i eller blir särskilt fascinerad av.

Går vägen till återförtrollning kanske via poesin? Även den tycks mig ofta som lite stelnad och anemisk. I samtida svensk litteratur finns få skildringar av vad som skulle kunna beskrivas som den oceanska känslan, däremot hittar jag något som liknar den i Carl-Henning Wijkmarks romaner "Da Capo" (1994) och "Sista dagar" (1986). Där ges beskrivningar av gränsöverskridande, kroppsliga erfarenheter som beskrivs utan att förklaras med hänvisningar till biologiska eller psykologiska tillstånd. Det är otydligt för läsaren vad som händer, ändå på något sätt kristallklart.

Wijkmark gör det som Viktor Shklovskij 1917 uppmanade konstnärer och författare till: att förmedla en förnimmelse av föremål som "visioner" som inte skapar igenkännande. Konsten är enligt Shklovskij ett verktyg för att uppleva företeelsers tillblivelse – det som redan har blivit till har ingen betydelse i konsten. Kanske är det där nyckeln till den litterära återförtrollningen finns, i förfrämligandet som låter oss se världen och det inre på nytt.

Isabelle Ståhl, idéhistoriker

Vissa menar att religionen lever inom poesin. Paul Tenngart finner snarare en jordisk livsmening.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Är det möjligt i vår tid att känna djup samhörighet med universum? Är törsten efter existentiell trygghet hopplöst naiv och daterad, eller finns det en djupare mening som vi utan att ljuga för oss själva kan förankra våra liv vid? Var kan vi i så fall hitta den?

Den som ställer sig de här frågorna hamnar förr eller senare hos den kanadensiske filosofen Charles Taylor. Han har ju skrivit så mycket om den moderna världens andlighet – i polemik mot de många tänkare som hävdar att modernitet går hand i hand med religionslöshet. Nej, menar Taylor, religionen har inte försvunnit under 1800- och 1900-talen, utan bara tagit sig nya uttryck. Ett av dessa är poesi.

I den maffiga undersökningen Cosmic Connections: Poetry in the Age of Disenchantment undersöker Taylor vilken livsmening den västerländska poesin har erbjudit efter det att 1700-talets rationalistiska upplysningsfilosofi gjorde vår värld avförtrollad. Grundtesen är att alltsedan romantiken har det varit poesins huvuduppdrag att återförtrolla världen. Med symboler, metaforer, rytm och halsbrytande tankesprång visar den lyriska texten vägen bort från logiken och empirin, bort från deduktionen och mätningarna, mot något annat. Något djupare, mer meningsfullt, andligt.

Lyckas den då, poesin, där den traditionella västerländska religionen successivt har tappat i trovärdighet och kraft? Nja, menar Taylor, inte riktigt. Allt som oftast tvivlar poeterna, både på sina egna språkliga verktyg och på hur verklighetsförankrad deras aning om något större egentligen är. Men de försöker åtminstone. De vägrar lägga sig platt för rationalismen.

Det är svårt att säga något verkligt nytt om de senaste 200 årens västerländska poesi, men den filosofiska örnblicken är välkommen. En litteraturhistoriker fastnar lätt i detaljer och det krävs nog ett utifrånperspektiv för att uppfatta kopplingen mellan poesins återförtrollning och det som sociologen Hartmut Rosa kallar resonans – den levande förbindelse mellan individ och värld som sägs skapa vår känsla av mening. Poesin blir en fråga om samhörighet, upplevelsen av en andlig dimension i tillvaron blir en social erfarenhet. Vi människor vill känna gemenskap – inte bara med våra familjer och vänner utan med människosläktet och alla andra invånare i världen.

Men tyvärr stannar Taylors undersökning vid 1980 års Nobelpristagare i litteratur, Czeslaw Milosz. Han hinner inte fråga sig vad vår egen tids litteratur säger om relationen mellan oss och världen? Den frågan är inte minst relevant med tanke på alla de diktverk om människa och natur som frodats i den västerländska litteraturen alltsedan 1990-talet, den så kallade ekopoesin. Nog finns det både tydliga paralleller och distinkta skillnader mellan denna sentida strömning och det författarskap som utgör Charles Taylors paradigmatiska exempel på romantisk återförtrollning – naturpoeten William Wordsworth.

En av mina ekopoetiska favoriter är den amerikanske poeten C. K. Williams och hans Pulitzerprisbelönade samling Repair från 1999. Flera av Williams texter gestaltar en intensiv mänsklig längtan efter samhörighet med icke-mänskliga varelser. I en dikt sitter en man fast på ett tåg som har stannat mitt ute i ingenstans. Han tvingas höra på grannens konstanta mobiltelefonpladder och blickar trängtande ut genom tågfönstret. Då får han ögonkontakt med en hare och upplever en kort stund av djupt samförstånd med djurlivet därute på fältet. Men han tvivlar på om haren bryr sig det minsta om hans existens.

I en annan dikt hittar en pojke en del av ett djurskelett på trottoaren framför ett museum. Han fascineras av dess märkliga form och funderar över hur den lilla benbiten har hamnat här och vart den ska ta vägen när han släpper den. Kommer den att ta sig ner genom gatustenen förbi tunnelbanenätet och avloppssystemet för att till slut brytas ner och förenas med jorden? Hans mamma blir arg och ryter åt honom att slänga ifrån sig den smutsiga saken. De ska ju in på museet nu och titta på en annan sorts natur – rengjord, sorterad och propert uppställd i glasmontrar.

Mannen på tåget och pojken på trottoaren är med om precis det som diktjaget i Wordsworths dikt ”Tintern Abbey” känner: en ögonblicklig upplevelse av återanknytning till världen. Det de söker efter och delvis uppnår är resonans.

Sedan C. K. Williams Repair kom ut har något hänt som gjort ekopoesin mer central, ja kanske rentav akut. Kunskapen om den globala uppvärmningens orsaker och konsekvenser ställer människans relation till naturen i en helt ny belysning. I Sverige etablerades det ekopoetiska klimatmotivet med Jonas Grens samling Antropocen från 2016, som bland annat innehåller en fantastisk dikt om en pappa och en son som plockar tranbär i en backe där någon på sjuttiotalet hällde ut en dunk med växtbekämpningsmedlet hormoslyr. Bärplockarna skördar det som mannen sådde en vår för länge sedan. För honom var dumpningen ett ögonblicks verk, men för framtida generationer av människor lever kemikalierna kvar. Och detsamma gäller för hela planeten. Våra liv varar på sin höjd en människoålder, men det vi gör under denna begränsade tidsperiod sätter djupa spår i framtidens naturer.

