Poddradion Storsjö Kapell

Nu har Göran Östlund tagit över gården Andershögen. Han har efter en stroke startat ett riktigt gym i byn där många bybor nu tränar. Hans fru Fon har fått jobb som kock på Fiskecampen. Han minns originalen i byn och sin farbror Gunnar som hade en härlig humor.

På långfredagen blev det som vanligt en pimpeltävling i Storsjö Kapell. Även om det inte blev rekord den här gången med antal deltagare var det ändå väldigt många som trotsade vädret och var med.

Efter var det en After-fishing på bygdegården där Restaurangen i Ljungdalen serverade grillbufé!

Lyssna på röster från kvällen som var med;
Micke Hagman, Roger Pettersson, Sussie Stridh, Jens Norblad, Carina Jonsson med barnen Viktor och Niklas, Mia Jönsson, Emilia och Lina i baren, Sven Moen, Marlene Åslund, Bert Ivan Mattsson, Torgny (Kingen) Carlsson, Mats Lundberg, Bo Lindgren m.fl.

Den här podden har varit lite vilande de senaste åren i och med Covid.  Men nu tänkte jag – Ann Sandin-Lindgren – lägga ut ett program och det beror på att jag har fått ett tips från Carina Jonsson.

Carina hittade en gammal inspelning från ett projekt år 2000 som hette Svedia2000 på Umeå Universitet och där fanns hennes far Göran Jonsson (1933-2015) med.

https://www.umu.se/forskning/projekt/swedia-2000—de-svenska-dialekternas-fonetik-och-fonologi-runt-ar-2000/

Då tog hon kontakt med en äldre professor som grävde i sina arkiv och hittade en längre intervju med Göran.

Det var ett projekt på Umeå universitet där de åkte runt och spelade in svenska dialekter, fonetik och fonologi runt år 2000. Och syftet var ju att dokumentera och skildra olika dialekter. Och då intervjuade de ett antal människor i byn. Fyra stycken korta röstprov från Storsjö har de lagt ut på sin hemsida: https://swedia.ling.gu.se/Norrland/Harjedalen/Storsjo/index.html

Äldre man – Göran Jonsson
Äldre kvinna – Aina Lorin Lööf.
Ung kvinna – Eva Moen.
Yngre man – Stefan Dahlsten

Det var väldigt svårt för alla att prata Storsjömål med folk som pratade svenska.
– Ja, jag har ju hört den långa intervjun med pappa, säger Carina, och det var inte så mycket dialekt. Det var på slutet där det blev lite mer dialekt. Men han ville ju göra sig förstådd helt enkelt.

Carina pratar själv dialekt när hon ringer och pratar med sin mamma eller sin syster Siv i Ljungdalen.
– Men i vardagen i Storsjö så beror det på vem det är man pratar med. Är det någon som är inflyttad så blir det ju mer svenska. Men är det någon som är bosatt i Storsjö, då är det ju dialekt.

I början av inspelningen pratar Göran Jonsson mest svenska men sedan blir det mer och mer Storsjömål under pratet.

Göran får i intervjun frågor om sitt åkeri som han år 2000 hade haft i 44 år.

Han svarar att han tycker att han klarar sig bra.
– Ja, det är klart att man existerar, säger Göran. Man har ju kanske normal lön IBLAND.

Han berättar att det är ett mycket varierande arbete. Köra grus och ibland så får han flytta på ett helt hus.
–  Det är mycket förberedande och iakttagande och lite tankeverksamhet kanske när man ska flytta ett hus 15 kilometer.

Han berättar om sina tre döttrar. Siv i Ljungdalen, en dotter i Östersund och en som bor i Malaga i Spanien och som jobbar med turism.
– Carina i Spanien gillar ju att träffa folk och syssla med turister. Så hon var i Zaragoza två terminer och då lärde hon sig spanska på tre år i Malaga.

Göran har besökt Carina tre år i följd. Men sommaren 2000 vet han inte.
– Jag vill helst gå och meta småöringar. Jag kan lika gärna hålla till hemma. Ja! då är det nog här man ska vara, menar Göran.

Göran är lite imponerad av sin dotter Carina som kör motorcykel offroad.
– Det är ju inte vanligt bland spanjorer att man som tjej är ute och åker i terrängen med killarna.

