Hi, my name is Bahar Wallström

Mitt namn är Sima Zahrai och jag tillhör Bahá’í-samfundet i Lund. Ett av mina stora intressen i livet är att springa. Det är så enkelt och så underbart! Ta på dig skorna och ge dig ut bara! Det kräver ingen planering; kostar inte mer än vad dina kläder och skor har kostat och det går att genomföra över allt. De flesta löpare väljer också att delta i någon eller några arrangerade lopp. Det kan tyckas märkligt att ge upp friheten och binda sig till ett visst datum och tidpunkt för att springa på en bestämd bana. Dessutom betalar man för det! Hur kommer det sig?! Jag ska nu försöka beskriva det.

Jag älskar stadslopp och när jag väl har anmält mig så längtar jag bara till den stora dagen. Jag kommer till samlingspunkten och genast ingår i ett sammanhang. Vi värmer upp tillsammans och sedan går till startlinjen. Jag tittar runt och konstaterar för mig själv att alla är pigga och glada och ska springa med mig på samma bana. Vi ger oss i väg. Jag ryks med de snabba men snart blir påmind om att ta hänsyn till mina egna förutsättningar. Första uppförsbacken kommer och många springer oberörda medan andra väljer att gå. Efter två tredje delar av banan börjar jag känna mig trött. Och omotiverad! Men vi har kommit in i stadskärnan och det är musik och feststämning. Vänliga människor hejar på och jag får kraft. Kommer till mål, hämtar andan och tittar runt och ser andra löpare som är glada och ibland förvånade över att det gick bättre än vad de trodde. Det är något speciellt med att ingå i ett sammanhang i gemenskap med andra; att sikta mot samma mål; att vara ihärdig; att hantera svårigheter och att uppmuntra varandra. Stadslopp är som metafor för livet!

Att leva här och nu i sig är att ingå i ett sammanhang. Vi strävar individuellt och tillsammans med andra för att bygga en bättre värld. Jag väljer Universella Rättvisans Hus ord för att beskriva hur det är att ingå i en sådan gemenskap. Universella Rättvisans Hus är internationella bahá’í-samfundets högsta ledande organ och vägleder världens bahá’íer. Stycket som jag valt är från ett brev daterat 31 december 2021.

Musik Beethoven's 5 Secrets - OneRepublic - The Piano Guys

”De är helt inställda på att uppnå välstånd för alla och inser att individernas välstånd vilar på hela samhällets välstånd. De är lojala medborgare som skyr partitänkande och kamp om världslig makt. I stället är de fokuserade på att överskrida olikheter, harmonisera perspektiv och främja användningen av rådslag för att fatta beslut. De betonar egenskaper och attityder – som pålitlighet, samarbete, och tålmodighet – vilka är byggstenar till en stabil samhällsordning. De är förkämpar för förnuft och vetenskap som grundläggande för mänskliga framsteg. De förespråkar tolerans och förståelse, och med mänsklighetens inneboende enhet främst i sina sinnen ser de var och en som en potentiell samarbetspartner, och de strävar efter att främja gemenskapskänsla även bland grupper som traditionellt kan ha varit fientliga mot varandra. De är medvetna om hur materialismens krafter verkar runt omkring dem och deras ögon är vidöppna för de många orättvisor som består i världen, men de är lika klarsynta när det gäller enighetens skapande kraft och mänsklighetens förmåga till altruism.”

Bahar is reflecting on the theme of gratitude

Jag heter Margitha Gustafsson och jag tillhör Bahái- samfundet i Lund.

Min reflektion idag skall handla om Abdu´l-Baha. Abdu´l- Baha var son till bahái religionens grundare, Baha’u’llah.

I år är det precis 100 år sedan Abdu´l-Baha lämnade den här världen och bahai-världen har en speciell tanke vad han betyder för oss, har betytt och kommer att betyda.

Jag vill börja med att läsa ett citat från Abdu´l-Baha där han säger:

”Sannerligen, jag bönfaller Gud att betrakta dig med sin nåds ögon, att lyfta dig genom en gudalik kraft, att röra dig genom sin härlighets vindar, att göra dig rik på ovedersägliga och gudomliga bevis och argument, att skilja dig från världen och allt däri, att rena och helga dig från varje materiell rang och göra det möjligt för dig att sprida gåvorna från de gudomliga världarna.”