Det är förstås skrämmande. Men det visar också att våra liv är betydelsefulla. Ekopoesin gestaltar den intensiva direktförbindelsen mellan våra kroppar och allting annat på jorden. Och denna sorts resonans behöver inte vara förankrad i den andliga överbyggnad som Charles Taylor är ute efter. Den amerikanske litteraturkritikern George Steiner frågade en gång om stor konst verkligen kan skapas i ett sekulariserat samhälle. Ekopoesin visar hur absurd den frågan egentligen är. Varför skulle gudstron ha monopol på djupare livsmening?

Ett bra exempel på sekulär livsmening finns i svenska Eva Ribichs vackra diktsamling Mängd, regn från 2024. Innan Ribich beskriver en drastisk översvämning som går över i en förödande torka har hon ringat in den enskilda människans position på jorden:

Platsen min kropp tar. Vattnet som trycks undan och ger

mig rum.

Kan inte hålla mig ute.

Människokroppen har obönhörligen en plats bland världens fenomen, och det är mycket betydelsefullt vad vi gör med den medan vi befinner oss här.

Återförtrollning är kanske fel ord. Den planetära resonans som ekopoesin gestaltar är inte utomvärldslig. Den ekologiska livsmeningen har inte heller behov av något kosmiskt perspektiv. Dess existentiella samhörighet är biologisk och helt och hållet jordisk. Och det räcker ganska långt.

Nietzsche var ensamheten som människa, men är också ett omistligt sällskap. Poeten Ingela Strandberg berättar om sin mest uppmuntrande följeslagare.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Om han kom gående uppför vägen skulle jag genast känna igen honom. Inte för den mörka buskiga mustaschen, inte för de spänstiga ivriga stegen, inte för stoltheten i gången, inte heller för den mörka rocken med det blå sidenfodret.

Nej, jag skulle känna igen honom på den lodande ensamheten. Han har ju själv sagt det: ”Jag är ensamheten som människa”.

Om han verkligen skulle komma gående mot mig skulle jag kunna se hans ensamhet som en form, som dels omger kroppens alla sidor, dels lägger sig framför honom som en skugga över gruset. Han skulle, bokstavligt talat, stiga in i sin egen skugga, rakt in i ensamheten och där låta den bestämma riktningen och målet.

Om han verkligen kom, om han plötsligt stod där halvvägs uppe på gården… Å, det skulle vara en sen vårkväll! De få återkommande lärkorna skulle ännu hålla sig kvar i skyn med sina darrande kroppar. Jag tänker mig att han skulle stanna till på vägen mellan åkrarna och se ut över det landskap jag kallar mitt. Kanske skulle han lyssna på lärksången.

Jag skulle gå mot honom och säga ”Välkommen herr Nietzsche! ”, och han skulle se rakt in i mig, han, genomskådaren, som lärt mig så mycket om människan. Om ”det hyckleri som kallas moral”, hans egna ord. Om makten, viljan, illusionerna. Om smärtan. Ingen har förklarat allts motsatser för mig så bra som han.

Jag skulle visa honom in i den gamla ladugården så vackert förfallen, men varifrån man ännu kan höra kornas råmanden utanför tiden, höra tjudrens klang, påminnande oss om det ständiga uppbindandet, om det eviga tillfångatagandet av människa och djur.

Jag skulle visa honom ladan, där det fortfarande ligger hö från sextiotalet. Jag skulle visa honom hästräfsan och den röda såningsmaskinen, slåttermaskinen och lien som nu saknar sitt bett.

Därinne i halvmörkret satt jag ibland som tonåring och tänkte. Jag hade läst Nietzsche och hittat en mening som jag tyckte stämde in på mig; den om den ”obekväma egenskapen att finna alla ting djupa”.

Jag kände denna obekväma dragning mot djupen vad det än gällde. En vetgirig iver att förstå, att undersöka, att inte stanna i det likgiltiga, i det allmänna. 

Nietzsche lärde mig tidigt att värja mig, för mig själv och för omgivningen, kanske allra mest för omgivningen. Inne i flocken fick jag så småningom se hur farligt det kan vara att lyda. Hur lydnaden kan föra en långt bort från en själv.

Att födas är att infinna sig. Till en plats. Till ett klockslag. Till fostrare, anpassning och korrektion. Det var mitt i denna korrektion jag upptäckte Nietzsche. Om han kom till mig i vårkvällen skulle jag berätta det för honom. Vi skulle sitta under den hundraåriga lönnen och jag skulle säga att det under oss i jorden ligger kedjor som klirrat runt vaderna på mina förfäder, inte för att de var slavar men för att de bundits av fattigdom, av herremän, av sedlighet, av lust. Kanske också av skräck för det okända. För kreaturet i sig. Genom Nietzsche lärde jag känna mitt kreatur, hur det vältrar sig och söker sitt.

Han lärde mig också att vara försiktig med blygsamheten. ”Att alltför tidigt anpassa sig till en miljö”, skriver han, och ger exempel på vad man ska akta sig för: att anpassa sig till sällskap eller arbetsordningar. Han ger rådet att skaffa sig det han kallar ”vrår och oanade ensamheter för stunder av tröst tills man är stark nog att gå sin väg”.

En sån vrå var ladan för mig när vinden for rakt igenom den och det bara var huggormen och jag i livet med nyskördad klöver och ljusa doftande fält av nattvioler utanför väggarna.    

Jag håller inte med Nietzsche i allt, men han är min mest uppmuntrande följeslagare när jag känner vanmakt inför civilisationen, inför maktmänniskor, inför livslögnerna, förställningarna. förfalskningarna.

Jag har svårt för hans eviga återkomst. Ibland tror jag på den, ibland inte. Skulle allt lidande all grymhet, all förtvivlan uppstå igen och igen i samma själ i en aldrig sinande evighet?

Om genomskådaren kom, om han satt där med mig under lönnen, skulle nuet vara alldeles uppfläkt, alla svar synliga, flocken utom synhåll.

Vi skulle tala om det meningslösa och om det enda riktigt värdefulla. Vi skulle ha olika åsikter om värdena och om rangordningen. Om tro och otro. Jag skulle förhöra honom om vad han menar med skapandet, om konsten. Också om skapandet av oss själva.

Han hade inte mycket till övers för diktare, men jag tror att han ändå skulle respektera mig.

Vi skulle tala mycket om ensamheten. På ett ställe skriver han: ”Ensamheten dödar om den inte läker…”

Hur ska man då tyda ensamheten, undrar jag. Hur blir människan en fri ande?