Göran berättar sedan att han är född i Storsjö i sin mammas stuga och bott mest i Storsjö. Någon kortare tid i Hede och Ljungdalen. Han lärde sig att svetsa på en skola i Mellansverige.
– Man är så outbildad som man kan bli. Man har gått sex år i folkskola och överlevt i Sverige ändå. Men några kortare kurser har det väl varit hela tiden.

Under sin tid har Storsjö gått från 350 invånare till 150. Förr har det varit jordbruk på sommaren och att jobba i skogen på vintern.
– Så förr var det klart att de hade ju sin sysselsättning till 100% året runt. Anställda i skogen på vintern och sen på sommaren skötte man ju sin åker och sina potatisar.

Men idag saknas jobben och tack vare att Storsjö är berikad med mycket fina fiskevatten så kommer turister.
– Vi har ju en dalgång som Ljungan passerar igenom. Ljungan börjar ju vid Helagsfjället och det är ju tre mil dit härifrån. Och för att bilda en så stor älv då så finns det mycket tillrinnande vatten.

Med småtjärnar och bäckar och småälvar som får älven eller öringen att leka.
– Som jag förstår att det här måste vara en av de bästa dalgångarna för fiske.

Att det är en enastående fin natur i Storsjö är mer och mer viktigt.
– Det är jättevackert här. Ja, man uppskattar det här mera och mer sen man har varit runt Medelhavet och kanske någon andra ställen. Här är grönt hela sommaren!

Göran berättar var han metar öring och att han brukar få 15-20 småöringar då.
– Då kokar man kaffe och grillar korv och sen går man hem. På kvällen blir det mörkt innan man går hem förstås. En del tror ju man ska möta björn om det blir mörkt men jag har inte mött någon än.

Han tycker att det är väldigt billigt att bo i en sådan här liten by.
– Man har ju fiske och jakt och sen har man ju billigt boende. Man har egen ved om man vill plocka hem den. Många har ju egen mark att jaga älg på så det kostar ju bara lite pengar. Och sen lägger man ju fisk i frysboxen.

Göran menar att det också är billigt att bygga sig ett eget hus om man har mark och tillgång till en såg.
– Så när man bygger ett hus här så har man ju tillverkat huset från stubben.  Man har kapat ner träden och fraktat hem timret och gjort planka bräder. Det här huset, det är tillverkat av egen kraft med lite hjälp från andra förstås.

De tittar på en tavla på väggen från fäbodvallen Nordsätern som en skolkompis till Görans fru Rut har gjort.
– Ja, idag är det inte en levande fäbodvall. Men det finns tretton familjer som vistas till och från på sommaren på Nordsätern.

Både Görans far och mor kommer från Storsjö
– Vi har mycket släkt i Norge. Fjärde generationen bakåt kom från Norge och flyttade till Storsjö.

Göran berättar om att det är hans bror som fortsatt med firman som hans far startade.
– Det var ju pappa som startade 1955 men han hade ju aldrig körkort så det är ju vi som har kört hela tiden.

Han hoppas att nästa generation tar över.
Sedan berättar Göran på Storsjömål om slåttern förr och hur det var att bo i en skogskoja.

När Carina lyssnat färdigt på sin far så säger hon att hon saknar honom mycket.
– Han var ju väldigt glad och social. Han hade väldigt lätt till skratt. Han var väldigt nyfiken på människor. När jag var yngre då kanske man satt på restaurang och skulle äta. Då sa pappa direkt ”Men titta, det där ser gott ut – vad de äter vid nästa bord!” Då gick han ju fram dit och frågade. Vad äter du för någonting där?

Idag har företaget tagits över av Carinas syster Siv och hennes man Anders i Ljungdalen.
– Ja, det sprängs och krossas berg och fixas. Och det är ju flera som är anställda nu genom Siv och Anders. Så det är jättekul. De har ju ett stort företag i Ljungdalen. De plogar hela vägen till Börtnan. Sonen Robert, han kör ju traktor på Flatruet. Det är mycket snöplogning, skolskjutsar och sjuktaxi

På slutet av programmet hörs de fyra ljudproven från Swedia2000 med dialektprov från Storsjö.