När jag reflekterar över just dom här orden och tänker; vad vill Abdu´l-Baha säga mig?Ja, han säger i den här texten att han vill lyfta mig genom gudalika kraft. Han vill göra mig rik på gudomliga bevis och argument han vill att jag skall vara avskild från världen och att inte vara…..att inte vara… fäst vid materiella saker och att jag skall sprida gåvorna från den gudomliga världen.Dom här orden får mig att reflektera; vad menar vi med …vad är det jag skall göra? Vad vill Abdu´l-Baha att jag skall göra?

Att jag skall skilja mig från materiella världen betyder ju inte att jag förnekar den materiella världen, men jag skall inte vara fäst vid den på det sättet att jag gör det materiella till ett mål i sig självt.

Och det tycker jag är ganska viktigt idag, speciellt i den här västerländska industriella städerna som har så mycket materiella lockelser. Och du skall… det skickas budskap hela tiden av att det är det materiella som gör dig lycklig och det är ju en enorm uppsjö av reklam och bilder på vad det är att vara människa, och hur man uppnår lycka. Och så tycker jag då att den här texten då säger till mig att det finns någonting bakom det och att Gud.. och att Abdu´l-Baha ber till Gud att man skall få nåd att lyfta sig.

I ett liksom, mera modernt prat kanske vi pratar om personlighetsutveckling, men ordet andlighet finns där också, men jag tycker också att den här materiella världen som är lite grann min verklighet, min kultur; högt industrialiserad. Ett rikt land, med en översjö av tillgång till varor. Att personlighetsutveckling och andlighet, andligheten blir lite dold i den här materiella världen. Den hör inte riktigt hemma, så att använda sig av begreppet andlighet och Gud och att prata om Abdu´l-Baha blir lite svårt. Men han säger också om sitt förhållande, och jag inbegriper i det här till alla människor så säger han det här:

”Vid alla tillfällen talar jag om er och minns er. Jag ber till Herren, och med tårar bönfaller jag Honom att låta alla dessa välsignelser regna ner över er, och glädja era hjärtan, och göra era själar lyckliga och ge er ett överflöd av glädje och himmelska fröjder…”

Det blir lite svar på vad är det som skall ersätta det här materiella anknytningen? Jo den skall ersättas med att vi skall kunna ett överflöd av glädje och lycka. Och att vi skall kunna dela med oss av det till alla vi möter.

Och det tycker jag är bra reflektion för mig inför det här året av, åminnelsen av Abdu’l-Baha.

I min tanke är också- ” Det här är ingenting som slutar med det här året, men just är det här året speciellt att lyfta fram Abdul’l-Bahas liv, gärningar och tankar.”

Och med det så tänker jag lägga på lite musik och avsluta min reflektion. Och jag vill tacka för ni lyssnat!

Mitt namn Parva Pirzadeh och jag tillhör bahaisamfundet i Lund.

Denna gång vill jag reflektera kring människans förmåga till accepterande av hur det blev.

Som individer går vi omkring med våra drömmar och önskningar men det blir sällan så som man tänkt sig eller jag vågar påstå, det blir aldrig som man tänkt sig. Hur lever vi då våra liv? Vad gör man då av alla sina strävanden, drömmar, förhoppningar och önskningar? Och hur är det där med ödet? Vem är det som kör egentligen?

Jag har ett dygdkort från “the Virtues Project” framför mig som beskriver egenskapen accepterande närmare.

Citat

“Accepterande är att omfamna livet på livets egna villkor. Vi är öppna för det som är, hellre än att önska något annat. I alla situationer möter vi sanningen med ärlighet och mod. Accepterande hjälper oss att böjas utan att gå av i prövningens stunder. Vi tar lärdom och går vidare med ny visdom och medvetenhet. Vi bekräftar oss själva och andra för de positiva egenskaper vi har och undviker att döma och kritisera bristerna. När jag accepterar mig själv, kan jag ge det jag har till världen.”

