Under sommaren 1962 blev Nikita Chrusjtjov alltmer övertygad om att utplacering av sovjetiska kärnvapen på Kuba var en strategiskt sund idé. Det skulle visa sig att han hade fel – istället ledde det till en av kalla krigets farligaste situationer: Kubakrisen. Det var då som världen var som närmast ett fullskaligt kärnvapenkrig.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historikprofessorn Martin Hårdstedt Kubakrisen 1962.

Mot bakgrund av att Sovjet hade känt sig förödmjukat av att USA hade utplacerat Jupiter‑robotar i Turkiet, trodde Chrusjtjov att något liknande i Kuba skulle tolereras av den amerikanska regeringen. Sovjet skulle helt enkelt ge igen. Samtidigt löste det ytterligare ett problem: den senaste ballistiska roboten R‑14 hade visserligen god räckvidd, men använde flytande bränsle, vilket innebar att den krävde flera timmar för att göra stridsklar – och kunde bara stå i vänteläge under begränsad tid.

Detta hade kunnat vara acceptabelt – om inte den amerikanska motsvarigheten Minuteman kunde hållas stridsklar under obegränsad tid och skjutas iväg inom loppet av minuter. I vapenteknologins kalla krig var denna skillnad en stor strategisk utmaning för Sovjet. Minuteman I blev operativ i oktober 1962, just när Kubakrisen bröt ut.

Som svar på detta sökte Chrusjtjov att ge igen med samma mynt. Fidel Castro hade nyligen genomfört statskupp, och med sovjetiskt stöd säkrades Kubas revolution samtidigt som Sovjet kunde bygga baser bara några mil från södra Florida. Sovjet förstod att detta riskerade en diplomatisk kris, men resonemanget löd att om USA accepterat robotar i Turkiet – varför skulle inte den oerfarne presidenten Kennedy acceptera något liknande, särskilt om han ställdes inför ett fullbordat faktum? Problemet var att det var nära omöjligt att dölja detta för omvärlden – och snart var krisen ett faktum.

Bild: President John F. Kennedy i möte med medlemmar ur den nationella säkerhetsrådets exekutivkommitté (EXCOMM) under Kubakrisen. Från vänster: president Kennedy, försvarsminister Robert S. McNamara och biträdande försvarsminister Roswell Gilpatric. Fotot är taget i Cabinet Room, Vita huset, den 29 oktober 1962. Foto: Cecil Stoughton, White House Photographs. John F. Kennedy Presidential Library and Museum, Boston. Licens: Public Domain.

Lyssna också på Able Archer – när världen var minuter från kärnvapen-utplåning.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Striderna vid Sävar och Ratan den 19-20 september 1809 är de hittills sista inom det nuvarande Sveriges gränser. Kriget mot Ryssland som hade pågått sedan februari 1808 hade utvecklats katastrofalt för Sverige. Finland var ockuperat och fredsförhandlingarna med Ryssland redan igång i Fredrikshamn.

För att vinna fördelar i de pågående förhandlingarna bestämde sig den svenska krigsledningen för att försöka besegra den ryska armékår som stod i Umeåtrakten i Västerbotten. En svensk expeditionsstyrka som utgjorde rikets sista reserver landsteg vid Ratan norr om Umeå den 17 augusti 1809. När den svensk kåren marscherade söderut träffade den på ryssarna vid Sävar och ett av krigets blodigaste slag utkämpades. Striderna fortsatte vid Ratan dagen efter.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med en riktigt klassisk militärhistorisk händelse. Expeditionen till Västerbotten 1809 och de båda slagen vid Sävar och Ratan tillhör vår svenska militärhistorias mest intressanta händelser. Det betyder inte att slagen är kända hos en bred allmänhet utanför södra Västerbotten.