Filosofen, genomskådaren, har själv lika många frågor som bestämda vassa svar. Han talar om oss som djur med drifter och affekter. ”Kanske är det bara ett sken när vi följer moralen?”, säger han. Vad är moral, undrar jag då, och han svarar ”ett teckenspråk för våra drifter”.

Jag blir knappast en bättre människa av att följa Nietzsche, snarare tvärtom, och friare, kanske en aning mera på min vakt inför all yta.

En sak är vi i alla fall eniga om, Nietzsche och jag, jag citerar: ”Konsten och ingenting annat än konsten är livets stora möjliggörare, den stora förförerskan till liv, den stora stimulansen till liv… ”

Där skulle vi tystna. Liksom insekterna i lönnen. Vi skulle skiljas åt av skymningen. Ordlöst skulle vi gå åt var sitt håll, han tillbaka nerför vägen för att upplösas i sin ensamhet och mörkret över landsvägen.

Jag skulle bli sittande och tänka på hans grymma öde, hur han, som talat så mycket om frihet, fängslades av vansinnet. Jag går in och läser om hur hans vårdare reste med honom på tåg mot dårhuset, hur de lugnade honom med kloral. 

Och jag tänker på när jag stod med Ulf Linde framför Nietzsches dödsmask på Thielska Galleriet i Stockholm, vi stod tysta först, lutade över den sista bilden av geniet, men så knackade Ulf på skyddshöljet och sa: ” Dom har pratat mycket strunt om dig, men du klarar dig nog lilla gubben!”

Ingela Strandberg
poet

Fallet Irene blev typexemplet på den traumatiserade människans kluvna minne. Ulf Karl Olov Nilsson tycker den berättar något om traumats natur.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Minnen kan ljuga, minnen går att manipulera, minnena ser oss. Det finns falska minnen, de kan vara planterade, blockerade, chiffrerade, fixerade, friserade. Men också vilseledande, torterande. Minnet är helt enkelt ytterst opålitligt. Ja, vad är det ens? Ju mer man tänker på saken, desto svårare blir det att definiera. En anledning till det är att vi befinner oss inuti det vi pratar om, inuti livsflödet, alltså den ständiga produktionen av potentiella minnen. Sinnesorganens fortlöpande intryck och våra upplevelser av dem blir erfarenheter och sorteras måhända till hågkomster. Eller så minns vi dem inte alls. Antingen för att de var för känsliga eller för plågsamma för att komma ihåg. Då skjuts de undan. Eller för att de var för betydelselösa, att de försvinner i medvetandeströmmen av intryck. Allt kan man helt enkelt inte komma ihåg. Det är konstigt nog ibland svårt att veta om man glömt något för att det var för viktigt – eller för oviktigt.

Dessutom kan en människa märkligt nog också minnas utan att komma ihåg, utan att själv veta om det, där minnesspåren visar sig på andra sätt, i drömmar eller felhandlingar, eller i psykologiska symtom.

En berömd fallbeskrivning ur psykiatrihistorien, fallet Irène, kan tjäna som exempel. Irène föddes omkring 1880 och tjugotre år gammal tog hennes moster med henne till Paris stora mentalsjukhus, La Salpêtrière, eftersom hon led av vanföreställningar och hade lagt sig på ett järnvägsspår. Irène fick där träffa läkaren och psykologen Pierre Janet och när han kom att utveckla sin traumateori blev som så ofta den kvinnliga patienten föremål för den manliga läkarens forskning och syften; Irène kom att bli typexemplet för den traumatiserade människans ofta kluvna minne.

Irène kom från en fattig familj och arbetade som sömmerska. Hela hennes lön gick till familjens hushåll. Fadern var djupt alkoholiserad och Irène hade ett komplicerat förhållande fullt av skuldkänslor till sin ångestridna och krävande mor som sedan flera år var sängliggande i tuberkulos. Irène slet hårt, skötte allt arbete i hemmet och vakade vid sin mors sida, en mor som hon älskade men också ville frigöra sig ifrån. På sextio nätter hade hon knappt fått en blund och följaktligen var hon fullkomligt utmattad när modern avled en kväll. Irène kunde omöjligtvis acceptera att modern var död, hela natten ansträngde hon sig desperat för att väcka kroppen till liv; hon öppnade moderns mun och försökte ge henne vatten och mediciner. När hon försökte sätta upp den likstela kroppen i sängen råkade den falla ned på golvet. Till sist lyckades hon själv lyfta moderns kropp tillbaka i sängen.

Dagen därpå kom moderns syster på besök och insåg vad som hade hänt. Men Irène insisterade på att hennes mor levde och vägrade gå på någon begravning. När man ändå till sist lyckades övertala henne skrattade hon opassande i kyrkan. 

På La Salpêtrière förklarade Irène saken för Pierre Janet på följande sätt: ”Jag älskar min mor, jag avgudar henne, jag har aldrig lämnat henne ensam. Om hon var död skulle jag förtvivla, jag skulle känna mig outsägligt sorgsen. Men jag känner mig inte alls ledsen, jag gråter inte; alltså kan hon inte vara död.” Exakt så lite, kära lyssnare, ska man lita på sina känslor.

Irène fortsatte: ”Varför säger alla att hon är död? Om hon var död borde det ha varit begravning och jag har inte varit på någon begravning.”

Irène hade dock ett annat symtom. Flera gånger i veckan i sin sovsal på sjukhuset utspelade hon en rigoröst utförd scen som tog mellan tre och fyra timmar. Irène intog en stel underlig kroppsställning varpå hon gick fram till sin säng och utförde ett slags somnambul pantomim. Hon förde ett inbillat glas mot en inbillad person i sängen och sa: ”Öppna din mun, drick lite.” Sedan klättrade hon upp i sängen, liksom i trans, och ropade: ”Kroppen har fallit ned på golvet, min far är full, han har kräkts och hjälper mig inte.” Och så utförde hon ett slags stumt skådespel där hon lyfte upp en låtsad person i sängen.

Visar inte fallet Irène hur det är möjligt att på en och samma gång inte alls minnas och att ändå göra det. Den medvetna och vakna Irène ansåg själv att hennes mor var i livet eftersom hon inte kände någon sorg och inte mindes något dödsögonblick. Men hennes pantomim visade att hon kom ihåg allting i detalj. Janet kallade det senare för ”traumatiskt minne” och skilde det från ”narrativt minne”. Specifikt för det traumatiska minnet, som Janet såg det, är att det tar väldigt lång tid. För Irène tog det flera timmar att spela upp sin charad. När hon efter sex månaders hypnosterapi – där Janet försökte hjälpa henne att minnas – till sist kunde berätta om moderns död tog det på sin höjd några minuter.

