Fredrik Lignell
Paulus mot väggen
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/paulus-mot-vaggen-suckarnas-kapitel-del-1-arbg3

Rom 8:18-27

Vi läser idag från Folkbibeln. Samma mönster kan skönjas i B2000, men då används ordet rop. Grundordet på grekiska kan översättas med stöna, jämra sig, sucka.

Är det verkligen rimligt att beskriva det kristna livet som suckan? Låter det inte väldigt deppigt?

För att förstå detta behöver vi säga något om Paulus förståelse av Anden och hans förståelse av tiden.

=== Paulus förståelse av Anden ===

I v 23 beskriver Paulus Anden som en första gåva, ordagrant står det förstlingsfrukt. En förstlingsfrukt var den första delen av skörden som man skulle ge till Gud som ett tecken på att hela skörden egentligen tillhörde Honom. Paulus vänder på steken: Gud ger en förstlingsfrukt till människan. Anden är tecknet, försmaken på den härlighet som ska komma. Anden är en smak av framtiden.

1 Kor 15:20. Ordagrant: som en förstlingsfrukt.

Jesus uppstår som ett tecken på att uppståndelsen ska drabba hela tillvaron. Som en förstlingsfrukt. Anden ges till människan som ett tecken på att härligheten ska genomsyra allt en dag. Som en förstlingsfrukt.

Anden kommer oss till mötes och mättar vår djupaste längtan. Det sker endast glimtvis, men tjänar som en slags förskott, smakmeny, förlovningsring. Det är grejer på gång!

Men varför suckarna? Detta är väl kanonbra?

=== Paulus förståelse av tiden ===

Som troende lever vi i spänningen mellan då och sedan. Vad har hänt? Jesus har dött och uppstått från döden. Vad ska hända? Han ska komma tillbaks och smitta allt med uppståndelsens kraft och härlighet.

Vi lever i mellanrummet. Här är tillvaron präglad av förgängelse, lidande och meningslöshet (v 20-21). Mitt i detta mörker och elände har Gud gett oss sin Ande. Här uppstår spänningen i oss. Vi lever med tomheten som en verklighet, men också med längtan efter ”den härlighet som ska uppenbaras och bli vår” (v 18).

Det är som att vi smittats med en helig längtan efter befrielse. Suckarna består i så fall i att vi märkts av denna längtan men ser så lite av förnyelse i världen. Vi ser betydligt mer förgängelse.

Så vad är framtiden? Den är, påstår Paulus, redan här. I och med Jesu död och uppståndelse har befielsen påbörjats. Guds avslutning av historien är redan igångsatt i och med den tomma graven i Jerusalems utkanter.

2 Kor 5:17

Den läses ofta helt individuellt. Jag har fått ett nytt liv. Men Palulus försöker hjälpa oss: att bli en kristen är att bli del av den nya skapelsen. Vi blir delaktiga i Guds påbörjade nystart. Låt oss stanna upp här. Hur kommunicerar detta med de alarmerande budskapen om skapelsens och klimatets kris? Man kan reagera på två sätt, båda mycket tveksamma utifrån ett kristet tänkande.

1. Eftersom allt ändå ska förvandlas av Gud behöver vi inte bry oss. Problem: så tänker vi inte i andra frågor. En svag förvaltartanke.
2. Vi får panik som alla andra. Allt hänger på oss, och ångesten lurar ständigt vid dörren. Problem: en helt inomvärldslig föreställnings- värld som saknar hopp.

Nej, det vi hör i dagens text är att Gud gripit in. Han har smittat hela tillvaron med längtan efter befrielse, och Hans framtidsplan är förvisso påbörjad, men ännu inte avslutad.

En dag ska Gud mätta allas vår djupaste längtan med sin närvaro, sitt helande och sin härlighet.

=== För samtal ===

• Känner du igen de två dikena ovan? Vilket riskerar du främst att hamna i?
• Vad händer med vår syn på skapelsen om Gud ska befria den en gång?
• Har vi en alltför okroppslig idé om framtiden? Varför tror du i så fall att det är så?