Äldre man – Göran Jonsson
Äldre kvinna – Aina Lorin Lööf
Ung kvinna – Eva Moen
Yngre man – Stefan Dahlsten

Här hittar man fler dialekter från 107 olika orter i Sverige:
https://swedia.ling.gu.se/

Har du några historier, bilder, filmer, berättelser om/med Göran?
Ta i så fall gärna kontakt med Carina Jonsson:
0702959444 
[email protected]

Det blev återigen deltagarrekord på pimpeltävlingen som arrangerades av Storsjö byalag på långfredagen.
Hör rösterna från deltagare och arrangörer och ta del av alla bra fisketips från vinnare och andra glada fiskare.

Mer text och bilder finns här:
https://poddradio-storsjokapell.se/poddradioprogram/pimpeltavlingen-2022/

Göte Grubb har jobbat som jaktvårdskonsulent på Jägareförbundet i 42 år. För två år sedan flyttade han tillbaka till Storsjö och har köpt sin brors hus på Lövön så hela hans familj får plats. Han håller kurser i jakt och ripsnarning för bybor och andra intresserade.

Mer text och bilder finns här:
https://poddradio-storsjokapell.se/poddradioprogram/gote-har-flyttat-tillbaka-till-sina-rotter/

Lina Byström som är Mark- och exploateringsingenjör i Bergs kommun berättar hur kommunen nu erbjuder gratis hjälp ett år framöver om man vill undersöka möjligheterna att stycka en tomt. Man vill underlätta för de som vill flytta till kommunen och få fler permanentboende. Hon berättar också om strandskyddet och hur kommunen vill utveckla Storsjö och Ljungdalen.

Mer text och bilder finns på:
https://poddradio-storsjokapell.se/

Magnus och Anna Ljungberg är generation nio från den kände schatullmakaren Jöns Ljungberg från Ljungdalen. Anna fortsätter att driva vidare den populära släktgården Gammelgården på somrarna och Magnus jobbar med väghyvlar och pistmaskiner. De kämpar på för göra denna fjällby fortsatt attraktiv för turister och bybor.

Mer text och bilder finns på
https://poddradio-storsjokapell.se/poddradioprogram/gammal-kand-slakt-med-framtidstro/

Den här intervjun gjordes i Tossåsen i slutet av oktober 2020 då det var väldigt isigt och halt i Härjedalen.

Byn Tossåsen ligger oerhört vackert nedanför Lunndörrsfjällen nordost om Storsjö. Förut innan den nya vägen byggdes så gick grusvägen en bit upp mot Tossåsen. Nu är det en avtagsväg från stora vägen till vänster om man åker från Storsjö till Åsarna och sedan är det grusväg 17 kilometer.

I Tossåsen finns det fyra gamla gårdar. På Utgården bodde Anita Edströms farfar Haldor Nilsson och farmor Maria Jönsson tillsammans med Anitas farbror.

Anita är uppväxt hos sina farföräldrar i Tossåsen men föddes i Storsjö, när det var dags för hennes mamma att föda sitt första barn och den närmaste barnmorskan var då syster Karin i Storsjö.
Janne och Hildur Jönsson hette hennes föräldrar. Anita är äldst av tre syskon. Brodern omkom mycket tragiskt när han bara var 16 år under en bilfärd utanför Ljungdalen när de var på väg från festligheterna vid Flatruspelen.

Farfar jobbade i skogen och farmor hade kor men levde också på turister. Många flickor från Storsjö fick jobba som pigor i Tossåsen och hjälpa till med turisterna som åkte skidor och gick på tur. Turisterna fick med sig matsäck när de skulle ut.

– På den tiden då det inte fanns en riktig väg på vintern hämtade man turisterna med häst och släde. Farmor hade några rum som hon hyrde ut och sen fick de äta i matsalen som nu är vårt kök.

De hade ingen el utan fick koka tvätten i en kopparkittel nere vid sjön och det blev mycket tvätt på våren efter att turisterna hade åkt. Man var självförsörjande på fisk, kött och potatis.
– Vi hade kor och även getter, minns Anita. De hade också ibland en gris. Några i byn hade höns.

Anitas pappa Janne var snickare så från början bodde familjen lite överallt, berättar Anita.

Planen var att flytta tillbaka till Tossåsen när skogsbolaget Vifsta Varv började projektera ett tomtområde med 150 tomter vid Lillfjället och då hade han tänkte få jobb där. Som tur var blev det inget av dessa planer.

Anitas mamma var same och kom från Glen som tillhör Tossåsens sameby och när de har sin renmärkning bor de i Kroksjövallen som ligger tre kilometer ovanför Tossåsen mot Dörrsjöfjället.
– När jag var liten kunde samerna vara här i tre månader.

