Sjuårskriget 1756-63 utkämpades på tre kontinenter och har därför kallats det första världskriget. I Nordamerika och Indien konfronterades Storbritannien och Frankrike i en kamp om kolonier och kontroll över världshaven. I Europa slogs Fredrick den stores Preussen på liv och död mot franska, ryska och habsburgska arméer. 
Krigföringen på den europeiska kontinenten innebar något av en höjdpunkt för linjetaktiken och inte minst de välexercerade infanteribataljonerna och deras muskötsalvor.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Sjuårskrigets orsaker, förlopp och konsekvenser främst i Nordamerika och Europa. 
Konfliktens förhistoria är komplicerad och handlade om den tidens snabba skiftningar och nycker i utrikespolitiken. Preussen ställdes mot en överväldigande koalition av stater bestående av Habsburg, Frankrike, Ryssland och till och med Sverige. I botten på motsättningarna fanns Preussens uppkomst som militärmakt och seger över Habsburg under 1740-talet. På många sätt var det frågan om en maktuppgörelse inom det tyskromerska riket mellan kejsarmaktens Habsburg och utmanaren Preussen. Stöd fick Preussen endast av Storbritannien.
Till konflikten på kontinenten hörde även en uppgörelse mellan Storbritannien och Frankrike om kolonier och kontroll över handelsvägar över hela jordklotet. Främst kom kriget att föras i Nordamerika och i Indien. Britterna visade sig i slutänden överlägsna och kunde med kriget slutligen etablera sig som den främsta kolonialmakten på Frankrikes bekostnad. 
På kontinenten kämpade preussarna mot övermakten och lyckades trots allt rida ut kriget utan att krossas. Inte minst berodde detta på deras militära förmåga och Fredrick den stores ledarskap även om segrar blandades med blodiga nederlag. Med sin taktiska förmåga och inte minst sin flexibilitet och ”sneda slagordning” vann Fredrick spektakulära segrar som vid Rossbach och Leuthen 1757 mot numerärt överlägsna arméer.
Litteraturtips är två titlar ur Ospreys serie: Simon Miller Rossback och Leuthen 1757 (2002) och Daniel Marston The Seven Year´s War (2001).
Bild: General Wolfes död (1771), på Abrahams slätter, nära Quebec av Benjamin West; wikipedia, Public Domain.
Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sjuårskriget 1756-63 – det första världskriget

Militärhistoriepodden är podden om krig med människorna och samhällen i fokus. Det finns få ämnen som påverkar mänskligheten i lika hög utsträckning som den militärahistorien. Krig och konflikter berör samhället på alla nivåer – länder och städer drabbas, familjer splittras, söner eller fäder försvinner. Därför startar vi Militärhistoriepodden tillsammans med två djupt kunniga och engagerade personer. Martin Hårdstedt är professor i historia med breda kunskaper i ämnet, Peter Bennesved är idéhistoriker som forskar om civilförsvar och krisberedskap. Tillsammans bjuder de in lyssnarna till samtal som kombinerar ett brett tilltal och en djup ämneskompetens.
See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Society & Culture