Jag har lärt mig så här långt i mitt liv att vi inte väljer våra lärdomar, livet väljer dom åt oss. Med det tänker jag inte att man bara ska låta ödet ske utan att sträva sitt yttersta. Vi behöver leva på ett sätt där vi känner att det är vi som kör, men samtidigt kunna acceptera hur det blev. Precis denna förmåga vill jag förkovra i mitt liv.

Jag avslutar denna podd med en bön från ’Abdu’l-Bahá om avskiljande för att be om att bli bättre på att acceptera det som kommer vår väg.

O Gud, min Gud! Fyll åt mig den bägare som är avskiljandet från allt, och i Din storslagenhets och Dina gåvors mångfald, gläd mig med det vin som är att älska Dig. Befria mig från lidelse och begär, bryt sönder mina bojor till denna lägre värld, drag mig i hänryckning till Ditt överjordiska land och vederkvick mig i skaran av tjänarinnor med Din helighets andedräkt.

O Herre, gör mitt ansikte ljust med Dina gåvors glans, upplys mina ögon att de må se tecknen på Din allbetvingande makt, låt mitt hjärta glädjas över Din kunskaps härlighet som omfattar allt, gläd min själ med Ditt själsväckande budskap om stor fröjd, 
o Du som är Konungen över denna värld och konungariket därovan, o Du herraväldets och maktens Herre, så att jag må sprida Dina tecken och bevis vida omkring och förkunna Din sak och främja Din lära, tjäna Din lag och upphöja Ditt ord.

Du är i sanning den Starke, den Allgivande, den Fullkomlige, den Allsmäktige.

‘Abdu’l-Bahá

Hej! Jag heter Cedric Åkermark och är medlem i Bahá'í-samfundet i Huddinge, Stockholm. Jag skulle idag vilja prata om konceptet “bekräftelse” som är temat för en av studieböckerna i juniorprogrammet, ett program för unga ungdomar mellan 12 och 15 år. Boken heter “Bekräftelsens vindar” och är vanligtvis den första boken man studerar i juniorprogrammet.

I “Bekräftelsens vindar” får vi följa en 13-årig tjej som heter Musonda och hennes familj och vänner under en sommar. De funderar över vilka förmågor och talanger de har och om vad de skulle vilja göra i framtiden. De lär sig under sommaren hur “Bekräftelse” innebär att Gud har gett oss olika förmågor och att vi måste ta reda på vilka våra förmågor är och hur vi kan använda dem. Även om livet är svårt och vi stöter på motgångar, ofta orsakade av orättvisa, måste vi komma ihåg att om vi anstränger oss för att uppnå ett ädelt mål kommer dörrar att öppna sig för oss.

Jag skulle vilja dela en liknelse som finns i “Bekräftelsens Vindar”. I berättelsen har Musonda en speciell plats vid en flod dit hon brukar gå när hon vill tänka på saker och ting. Mycket har hänt under sommaren och hon har funderat mycket på bekräftelse. Hon ligger nu på rygg och tittar upp mot grenverket.

“Hon minns vad hennes pappa ofta brukar säga, att träd skall bära god frukt. "Hur kan jag vara säker på att mitt liv kommer att bära god frukt?" Hon tänker omedelbart på ordet "bekräftelse ".

Precis just då kom en stark kastvind. Den blåser upp några löv i luften. Bland löven ser Musonda en liten gul fågel. När vinden mojnar, faller löven ner i vattnet men fågeln fortsätter att flyga. Medan hon betraktar fågeln, kommer hon att tänka på någonting. Vinden har gett den lilla fågeln en knuff och nu flyger den högre och högre. Kanske betyder "bekräftelse" just detta. Fågeln ansträngde sig för att flyga och vinden hjälpte den.”

För mig är det hjälpsamt att minnas att vi blir bekräftade i våra ansträngningar. De ger mig en trygghet att veta att jag aldrig är ensam och att jag inte behöver misströsta under motgångar. Det är också hjälpsamt att veta att vi inte behöver veta exakt vart våra liv kommer att ta oss. Vi väljer mål och sedan gör vi vårt bästa för att uppnå dessa och ser vilka möjligheter som utvecklas, vilka dörrar som öppnas. Lite i taget, dag för dag.

