Macchiarini-skandalen har dominerat medierna ända sedan den tredelade dokumentären Experimenten sändes i SVT. Detta samtidsdrama har fått Nina Asarnoj att välja ordet LUFTSTRUPE till veckans ord.
Att få följa med kameran in i munnen, ner i svalget, hela vägen ner i luftstrupen och se den dela sig och försvinna i två tunnlar av lungmörker, är ofattbart fascinerande. Den färden är också en metafor för dokumentärfilmaren Bosse Lindquists resa in i läkaren Paolo Macchiarinis forskningsmörker. En plats där vanliga etiska lagar verkar ha upphävts, och där ett förvrängningsfält av charm och hårdhet och en grandios jakt på forskningspengar och berömmelse ser ut att ha tagit över. "Detta är den medicinska etikens fullständiga härdsmälta", skrev Bo Risberg, professor emeritus i kirurgi, i Läkartidningen, redan två veckor innan Karolinska Institutets rektor avgick. I det här fallet är läkarna lika uppskakade som den medicinskt okunniga allmänheten.Men vi stannar i själva strupen, denna så centrala del av kroppen. Det vet ju varje djur att det är där man ska bita och slita om man vill döda. Att blotta strupen är både ett bildligt och bokstavligt uttryck för total underkastelse. Och det är kanske därför den här historien och dokumentärserien väcker så starka känslor, för i någon mån underkastar sig patienten läkaren. Särskilt vid en operation. Relationen bygger på ett förtroende och det är laborerandet med den här gränsen som är ett tabu. En kniv mot strupen är både en bild och en särskild sorts övergrepp. En egen gren inom brottsligheten. Ett överfall eller ett rån, där ens liv är hotat. Den som någon gång haft vass metall mot strupen glömmer det aldrig. Det är en djupt traumatiserande erfarenhet.Och i privatlivet är det ofta strupgreppet som är tvåsamhetens slutstation. En tydligare maktdemonstration utan vapen finns knappast. I dokumentation av misshandel i nära relationer är det planen på att strypa lufttillförseln hos en annan människa som är det yttersta hotet. Utan luft inget liv. Artificiell luftstrupe, det låter så bra. Tänk om den där petflaskeplast-baserade tingesten, det leksakslika vita röret hade fungerat. Mänsklighetens behov av och längtan efter reservdelar driver också forskningen framåt. Tänk om den unga ryska mamman Julia i Bosse Lindquists dokumentär hade gått att laga. Jag förstår hennes längtan efter att bli hel igen så väl. I filmen får vi också se exempel på en åh så åtråvärd frisk strupe, ljust rosa, med glansiga väggar och fri passage till lungorna, som en rymdresa men inåt. Med perfekta slemhinnor, så underbart välfungerande. Att sedan få följa med ner i den opererade luftstrupen med den vita plasten synlig, de blå operationstrådarna, svullnaden och slemmet, är att få se något så intimt och samtidigt så trasigt och förstört att det för ett ögonblick är jag själv som inte kan andas. Dokumentären låter oss åskådare dela patientens öde. En luftstrupe är inte längre bara ett ord.Nina Asarnoj [email protected] Bosse Lindquists dokumentärserie Experimenten om forskaren Paolo Macchiarinis försök med artificiella luftstrupar finns att se på SVT Play.