Om det narrativa minnet kan distansera sig från händelsen, sortera bort mindre viktiga detaljer för att komma till det väsentliga och bli begriplig för den som lyssnar, så tycks det traumatiska minnet yttra sig bokstavligt, exempelvis i flashbacks och mardrömmar. Det traumatiska minnet befinner sig på den plats där traumat inträffade och utspelar sig i realtid. Det traumatiska minnet saknar förmåga att sammanfatta. Det traumatiska minnet, till skillnad från det narrativa, är heller inte kommunikativt; det riktar sig inte till någon. När Irène spelar upp dödsscenen så gör hon det för sig själv.

Men alltså, faller verkligen denna händelse under rubriken trauma? Ett trauma, brukar man säga, innebär ett våldsamt inträngande av någonting oväntat, någonting vederbörande inte kan integrera. Irènes mor hade varit sjuk länge och långsamt försämrats, ändå verkar Irène ha varit helt oförberedd.

Men kanske är just det en lärdom som vi kan dra utifrån fallet Iréne: att ett trauma inte endast går att definiera utifrån sina mer eller mindre brutala omständigheter, utan också utgörs av sättet på vilket dessa tilldragelser motsätter sig det begripliga. Traumat bär inom sig såväl händelsens sanning som sanningen om dess obegriplighet. Traumat är alltså ingen minnesförteckning, inget händelsearkiv, utan en motsägelsefull kraft som inte har kunnat beredas plats; den går utöver både människans erfarenheter och ordens möjligheter att sortera.

I Irénes fall, vill jag hävda, uppstår det obegripliga delvis genom ett slags psykologiskt missförstånd: den medvetna och vakna Irène ansåg att hennes döda mor var i livet eftersom hon inte kände någon sorg, när sanningen snarare bestod i att hon inte kände sorg eftersom hon lyckats glömma att modern var död.

Ulf Karl Olov Nilsson
poet, psykoanalytiker och översättare

Trollen ska drivas ut i ljuset, sägs det ibland. Jimmy Vulovic betvivlar att det är rätt metod för att möta den tveeggade namnlösheten.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Ensamhet föder lätt obehagliga beteenden, kan driva fram våld mot både den egna och andras integritet. Den är fader till lögner, illasinnade rykten och hat. Kommentarsfältens hatare, som befolkar sina liv med hårda ord, vet nog vad jag pratar om. I stunden fylls ett tomrum, det värmer lite, av en föreställd gemenskap ur föreställd upprättelse. Men snart förlorar hatet sin kraft. Allt måste börja om på nytt, tills ensamheten upphör. Det brukar sägas att historien inte upprepar sig men rimmar. Fjodor Dostojevskij är den författare som nog bäst har fångat människans likartade klangljud genom tiderna. I en essä från 1877, i den egenutgivna tidskriften Författarens dagbok, diskuterar han ingående ämnet anonyma hatiska brev. Han hade själv fått flera och gjorde då det som en Dostojevskijtyp alltid gör, tog sig en närmare titt på de sociala och psykologiska faktorerna bakom dem. Slutsatsen ekar i vår tid. Samhällen som snabbt förändras och där många lämnats med en känsla av att ha åsidosatts, rent av övergivits, kan förklara den frustration som gör att någon låter sin penna blöda elaka brev. Sin vana trogen såg han förlåtande på individen. Och till det kan ju läggas att det kunde ha varit betydligt värre än brev. För att anonymt ljuga, baktala, sprida rykten och hata är, skriver han, en mildare form av den instinkt som också driver mordbrännaren att tända på. Utloppet måste ta vägen någonstans och visst är det väl bättre med anonyma ord än byggnader som sätts i brand.

Det kan vara svårt att höra historiens många rim om ingen läser dem högt för oss. I Emily Cockaynes bok ”Penning Poison: A history of anonymous letters” hörs de tydligt. Hon ger flera intressanta perspektiv på illasinnat brevskrivande från 1760 till 1939. Men linjerna i boken dras också in i vår tid då det anonyma hatet till och med gjorts till en industri med trollfabriker som systematiskt utsätter utvalda personer för hat. Frimärkets anonymitet, liksom långt senare internet, ledde enligt henne till en explosion av hat utan spårbara avsändare. Postväsendets infrastruktur födde monstret som under 1800-talet växte sig allt större och starkare och skrämmande. Många bröllopsfoton har i vredesmod slitits mitt itu efter otrohetsrykten delgivits anonymt. Upplysningar ur det förflutna som raserat liv. Anonymt förmedlad information om förbjudna drifter och åsikter har ofta fått samma effekt. Ibland var det sant, allt det där som har hemligskrivits genom åren, ibland falskt, men oavsett är det alltid maktutövning. Och det är enkelt att föreställa sig mottagarens skräck, från en nyfiken undran om vad det kan vara för brev som kom med posten nyss, till det som rad för rad av anklagelser och hot om avslöjanden övergår i rädsla. Den makt som meddelandena påtvingar offren har genom historien antagit många former – lappar, brev och nu också epost, exempelvis. Avsändarnas syften har förstås också skiftat, men några saker är alltid gemensamma. Anonymiteten ger en ojämlik, asymmetrisk, relation. Avsändaren säger sig veta något om någon som i sin tur försvarslös famlar i mörkret. Det är ett grymt maktspel där avsändaren tvingar ner mottagaren i en underordnad position, ofta för att få utlopp för upplevd förbiseddhet och psykologisk frustration.

Men så finns även de andra mer kallt kalkylerande utövarna av anonymitetens makt, fabrikörerna om man så vill. Fjodor Dostojevskij vägleder oss även på den punkten ända in i vår tid. Han intresserade sig, som alla hans läsare vet, för människans olika sidor och visar genom hennes skuggsida på själens samt integritetens värde. Därför finns det gott om uslingar i hans verk. Pjotr Stepánovitj Verchovjénskij är en av de värsta. I Onda andar från 1872 tar han som ledare för en nihilistisk revolutionär grupp sig friheten att ur det fördolda härska över andra. Det demoniskt själlösa i honom framträder tydligt. Smicker varvat med hot är han särskilt bra på, allt för att sälja in nödvändigheten av illgärningarna som gruppen för den goda sakens skull gör sig skyldig till. Genom exempelvis anonyma brev sår han split, väcker tvivel och hotar med skamliga avslöjanden. Handlingsplanen syftar till att förändra samhället men leder till mordbrand, självmord och politiska mord i den lilla staden, allt dirigerat av rädslan som onda andar vet att frammana med hot om att privat ska bli offentligt. En fiktion bara, visst, men kvalitetslitteratur speglar ofta livet på ett mer greppbart sätt än om vi enbart lever det. 