När Anitas mamma blev sjuk tog hennes farmor hand om henne och syskonen och Anita var i Tossåsen hos sina farföräldrar nästan jämnt. Där fanns det djur som Anita tyckte mycket om och hennes farfar kunde berätta fantastiska historier så hon behövde ingen sagobok.
– Jag hade den bästa tänkbara barndomen, för är man hos sin farmor och farfar får man göra nästan som man vill, skrattar Anita.

De första två skolåren gick Anita i skolan i Börtnan där föräldrarna då bodde. Sedan fick hon gå i skolan i Storsjö och bo hos sin moster Laila från årskurs 3 till 6. 1966 när Anita var 10 år flyttade hennes far till Tossåsen och köpte en gård bredvid sina föräldrar och började att renovera den.

Sedan när Anita blev äldre fick hon bo hos en farbror som hette Jon Tronsson i Storsjö. På mellanstadiet fick de åka till Ljungdalen där de var fem barn i samma ålder.
På frågan hur det var att som så liten bo borta svarar Anita;
– Man hade ju inget annat att välja på. Det var ju vant. Det var inga konstigheter.

På högstadiet blev hon som alla andra skolbarn inackorderade i Svenstavik där hon gick på högstadiet. Hennes småsyskon fick redan från första klass bo inackorderade i Storsjö hos Jon Tronsson.
– Pappa kom och hämtade hem oss på lördagarna och på söndagarna fick vi åka tillbaka.

Efter nian i Svenstavik fick Anita vara hemma och ta hand om sina småsyskon då Anitas mamma hade gått bort när Anita bara var 12 år gammal. Syskonen Britt-Inger var då 8 år och Jan-Åke var 4 år.
– Sedan fick jag hänga med till Storsjö och också bo hos Jon Tronsson och passa mina syskon.

Anitas mor var länge sjuk innan hon dog och Anita fick ta på sig ett stort ansvar för småsyskonen och för att hjälpa sin pappa.
– Att ens mamma dog var nog det värsta som kunde hända och jag var hemma så mycket det gick och hjälpte till.

Sedan när Anita var 18 år fick hon gå i Storhushåll- och Restaurangskola i Järpen då syskonen klarade sig bättre själva.
– Man hade mycket tankar om hur småsyskonen klarade sig. Tack vare att farmor och farfar fanns så ordnade det sig. De var våra stöttepelare under vår uppväxt.

Anita tycker ändå att hon haft en ljus barndom trots alla sorger.
– Man hjälptes åt och hade en trygghet i farmor och farfar.

När Anita började i årskurs sju i Svenstavik så träffade hon sin man Roger.
– Jag upptäckte världens långhårigaste och mest omöjliga pojke som jag någonsin sett och tänkte att honom ska jag rädda och nu har vi varit tillsammans i 50 år, skrattar Anita. Det är väl värt ett pris!

När de hade klarat av skolan jobbade Anita ett tag som kokerska på Birka folkhögskola och sedan fick hon jobb i Svenstavik så då flyttade de dit. 1978 när det blev några lediga tomter i Åsarna så byggde de hus där. 1980 föddes förste sonen Håkan, 1982 näste son Markus och lilla tjejen Maria 1988 och barnen fick gå i skolan i Åsarna.
– Vi alltid varit här i Tossåsen och alla barn och barnbarn tycker om att vara här.

Idag är Tossåsen en vanlig utgångspunkt när man ska vandra genom Lunndörspasset. I närheten ligger ett fantastiskt häftigt vattenfall som kallas för Djävulshålet och som ligger bara 300 m från vägen.
Se storsjobor.se
Sommaren 2020 har antal bilar som har parkerat vid Tossåsen slagit alla rekord.
– Det har aldrig varit så många bilar som i år, bekräftar Anita. Det beror nog på Coronan som gjort att folk givit sig till fjälls.

Sommaren 2020 fick Anita pris för sin samiska matlagning av Samiska rådet i Bergs kommun eftersom hon jobbat i centralköket i Åsarna och lagat mat på äldreboendet Treklövern. Där har hon tillsammans med sina kollegor lagat traditionell samisk mat som souvas och andra rätter som äldre personer uppskattar. De lagar även mat till skolor, förskolor och äldreomsorg. Maten kördes också upp till Börtnan, Storsjö och Ljungdalen till de äldre som ville ha samisk mat.
– Vi började redan för 15 år sedan och laga samisk mat. Det är var inget konstigt eftersom jag växte upp med det.