Personal Journals

History

Philosophy

Places & Travel

Under hösten 1942 inledes USA:s krig mot Japan. Efter ett antal framgångar på havet vid slagen vid Korallhavet och senare vid Midway låg vägen öppen för de allierade att slå tillbaka och återta de många öar och öriken som japanska styrkor invaderat under Stillahavskrigets inledande fas. Initiativet var nu i de allierades händer.
De allierade förstod snart att de slogs inte bara mot en skicklig motståndare, de slogs också mot ett folk och en kultur som hade beslutat sig för att själva dö tillsammans med Japan som nation. De japanska soldaterna slogs bokstavligt talat till siste man, och de tog också den kvarvarande civilbefolkningen med sig in i döden.
I denna repris av Militärhistoriepodden pratar professorn i historia Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om den första delen Stillahavskriget 1942-1944.
Landstigningen på Guadalcanal i augusti 1942 och de många slagen som omgärdade denna ö blev det första steget i den nya offensiven. Guadalcanal låg strategiskt i den södra delen av Stilla havet, och den japanska armén hade påbörjat arbeten med flygbaser i närområdet. Detta hotade amerikanska försörjningslinjer mellan Sydamerika och Australien, men ögruppen och Guadalcanal skyddade också den japanska flott-, och flygbasen Rabaul, idag en del av Papua Nya Guinea.
Rabaul var en nyckelpost i försvaret av Japans nya imperium. Om den amerikanska flottstyrkan skulle kunna ta sig fram till Filippinerna och sedan tvinga fram en avgörande strid med den japanska flottan och sedan gå vidare norrut mot de japanska huvudöarna, så behövde man ta Guadalcanal. Men det var tidigt i Stillahavskriget, och de taktiska lärdomarna vid landstigningar och strid med fanatiska japaner låg fortfarande i framtiden. Striderna skulle bli mycket svåra och blodiga.
En lika avgörande strid för Stillahavskriget stod också i Saipan, tusentals kilometer norrut, mitt bland Marianaöarna. Invasionen av Saipan inleddes i juni 1944, efter att Rabaul hade neutraliserats i söder. Likt Guadalcanal låg Marianaöarna strategiskt viktigt mitt i mellan viktiga försörjningslinjer både för japanerna och för de allierade. För japanerna skyddade Marianaöarna kontakten mellan de japanska huvudöarna och Rabaul i söder, och för det amerikanska strategiska bombflyget var Marianaöarna en central knutpunkt i det flygkrig som snart skulle sättas igång mot Japan. Med flygbaser på Marianaöarna under kontroll, kunde de nya B-29:orna nå hela vägen till Tokyo med sin last.
Precis som Guadalcanal, blev Saipan dock en mycket blodig och besvärlig historia. Med Guadalcanal, Rabaul och Saipan neutraliserat var vägen till Iwo Jima och Okinawa säkrad. Nästa fas i kriget kunde inledas.
Bild: Marinsoldater vilar på Guadacanal. Wikipedia, Public Domain.
Lyssna först på Midway 1942 – Vändpunkten i Stillahavskriget.
Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Stillahavskriget 1942-44 – Med motståndare som slogs till sista man (nymixad repris)

I oktober 1912 inledde Serbien, Montenegro, Grekland och Bulgarien krig mot Osmanska riket. Framgångarna blev omedelbara. Osmanska rikets områden på det europeiska fastlandet erövrades snabbt av alliansen. Med knapp nöd lyckades turkarna stoppa den bulgariska offensiven strax väster om Istanbul.
I freden övergick de före detta osmanska områdena till de fyra balkanstaterna. Bulgarien uppfattade att de inte hade fått de områden de hade rätt till och bestämde sig för att lösa problemet militärt. Sommaren 1913 utkämpades Andra Balkankriget mellan Bulgarien och Grekland, Serbien, Osmanska riket och Rumänien.
Resultatet av de båda krigen blev främst att Serbien framstod som den starkaste staten på Balkan. Konflikterna skulle bara ett år senare vara den utlösande faktorn i det som blev första världskriget.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Balkankrigen 1912-13. Krigen är en viktig pusselbit för att förstå första världskrigets utbrott. Konflikterna på Balkan hade en lång historia.
Nya nationer med egna nationella ambitioner uppstod på Balkan på allvar från 1830-talet. Det alltmera försvagade Osmanska riket klarade inte längre att fullt ut hävda sin överhöghet över sina europeiska landområden. Stormakterna Ryssland och Österrike hade sina intressen och agerade för att öka sitt inflytande. Inför Balkankrigen 1912 fanns främst fyra stater som ville utöka sina territorier. Deras ambitioner var delvis överlappande. I centrum stod inte minst kontrollen över Makedonien där Serbien, Bulgarien och Grekland uppfattade att de hade rätt till överhögheten.
Krigföringen pekade i vissa avseenden mot det som skulle komma under första världskriget. Detta ska trots allt inte överdrivas. De arméer som drabbade samman i Balkankrigen var när allt kommer omkring mycket mindre och sämre utrustade. Det som ändå kan lyftas fram är artilleriets ökade betydelse och svårigheten att besegra en motståndare som hunnit gräva ner sig i vad skulle kunna liknas vid ett enklare skyttegravssystem. Bulgarernas anfall mot turkarna vid Catalca blev blodigt eftersom turkarna hade hunnit förbereda sig och det bulgariska artilleriet förmådde inte slå ut de turkiska ställningarna.
Under krigen begicks omfattande övergrepp på motståndarens civilbefolkning. Etnisk rensning förekom på ett sätt som tyvärr pekade fram emot de oförsonliga krigen i Jugoslavien på 1990-talet. Mycket lämnades ouppgjort efter krigen. Österrike-Ungerns och Rysslands intressen fortsatte att kollidera och Serbiens maktambitioner skapade friktioner inför framtiden. Att Balkankrigen 1912-13 inte resulterade i ett världskrig berodde till största delen på att Ryssland inte fullt ut kastade sig in i konflikten. När krisen återigen kom sommaren 1914 blev insatserna från stormakterna mycket högre vilket ledde till att konflikten eskalerade utom allas kontroll.
Bild: Grekisk litografi av slaget vid Kilkis (andra Balkankriget), 1913. Wikipedia, Public Domain.
Lyssna också på Osmanska riket som Roms arvtagare.
Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Balkankrigen 1912-13 – Upptakten till första världskriget