Expeditionen till Västerbotten och landstigningen vid Ratan var en prestation. En landstigning är alltid ett vågspel och en komplicerad typ av militära operationer. Den 17 augusti landsteg mellan 5 000 och 6 000 svenska soldater i den lilla kustbyn Ratan några mil norr om Umeå. Landstigningskåren marscherade söderut och möttes av en rysk kår på morgonen den 19 augusti. Ett förvirrat slag utvecklade sig som den svenske befälhavaren Wachtmeister beslutade att dra sig ur. Han fruktade att ryssarna var på väg att gå runt honom och falla honom i flanken eller ryggen. Den efterföljande striden vid Ratan den 20 augusti lade Ratans by i spillror. Ryssarna undkom norrut och kriget var de facto över. I de avslutande fredsförhandlingarna i september 1809 drogs gränsen vid Torneå älv.

Bild: Slaget vid Sävar norr om Umeå var ett av krigets blodigaste slag. Striderna fortsatte vid Ratan dagen efter. Bilden visar slaget vid Ratan av Carl Gustag Gillberg. Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I september 1944 tvingades den finska armén vända sina vapen mot sina tidigare bundsförvanter i den tyska 20. bergsarmén i norra Finland. Vapenstilleståndet med Sovjetunionen den 18 september innebar ett krav på att finnarna skulle driva ut tyskarna ur Lappland.

Inledningsvis utspelade sig ett slags ”låtsaskrig”, men under sovjetiskt tryck övergick konflikten i början av oktober 1944 till regelrätta strider mellan finska och tyska styrkor. Under sin reträtt brände tyskarna ner det mesta av värde, däribland stora delar av staden Rovaniemi. Tiotusentals människor tvingades på flykt.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved Lapplandskriget 1944–45, som markerade slutet på andra världskriget för Finland. Kriget bör inte ses som ett isolerat skeende, utan snarare som en del av en helhet tillsammans med Vinterkriget 1939–40 och Fortsättningskriget 1941–44 – tre faser i Finlands komplexa krigsdeltagande.

Lapplandskriget blev en stor utmaning för Finland. Samtidigt som tyskarna skulle drivas ut, krävde Sovjet att Finland påbörjade en omfattande demobilisering av armén, i enlighet med vapenstilleståndsavtalet. Till detta kom ett utmattat civilsamhälle och hundratusentals flyktingar från Karelen, som återigen måste avträda till Sovjetunionen. Tiden präglades av osäkerhet – en sovjetisk (formellt allierad) kontrollkommission bevakade noggrant Finlands agerande. Hotet om en fullständig sovjetisk ockupation hängde i luften.

Trots detta lyckades den finska armén genomföra militära operationer som tillfredsställde Sovjet. Den tyska armén, som omfattade över 200 000 man, retirerade successivt mot Nordnorge. De sista tyska trupperna lämnade finskt territorium så sent som i slutet av april 1945.

Bildtext: Rovaniemi i ruiner efter tysk reträtt under Lapplandskriget hösten 1944. Foto: Okänd / Wikimedia Commons.

Lyssna också på Finska vinterkriget 1939 – en liten nation på randen till undergång

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det tredje puniska kriget startade med att Kartago anföll Numidierna och Kung Masinissa i ett försök att stävja deras sakta maktövertagande i regionen. Trots att anfallet mot Numidierna blev ett fiasko, togs händelsen av Rom som intäkt för ett traktatsbrott, vilket ledde till att den romerska senaten beslutade att skicka militär bestraffningsexpedition till Karthago.

Allt var nu upplagt för ett tredje, och för Kartagos del, avgörande krig mot Rom. Målet, den här gången, var inte att sätta Karthago på plats, utan att för sista gången helt och hållet slå ut den Kartagiska ekonomiska maktbasen, inkluderat själva staden i sig.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt det tredje puniska kriget och Kartagos förstörelse.

Efter att det andra puniska kriget hade avslutats år 201 fvt. var den Karthagiska staten underkuvad den Romerska republiken. Det överenskomna fredstraktatet innebar att Karthago inte längre fick föra anfallskrig mot andra stater, och inte heller var de tillåtna att hålla sig med fler än tio krigsskepp. I praktiken innebar det att den Romerska republiken styrde landets utrikespolitik. Situationen utnyttjades snart av Numidierna, ett kungarike som kontrollerade stora delar av nordvästra Afrika och som tidigare varit allierat med Kartago.