Numera har Anita och Roger sju barnbarn. De bor ofta tillsammans i huset i Tossåsen men nu har de två yngsta barnen även skaffat husvagnar så de kan bo själva när de är i byn.
– Ibland är vi 17 personer här i huset! Och i påsk kommer även kompisar hit och då kan vi vara 20-25 personer här.

Anitas man Roger tog över sin pappas företag med lastbil, grävmaskiner och kör också snöröjning. Även sonen Håkan jobbar i företaget och kör väghyvel, hjullastare och grävmaskin.
– De får kliva upp tidigt för allt måste vara plogat tills folk vaknar i Åsarna och ska till jobbet. Sedan kan de få börja om några timmar senare om det fortsätter att snöa.
Yngste sonen har också ett företag med lastbil. Dottern jobbar med mat på samma ställe som Anita jobbat och hennes man Ronny jobbar också i Anitas mans företag.

Förr kom brevbäraren Per Hanaback på skidor till Tossåsen en gång i veckan. Vidar Liljemark från Storsjö tog sedan över postutlämningen men då hade vägen byggts ut så Vidar kunde åka med sin nya bil.
– Vidar kommer jag väl ihåg när han kom på sin fina Volvo P1800.

Idag bor ingen permanent i Tossåsen. Benny som är tillsammans med Anitas kusin Monika bor mycket här. På den gård där två bröder, Folke och Bror, bodde har deras systerson Mats tagit över.

Trots att Anita bor så nära alla fina vandringsleder så går de sällan själva och vandrar. De åker istället på tur med skoter och fiskar.
– Jag har tänkt att jag skulle vandra men det har aldrig blivit av. Skoter kör jag!

Det bästa med Tossåsen tycker Anita är lugnet som är här.
– Numera ser jag hur vackert det är! Bara att man ser fjällen och sjön får en att må så bra.

Numera är det många sportstugor som byggts i Tossåsen. Så var det inte förut. Men Anita tycker att det är bra att det kommer folk och turister till Tossåsen.

Anita tycker också att det är viktigt att det finns jobb i bygden så fler unga familjer kan skapa sig en framtid här. Det finns ju arbete för de som kör lastbil och grävmaskiner. Även jobb i hemtjänsten finns ju.
– Man måste vara kreativ och ha en idé!

För några månader sedan slutade Anita att jobba och tycker att det känns väldigt skönt.
– Nu får saker ta den tid de tar och inte behöver jag vara nervös på söndagarna när jag ska ner och jobba i Åsarna. Jag har också mer tid för barnbarnen som tycker om att vara här.

När Anita var liten tänkte hon inte på att hon hade en samisk släkt på sin mors sida. Idag är hon stolt över sina samiska rötter och att hon tillhör Tossåsens sameby.
– Idag kan jag uppskatta var jag kommer ifrån på min mammas sida. Mina barn och barnbarn är väldigt stolta över att tillhöra det samiska släktet.

Den här sommaren då många nya turister har hittat till fjällen runt Tossåsen har det ändå fungerat bra.
– Vi har inte märkt att det varit något problem med nedskräpning.

Hon rekommenderar förstås en vandring genom Lunndörspasset men själv går hon gärna till Kroktjärnvallen där det bara är ca 3 kilometer där samerna har sitt sommarviste.
– Dit går det fort att gå. Där är det jättefint!

Den här intervjun görs utomhus i mitten av juli 2020 i det fina nya utomhusrum med myggnät som precis blivit färdigställt av en svärson till Lilly och Stig Pålsson i huset bredvid.

Erik Kilberg bor själv i det blåa ursprungliga huset på den gård som kallas Äggebacken (uttalas Ejjebacken i Storsjö). Erik är född 1931 i Vemdalen och lärde sig åka skidor tidigt eftersom han hade ca 3 kilometer till skolan.
– Vi var en syskonskara på nio stycken och vi fick alla börja arbeta direkt när vi hade gått ur skolan, berättar Erik.

Han gick sammanlagt sex år i skolan. Först fem år och sedan ett fortsättningsår. Som många andra var han glad att få sluta i skolan och börja jobba i skogen tidig ålder.