Jag skulle vilja avsluta med ett citat från bahá'í-skrifterna om Bekräftelse och sedan ett stycke musik.

"Gud bistår de själar vilkas mål är att tjäna mänskligheten och vilkas ansträngningar och strävanden är ägnade åt mänsklighetens välfärd och utveckling."

Hej! Jag heter Cedric Åkermark och är medlem i Bahá'í-samfundet i Huddinge, Stockholm. Jag har sen ett par år tillbaka varit engagerad i ett program för unga ungdomar mellan 12 och 15 år - juniorer - och skulle idag vilja prata om denna speciella tid i livet. Vid femtonårsåldern når människan på många sätt sin mognad och man börjar ta mer ägandeskap över sitt liv. Åren omedelbart innan dess får därför en särskild betydelse. Vid tolvårsåldern börjar pojkar och flickor gå igenom puberteten och fysiska och intellektuella förändringar sker. Man börjar intressera sig mer för sina egna talanger och förmågor.

Grundläggande begrepp rörande individens och samhällets liv börjar formas i våra sinnen.

Under dessa få år formas en stor del av de tankemönster och uppträdanden som man kommer bära med sig under resten av livet. Den sorts utbildning och fostran som individen får under dessa år är därför mycket viktig. Universella Rättvisans Hus, Bahá'í-Trons högst styrande och verkställande organ, har sagt följande om juniorprogrammet som riktar sig till denna speciella åldersgrupp.

“Medan globala trender projicerar en bild av denna åldersgrupp som varande problematisk, förlorad i våndorna av tumultartad fysisk och känslomässig förändring, oemottaglig och självupptagen, rör sig Bahá'í-samfundet — med det språk det använder och det tillvägagångssätt det anammar — helt klart i motsatt riktning och ser i juniorerna i stället altruism, en utpräglad känsla för rättvisa, iver att lära sig om universum och en önskan att bidra till byggandet av en bättre värld. Berättelse på berättelse, i vilka juniorer i länder överallt på vår planet uttrycker sina tankar som deltagare i programmet, vittnar om värdet i denna vision. Det finns alla indikationer på att programmet engagerar deras växande medvetande i en utforskning av verkligheten, vilken hjälper dem att analysera de konstruktiva och destruktiva krafter som verkar i samhället och att känna igen det inflytande dessa krafter utövar på deras tankar och handlingar, skärper deras andliga iakttagelseförmåga, förhöjer deras uttrycksförmåga och förstärker moraliska strukturer som kommer att tjäna dem under deras liv. Vid en ålder där spirande intellektuella, andliga och fysiska krafter blir tillgängliga för dem, ges de verktyg som behövs för att bekämpa krafter som skulle beröva dem deras sanna identitet som ädla varelser och att arbeta för allas bästa.”

Juniorgrupper finns över hela världen och, tillsammans med en handledare, studerar och diskuterar de olika frågor, genomför konstnärliga och fysiska aktiviteter och planerar projekt av tjänande i sina grannskap. En viktig del av juniorgruppen är studieböcker inspirerade från Bahá'í-Trons skrifter där deltagarna får lära sig en mängd viktiga andliga och intellektuella koncept. Jag kommer i kommande avsnitt dela med mig av en del av dessa koncept. Jag skulle vilja avsluta med en tonsatt bön för ungdomar uppenbarad av 'Abdu'l-Bahá, son till Bahá'í-Trons grundare Bahá'u'lláh, och framförd av Steve Zaat.

Musikstycket till denna är från Bahá'í blog studio sessions soundcloud. Make this youth radiant.

Hej, jag heter Margitha Gustafsson jag tillhör bahai-samfundet i Lund.

I dag kommer min reflektion att vara omkring att göra en bättre värld, eller förändra världen eller förbättra världen.

Baha’u’llah, bahai religionens grundare säger i en av sina texter:

” Världens förbättring kan åstadkommas genom rena och goda gärningar, genom berömvärt och passande uppträdande.”