Kartagerna ville dock tillfredsställa Rom initialt, och önskade ingen konfrontation. År 149, när den romerska flottan anlände till Utica straxt norr om staden Kartago, erbjöd Kartagerna därför sina vapen och sina återstående skepp i en fredsgest. Efter att konsulerna krävde stadens evakuering insåg dock de styrande i Kartago vilka motiv som egentligen styrde Roms agerande – d.v.s. total förintelse. Nu påbörjades förhandlingar för att rädda staden. Slutligen övergick detta till en romersk attack och hårdknackat kartagiskt motstånd.

År 148 tog Hasdrubal över ledningen i Kartago, en ättling till Hannibal, känd från det andra Puniska kriget. Under denna tid allierar sig Hasdrubal med Andriscus i Grekland, som snart kommer att kröna sig själv till Kung över Makedonien och motståndet stärks ytterligare. Det skulle ta tre år innan belägringen av Kartago avslutades och staden raserades. Mot Rom fanns lite inte mycket att göra. Händelsernas dramatiska skede överträffades endast av den samtidiga belägringen av Korinth i Grekland samma år.

Kartagos förstörelse, men även utvecklingen i Grekland under samma tid, vittnar om en omläggning av Romersk politik mot en tydligare imperialistisk riktning under denna period. Kartago, precis som resterande grekiska stadsstater, skulle inom kort förlora sin relativa självständighet och istället införlivas i den Romerska republiken som en provins styrd av en romersk prokonsul. I och med Kartagos förstörelse bildades nu provinsen ”Afrika”, och något självständigt Kartago upphörde att existera. Det tredje puniska kriget vittnar således om en intressant övergång från kontroll över klientstater, ”söndra och härska” och politiskt inflytande, till faktiska provinser kontrollerade från Rom.

Bild: Romerska soldater som bemannar en katapult för en attack mot Kartagos murar, under belägringen som slutade i förstörelsen av Kartago 146 f.Kr. Cato den äldres berömda kommando, "Delenda est Carthago" (citerad i Pultarchs "Life of Cato") är huggen i träet på den enorma katapulten. Av Edward Poynter 1868, Public Domain.

Lyssna också på Det första puniska kriget och Det andra puniska kriget – Hannibals revansch

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När fredsfördraget efter första puniska kriget signerats 241 f.v.t. stod det klart att maktbalansen mellan den Romerska republiken och Karthago i grunden hade förändrats. Rom hade under det nästan 20 år långa kriget om Sicilien under det första puniska kriget utvecklats till en sjömakt i medelhavsområdet, medans Karthago hade förlorat sin flotta, blivit tvungna att betala ett enormt skadestånd, och politiskt och symboliskt förnedrats i grunden. På land hade dock Karthago egentligen inte besegrats av Rom, och snart föddes en idé i Karthago om att via fastlandet istället nå Rom och därigenom ta revansch. Särskilt angelägen var den unge Hannibal som ville hämnas sin fars och Karthagos öde.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt det andra puniska kriget.

Mycket talade för att Rom skulle vara känsligt om det anfölls norrifrån. Under perioden mellan det första och andra puniska kriget kämpade den romerska republiken med att freda de med Rom numera allierade stadsstaterna från de keltiska gallerna i de norra delarna av den italiska halvön. Samtidigt hade Karthago allt mer etablerat sig i på den Iberiska halvön och därifrån byggt upp en maktbas med tillgång till både soldater och resurser. Genom att utgå från den spanska östkusten, och på vägen alliera sig med de keltiska gallerna tänkte sig Hannibal således att läget för en marsch genom den norra medelhavskusten, genom alperna, och ner till Rom var mycket gynnsamt. Med sig hade Hannibal ca 50000 man, varav 40000 var infanterister och 9000 bestod av kavalleri.

Hannibals kalkyl skulle visa sig vara helt rätt. Trots att marschen genom alperna blev kostsam för hären lyckades Hannibal överraska och i grunden slå de arméer som den Romerska republiken lyckades uppbåda på sitt eget territorium. Vid tre avgörande slag slog Hannibal de romerska arméerna i grund, varav det mest kända är slaget vid Cannae, år 216 fvt. Att vinna slagen är dock inte samma sak som att vinna krigen, och under 20 års tid skulle Hannibal bli sittande i den södra halvan av den italiska halvön i väntan på ett avgörande. Att vinna stöd bland stadsstaterna och därigenom splittra Roms allianser visade sig också vara svårt när de förde keltiska galler med sig i leden. Hatet mot Hannibals allierade och rädslan för Roms repressalier var antagligen större än de fördelar en frigörelse skulle innebära.