Slaget om Atlanten pågick i olika omfattning under hela andra världskriget. De allierades förluster i fartyg kulminerade under 1942, men trots att nästan 5 000 fartyg sänktes kunde tyskarna egentligen aldrig på allvar hota de allierades krigsinsats. Den tyska flottan var alltför dåligt förbered och de allierades resurser alldeles för stora.
USA hade en industriell kapacitet och mänskliga resurser som gav de allierade ett tydligt övertag i kriget mot Hitlertyskland. Men krigsmaterielen och manskapsförstärkningarna måste skeppas över Atlanten där tyska ytfartyg, ubåtar och flygplan gjorde allt för hindra transporterna.
I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av andra världskrigets mer dramatiska skeenden från slaget om Storbritannien till krigsslutet. Detta är historien om de verkligt avgörande faktorerna i andra världskrigets historia. USA och även Kanada kunde kasta in tyngden av sin industriella kapacitet i vågskålen och genom att överföra resurser över Atlanten göra det möjligt för britterna och ryssarna att hålla ut.
Genom utlåningsavtal – Lend lease-avtal – försågs inledningsvis inte minst britterna med krigsmateriel och andra förnödenheter. Från 1941 då USA kom med i kriget efter Hitlers krigsförklaring handlade det om att förbereda en militär intervention i Europa på samma sätt som under första världskriget.
Tyskarna var knappast förberedda för ett handelskrig på Atlanten. Den tyska marinen var som dess chef storamiralen Raeder uttryckte saken endast stor nog att möta en hedersam död. Inte minst saknades ubåtar i ett antal som på allvar kunde hota de allierade. Under de inledande åren från 1939 till sommaren 1941 försökte tyskarna med en mix av ytfartygsräder, flyganfall och ubåtsanfall störa de allierades sjöfart. Det gick inledningsvis ganska bra, men mycket snart organiserade britterna, amerikanarna och kanadensarna konvojer och luftskydd. Det faktum att britterna lyckades bryta de tyska koderna som sändes med kodmaskinen Enigma gav en avgjord fördel. Sänkningen av Bismarck i maj 1941 markerade slutet på denna period av ytfartygsräder.
Konvojerna skiftade efter det tyska anfallet på Sovjet i juni 1941 till att inte bara handla om inskeppning av materiel och förstärkningar till Storbritannien och Nordafrika utan även till den ryska hamnen i Murkmansk. Under 1942 kulminerade ubåtskriget och slaget på Atlanten. Tyska ubåtar i så kallade vargflockar kunde notera rekordmånga sänkningar under en period då britterna misslyckades med att knäcka den tyska signaleringen och en ny ubåtstaktik användes. När de allierade slutligen lärde sig att hantera den tyska taktiken med hjälp av nya flygplansmodeller, radarsystem, nya lyckade forceringar av den tyska radiotrafiken och ny konvojtaktik ebbade de tyska framgångarna ut. Under de sista krigsåren minskade sänkningarna kraftigt och antalet tyska ubåtar som gick till botten ökade.
Av alla de fartyg som korsade Atlanten under kriget sänktes i slutänden bara några procent. Värst drabbade var Murmanskkonvojerna med 8-procentiga förluster. Intressant i sammanhanget är att endast drygt 6 procent av sänkningarna stod tyska ytfartyg för medan tyskt flyg sänkte drygt 13 procent och ubåtarna 70 procent.
Churchill sa i efterhand att det enda han fruktade under andra världskriget var att tyskarna skulle lyckas stoppa transporterna över Atlanten. I verkligheten var egentligen aldrig någon fara. Tyskarna var så långt ifrån att svälta ut britterna och ryssarna och de allierades resurser så stora att det aldrig var någon fara. Förlusterna var stora, men nyproduktionen under i princip hela kriget kompenserade för förlusterna.
Bild: Handelskonvoj under andra världskriget. Wikipedia, public domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget om Atlanten under andra världskriget (nymixad repris)

