Reflektioner

Hej jag heter Parva Pirzadeh och gör veckans reflektion i podden för Lunds bahaier.

Denna vecka vill jag stanna upp och reflektera över människans förmåga till kreativitet.

Projektet, the Vitues project är en samling med 100 olika beskrivna dygder, och här beskriver dom kreativitet som följande,

Kreativitet är en fantastisk kraft. Vi är öppna för inspiration som tar fram vår originalitet. Med kreativitet är vi idérika och intuativa. Vi löser problem på nya och överraskande sätt. Vi vet hur man leker. Vi tar oss tid till att drömma. Att upptäcka våra speciella talanger är en gåva till världen, antigen det är att tillreda en måltid, utöva en sport eller skapa ett hantverk. Kreativitet förbinder oss med skönhet i ljud, design, färger, rörelse, idéer och ord och låter oss tillföra något nytt till världen. Kreativitet får våra talanger att bära frukt.

Jag älskar hur egenskapen beskrivs och vill försöka beskriva min egna resa med kreativitet. Jag stötte på en förmåga av kreativitet tidigt i mitt liv. Det var i mitt rum som jag delade med min kära syster Pardis som den dök upp. Vi båda älskade att lyssna till musik och vipps stod vi där och shakade loss. Det visade sig att dessa stunder var en av de viktigaste utrymmen för min kreativa resa. Det som höll på att hända var att jag var igång med att hitta ett nytt “språk” mitt språk genom att utforska kroppen i rörelse till musik. Själva erfarenheten var djupt intuitiv och känslan av att bara ge sig hän och leva i nuet var essensen. Ända sedan dess har jag vänt mig inåt och utåt i dans och ibland kommit vidare med svåra känslomässiga problem. Jag har gett mig själv tid till att drömma och fått en vacker gåva, ett språk jag aldrig kunnat leva utan.

Jag har ett annat starkt minne från när jag var barn och det var under en barnklass där min lärare Nahid Broström bad oss tänka över vad en tjuv kan ta ifrån oss, vi barn räknade upp en massa materiella saker som svar på frågan. Sedan bad Nahid oss att tänka på saker som en tjuv aldrig kan ta ifrån oss och då förstod vi alla våra inre egenskaper måste vara svaret. Här vill jag läsa ett citat från Bahá’u’lláh som beskriver ett sätt att leva.

Bygg åt er sådana hus som regn och översvämning aldrig kan förstöra, sådana som skyddar er mot förändringarna och tillfälligheterna i detta liv. Detta är påbudet från Honom som världen har förorättat och svikit.

Bahá’u’lláh

Jag vill avsluta denna podd med en bön från Bahá’u’lláh som en tacksägelse för upptäckten av kraften av kreativitet i mitt liv.

Förhärligat vare Ditt namn, o Herre min Gud! Du är Den som alla dyrkar och som icke dyrkar någon, Den som är Herre över allt och icke är underdånig någon, Den som känner alla och icke är känd av någon. Du önskade göra Dig känd för människorna, varför Du genom ett ord från Din mun bringade skapelsen i varande och utformade världsalltet. Det finns ingen Gud utom Du, Utformaren, Skaparen, den Allsmäktige, den Starkaste.

Jag bönfaller Dig, vid det ord som lyst fram över Din viljas horisont, att sätta mig i stånd att dricka djupt av det levande vatten, genom vilket Du skänkt liv åt Dina utvaldas hjärtan och vederkvickt själarna hos dem som älskar Dig, på det att jag i varje stund och under alla förhållanden må vända mitt ansikte helt mot Dig.

Du är maktens, härlighetens och frikostighetens Gud. Ingen Gud finns jämte Dig, den Högste härskaren, den Allhärlige, den Allvetande.

Bahá’u’lláh

Mitt namn är Sima Zahrai och det allra bästa jag vet är att prata med barn; att lyssna på hur de resonerar och ta del av deras kloka tankar.

För några år sedan hade min väninna och jag en studiecirkel för barn. Syftet med studiecirkeln var att tillsammans med barnen utveckla goda egenskaper. Vi hade fått en utbildning som tog upp några grundläggande andliga principer från Bahá’í-skrifterna. Exempelvis lärde vi oss ett citat där Bahá’u’lláh säger:

”Vemhelst bland er som står upp för att undervisa i sin Herres sak, låt honom före allt annat undervisa sitt eget jag så att hans tal må fängsla deras hjärtan som hör honom.”