– Det var skogsarbete som gällde och då fick man börja som huggare. För det var ju inte lätt för våra föräldrar att försörja en sån stor syskonskara, menar Erik. Det kostade att studera och det hade föräldrarna inte råd med.

Alla Eriks bröder fick börja jobba i skogen och hans systrar fick ta jobb hos någon familj på någon gård och hjälpa till i hemmet när de gått ut skolan.

I Vemdalen hade familjen en sätervall. Där fick hans mor lite ledigt från småbarnen och vara själv på vallen. Då fick någon av de äldre syskonen passa Erik som är nummer sju i ordningen. Ibland fick barnen vara med och hjälpa till med livet på sätervallen.
– Det var ju ett underbart liv! säger Erik. Det fanns en bäck som rann i närheten av vallen och där var man ju och fiskade förstås.

Genom sin kamrat Vidar Liljemark kom Erik till Storsjö
– Vi tävlade tillsammans på skidor på den tiden och vann en del tävlingar. Vidar föreslog att jag skulle flytta hit för här fanns ju också skogsarbete.

Erik flyttade till byn 1958 och bodde i början hos Vidar. Här träffade han sin fru Elsa (född Pålsson) som hängde med på någon skidtävling tillsammans med Vidar. Erik fick jobb som huggare på SCA och från början använde man bara sågsvans och barkspade innan motorsågarna kom på 60-talet. Ett mycket tungt arbete.
– Jag var manuell huggare hela tiden fram till min pension. Det var ett fritt och friskt liv! säger Erik. Man fick gå och komma när man ville och behövde inte passa någon klocka. Men det var ju inget jobb man blev rik på. Men det fanns ju inget annat jobb att få här på landsbygden.

De första motorsågarna var väldigt stora och tunga och spydde ut mycket avgaser. Erik tyckte ändå att det var en väldig lättnad när motorsågarna började användas.
– Men i längden var det nog ett fördärv för oss arbetare för man blev ju ganska förstörd i både lungor och armar. Det blev ju vibrationsskador och elände!

När skogsmaskinerna kom blev många av huggarna permitterade.

Som huggare bodde man i skogskojor tillsammans med andra huggare och hästkörare och var endast hemma på helgerna. På en del kojor fanns det speciella kockor som lagade mat.
– Det fanns inte kockor på alla utan då fick man laga maten själv. Det blev korv och fläsk och pannkaka, minns Erik.

Under sommaren gjorde man uppehåll i skogsarbetet för att få tid att sköta jordbruket hemma med slåtter och djur.
Erik och Elsa bodde tillsammans med Elsas föräldrar Jon och Kerstin Pålsson som hade en gård med 4-5 kor.
– Vi bodde tillsammans ändå tills de gick bort. Mina svärföräldrar var underbara människor! minns Erik.

Jon Pålsson jobbade också som skogsarbetare men var anställd på Viftavarv och Erik på SCA så de jobbade inte i samma lag. När Erik och Elsas två barn föddes fick de ju hjälp med barnvakt. Ingrid föddes 1961 och John-Erik 1962. Elsa jobbade en period på den Konsumaffär som fanns tidigare då det fanns två affärer i byn.

Trots att de var sex personer som bodde i huset hade Eriks svärmor Kerstin inneboende. En Konsumföreståndare fick bo i ett av rummen uppe. Man gjorde vad man kunde för att få hushållsekonomin att gå ihop.
– Vi lade nät i sjön, jagade och plockade bär. Men det var ett härligt liv, tycker Erik.

På gården mittöver vägen byggde Elsas bror Stig Pålsson och hans fru Lilly sitt eget hus och de fick fyra barn.
– Barnen är i stort sett jämngamla och den här gården blev en samlingspunkt för alla andra barn.

Nyligen bodde Erik och hans fru Elsa ett tag på ett äldreboende i Åsarna men de flyttade tillbaka till Storsjö förra sommaren.
– Nej, jag trivdes inte så bra där. Jag kände mig så instängd på hemmet. Man skulle ha hjälp ut och med hissen innan man kom ner på barmark. De är ju bara gammalt folk här sa jag, skrattar Erik.

Sedan tre månader tillbaka är Elsa på ett särskilt boende i Svenstavik. Erik bor nu själv på undervåningen och får hjälp med mat och omvårdnad av hemtjänsten i Storsjö flera gånger om dagen.
– Jag är nöjd med hemtjänsten här! Här kan jag gå och komma ut precis när jag vill. Men det är lite tomt nu när Elsa for till Svenstavik.