Germanen Arminius överfall på romarna vid Kalkriese berg år 9 efter vår tideräkning har gått till historien som ett av de blodigaste slagen under hela den antika perioden. Känt som slaget vid ”Teutoburgerskogen”, ”Hermanslakten”, eller Clades Variana (Varuskatastrofen) var det kanske inte störst i fråga om antalet förlorade romerska soldater. Men på grund av den korta tidsrymden och överfallets natur blev det närmast att betrakta som en massaker.
I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om slaget vid Teutoburgerskogen.
Efter att ha svarat på ett rop på hjälp från sina germanska allierade inne i Germanien öster om Rhen, var ståthållaren Publius Quinctilius Varus på väg tillbaka med sina tre legioner mot den romerska militärbasen vid Xanten. På vägen var Varus tvungen att passera Kalkriese berg, beläget strax norr om den stad som idag heter Osnabrück, i nordvästra Tyskland.
Vid Kalkriese berg hade dock hans nära allierade Arminius arrangerat en fälla. Vägar hade grävts bort för att kanalisera de romerska soldaterna in i ett smalt pass omgärdat av träsk, och längs med bergskanten hade de germanska trupperna byggt upp en jordvall, vilken de kunde gömma sig bakom. Hur många germanerna var och hur deras ledare Arminius hade lyckats samla ihop och arrangera detta överfall är ännu okänt, men förberedelserna var långtgående.
När den kilometerlånga kolonnen med legionärer var på väg att passera berget, stoppades de upp längst fram. Varus beslutade då att fortsätta framåt i tron att legionärerna skulle kunna hantera attacken. Snart inleddes dock ett dramatiskt överraskningsanfall från jordvallen som pressade ihop legionärerna och sedan tvingade ut dem i träsket till höger om dem. Bakifrån fyllde ytterligare germanska krigare på och snart var hela den romerska armén omringad.
Inom loppet av några timmar hade hela den romerska styrkan på mellan 15 000 – 20 000 man tillintetgjorts. En formidabel slakt. Inom kort insåg även befälhavaren Varus att allt var förlorat, och enligt sed kastade han sig på sitt eget svärd, det enda hedervärda sättet att ta sitt eget liv för en romare.
Nyheterna om slaget chockade kejsare Augustus, men trots straffexpeditioner de följande åren hämtade kejsaren aldrig sig riktigt från förlusten, och så småningom blev Rom tvungen att lägga om sin strategi i norr.
Konsekvenserna av slaget blev således långtgående. Att kalla det för en vändpunkt i Europas historia är i det närmaste en underdrift. Arminius överfall ledde till att de germanska folken kunde utvecklas utan romerskt inflytande under de kommande århundradena, och fortfarande idag utgör Rhenfloden en gräns mellan latinska och germanska språk och kulturer.
Bild: Hermansstatyn. Canva. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Teutoburgerskogen som befriade germanerna