Rom beslutade sig så småningom att tolerera den Karthagiska härens närvaro och började driva kriget dels med gerillataktiker, och dels mot periferin i stället. Genom att slå mot Hannibals underhållslinjer, och till slut föra kriget till den afrikanska nordkusten istället, blev Hannibal snart isolerad och tvungen att lämna. Avsaknaden av en Karthagisk flotta som kunde understödja Hannibals krigsföretag visade sig till slut vara avgörande, samtidigt som Rom hela tiden förvägrade Hannibal något definitivt avgörande.

Bild: Målning av slaget vid Zama av Cornelis Cort, 1567. Wikipedia, Public Domain,

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det första puniska kriget pågick i tjugo år innan något resultat kunde nås. Kriget böljade fram och tillbaka. Medan Rom dominerade landkrigföringen på Sicilien och tvingade Karthagerna till gerillataktiker, dominerade Karthagerna till sjöss och såg till att landstriderna aldrig blev definitivt avgörande.

Först när den Romerska Republiken lärde sig att hantera sjökrigföringens konst, byggde en stark flotta och fick vindarna på sin sida, skulle kriget nå någon form av slut. Det sista stora slaget under första puniska kriget år 241 f.v.t. var också ett sjöslag. I mars detta år, vid Siciliens västra spets, nådde konflikten sin kulmen genom slaget vid de Egadiska öarna, varefter ett fortsatt krig blev omöjligt för Karthago.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historikern Martin Hårdstedt det första puniska kriget mellan republiken Rom och det puniska handelsimperiet Karthago, 261-241 f.v.t.

Tiden efter Alexanders död 323 före vår tideräkning präglades länge av ständiga maktkamper mellan de olika kungarikena runt medelhavets östra delar. Det som en gång varit ett Makedonskt imperium under Alexander bröt samman i flera riken som slogs för att befästa sina positioner och få inflytande över viktiga handelsvägar.

Det var huvudsakligen de östra och grekiska kungarikerna, Ptolemaierna och Karthagerna som utgjorde de huvudsakliga spelarna i denna maktkamp runt medelhavet. Under mitten av 200-talet f.v.t. kom dock detta att förändras radikalt. I väst klev republiken Rom fram och grep makten över hela den italiska halvön. Denna nya maktspelare skapade friktion i området som snart skulle leda till nya krig, krig som skulle leda Rom från att vara en liten stadsstat i medelhavets periferi, till att bli ett imperium i sin egen rätt.

Krigets direkta orsaker var rotad i Roms expansion. Under 260-talet f.v.t. befann sig den grekiska stadsstaten Taras på italienska halvöns sydöstra spets isolerad och under hårt tryck från den romerska republiken. I desperation vände sig Taras österut till den grekiska kungen av Epiros, Pyrrhus. Pyrrhus såg en möjlighet till grekisk expansion västerut genom Taras bedjan. Republiken Rom visade sig dock inte vara någon lätt motståndare och snart var republiken och Pyrrhus involverade i ett krig som inte ledde någon vart. När Pyrrhus drog sig tillbaka förtvinade Taras under Roms tyngd och nu fanns inte längre några buffertzoner mellan Rom Karthago kvar. När sedan det karthagiska inflytandet över Sicilien kom i gungning var konflikten mellan dessa stormakter ett faktum. År 261 f.v.t. bröt kriget ut.

Bild:Detalj från Ahenobarbus-reliefen som visar två romerska fotsoldater från andra århundradet f.Kr. Wikipedai, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nazityskland och Sovjetunionen mördade under perioden 1933 till 1945 14 miljoner civila i ett område som innefattar östra Polen, Ukraina, Vitryssland, västra Ryssland och Baltikum. 