Vi övade alltså med barnen och utvecklade oss samtidigt.

Utbildningen gav många handfasta råd och färdiga lektioner med tema, citat, sång, berättelser och lekar.

När barnen hade blivit äldre och började gå i skolan så kunde vi samtala med dem om olika teman. Min väninna och jag träffades innan lektionen och hittade på frågor; försökte gissa svaren och hittade på följdfrågor. Frågorna handlade ofta om barnens vardag. Dels så ville vi att de skulle kunna svara på frågorna, dels var det meningen att de skulle känna igen de goda egenskaperna i t ex sina föräldrars handlingar.

Trots våra förberedelser så blev vi överraskade många gånger. Det var spännande och jag älskade det!

En gång berättade min väninna en berättelse om en läkare som levde för hundra år sedan. Han upptäckte en dag att han hade gett fel medicin till en patient och medicinen kunde sätta den sjukes liv i fara. Konsekvensen var allvarlig för läkaren och han var rädd för sitt liv. Vi frågade barnen ”skulle ni ha berättat om misstaget och varför?”

Det yngsta barnets svar förbluffade mig. Hon sa ”ja! Man måste säga det för att rätta till det”.

Det var en ahaupplevelse för mig eftersom i utbildningen hade vi lärt oss detta citat av Bahá’u’lláh:

”Betrakta människan som en gruva rik på ädelstenar av oskattbart värde. Fostran allena kan förmå den att avslöja sina rikedomar och göra det möjligt för henne att dra fördel därav”.

Den lilla flickan förstod vad sanningsenlighet var och kunde sätta det i ett större sammanhang.

Vi alla bär på så många sådana ädelstenar! Det är inte konstigt att människor kan bli utmärkta föräldrar oberoende av sin formella utbildning och de kan uppfostra barn som blir fantastiska vuxna!

Bahá’u’lláh försäkrar oss:

”O varandets son! Du är min lampa och Mitt ljus finnes inom dig. Hämta din strålglans därifrån och sök ej någon annan än Mig, ty Jag har skapat dig rik och har frikostigt skänkt dig Min ynnest.”

Hej jag heter Parva Pirzadeh och gör veckans reflektion i podden för Lunds bahaier.

Har du något minne av storslagen naturupplevelse som du kan återkalla till minnet? En känsla av att vara ett med naturen?

Eller upplevt perioder av flyt i dina åtaganden och kunnat stanna upp för att njuta av resan?

Då kan man säga att du upplevt dygden förundran.

Projektet, the Vitues project är en samling med 100 olika beskrivna dygder, och här beskriver dom förundran som följande,

Att förundras är att vara öppen för livets mysterier och skönhet. Det är själens aktning för det som är värdefullt och inspirerande. När vi upplever naturens storslagenhet och är helt närvarande i nuet, kan vi bli djup berörda. När vi lever reflekterande, glädjer vi oss åt de tecken och under som sker i våra liv. Vi är vakna för de mystiska sammanhang som leder oss till avgörande beslut eller ger oss en djupare insikt i sanningen. Förundran gör helt enkelt vårt liv underbart.

Senast jag slogs av förundran var i drömmarnas värld. I min dröm var jag en gäst på en av mina bästa vänners bröllopsdag. Jag såg henne i en vacker brudklänning minglades med gäster och hon var lycklig.

Jag delade med mig av min dröm till min vän utan att veta om att det faktiskt fanns någon i hennes liv.

Vi blev båda berörda och slogs av förundran. Efter detta drömde jag liknade dröm två gånger till. Den senaste, dagen innan hennes bröllopsdag.

Drömmar är för mig en källa av förundran. Tänk, man kan vara varsomhelst, när som helst och vem som helst kan dyka upp i våra drömmar utan att vi ens har lämnat vår säng. Att det dessutom kan finnas sanning i drömmar är ännu mer förunderligt.

Att vi har förmåga att känna himmelska känslor som tillexempel förundran är för mig ett Gudstecken och ett själens språk. Gud har skapat oss människor och har nedlagt i sin skapelse en själ som fungerar som en kanal mellan Gud själv och sin skapelse.

Bahá’u’lláh Bahai trons grundare skriver i förborgade ord

O Son av den underbara Visionen!

Jag har inblåst i dig en fläkt av Min egen Ande, att du må bli Min älskare. Varför har du övergivit Mig och sökt dig en annan än Mig att älska?