Slaget vid Kursk år juli 1943 brukar kallas världens största pansarslag. Tusentals tyska och sovjetiska stridsvagnar och hundratusentals soldater drabbade samman i en kamp som definitivt skulle avgöra hur kriget utvecklas de kommande åren.
”Stål! Stål! Stål!” löd det sovjetiska stridsropet när stridsvagnarna mötte varandra i strid på nära håll. På slagfältet sattes nya typer av tyska stridsfordon in – Pantherstridsvagnar och pansarjägaren Ferdinand. Det räckte trots allt inte till en seger utan den tyska offensiven körde fast.
I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved operation Citadell eller slaget vid Kursk som det också brukar kallas.
Efter bakslagen vårvintern 1943 och slaget vid Stalingrad inledde tyskarna planeringen för sommarens tilltänkta offensiv för att återta initiativet på östfronten. Hitler hade efter Stalingrad tappat en del av sitt starka självförtroende och lämnade våren 1943 i större utsträckning plats för sina underlydandes uppfattningar och initiativ. Guderian var som inspektör av pansarvapnet ansvarig för att skapa nya pansarförband och ansåg att man inte skulle genomföra några operationer utan avvakta och bygga upp styrkan. Manstein tog ledningen för den krigsplanering som inleddes. Manstein förordade en taktik – ”Schlagen aus de Nachand” – som gick ut på att man lätt ryssarna anfall och därefter inledde en tillfällig reträtt. När de sovjetiska förbanden hade tunna ut sina underhållslinjer skulle de lättrörliga tyska pansardivisionerna gå till motanfall och krossa motståndet i inringningsoperationer. Men Hitler accepterade inte att man övergav territorium.
Till slut bestämdes att en offensiv skulle inledas senast till sommaren när vägarna var farbara igen efter vårfloden. Men var skulle man anfalla? Genom de sovjetiska motoffensiverna efter Stalingrad hade det skapats en stor utbuktning i fronten kring staden Kursk. Denna utbuktning blev målet för de tyska anfallsplanerna våren 1943. Från norr och söder skulle starka pansarkåren anfall och genom en kniptångsmanöver ringa in och besegra stora sovjetiska truppmassor.
På sovjetisk sida var man full medveten om de tyska planerna bland annat genom spioner och de västallierades signalspaning. Området kring Kursk förvandlades till ett fördröjningsområde med fältbefästningar, nergrävda pansarvärnskanoner, mineringar och stridsvagnsgravar som fick första världskrigets skyttegravsområden att förblekna i jämförelse. Civilbefolkningen uppbådades i hundratusentals för att hjälpa till. När anfallet väl kom efter att skjutits upp flera gånger körde de tyska pansardivisionerna fast i fördröjningszonerna.
Orsakerna till förseningarna var att de nya stridsvagnstyper som tyskarna ville få med inte hunnit levereras i tillräcklig mängd. Pantherstridsvagnen fick sitt elddop vid Kurs och även Tigerstridsvagnen fanns med i striderna. Den tunga pansarvärnsvagnen Ferdinand återfanns i ett antal om nästan 90 vagnar. Många av dessa nya stridsfordon hade tydliga barnsjukdomar och kunde inte riktigt komma till sitt rätta. Förlusterna i det slag som inleddes den 5 juli och avslutades definitivt den 20 juli blev mycket stora. Tusentals stridsvagnar och tiotusental soldater stupade och skadades.
Lyssna också på Oktoberkriget 1973 – när israelerna slogs för sin överlevnad samt Svenska Stridsvagn S utmanade bilden av en stridsvagn.
Bild: Sovjetiska trupper på Voronezhfronten i motattack bakom T-34-stridsvagnar vid Prokhorovka, 12 juli 1943. Wikipedia. Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sjuårskriget 1756-63 – det första världskriget

Download our free app to listen on your phone