Konstnären Hilma af Klints liv och konst fascinerar, och inspirerar. Nyligen blev hennes liv en ny kammaropera. P1 Kultur var med på den amerikanska premiären.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

På senare år har berättelsen om den svenska konstnären Hilma af Klint fascinerat - den spirituella pionjären inom det abstrakta måleriet som var före så väl Kandinsky som Mondrian och Malevitj och som sedan under lång tid glömdes bort av konsthistorian - för att i vår tid få ett enormt genombrott på den globala konstscenen.

Och utställningen "Hilma af Klint - paintings for the future" har i snart ett halvår lockat storpublik till Guggenheim Museum i New York - och nu även tagit ton på museet.

Efter att ha visats på Moderna i Stockholm hade i veckan Benjamin Staerns och Mira Bartovs kammaropera "Hilma" amerikansk premiär på Guggenheim. Och P1 Kulturs Kerstin Berggren var där.

P1 Kultur
[email protected]

Radionovellen "Mattan" väver ihop saker som skett på högstadieskolor i Sverige med egna upplevelser. En berättelse om att gå i högstadiet och växa upp.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Novellprisets producent, Joseph Knevel, ringde upp Annika Norlin för att prata om skrivandet i allmänhet och "Mattan" i synnerhet.

Och hon är glad för priset. "Det betyder jättemycket, såklart! För mig är det extra roligt att få det här priset för att novellen för mig är en ny form, det känns extra mäktigt att få det då. Tack för det!" säger Annika Norlin.

Joseph Knevel
[email protected]

Matilda Södergrans femte diktsamling "Överlevorna" kretsar kring arv, efterlämningar och vad som förs vidare mellan generationer. P1 Kulturs reporter Hanna Jedvik har träffat 2019 års vinnare av Sveriges radios lyrikpris.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

"Det är motsträvig lyrik i aforistisk förklädnad som utan att förenkla skalar av språket och blottlägger skikt på skikt av mening." Så lät juryns motivering när poeten Matilda Södergran och hennes diktsamling Överlevorna vann Sveriges radios lyrikpris.

P1 Kultur har träffat henne för att prata om kvarlevor, naturen - och att skriva med kroppen istället för huvudet.

Hanna Jedvik
[email protected]

Kärlekens Antarktis tar läsaren in i medvetandets och verklighetens mörkaste irrvägar. En realitet så brutal att den knappt ryms i språket. Hör författaren Sara Stridsberg själv om sin prisade roman.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Det är svårt att tänka sig ett mer utsatt tillstånd än att vara missbrukare och förälder. Men innebär det att man är en sämre förälder? Är den största kärleken en förälder kan ge sitt barn att avstå från föräldraskapet och lämna bort barnet? Och hur ser kärleken ut när världen runt omkring är extra karg och hård?

Det är sådana frågor som Sara Stridsberg närmar sig i sin roman "Kärlekens Antarktis". Hon skildrar utsattheten och grymheten som finns i människans liv på jorden. Hon skriver fram ett styckmord som återkommer som ett omkväde genom romanen och som inte släpper greppet om läsaren. Ändå är det som om romanens gestalter springer mot ljuset och kärleken.

Cecilia Blomberg träffar Sara Stridsberg i ett något stökigt styrelserum på Bonniers Bokförlag i Stockholm. Skådespelaren Rebecka Hemse läser utdrag ur "Kärlekens Antarktis".

Cecilia Blomberg
[email protected]

Skört och våldsamt: Åsa Jungnelius har blåst glas sedan hon var 17 år. Hon har en egen ugn i Månsamåla och blandar glaset med älgben och rep. Nu gör hon en tunnelbanestation i rosa.

Åsa Jungnelius bor sedan 2007 i en gammal svartmålad skola i utkanten av Åfors, vars glasbruk lades ner för några år sedan. Hon verkar både som formgivare och fri konstnär och är lektor på Konstfack.

Hon säger att hon är besatt av brukssamhällena, lever i många skikt av saker som tagit slut och har också sprängt sig in i landskapet när hon arbetade med det kollektiva konstprojektet "Residence in nature".

Nu håller hon på med  en egen tunnelbanestation. Med verket "Snäckan" vann hon tävlingen om den offentliga utsmyckningen av Hagastaden på den nya gula linjen i Stockholm.

Jag hade en överkänslighet för material som barn, säger hon, men det tog lång tid innan jag förstod att det kunde vara ett yrke.

Ett reportage av Katarina Wikars
[email protected]

REPORTAGE. Ann Margret Dahlquist-Ljungberg (1915-2002) tecknade allt hon såg, jättebjörnlokor, oljeskadade fåglar, mikroskopiskt detaljerade förorter, fladdermöss, framtida katastrofer.

En av Sveriges bästa tecknare har hon kallats. Redan vid 9 års ålder förlorade hon hörseln efter felaktigt operarad öroninflammation. I nästan hela sitt vuxna liv bodde hon tillsammans med sin man grafikern Sven Ljungberg i Ljungby i Småland där man kan se hennes verk på Ljungbergmuseet.