Här funderar jag hur vi människor tillsammans kan se på det här. Det finns ju värderingar i allting och om man säger -rena och goda gärningar- bara det behöver ju ha en fördjupning.

Han säger vidare också:

” Säg, o, bröder! Låt gärningar, ej ord, bliva eder prydnad.”

Det finns väldigt mycket i också i kristen tradition -att vara inte ordets sägare men dess görar.

Hur skulle vi tillsammans kunna enas om en bättre värld?  Och för att gå vidare med Baha’u’llahs text så säger han på ett annat ställe;

” Var inte upptagna av era egna angelägenheter utan låt era tankar riktas mot det som skall återupprätta människosläktets lycka och helga människors hjärtan och själar.”

Jag kan se det som här, att för individen så blir det ett tvåfaldigt syfte. En process att växa andligt och intellektuellt och bidra till omvandling av samhället. Då kommer vi också in på våra värderingar och kärlek. Kärleksbudskapet finns. Hur ser vi på vår gemensamma värld? Och vad kan vi var och en bidra med? Det är inte säkert att alla är överens om att vi ska förbättra. Och det är ju också väldigt svårt när man säger den här texten;

Världens förbättring kan åstadkommas genom rena och goda gärningar, genom berömvärt och passande uppträdande.”

Där kommer vi ju in på en värdering. I bahai religionen så har vi en vision. Baha’u’llah har kommit med en vision om en förändring av världen.

En av huvudtankarna som jag vill lyfta fram är ju mänsklighetens enhet. Att

–”Jorden är endast ett land och mänskligheten dess medborgare.”

Om man skulle börja att titta där, att vi faktiskt hör ihop och så gå vidare utifrån det.

Det finns något som bahai har och det är institutkurser. Man kan studera olika avsnitt, att fördjupa sig i skrifter och utifrån det också leda till handlingar på olika nivåer.

Och det, för mig bekräftar det den här tvåfaldiga processen, att växa andligt och intellektuellt och bidra till omvandling av samhället.

Jag försöker mig på att meditera över det här idag och jag är inte helt klar över vad jag vill. Men att förbättra världen är något som jag tagit ställning för och att utvecklas andligt, med vad det kan innebära är också någonting som jag har tagit ställning för.

Jag hoppas att den här podden skall ge nån tanke åt nått håll - att bidra till en förbättring av världen..

Hello!

Hello, my name is Margo Åkermark. I am a bahai and live in Sweden, in the county of Halland. I wanted to deepen a little on the subject of spirituality in relation to economy. These two – spirituality and economy – are often seen as two parts of life which have very little to do with each other.

Within the bahá'í faith, however, they are close related. I'd like to ponder a little on how our material means should be obtained and how it should be used. All of us need some kind of income to support ourselves and our families. Besides this our income can be used for the betterment of society. For us, bahá'ís, work is a form of worship and we should strive to earn a living through an honest craft or profession. A person with spiritual understanding could not be happy in richness, while the society around him or her is impoverished.

‘Abdu’l-Bahá, the son of the Founder of the Bahá'í Faith states

Wealth is praiseworthy in the highest degree, if it is acquired by an individual’s own efforts and the grace of God, in commerce, agriculture, art and industry, and if it be expended for philanthropic purposes. Above all, if a judicious and resourceful individual should initiate measures which would universally enrich the masses of the people, there could be no undertaking greater than this, and it would rank in the sight of God as the supreme achievement, for such a benefactor would supply the needs and insure the comfort and well- being of a great multitude. Wealth is most commendable, provided the entire population is wealthy. If, however, a few have inordinate riches while the rest are impoverished, and no fruit or benefit accrues from that wealth, then it is only a liability to its possessor. If, on the other hand, it is expended for the promotion of knowledge, the founding of elementary and other schools, the encouragement of art and industry, the training of orphans and the poor— in brief, if it is dedicated to the welfare of society—its possessor will stand out before God and man as the most excellent of all who live on earth and will be accounted as one of the people of paradise.

The Secret of Divine Civilization by Abdulbaha (page 24 and 25)

Thank you very much for listening and I wish you wealth and happiness used for the good of mankind.