Erik försöker gå ut och gå en sväng varje dag.
– Man måste röra på sig. Lägger man sig så blir man liggandes – särskilt när man är så gammal.

Förut såg man sjön från huset men nu har det vuxit upp så mycket träd runt gården.
– Vi ser lite av Helags och Ljungdalsfjällen och ner mot Lunndörrspasset. En utsikt som man inte tröttnar på.

Hans kamrater Vidar och Folke kommer ofta och hälsar på när de tar en runda med bilen.
– Ja, de är helt underbara. Båda är väldigt duktiga på att berätta historier, tycker Erik. Jag är ingen bra historieberättare och några jakthistorier vill man ju inte berätta för allmänheten, säger Erik och ler.

Han tycker att det är roligt att det nu har kommit fler unga barnfamiljer till Storsjö.
– Man vill ju att folk ska flytta tillbaka men det finns ju inte arbete till alla som vill bo här. Det är ju positivt att fler har hittat nya sätt att försörja sig.

Denna intervju gjordes en isig vinterdag den 2 januari 2020. 

Kjell Johansson (f 1945) och hans fru Gunnel är numera skrivna på hans föräldragård Beten som ligger en mil utanför Storsjö. Man tar vägen till Åsarna och tar av vid stora vägen två kilometer upp mot Lunndörrsfjällen. 
– Förr gick vägen till Tossåsen genom skogen här förbi Beten, berättar Kjell. Då när jag var liten kom brevbäraren Per Hanaback förbi två gånger i veckan på vägen till Tossåsen. 

Det låg först en fäbodvall vid Beten och den finns fortfarande kvar. Husen vid Beten ligger ensligt och det är en mil till närmaste granne. Orsaken att man bosatte sig här, tror Kjell, var att det fanns en bäck, öppna områden och att det var bra bete här. 
– Det är nog därför det heter Beten, menar Kjell. 

Kjell och hans familj bor i det som Kjell kallar för vinterstuggu på gården och hans syster Christina Nes och hennes familj bor i sommarstuggu när de är här. Annars bor de i Norge. Kjells kusin bor nedanför backen och en av Kjells studiekamrater har också ett hus på gården. Dessutom finns det en stor ladugård – ett fjös – där Kjells mor Bet-Anna har gjort ett museum med gamla saker som Kjell nu vårdar. 
– Jag har själv bara lagt till några saker från Härjedalens rokokotid, bland annat en mycket vacker soffa, berättar Kjell. Den har jag fått av min jordemor, min barnmorska Lilly.

Det var Kjells morfars far Staffan Berglund (tidigare Staffansson), som kallades Bet-Staffa, som byggde gården och sedan var det Kjells morfar Sven Berglund som tog över den. Kjells mor Anna och hennes syster Britt Hallgren ärvde gården.   

Modern Anna och hennes man Olof hade kor och getter. Fadern Olof jobbade som alla andra män också i skogen. När Kjell var liten kom familjer med kor och barn upp till fäbodvallen intill Beten. 
– Det var ju roligt för oss med alla barn som kom hit! 

På Beten fanns det varken indraget vatten eller el från början 
– Ström fick vi väl på 70-talet men vi hade också ett eget elaggregat, minns Kjell. 

När Kjell var liten och skulle börja skolan fick han först bo hos sin farmor Erika och farfar Johan som bodde på Putten mitt över sjön i Storsjö, och som sedan bodde i Västgården – Västigala. 
– Det var för långt att cykla eller gå från Beten så man fick bo hos släktingar när man skulle gå i skolan i byn, säger Kjell. Det gick ju ingen bil eller buss heller. 

När han bodde på Putten fick Kjell ta sig över isen på vintern eller ro till skolan på sommaren om det var bra väder.  
– Men var det för vitt på vågorna då fick man inte ro tillbaka, minns Kjell. När isen varken bar eller brast fick man bo hos någon annan släkting i byn. 

Kjell gick fyra år i skolan i Storsjö och bodde sedan i Västgården (Västigala) i byn och åkte skolbuss till Ljungdalen där han gick i femman och sexan. Efter det blev det realskola i Sveg där hans två år äldre syster Christina redan gick. 
– Jag tror att jag var duktig i skolan och att de tyckte att jag skulle fortsätta studera. Jag tyckte att det var trevligt på alla sätt och vis att gå i skolan och Evert Ljusberg gick en klass under mig. 