Pjotr Stepánovitjs födelse ligger visserligen mer än 150 år tillbaka i litteraturens historia. Ändå passar han utmärkt nu också, hade snabbt funnit sig till rätta här hos oss. Man kan se honom framför sig då han mejlar uppdrags- och arbetsgivare, om upplysningar …ska ni verkligen låta honom göra sin röst hörd…ni vet väl att…sagt i all välmening förstås…för tiden kräver ju det…så inte er fina organisation också ska… Ja, han hade stortrivts här, nu när i stort sett vilket ändamål som helst tycks kunna helga vilka medel som helst. Helt utan skam, i övertygat lugn, hade han vandrat rakt över sina cancellerade lik. Det är så att säga hans grej. Som sagt, fiktion, visst. Jag önskar bara han vore osann också. Men han är ett förebådande, den långa skugga som drog genom de anonyma anklagelsernas Sovjetunion, Nazityskland och Östtyskland, platserna där integriteten dog, för att senare dra vidare in i vårt sociala medielandskap där uthängningar och utfrysning tycks bli allt vanligare. Vi är alltför många som har känt honom dra förbi, men trots det är svaret inte att begränsa möjligheten till anonymitet, tvinga alla troll ut i ljuset. Då sträcker sig bara fler efter tändstickor. Dessutom skulle det tysta även rättmätig kritik som bara kan sägas utan avsändare. Svaret är ett samhälle som vägrar vara anonymitetens tysta förlängda arm, ett samhälle som med sakligt förnuft i varje stund förhåller sig källkritiskt och aldrig glömmer det rättviseideal som säger att ingen någonsin ska dömas ohörd. Det är bara i det ljuset som både den ensamma människan kan förstås och de onda andarna förgås.

Jimmy Vulovic
litteraturforskare och författare

Litteratur

Emily Cockayne: Penning Poison: A history of anonymous letters. Oxford University Press, 2023.

Med indutrialiseringen steg koldioxidhalten i atmosfären, men det var efter andra världskriget det verkligen tog fart. Ann-Sofi Ljung Svensson funderar över sin del.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Mars 1958.

Charles Keeling gör sin första mätning av koldioxidhalten i atmosfären på Mauna Loa, Hawaii. Mätvärdet är 315 ppm/parts per million. Värdet ligger 35 enheter högre än under förindustriell tid, då halten beräknats ligga runt 280. Kurvan stiger svagt under hela 1800-talet, men efter andra världskriget går lutningen skarpt uppåt.

Några månader efter Keelings första mätning – i mitten av juli 1958 – lämnar en liten cell bland miljontals andra explosivt min pappas kropp för att målmedvetet leta sig fram till den väntande värmen i min mammas mage. Det är en het sommar. Kanske var det en tidig, lite sval morgon i vindsrummet på Brunnsgatan i Nyköping precis innan pappa skulle ta bussen till flygflottiljen där han just blivit stamanställd. Mamma skulle kanske strax därefter promenera till dispensären på lasarettet där hon arbetade. Eller så var det semester och de var på besök ute hos det som skulle bli min farmor och farfar i torpet och sov över i utdragssoffan av trä under älgbonaden och oljetrycken med skyddsänglar.

Torsdagen den 16 april 1959 föds jag på barnbördshuset på Nyköpings lasarett. Mamma har haft havandeskapsförgiftning – stor, svullen – med en vikt lika hög som tungviktaren Ingemar Johansson. Några månader senare skulle han gå sin berömda match mot Floyd Patterson.

Maj 1959, Mauna Loa, koldioxidhalten har stigit till 316 ppm under mammas graviditet.

Nu börjar mitt liv på den allt brantare Keelingkurvan.  

Vi flyttar. Först från rummet med kokplatta, till enrummaren med sovalkov. Sen till tvårummaren med balkong i tvåvåningshuset från 1940-talet. Min bror anländer. Mamma tar oss varje förmiddag till det nyöppnade snabbköpet. En tetrapack med mjölk, havregryn, lite blandfärs, några morötter. Allt får plats i nätkassen. Plastkassar tillhandahålls inte i butikerna förrän i mitten av 1960-talet.

1963. Pappa köper familjens första bil, en Vauxhall Victor. Röd och vit. Begagnad såklart, mer räcker inte pengarna till.

Pappa gör som alla andra. Bilköp ligger i tiden. Under 1950-talet ökade antalet bilar i Sverige från 250 000 till en miljon. Tio år senare har antalet fördubblats. Och pappa har bytt till en Ford Zephyr. I de sörmländska skogarna ligger de uttjänta bilarna redan tätt.

April 1965, Mauna Loa, 320 ppm.

Vi flyttar igen. Nybyggt miljonprogram. Fjärde våningen i ett höghus i utkanten av stan. Nu tre rum. Pappa har just sålt insatslägenheten. Det kändes alldeles för osäkert. Tänk om man inte får sina pengar tillbaka? Under höststormen natten den 17 oktober 1967 ligger vi alla i pappas och mammas säng och tittar ut mot himlen. Strömmen har gått, vi har ett värmeljus i fönstret. Dagen efter ligger höghusens takplåtar på marken.

På somrarna åker vi och badar i Stavsjön, spelar dart och plockar blåbär. Eller så fiskar vi i Brobyån. Vi har sommarhus nu, hyr en gammal uttjänt statarlänga. Sommarstugeägandet ökar. Ödetorpen är många där ute på landsbygden. Allt fler har ju flyttat till stan.

Sjuttiotalet. Mamma läser Tyst vår av Rachel Carson, röstar på Fälldin och talar om ’glada grisar’. Men pappa skakar på huvudet och skrattar när mamma inte vill dricka vattnet i sommarhuset. Pumpen står mitt ute på åkern och godsägaren har just låtit flygbespruta fältet med bekämpningsmedel.

Nu bor vi i en fyrarummare, ovanpå ett konditori där man köper lördagsgodis genom att peka genom glasdisken. En sån. Och en sån.

1975. 331 ppm. Jag gör min första flygresa. Åker till Lindau am Bodensee med ett gäng svenska ungdomar. Det kallas språkresa och alla vill göra det. ”Det är så bra för språkutvecklingen”, säger Ingegerds mamma. Min mamma nickar instämmande. Det är klart flickan ska få en god utbildning. I den tyska småstadens gränder lär jag mig nattetid en hel del tyska, men också att dricka Jägermeister och dansa bump. I hemstaden öppnar Hennes & Mauritz butik. De expanderar nationellt efter börsintroduktionen 1974. Jag köper en beige täckjacka. Alla andra har likadana.