Jag heter Sima Zahrai och jag vill dela några tankar om svårigheter i livet. Just nu är jag mitt i en jobbig period. Jag grubblar och grubblar och känner inte igen mig. Jag vill bara spola filmen om mitt liv lite framåt; dra lättnadens suck och tänka ”skönt att det är över” eller ännu bättre ”jag lärde mig något. Jag är starkare nu!”. Tänk om man från början visste vart allt skulle leda till!

Jag kan en vacker berättelse från persisk litteratur. Jag läste den i en skrift av Bahá’u’lláh. Skriften heter Sju Dalar och handlar om den Utvalda Vägen som leder oss till kunskap om Gud och till tjänande av våra medmänniskor. Så här lyder den:

Det var en gång en älskare som åtskild från sin älskade i många år lidit kval och suckat och förtärts i åtskillnadens eld. Av kärlekens herravälde var hans hjärta tömt på tålamod och hans kropp uttröttad av hans ande; han höll livet utan henne för ett gyckelspel och han förtärdes av tidens gång. Hur mången dag fann han icke någon vila i sin längtan efter henne, hur mången natt höll icke den smärtfyllda saknaden efter henne sömnen borta; blott en suck kvarstod av hans slitna kropp, hans hjärtas sår hade gjort honom till ett sorgeskri. Han skulle ha givit tusen liv för en munfull av hennes närvaros bägare, men det tjänade honom intet till. Läkarna visste ingen bot för honom och vännerna skydde hans sällskap; ja, läkare har ingen medicin för en kärlekssjuk om inte den älskades ynnest förlöser honom.

Slutligen mognade förtvivlans frukter på hans längtans träd och hoppets eld falnade till aska. Så en natt kunde han inte leva längre och han lämnade sitt hem och begav sig till marknadsplatsen. Plötsligt blev han förföljd av en väktare. Han började springa med väktaren i hälarna; sedan kom flera väktare samman och spärrade varje flyktväg för den utmattade. Den stackars mannen kände gråten välla fram ur hjärtat och sprang av och an medan han jämrade sig för sig själv: “Säkert är denne väktare ‘Izrá’íl, min dödsängel, som så stadigt förföljer mig, eller också är han en människoplågare som vill skada mig.” Hans fötter bar honom vidare, den ena foten blödande av kärlekens pil och hans hjärta klagade. Så kom han till en trädgårdsmur och med outsäglig smärta klättrade han upp på den, för den visade sig vara mycket hög; och utan tanke på sitt liv kastade han sig ned i trädgården.

Och där fick han se sin älskade med en lampa i handen, letande efter en ring hon hade tappat. När älskaren, med hjärtat uppgivet fick se sin hänförande kärlek, drog han ett djupt andetag och lyfte sina händer i bön och ropade, “O, Gud! Skänk denne väktare ära, rikedom och ett långt liv. Ty väktaren var Gabriel som vägledde denne stackare; eller också var han Isráfíl som skänkte denne olycklige livet!”

På något sätt bleknar mina egna bekymmer när jag tänker på denna underbara berättelse som har den bästa möjliga avslut! Ja, det kanske underlättar att veta avslutet från början men det är också betryggande att veta att både framgångar och prövningar är övergående som Bahá’u’lláh säger:

 

O Människoson!

Skulle framgång tillfalla dig, jubla icke, och skulle förnedring drabba dig, sörj icke, ty båda skall försvinna och ej mer vara till!

Jag heter Margitha Gustafsson och jag bor i Lund. Jag vill börja med ett citat av Bahá’u’lláh, som är bahai-religionens grundare.

" Guds ord kan liknas vid ett ungt träd vars rötter har planterats i människornas hjärtan. Det åligger er att gynna dess tillväxt med visdomens levande vatten av rena och heliga ord, så att dess rötter må bli djupt rotade och dess grenar må sträcka sig ut så högt som till himlarna och längre."

Jag tänker att när vi samtalar med varandra och använder ordet så har ju ordet en betydelse i sig självt. Men vilken kraft har egentligen ordet?

Människor kanske skaffar sig en massa olika värdefulla ord som kan vara kopplade till olika ämnen, till olika specialområden och på så sätt kan de också skaffa sig en viss makt med det ordet.

Sen finns det långa filosofiska hur skrifter som belyser ordet ur olika vinklingar och olika religioner har heliga skrifter där ordet har avgörande betydelse.