På somrarna jobbade Kjell som pinnpojke och som alla andra ungdomar i skogen med trädplantering. Två eller tre somrar jobbade Kjell vid sjön tillsammans med några andra ungdomar på en pågående arkeologisk utgrävning vid Krankmårtenhögen som var en gammal gravplats från tidig järnålder. 
– Vi fick gräva fram urnor, ben, pilspetsar, glaspärlor och annat och vi reste även upp stenarna som man nu ser. 

Gymnasiet gick Kjell i Östersund och bodde då på ett elevhem. Han hamnade i en mycket trevlig blandad klass där några kom från landsbygden och andra från stan.  
– När jag kom hem blev det en stor middag när jag tog studenten och det var helstekta tjädrar och hela släkten kom. 

Hur hans familj hade råd att skicka Kjell på utbildning i Östersund har han inte full koll på. 
– Det fanns ju inget överflöd av pengar precis. Pappas pengar gick ju raskt åt och när det var krisigt fick man ta av getostpengarna när mamma gjorde getost. Ibland sålde hon rotkorgar. 

Kjell studerade vidare på högskola i Stockholm och Umeå. Han kom in på medicinlinjen i Umeå som var alldeles ny då. 
– Vi blev väldigt bra omhändertagna i Umeå. Och det var en sådan trevlig grupp! Jag umgås fortfarande med några av mina kurskamrater. De tyckte också att det var spännande att komma hit och hälsa på och hässja hö, fiska och dona. 

Att Kjell utbildade sig och specialiserade sig och blev barnläkare tror han mest berodde på slumpen. 
– Jag tror att det mesta i livet är tillfälligheter och inte så mycket att man just bestämmer sig för en speciell inriktning. 

I Umeå träffade han sin fru Gunnel som var från Norrbotten och var operationssköterska på Neurokirurgen på sjukhuset. 
– Det blev “kärlek på lasarettet”, skrattar Kjell.  

De flyttade och jobbade i Värmland och sedan när de hade gift sig och fått barn flyttade de mer definitivt till Norrbotten och bodde och arbetade på Centralsjukhuset i Boden i tio år. De fick en pojke Johan och två flickor Josefin och Stina. 
– Det var en fantastisk positiv tid då man kunde gå utbildningar och välja bland jobb och hade så många möjligheter. Vi åkte till Oslo där min syster bodde och gick utbildningar där. 

Kjell jobbade sedan i Östersund i ungefär tio år för att komma närmare sin mor efter att hans far Olof hade dött. Sedan flyttade han till Umeå igen de sista åren av sin tid som läkare innan han gick i pension och arbetade då med barncancer. Ett jobb som han tycker var mycket positivt. 
– Det var ju så att de mörka sidorna var ju väldigt mörka, med de ljusa sidorna var desto ljusare. Det har ju hänt massor inom barncancervården. När jag började som barnläkare var det nästan inga som överlevde barncancer men nu klarar sig fler än 8 av 10.  

Efter pension flyttade Kjell och Gunnel till Beten och skrev sig här. 
– Jag föddes ju i kammaren här och har väl aldrig egentligen flyttat hemifrån, skojar Kjell. 

På sommaren är Kjell och hans fru i en stuga på en liten ö Lönnbrännan utanför Umeå.  
–  Vi känner ju många sedan gammalt i Umeå och det är kul. Sedan när sommaren är slut från augusti till midsommar är vi här men vi reser mycket och besöker vänner och familj så det blir aldrig långtråkigt. 

Kjell har under många år varit med och jagat älg i Betens jaktlag. Under de sista åren har det varit mest jakt på fågel. 
– Att vara med i jaktlaget har ju varit ett sätt att hålla kontakt med hemmet och bygden. Jättebra att umgås med trevliga bybor. 

De plockar även svamp och vandrar i fjällen och tillsammans med barnbarnet från Nordnorge har de nyss tillsammans med barnbarnen varit vid Ränssnävet. På vintern åker de skridskor, åker skidor, spark och kör skoter. 

Varför flera nu vill flytta tillbaka till Storsjö och trivs så bra har Kjell svårt att sätta ord på.  
– Det är nog olika för olika personer men Storsjö och Beten är hemma för mig! Förutsättningen för att kunna känna sig hemma är också att man ibland åker bort, tror Kjell.