Linda var sex år när hon flyttade från Ecuador till Sverige. Nu är hon 23 och i sommar reser hon tillbaka. Där väntar mormor, en stor släkt och en massa frågor. Är hon samma Linda nu som då?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Linda har växt upp med sin mamma och bonuspappa i en mindre stad i Sverige. Hon har aldrig funderat så mycket på vem hon är eller varifrån hon kommer. Inte förrän nu. Och mest handlar hennes tankar om mormor, som hon älskar mer än något annat.  

– När mormor kom hit och hälsade på för första gången insåg jag hur många år vi förlorat tillsammans. Det känns så oerhört sorgligt och jag skäms så, för att jag inte tagit tag i det här tidigare. Det känns som om det varit mitt ansvar och så har jag bara låtit åren gå.

Nu är det bara ett par månader kvar tills Linda är tillbaka i Ecuador. Men ju närmare resan kommer desto mer oro väcks i henne. Kommer släkten känna igen henne? Kommer hon att våga visa vem hon är? Och vem är hon – ecuadoriansk eller svensk?

Utan relationer känns livet meningslöst, säger Lisa. Hon är 57 år och har aldrig upplevt en riktigt nära relation. Hon hoppas på en förändring men hur tar man första steget ut ur ensamheten?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

På ytan ser allt bra ut i Lisas liv. Hon är framgångsrik på jobbet och funkar bra med kollegor. Det är först när det handlar om riktiga känslor som det blir farligt. Som om allt som hör ihop med andra människor är minerad mark.

-Jag är ständigt på min vakt, säger Lisa. Jag läser hela tiden av andras reaktioner.
Såhär har det varit så länge Lisa kan minnas. Hon var ett utsatt och ensamt barn och det var ingen vuxen som frågade hur hon mådde. Hon lärde sig att hålla tyst och klara sig själv.

Nu ringer Lisa till Radiopsykologen för att få hjälp att förstå vad som går att förändra - och hur?

-Det är jag som kryper nära i soffan, säger Katarina. Som kramar honom och stryker hans kind. Jag har länge accepterat att inte få något tillbaka men nu är det nog. Jag vill inte åldras utan kärlek.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Katarina och hennes man har varit gifta i tjugofem år. Nu har barnen flyttat ut och kvar finns bara de två. Och frågorna, som ständigt snurrar i hennes huvud: varför visar han mig ingen ömhet? Varför vill han inte prata? Ska livet vara såhär ända tills jag dör?

De bor på landet och driver ett småskaligt jordbruk tillsammans. De arbetar sida vid sida, de respekterar varandra och de skulle egentligen kunna ha ett ganska bra liv ihop. Men när Katarina försöker prata med sin man om sin längtan efter ömhet och kärlek så upplever hon att det tar stopp. De har genom åren gjort många försök att lösa knutarna men ingenting har fungerat.

- Vi är väldigt olika, säger Katarina. Jag vill prata och han är tyst. Det är okej för det mesta men ibland blir det bara för mycket. Jag vill ha ett bra liv, men just nu känns det som om vi spiller bort all tid.

Så vad gör man om man insett att man inte kan förändra sin partner, men ändå fortsätter vara missnöjd? Finns det en väg framåt, tillsammans, som de ännu inte prövat?

I musiken har Henrik känt flow och fått bekräftelse. Men under sprittet och glädjen har en oro börjat växa. Och en önskan att bli mer människa än musiker. Men vem är han utan trumset och gitarr?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Henrik är 28 och i många år har musiken varit hans stora passion. Men den senaste tiden har kroppen sagt ifrån allt mer. Trummorna har gett honom tinnitus och gitarren värk i händerna.

- Min största lycka har blivit min livskris, säger Henrik. Det känns som om priset för att satsa på musiken håller på att bli för högt.

Nu har Henrik återigen bytt instrument för att se om han kan hitta tillbaka till lusten igen. Men känslan av att han valt rätt vill inte riktigt infinna sig. Han skulle vilja vara mer kaxig också i livet utanför musiken och få tyst på den inre kritiker som sitter på axeln och ifrågasätter det mesta.

Henrik ringer till Radiopsykologen för att få hjälp att sänka garden och sluta huka sig.

När Camilla var fem år dog hennes bästa kompis. Ända sen dess har hon brottats med tanken att det var hennes fel. Och att det borde varit hon som dött och vännen som fått leva.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Det är snart trettio år sen det hände, men för Camilla är det som om det var igår. Hon och hennes bästis var oskiljaktiga, de gick på samma dagis och lekte varje dag. Och så, plötsligt, var hon borta.

- När hon dog blev jag helt ensam, berättar Camilla. Jag hade just fått en lillebror med speciella behov och mina föräldrar låg i skilsmässa. Det fanns igen som såg hur jag hade det och hur ledsen jag var.

Camilla slutade äta och plockade undan alla sina leksaker. Hon började fantisera om begravningar och i hennes huvud snurrade en envis tanke: det är mitt fel att hon dog.

-Jag började sova i en bokhylla istället för i min egen säng, säger Camilla. Jag tyckte inte jag var värd att finnas. Istället låg jag där och kände mig hungrig, ensam och kall.

Hur mycket Camilla än säger till sig själv att det inte var hennes fel och att man inte kan styra över liv och död, så släpper inte tankarna greppet om henne. Hon går ständigt omkring och är beredd på att katastrofer; att det ska börja brinna, att hon ska trilla av cykeln, att någon hon tycker om ska ryckas ifrån henne.

Vad ska hon göra för att bli av med känslan att döden flåsar henne i nacken?

