Bilden på omslaget är tagen under en efterfest vid en av rockhistoriens minst glamorösa spelningar. Vi hade som vanligt repat, hyrt en minibuss, packat in alla grejer och kört från Stockholm. Denna gång till Fagersta, där vi skulle spela med Consequences. Jonas var sjuk, spelningen var sen och vi väntade och väntade. Som vanligt. Och helt i onödan. För när vi väl gick upp på scen bestod publiken av en enda person - min fru Kristina. Mitt under spelningen går en man ur personalen in på dansgolvet framför scenen och börjar svabba golvet. Efteråt stängde vi in oss på hotellrummet med en back öl och vågade knappt gå ut ens för att be om gaget.
Låten heter ”Hur långt kan vi gå?” och skrevs i den minimala garderob i Kärrtorp där jag hade mitt lilla musikrum (som var precis tillräckligt stor för att en elbas skulle få plats på längden). Jag gjorde texten till refrängen och Jonas skrev verserna, och i Consequences form hette låten ”I do it all for love”. Och på något sätt känns den kvällen i Fagersta som en ganska fin illustration av texten. Vad gör man inte för den, dem eller det man älskar - och hur långt är man beredd att gå? Och var går gränsen mellan att vara hängiven och besatt?
Consequences var ett alldeles fantastiskt band, men tyvärr kom vi aldrig så särskilt mycket längre än till Fagersta. Men låtarna kan leva kvar länge efteråt, i alla fall i min skalle. Den här låten är en sådan, trots att jag älskar den version vi spelade in 2006, tillsammans med Ronald Bood. Låten är liksom både bråddjupt mörk och löjligt lättsinnig på samma gång. Vilket blev ännu tydligare med svensk text. ”Det låter som bob hund och Olle Ljungström gav sig fan på att komma till final i mello”, sa en god vän efter att ha hört låten, vilket jag tycker är en väldigt fin beskrivning.
B-sidan är en låt av Thomas Di Leva som jag gillat ända sedan jag hörde skivan Rymdblomma första gången på gymnasiet. Antagligen för att den är så oreserverat mörk, vilket kändes trösterikt. Den fantastiska kören sjungs av min dotter Agnes.
PS. Bilden är tagen av bäste Anders Ljung. Tror vi.
- Mattias Areskog
