Jag heter Sima Zahrai och jag vill dela några tankar om svårigheter i livet. Just nu är jag mitt i en jobbig period. Jag grubblar och grubblar och känner inte igen mig. Jag vill bara spola filmen om mitt liv lite framåt; dra lättnadens suck och tänka ”skönt att det är över” eller ännu bättre ”jag lärde mig något. Jag är starkare nu!”. Tänk om man från början visste vart allt skulle leda till!

Jag kan en vacker berättelse från persisk litteratur. Jag läste den i en skrift av Bahá’u’lláh. Skriften heter Sju Dalar och handlar om den Utvalda Vägen som leder oss till kunskap om Gud och till tjänande av våra medmänniskor. Så här lyder den:

Det var en gång en älskare som åtskild från sin älskade i många år lidit kval och suckat och förtärts i åtskillnadens eld. Av kärlekens herravälde var hans hjärta tömt på tålamod och hans kropp uttröttad av hans ande; han höll livet utan henne för ett gyckelspel och han förtärdes av tidens gång. Hur mången dag fann han icke någon vila i sin längtan efter henne, hur mången natt höll icke den smärtfyllda saknaden efter henne sömnen borta; blott en suck kvarstod av hans slitna kropp, hans hjärtas sår hade gjort honom till ett sorgeskri. Han skulle ha givit tusen liv för en munfull av hennes närvaros bägare, men det tjänade honom intet till. Läkarna visste ingen bot för honom och vännerna skydde hans sällskap; ja, läkare har ingen medicin för en kärlekssjuk om inte den älskades ynnest förlöser honom.

Slutligen mognade förtvivlans frukter på hans längtans träd och hoppets eld falnade till aska. Så en natt kunde han inte leva längre och han lämnade sitt hem och begav sig till marknadsplatsen. Plötsligt blev han förföljd av en väktare. Han började springa med väktaren i hälarna; sedan kom flera väktare samman och spärrade varje flyktväg för den utmattade. Den stackars mannen kände gråten välla fram ur hjärtat och sprang av och an medan han jämrade sig för sig själv: “Säkert är denne väktare ‘Izrá’íl, min dödsängel, som så stadigt förföljer mig, eller också är han en människoplågare som vill skada mig.” Hans fötter bar honom vidare, den ena foten blödande av kärlekens pil och hans hjärta klagade. Så kom han till en trädgårdsmur och med outsäglig smärta klättrade han upp på den, för den visade sig vara mycket hög; och utan tanke på sitt liv kastade han sig ned i trädgården.

Och där fick han se sin älskade med en lampa i handen, letande efter en ring hon hade tappat. När älskaren, med hjärtat uppgivet fick se sin hänförande kärlek, drog han ett djupt andetag och lyfte sina händer i bön och ropade, “O, Gud! Skänk denne väktare ära, rikedom och ett långt liv. Ty väktaren var Gabriel som vägledde denne stackare; eller också var han Isráfíl som skänkte denne olycklige livet!”

På något sätt bleknar mina egna bekymmer när jag tänker på denna underbara berättelse som har den bästa möjliga avslut! Ja, det kanske underlättar att veta avslutet från början men det är också betryggande att veta att både framgångar och prövningar är övergående som Bahá’u’lláh säger:

 

O Människoson!

Skulle framgång tillfalla dig, jubla icke, och skulle förnedring drabba dig, sörj icke, ty båda skall försvinna och ej mer vara till!