Katarina Wikars åkte dit och träffade hennes son, arkitekten Pontus Ljungberg.

Hon var en totalkonstnär, debuterade som modernistisk poet i slutet av 40-talet, var kompis med poeten Gunnar Ekelöf, tecknande barnsidan i tidningen Vi i trettiotalet år och engagerade sig mot atombomben. Det var hon som skrev texten "Ska våra barn och barnbarn hata oss och förbanna" inför folkomröstningen om kärnkraften 1980.

Nu är måhända tiden ikapp hennes ödmjuka ursinne. Det kommer unga människor till museet som vill tatuera in hennes detaljerade och mörka motiv i huden.

I reportaget medverkar också Lise Indahl och Ann Margret Dahlqvist-Ljungberg ur Sveriges radios arkiv intervjuad av Mats Rying.

Om att teckna sitt liv med musik - artisterna Mikael Wiehe och Emil Jensen i ett långt samtal under rubriken Musik och biografi.

Att teckna sitt liv med musik - och i bästa fall samtidigt lyckas säga något större och mer allmängiltigt till sin publik. Så kanske man skulle kunna sammanfatta drivkraften till att musikaliska scenföreställningar spunna kring självbiografiska berättelser som tycks bli vanligare - ofta i sammanfattande shower: "här är mitt liv".

Men vilka är utmaningarna i att beskriva sitt liv i musik? Hur kan själva musiken bli självbiografisk? Och hur självupptagen måste man egentligen vara för att vika ut sitt liv på scen?

I den fjärde delen i P1 Kulturs samtalsserie om musikens förutsättningar möter Lisa Wall Mikael Wiehe och Emil Jensen under rubriken Musik och biografi.

Ett småländskt potatisland i vattenfärg, en sliten Amerikakoffert, ett vitt brev från släkten i Chicago, men hur ska man ställa ut emigration och immigration i dag långt efter Karl-Oskar och Kristina?

"Drömmen om Amerika" är rätta namnet på en utställning som speglar de fattiga och förtryckta, äventyrslystna och äregiriga, rädda och tvehågsna svenskar som lämnade Sverige mellan 1870 och 1930 för ett nytt liv i Amerika.

En berättelse om att vandra och invandra som Vilhelm Moberg skrivit fram åt oss alla.

Men miljoner nya emigranter har rört sig över jorden sen dess.

Och nu ska Utvandrarnas hus i Växjö knåda fram till en ny utställning, en ny berättelse som sträcker sig fram till idag.

Men hur i hela fridens namn gör man?

Jenny Teleman och docent Lennart Johansson knallar igenom en gammal, snart nerpackad dröm och funderar över hur sparade Amerikabiljetter, berömda smålänningar i Texas och foton på nyspikade präriestugor runt sekelskiftet ska kunna säga något om känslan och erfarenhete av att lämna sitt land och finna ett nytt idag.

Dessutom råkar reportern tappa koncepterna framför ett tittskåp om potatis.

Jenny Teleman
[email protected]

En roman varje år skrev Sivar Arnér från 1940-talet och femtio år framåt. Idag är han hågkommen som konstnären Lenke Rothmans make och för sin roll i poeten Rut Hillarps litteratur och liv.

Sivar Arnér var en mycket produktiv författare som snabbt föll i glömska. Katarina Wikars letar i bibliotekens magasin och antikvariatens källare efter hans böcker.

Först som 34-årig lärare debuterade han, Sivar Arnér. Född i Arby i Kalmar län. Litteraturprofessorn Birgitta Holm liknar delar av hans prosa vid ett knotigt småländskt landskap.

På poeten Rut Hillarps uppmaning läste Birgitta Holm alla hans romaner från femtiotalet och framåt. Rut Hillarps lyriska återkomst på 1980-talet är Sivar Arnér förtjänst menar Birgitta Holm som också redigerat hennes dagböcker där Arnér flitigt förekommer i femtio år.

"Han visste att hon var den större av dem", säger Birgitta Holm.

Koreografen och dansaren Dada Masilo har gjort resan från Soweto till världens stora dansscener. Cecilia Blomberg har sett hennes tolkning av Giselle och träffat Dada Masilo i logen på Dansens Hus.

Dada Masilo hör till de dansare som det är svårt att ta blicken ifrån. Kombinationen av precision, snabbhet och absolut närvaro är trollbindande.

Hon är uppvuxen i Soweto utanför Johannesburg och började dansa som 12-åring. Nu är Dada Masilo ett stjärnnamn på världens dansscener och har också gjort flera nytolkningar av de stora balettklassikerna

Giselle är det senaste verket av Dada Masilo som gästspelat i Sverige. Den romantiska 1800-talssagan från det tyska Rhenlandet har istället placerats i Afrika.

Även koreografin har skruvats till så att den klassiska baletten möter afrikansk dans i det egna koreografiska språk som blivit ett av Dada Masilos kännetecken.

Cecilia Blomberg
[email protected]