Åttiotalet. Det är nu det händer. Jag har flyttat hemifrån. Min konsumtion ökar drastiskt: resor till London och Italien, linneklänningar och Allessobryggare. Yuppivännerna omkring mig börja inreda sina hem medvetet och metodiskt. Jag hänger inte riktigt med, fattar inte att vi gått in i en samhällelig situation, som släppt pengarna loss. Jag missbedömer allt och tror att det handlar om en individuell utvecklingsfas. Fast jobb, bostadsrätt. Bäbis på väg.

Men alla gör likadant. 

1987. Nu går det fort. 350 ppm.

Det blir äldre villa utanför Malmö, två barn, flytt, tre barn, flytt. Bil, ny större bil, ny bil igen. Nittiotalet och millenieskiftet rusar förbi. Resor till Medelhavet, New York, San Fransisco. Familjen studsar med flyg mellan Paris och Malmö, maken flygpendlar till Stockholm ett par gånger i veckan.

Jag planerar mina pensionsfonder. Alla andra gör ju det. Rysslandsfonderna rusar, jag hänger på. Naivt, omedvetet. Stöder Gazprom med mina placeringar, men besinnar mig så småningom, och känner en lättnad när det sent omsider visar sig att värdet är noll och fonderna kraschat.

2013: koldioxidhalten passerar 400 ppm. 2016: 403 ppm.

Jag står bland uttjänta möbler och flyttkartonger och sorterar efter 23 år i samma lägenhet ett avvecklat familjeliv. Barnen har flyttat. Ett helt liv ska sorteras, säljas, skänkas bort, slängas. En lägenhet, ett vindsförråd, tre källarförråd. När auktionsfirmorna och secondhandorganisationerna fått sitt kommer ett företag som specialiserat sig på att forsla bort det ingen vill ha. 1,1 ton går till tippen. En och en halv lastbil.

Jag rannsakar mig själv. Biktar mig. Gråter en del. Räkningen på de 1,1 tonnen är 10 000 kronor. Jag ser det som en rättmätig skuldsedel.

Är jag skyldig?

Självklart är jag skyldig.

Jag tillhör den del av jordens befolkning som levt hela sina liv i en ständigt accelererande välståndsökning som passerat rimlighetens gräns och landat i en förgörande överkonsumtion. Min skuld kan jag inte skaka av mig. Skuld handlar om verifierbara fakta. Har jag medverkat till de stigande utsläppen av växthusgaser – eller har jag inte medverkat till dom?

Men skammen då? Ska jag skämmas nu när eftertankens kranka blekhet inträtt.

Nej, jag kan inte skämmas över det jag gjort. Jag visste inte bättre. Jag var en kugge i ett samhällsmaskineri. Jag kan givetvis skämmas över min aningslöshet. Jag borde nog vetat bättre.

Men jag gjorde som alla andra. 

Så jag blir villkorligt frigiven.

Villkoret, då? Jag måste skämmas för det jag gör idag. Jag kan inte med rent samvete låtsas som att jag inte är med om att bära skulden. Jag kan inte med rent samvete fortsätta som att ingenting har hänt, eller som att ingenting kommer att hända. Jag har en individuell skyldighet – som en liten del av mänskligheten – att ta mitt ansvar. Allt annat är bortförklaringar.

Våren 2025, då jag fyllde 66 år, passerade koldioxidhalten i atmosfären för första gången 430 ppm. Under mina år på jorden hade halten då ökat med 114 enheter.

Det är ingen slump.

Det är jag som är Keelingkurvan.

Säg det högt för dig själv:

Det är jag som är Keelingkurvan.

Ann-Sofi Ljung Svensson
litteraturforskare

Många själar har gått vilse i jakten på sanningen om Palmemordet. Kulturredaktionens Olof Åkerlund reflekterar över teorier som alltid saknar minst en pusselbit.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2021-11-04.

1963 presenterade en trettiofemårig filosof vid namn Edmund Gettier ett par tankeexperiment som fick de akademiska korridorerna att skälva. Ett av dem löd ungefär så här: Personerna Mario och Luigi har båda sökt en tjänst som rörmokare. Mario har av skäl vi inte behöver gå in på mycket starka belägg för två saker:

1) Det är inte han själv, utan Luigi, som kommer att få jobbet

och

2) Luigi har tio mynt i sin ficka.

Mario tror alltså, på goda grunder, att följande påstående är sant ”den som får jobbet har tio mynt i sin ficka”. Men så händer det, mot alla odds blir det ändå Mario som får tjänsten och även han råkar, utan att veta om det, ha exakt tio mynt i sin ficka. 

För den som är ovan vid den analytiska filosofins ibland lite krystade exempel är det kanske inte uppenbart varför Gettiers artikel väckte så starka reaktioner. Det beror på att den tycktes motbevisa en populär definition av begreppet kunskap som sann, grundad tro. Det var ju sant att personen som fick jobbet hade tio mynt i fickan. Mario trodde också att en person med tio mynt i fickan skulle få jobbet och han hade därtill en god grund, rent av bevis, för att så skulle ske. Ändå tar det emot att kalla hans sanna, grundade tro för kunskap. Den liknar mer en tillfällighet. Och filosofin tycktes, som så ofta, vara tillbaka på startpunkten: Trots 2400 år av grubblerier fanns det ännu ingen definition av något så grundläggande som kunskap att enas kring.

Samma år som Gettiers artikel publicerades inträffade något som skulle påverka offentligheten betydligt mer än detta filosofiska dilemma: mordet på USA:s president John F Kennedy. Ett attentat som genererat undersökande och spekulativ litteratur av ett omfång som vida överstiger det om Gettierproblemet, bland annat en kritiserad rapport från 1979 där en undersökningskommitté i representanthuset menade att det troligen låg en konspiration bakom mordet. En åsikt som delas av en majoritet av USA:s invånare, medan minoriteten nöjer sig med den ensamme gärningsmannen Lee Harvey Oswald. 

I dessa poler gömmer sig två av människans djupa och motstridiga önskningar: Längtan efter mening och längtan efter avslut. En instabil ensamvarg utan klara motiv ger inte mening, diffusa sammansvärjningar utan bevisad koppling till brottsplatsen ger ingen känsla av avslut. Många själar har gått vilse i jakt på det ena eller andra.

I konkurrens med dessa drivkrafter står vår längtan efter sanning och kunskap sig slätt, befarar jag. Det vi uppfattar som den bästa storyn vinner oftast. Det gäller för övrigt även inom filosofin, en disciplin som så gott som aldrig erbjuder avslut. Till exempel var Gettier var egentligen inte först med sitt dilemma. Det hade presenterats i olika varianter sedan medeltiden, men tajming och slagkraftighet gjorde att problemet sedan 1963 bär hans namn.