Och jag tycker att det är meningsfullt och reflektera över. Här i det här citatet av Baha´u´llah så sägs det att det finns en liknelse mellan Guds ordet och ett ungt träd som man planterar i människornas hjärtan.

På det säger mig då att det är vi människor i vårt sätt att vara som kommer på nåt sätt på visa Guds Ords giltighet.

Det är lite grann som tankar som just det här citatet väcker upp hos mig.

På det vill jag lägga lite musik så att vi, var och en kan reflektera över just Bahá’u’lláh’s skrift.

Hej jag heter Parva Pirzadeh och gör veckans reflektion i podden för Lunds bahaier.

Det sägs att för att kunna laga god mat måste man ha ätit god mat.

Och jag tänker att det samma kanske gäller våra handlingar. Det i hur vi bär oss åt med varandra.

Jag tänker att för att kunna förkroppsliga högre ideal behöver vi känna till egenskaper som beskriver högre ideal och kanske till och med sett dem i handling.

Att ha exempel på människor, historisk som livs levande, som strävar efter dessa högre ideal är en av de saker som skänker mig djup glädje i livet och en vilja att anstränga mig lite mera att göra nåt sånt där, lite bättre nästa gång.

Som tur är, är tillfällena oändliga. Ja vi får ju hur många chanser som helst att handla på en dag. Ettdera i strävan att återspegla en klar bild av olika egenskaper. Eller helt enkelt att inte göra det.

Idag vill jag försöka beskriva idealet eller dygden glädje.

‘Abdu´l-Bahá, en av historiens klaraste återspeglare av mänskliga dygder, säger i anföranden i Paris

“Glädje ger oss vingar! I glädjens stund är vår styrka mer levande, vårt intellekt skarpare och vår förståelse mindre fördunklad. Vi tycks bättre i stånd att hantera världen och finna vårt rätta verkningsfält.”

Projektet, the Vitues project är en samling med 100 olika beskrivna dygder, och här beskriver dom glädje som följande,

Glädje är en inre källa till fred och lycka. Den är mer än vanlig lycka eftersom den inte är en tillfällig känslomässig reaktion på det som sker. Det är en djup känsla av välbehag som fyller oss med fröjd och hopp. Vi värdesätter livets gåva och rikedom. Vi njuter av enkla nöjen. Vi ser det humoristiska i saker och ting. Vi låter glädjen bära oss genom svåra tider. Vi ser inte så högtidligt på oss själva och tycker om att leka. Glädjen kommer när vi är trogna ett andligt mål. Den ger oss en känsla av att allt är bra.

Min personliga reflektion över temat är att det inte alltid är så lätt, att jag verkligen får anstränga mig i att stanna i en genuint tillstånd av glädje. Vad gör man när livet vänder? Eller “när broar till tryggheten bränns” som Tedd Gärdestad skriver i sin låt “himlen är oskyldigt blå”. Vad gör man när kontrollen försvinner ur ens händer.

För mig är en Goda tro, att det finns något som är bortom all skapade tings förståelse, något som skänker mig varaktig glädje. Att det finns någon urkraft som jag kan vända mig till i tider av svårigheter.

Jag vill avsluta denna podd med en bön som jag älskar. Det är en av mina först lärda böner som barn som fortfarande är lika viktig i mitt liv.

O Gud! Led mig, skydda mig, tänd ljuset i mitt hjärta och gör mig till en strålande stjärna. Du är den Mäktige och den Starke.

‘Abdu’l-Bahá

Mitt namn är Sima Zahrai och jag vill dela med mig av mina tankar och reflektioner kring Gud som är källan för världsreligioner och kärnan i de gudomliga lärorna. I mitt resonemang kommer jag att hänvisa till några citat ur Bahá’í-Tron som grundades av Bahá’u’lláh under 1800-talet. Jag tror dock att citat med liknande andemening finns även i andra världsreligioners skrifter.

Baha’u’lláh bekräftar att orsaken för vår existens är Guds kärlek.

Han säger: ”Jag älskade skapandet av dig, därför skapade jag dig”.

Kärleken omfattar alla och det är naturligt att älska sin skapelse. Alla som har fått förmånen att bli föräldrar kan relatera till det! Det vore mycket märkligt om det skulle vara Guds önskan att några utvalda bli föremålet för denna kärlek och andra berövade den.

”Vet ni ej varför Vi skapade eder alla av samma stoft?” Skriver Bahá’u’lláh. ”På det att ingen skulle upphöja sig över någon annan” fortsätter Han.