När Simon var 12 år ritade han en teckning av sig själv. En streckgubbe med ett svart hjärta. Idag är han vuxen och rädd för all ilska han bär inom sig. Och för vad som händer om han släpper ut den.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I många år har Simon känt att det varit nåt fel på honom. Eller snarare att omgivningen har sagt att han är fel. Det har gjort honom förvirrad och idag har han svårt att lita på sig själv och sina upplevelser. Det känns som om mörkret håller på att svälja honom. Simon vet att han mår som bäst när han får vara sårbar och visa hela sig själv.
- Jag var på en retreat där jag satt i en halvtimme och tittade in i en annan människas ögon. Bara det. Det var fantastiskt, jag kunde släppa en tyngd. Efteråt ville jag bara skratta, berättar han.

Simon försöker säga till sig själv att det är okej att känna ilska. Att det inte betyder att han är ond, inifrån och ut. Men det är svårt. Han ringer till Radiopsykologen för att få hjälp att fundera kring hur han ska hantera sin vrede.

- Det är som en mardröm, säger Maria. Jag trodde inte detta om mitt land. Men nu ser jag det ske på nära håll och jag måste hitta ett sätt att stå ut under den tuffa tid jag har framför mig.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Maria älskar en man som är från Irak. Han söker asyl i Finland och har fått avslag en gång. Nu återstår för honom att antingen skickas tillbaka till Irak, där han riskerar att bli dödad, eller att leva som papperslös i Finland. Maria ägnar all sin tid åt att försöka hjälpa honom och alla de andra som just nu befinner sig i samma situation. Men det är ensamt och tufft.
- Här i Finland kallas såna som jag för ”toleranshoror”, berättar Maria. Vi som lever nära flyktingar och försöker hjälpa dem. Klimatet är extremt hårt och det skrämmer mig.

Men att ge upp kampen om att försöka få sin pojkvän att få stanna i Finland finns inte som alternativ för Maria. Hon ser alldeles för många runtomkring sig, som precis som hon är kritisk till den strama flyktingpolitiken, men som ändå inte gör något för att protestera mot den.

- Hade min pojkvän haft cancer hade jag ingen ifrågasatt min omsorg och min kamp. Men för mig är det ingen skillnad. Att se sin älskade långsamt tyna bort står jag inte ut med. Jag kommer kämpa in i det sista, säger Maria. 

Men de senaste veckorna har hon börjar ställa in sig på att det kommer sluta illa. När den dagen kommer, kommer hon vara i stort behov av stöd från sin omgivning. Och redan nu känner Maria att hon måste försöka skapa andrum och platser där hon hämtar kraft. Hur ska hon hitta dit, mitt i den krigszon som hon upplever att hon befinner sig i?

- Jag gjorde som du sade, säger Sven när vi ringer upp honom igen. Jag skrev en lista på saker jag skulle förändra och sen gjorde jag det. Det var inte svårt alls.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I årets sista program ringer Allan Linnér tillbaka till ett par av de som medverkat i Radiopsykologen. Minns du Sven, som i ett samtal 2014 sade att han hade allt man kan önska sig? Ett bra jobb, en hustru han älskar, en pigg hund och friska barn. Men den kraftiga smärtan i bröstet, den var en gåta för alla. Ett dåligt hjärta? För tungt ansvar? Sven bestämde sig för att förändra sitt liv. Men vad hände med smärtan i bröstet?

Och så möter du Sandra, som i våras berättade om spåren som den skilsmässa hon var med om som barn satt i henne. Om en sorg som inte släpper. Om att pendla mellan två ledsna föräldrar men dölja den gråt man själv bär på. Sandra bestämde sig för att skriva ett brev till sin mamma och ställa ett par avgörande frågor… Fick hon något svar?

Daniel växte upp med känslan av att vara ful, äcklig och värdelös. De hårda orden ligger kvar som en blöt filt. Men hur ska man hitta glädjen i livet om all kraft går åt till att bara försöka duga?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Utåt sett är Daniel glad och presterar på topp. Han satsar allt på jobbet och där är han bäst. Men han släpper ingen inpå sig och berättar sällan nånting om sig själv.
– Om kollegorna kunde se mig hemma så skulle de upptäcka en väldigt ledsen kille med en stor sorg, säger han. Motsatsen till den jag är på jobbet.

Daniel växte upp hos sin pappa från han var elva år. Där hemma var orden hårda och han kände sig aldrig riktigt önskad hos honom. Och på sin mamma var Daniel besviken för att hon inte såg hur svårt han hade det. Han blev bra på att hålla masken och anpassa sig efter andras önskemål om hur han skulle vara.
- Min själ ropar att jag ska sluta kämpa, säger Daniel. Men jag vet inte om någon kan tycka om mig om jag visar mig som den jag är.

När Lotta bjuder in tjugo kompisar till födelsedagsfest är det bara tre som dyker upp. Ända sen hon var liten har hon haft svårt att få nära vänner att stanna. Vad gör hon för fel?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

- Det är som om jag har en osynlig mur omkring mig som jag inte vet hur jag ska riva ner, säger Lotta. Jag försöker vara en god vän, jag är generös, positiv och stöttande. Men jag får sällan någonting tillbaka.

Lotta har en bra relation till sin familj, en man som är stöttande, ett litet barn och ett till på väg. Utåt sett ser hon ut att ha ett rikt och fungerande socialt liv. Men när det kommer till de nära vänskapsrelationerna så står hon bara och stampar.
- Jag har vant mig vid att vara tredjehandsvännen, säger Lotta. Jag skäms över det och har svårt att förstå varför det blivit såhär.

Hon ringer till Radiopsykologen för att få nya perspektiv på det hon kämpat med i så många år och som känns så hopplöst att förändra.