Kanske var det längtan efter avslut som fick Stefan Löfven att 2016 offentligt torgföra sin med största sannolikhet felaktiga tro att den ensamme gärningsmannen Christer Pettersson var skyldig till mordet på Olof Palme. Storyn om det som kallats vår motsvarighet till Kennedymordet hade satt sig, det vore på många sätt besvärligt att hitta en ny.

Inom kort kom dock en sådan. Och det var en i vissa avseenden så pass bra story att Löfven verkade beredd att ändra sig, lite grann åtminstone. Den handlade om Skandiamannen Stig Engström, som verkade ha trasslat in sig i vittnesutsagor som överdriver hans roll minuterna efter mordet. Det är väl åtminstone så de luttrade ser på saken, de som sett PKK-spår och Christer Pettersson-rättegångar komma och gå medan mer suspekta omständigheter och individer aldrig tycks ha blivit ordentligt utredda. Andra tycker att indicierna som förtjänstfullt togs fram i Lars Larssons och Thomas Petterssons böcker – och sedan adopterades av åklagaren – räcker för att tron på Stig Engström som gärningsman ska ha en grund.

Sann, grundad tro. Definitionen av kunskap som Gettier problematiserade kan spåras tillbaka till Platon och särskilt hans dialog Theaitetos. Där det egentligen heter “Sann åsikt förenat med förklaring”. Men redan där inser huvudpersonen Sokrates att det inte riktigt håller. Kan man ha en riktigt pålitlig förklaring utan att förutsätta åtminstone någon gnutta kunskap? Och sanningen, kan vi lägga till, är inte det kriteriet nog så problematisk? 

I det svenska språket används sanning ofta som en ungefärlig synonym till ärlighet, motsatsen till lögn och förljugenhet, medan det i mer tekniska definitioner lätt blir en tårta ovanpå en annan: Att något är sant betyder att det liksom, tja, ligger till på det sättet. 

Platons ord för sanning – aletheia – har däremot mytiska proportioner. Det leder ner i underjorden till glömskans flod Lethe, men den lilla inledande bokstaven alfa gör ordet till en negation. Odoldhet eller icke-glömska skulle man kunna översätta det. Eller om man, likt filosofen Martin Heidegger, har en dragning till det omständliga: Oförborgadhet. 

För Platon är de sanningar som är värda att ta på riktigt allvar eviga och något våra odödliga själar en gång stått i förbindelse med. Våra kroppar, vår kultur och våra oprecisa sinnesförnimmelser bedrar oss däremot hela tiden, får oss att glömma det vi egentligen vet. Det gör det som vi vanligtvis kallar verkligheten till en dimmig plats fylld av glömska. Och vårt uppdrag: Att med stor möda återskapa det som glömts. Då blir sanningen inte något som slås fast med hjälp av opålitliga vittnesutsagor, utan något tidigare dolt som plötsligt visar sig och som mycket väl kan ha funnits framför våra ögon hela tiden. Lite som Stig Engström, som hela tiden fanns där: i tidningarna, på kvällsnyheterna – och på mordplatsen. Frågan är bara när och i vilken roll.

Och det är väl så att sanningens betydelse är helt avhängig vad man frågar efter. Den polisiära och juridiska frågan om vem som höll i vapnet är kanske inte ointressant, men ändå bara en öppning för vidare frågor: Varför? Ensam eller i konspiration med någon?

För även om det är intressant att som Gettier fundera över vad kunskap om ett faktum egentligen är, så är det ju hur allting hänger ihop vi verkligen vill veta. Vi, som törstar efter både mening och avslut.

Så om vi någon gång får ett riktigt välgrundat svar på frågan om vem som mördade Olof Palme så kommer vi att ha en sanning men ingen kunskap. Eller kanske tvärtom: viss kunskap, men inte hela sanningen? 

Ja, vi kommer aldrig riktigt hela vägen fram tycks det – varken med sanningen eller med Palmemordet. 

Återstår alltså lögnen – och Palmeutredningen. 

För medan mordgåtan på många sätt står och stampar på samma plats den gjorde strax före halv tolv på kvällen den 28 februari 1986, så har envetna granskningar gjorda av personer som Stieg Larsson, Lars Borgnäs och Gunnar Wall satt ljuset på allt från misstag till lögner och nätverk inom polisen, högerextremismen, näringslivet och statens mer dolda sidor. Och så har det olösta mordet, som enligt vissa förändrade Sverige i grunden, blivit inte bara ett slukhål för vilsna själar utan också en skola för dem som likt Platons Sokrates är beredda att misstro de föregivna sanningarna och söka vidare under ytan. Lite icke-doldhet trots allt, i den bottenlösa glömskan.

Olof Åkerlund, medarbetare på kulturredaktionen

Litteratur

Platon: Theaitetos ur Skrifter, band 4. Översättning Jan Stolpe. Atlantis, 2006.

Gunnar Wall: Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet. Bokförlaget Kärret, 2020.

Om Stig Engström:

Lars Larsson: Nationens fiende  – Om mordet på Olof Palme. Books on demand, 2016.

Thomas Pettersson: Den osannolika mördaren – hela berättelsen om Skandiamannen. Offside press, 2021.

Lars Olof Lampers: Palmemordet  –  tillbaka till Sveavägen. Storytel publsihing, 2021.

De skulle försvara Sverige i händelse av en rysk invasion, men vad ska en hemlig motståndsrörelse syssla med om kriget inte kommer? undrar Dan Jönsson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Lite utanför Hörby i Skåne bodde i mitten på nittonhundratalet lantbrukaren Karl-Göran Persson. Som alla svenska undersåtar hade han fått beredskapsbroschyren Om kriget kommer i brevlådan, dragit sina slutsatser och under ett par decennier byggde han med tonvis av cement och improviserade armeringar om sitt hus till ett bepansrat fort. Där skulle han hysa kungen och regeringen när kriget kom. Det märkliga byggnadsverket, i folkmun kallat Söderto fästning, står kvar än idag som en ruin i leråkern, orubblig och gåtfull – och något i historien om denne udda prepper gör att den dyker upp i tankarna när jag läser om den hemliga, svenska motståndsrörelse som skapades under kalla kriget för att operera bakom fiendens linjer efter en invasion. Stay behind, som den har kallats, verkar ha bestått av en lätt kufisk samling original och hedersknyfflar, som av patriotism och pliktkänsla gått in i en organisation med synnerligen oklara syften och befogenheter och en struktur och en verksamhet som ter sig ytterst svår att få grepp om. Utom att ett flygplan alltid skulle stå redo att föra kungafamiljen till England vid ett nödläge. Och att medlemmarna ägnade sig åt att åka på mystiska söndagsutflykter, kalla varann för lustiga kodnamn och öva på att gömma papperslappar i hemliga brevlådor.