Den logiska konsekvensen av Guds kärlek bör vara önskan att leda oss; att hjälpa oss utveckla våra inneboende förmågor och vägleda oss men också viljan att bli älskad tillbaka. Frågan är hur vi som är skapade ska bli medvetna om vår skapares intentioner för oss när Guds väsen är bortom vårt förstånd. Vem beskriver det på ett språk som vi människor förstår i den tid vi lever i?

Musik

John Williams -Schindler’s List

 

”Och eftersom det inte kan finnas någon direkt förbindelselänk som binder den ende sanne Guden vid Hans skapelse och ingen som helst likhet kan finnas mellan den förgängliga och den Evige, det tillfälliga och den Fullkomlige, har Han påbjudit att det i varje tidsålder och religionsordning uppenbaras en ren och fläktfri Själ i jordens och himmelens riken. Denna svårfattliga, denna gåtfulla och förandligade Varelse har han tilldelat en tvåfaldig natur – den fysiska som tillhör stoftets värld och den andliga som är av Guds eget väsen.”

I citatet som jag nu läste beskriver Bahá’u’lláh Guds Sändebud och Profeter. De levde bland människorna men var som sanna lärare eller läkare med uppgiften att vårda världen och dess folk. Genom att tillämpa deras läror arbetar vi för en enad mänsklighet och bygger en ny civilisation. Jag avslutar med ytterligare ett citat från Bahá’u’lláh.

”Alla människor har skapats för att föra vidare en framåtskridande civilisation.”

 

Musik

The Piano Guys -Cello Song

Hej jag heter Margitha Gustafsson, och jag tillhör Bahá’í-samfundet i Lund sedan tre år tillbaka. Min reflektion jag vill göra idag är över ordet tjänande. Och jag vill börja med ett citat från Bahá’u’llhá, Bahá’í religionens grundare,

”Människans värde ligger i tjänande och dygder och inte i välståndets och rikedomens avgudatro. Tag er i akt att era ord är rensade från tomma fantasier och världslig åstundan och att era gärningar är renade från bakslughet och misstro.

Förödsla inte era värdefulla livs rikedom i jakten på onda och korrupta bindningar, låt ej heller era ansträngningar ödslas i stöd för era personliga intressen”

Bahá’u’lláh

Det finns det här med att vara tänkande och agerande. Jag ser mig själv som både och, att jag både tänker och agerar. Och dom här två sakerna, att vara aktiv och tänka, hör ihop för mig. Ibland funderar jag, är jag född med jätte mycket energi, hur ska jag kanalisera den? Vad är bra? Vad är dåligt? Hur tänker jag på andra? Hur tänker jag på mig själv?

Det jag märkt är att, när jag gör saker som på något sätt gynnar en större sak än mitt eget välbefinnande, så mår jag faktiskt bättre, men i det har jag också ett ansvar att ta hand om mig själv, så att jag kan vara så dynamisk och positiv och dela med mig av andra. Och det här med tjänande, det är ett ganska svårt begrepp. Egentligen skulle jag nog vilja titta lite grann om vad säger olika religioner om tjänande?

Tjäna pengar känner de flesta till. Det börjar man väl lite, när man är barn om att man har någon idé om vad man ska jobba med, hur man ska tjäna pengar. Man kanske börjar som liten och säljer jultidningar eller springa små skubb och eventuellt får man någon slant för det, eller inte, så bygger man upp en liten pott, så har man den där potten, så undrar man, vad ska man göra med det här?

Nu som vuxen har jag kommit på att, det här med att sammarbeta med andra för högre mål, är för mig ett svar på det här ordet tjänande. Jag har suttit i många olika organisationer som Rädda Barnen, FN, där jag tycker att min individ då kan gå över på att, bidra till något större och just i den här aktuella situationen, att prata om tjänande så har jag en möjlighet att redan på den 19 september vara med i ett litet tjänande projekt i Klostergården där vi under ett större sammanhang “Håll Sverige Rent” ska plocka skräp, och då kommer mina reflektioner igen att, ligger människans värde i tjänande och inte välstånd och rikedom. Ja man behöver en viss rikedom, en viss materiell standard för att kunna tjäna. Om jag nu ska kunna åka till Klostergården måste jag ha pengar till bussen, men när jag kommer dit så offrar jag de här pengarna till bussen för ett större sammanhang och de är för mig en form av tjänande som jag reflekterar över så här en morgon innan jag startar en ny vecka. Och till de vill jag lägga in en musik.