Nej, så kan det förstås inte ha varit. Men intrycket jag får när jag läser statsvetaren Johan Wennströms Sveriges sak var vår, ett första försök till genomlysning av denna dunkla, paramilitära organisation, är just det: av någon sorts oförarglig men ändå käckt hjältemodig Ture Sventon-klubb, ett demokratiskt hemvärn som i bästa svenska samförståndsanda samlades runt det nationella intresset, ”Sveriges sak”. Wennström fyller många luckor, rätar ut en hel del principiella frågetecken kring denna organisation som först kom till allmän kännedom i början på nittiotalet och då under visst ståhej eftersom det tycktes peka på att det militära under-täcket-spelet mellan Nato och det officiellt neutrala Sverige var långt mer både ut- och invecklat än någon dittills hade trott. Wennström tillbakavisar den bilden: Stay behind, eller Metro som den möjligen hette egentligen, var ett helsvenskt initiativ och fungerade, skriver han med en lite rörande jämförelse, ungefär på samma sätt som Arbetsmarknadsstyrelsen AMS, i samarbete mellan arbetsmarknadens parter. Att den skulle ha tagit order från Nato och Washington är otroligt, eftersom ledande medlemmar förnekar det i sina dagböcker. Och några andra förstahandskällor verkar svåra att uppbringa. Allt var ju superhemligt.

Sådant är förstås ett problem när man skriver historia. Men det som gör just Wennströms historieskrivning lite extra svår att svälja är nog ändå den där idén om att det skulle finnas något sådant som ”Sveriges sak”. Vilket Sverige? frågar jag mig. Det civila, eller det militära? Det offentliga, eller det hemliga? Det neutrala folkhems-Sverige eller det under-täcket-spelande Natolandet Sverige? Arbetarrörelsens eller storföretagens? Det finns något blåögt och enfaldigt i själva premissen, och kanske kan det också förklara det fantastiska faktum att Wennström och hans förlag – landets största – lyckas med konststycket att till omslaget välja just den bild ur Andrej Tarkovskijs Offret, där de berömda trapporna vid Tunnelgatan i Stockholm förvandlas till en krigszon. I denna klärvoajanta scen, inspelad 1985, flyter blod på exakt den plats där Olof Palme skulle mördas bara månader senare – men i boken finns bilden enbart för att illustrera det inbillade hot från öst som motståndsrörelsen skulle bekämpa. Det är oerhört märkligt.

Det hör nämligen till saken att Stay behind-nätverket figurerar i spekulationerna om Palmemordet. Utan att ge sig alltför djupt ner i det här kaninhålet är det ändå rimligt att fråga sig vad en hemlig, paramilitär motståndsrörelse egentligen ska hålla på med när kriget, som den förberett sig för, aldrig kommer? Till vad ska den då använda alla sina resurser, all sin dyra radioutrustning, sina hemliga nätverk och internationella kontakter? Inte nödvändigtvis till att mörda landets statsminister, förstås – men som Kari Poutiainen konstaterar i sin bok Den hemliga alliansen inträffade mordet vid en tid när förtroendet mellan landets politiska och militära ledning inte var det bästa, milt uttryckt, och när Palmes engagemang i framför allt kärnvapenfrågan av Reaganadministrationen sågs som ett allvarligt hot mot USA:s och Natos intressen. Hur allvarligt? Tillräckligt allvarligt? Vi vet inte, men Poutiainen, som ihop med sin bror Pertti på nittiotalet ägnade nästan 900 sidor åt att tålmodigt mala sönder den dåvarande Palmeutredningens alla villospår och underlåtenheter i boken Inuti labyrinten, gör här en lika grundlig – 800 sidor lång – historisk genomgång av hur CIA:s och Natos hemliga påverkansoperationer, infiltrationskampanjer och direkta interventioner under kalla kriget bildar ett mönster. Från sextiotalets Indonesien, över sjuttiotalets Chile och Italien, till åttiotalets Nicaragua: inga medel var för brutala. Inga underhuggare för smutsiga. Inga allianser för oheliga.

Särskilt dröjer Poutiainen vid fallet med den italienske kristdemokratiske politikern Aldo Moro, kidnappad och mördad av stadsgerillan Röda brigaderna 1978. Moro ville bjuda in kommunistpartiet till regeringsförhandlingar, en absolut röd linje för USA och Nato, och mycket i de efterforskningar som sedan gjorts tyder på att mordet var en klockren CIA-operation, att Röda brigaderna infiltrerats, troligen med folk från maffian men också medlemmar av det italienska Stay behind-nätverket, Gladio. För Poutiainen blir mordet på Olof Palme en uppenbar parallell, en skjutjärnsoperation ägnad att undanröja en besvärlig, men unik och därmed på många sätt rätt sårbar politiker som med sina försök att bygga förtroende hos den sovjetiska perestrojkans ledare såg ut att hota Natos politiska och militära sammanhållning. Vad kunde väl då ligga närmare till hands än att äntligen aktivera detta dolda nätverk av hängivna antikommunister, patrioter och vapenfetischister?

Nej: Poutiainen lyckas förstås inte bevisa att det han med ett vidare begrepp beskriver som den Nato-lojala svenska ”säkerhetsstaten” faktiskt låg bakom mordet. Men bara en kik ner i kaninhålet är faktiskt ganska kuslig. Bland det som rör sig i dunklet märks en man i beige, som spårlöst avviker från brottsplatsen; en ljusskygg radiogrupp ledd av en viss ”Barbro” som med sina walkie-talkies lär ha varit ute mordkvällen, och en hemlig Säpo-operation med kodnamnet ”Così fan tutte”. Som en insider uttrycker det: ”det mesta av det svenska motståndet stod på tå” den här natten. Känslan av att veta både allt och ingenting är smått förlamande. Arkiven, i den mån de existerar, brukar ju öppnas när imperierna faller. Den som lever då, får se.

Dan Jönsson
författare och essäist

Litteratur

Kari Poutiainen: Den hemliga alliansen – Palmemordet och Stay behind. Karneval förlag, 2025.

Johan Wennström: Sveriges sak var vår – Den hemliga svenska motståndsrörelsen. Albert Bonniers förlag, 2025.