De civila offren dog inte pga krigshandlingar utan en genomtänkt mordisk politik. Koloniala ambitioner utifrån två totalitära ideologier slutade med skapad massvält, nackskott och gasning. Den amerikanske historikern Timothy Snyder kallar området för Bloodlands i en bok med samma namn. Han hävdar att vi måste utgå från territoriet för att förstå vad som hände.

I samarbete med podden Historia Nu publicerar vi en intervju med professor Martin Hårdstedt utifrån boken Bloodlands av historikern Timothy Snyder.

Två totalitära regimers koloniala ambitioner sammanföll i brödboden Ukraina. Sovjetunionens ledare Stalin valde att medvetet svälta ihjäl 3 miljoner ukrainska bönder i kollektiviseringen av jordbruket, som var tänkt att ge ett överskott som kunde användas för att industrialisera samhället. I den stora terrorn 1936 till 1938 var polacker och kulaker särskilt utpekade. 700 000 människor avrättades under två år för att säkerställa revolutionen.

Adolf Hitler planerade att låta 30 miljoner människor svälta ihjäl i Bloodlands för att ge utrymme för en jordbrukskolonisation av Ukraina, för att säkerställa Tysklands mattillgång. När krigslyckan satte stopp för planerna inriktades dödandet framförallt mot judar som främst sköts nära sina hem än skickades till dödslägren i Polen.

När Tyskland anföll Polen den 1 september var det första steget på vägen att besegra Sovjetunionen. På Östfronten fick tyskarnas fantasier om raskrig fritt spelrum. Massavrättningarna av judar började på hösten 1941 och fortsatte till 1944. Cirka 1,5 miljoner ukrainska judar dödades, och över 800 000 fördrevs österut.

Bild: Einsatzgruppe mördar judar i Ivanhorod, Ukraina, 1942. En kvinna försöker skydda ett barn med sin egen kropp precis innan de beskjuts med gevär på nära håll. Wikipedia, Public Domain.

Musik: The Comeback Yid Bulgarish av Humans Win, Storyblock Audio

Lyssna också på Så blev vanliga medelålders män massmördare i Hitlers raskrig samt Holodomor – Josef Stalins terrorsvält för att kuva ukrainarna.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det svenska riket och det blivande ryska riket konfronterades tidigt när deras målsättningar krockade i det som idag är Finland. Denna tidiga medeltida kamp om inflytandet kom inte till ett definitivt slut, men i och med Nöteborgsfreden 1323 utstakades en gräns i öster Finland.

Vi vet idag att Ryssland systematiskt bedriver påverkansoperationer, underrättelseinhämtning och gör militärplanering för ett anfall på Sverige. Historiskt har relationen sett lite annorlunda ut med perioder av krig men också samarbete.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved hotet från Ryssland.

Bör vi vara rädda för Ryssland? Mot bakgrund av Ukrainakriget finns det anledning att fräscha upp minnet om de svensk-ryska relationerna.

Den kommande historien skulle komma att domineras av konkurrens och många krig. Först med Peter den store fick Ryssland övertaget och kunde tränga fram till Östersjön. År 1703 grundades St Petersburg den blivande huvudstaden – det sannolikt viktigaste åratalet i Sveriges och Finlands historia. Från den tiden skulle Ryssland vilja erövra Finland vilket skedde slutgiltigt 1809.

Under första hälften av 1800-talet samarbetade Sverige och Ryssland mot Frankrike och relationerna var förhållandevis goda. Från Krimkriget på 1850-talet och längre fram under 1880-talet ökade spänningarna och ”rysskräcken” spred sig i Sverige. Under 1900-talet har den svenska hållningen varit misstänksam och under kalla kriget stod det ganska klart från vilket håll hotet kom även om det inte sades klart ut. I nuet framstår Ryssland som den enda makt som på allvar skulle kunna utgöra ett hot mot Sverige. Avsnittet avslutas med diskussion kring vad detta konkret innebär och vad vi har att vänta oss i framtiden.

Bild: Valaffisch från Högerns ungdomsförbund med texten "Envar som röstar på arbetarepartiet röstar för Moskva". Andrakammarvalet 1928 även kallat Kosackvalet. Nordiska Museet, Digitalt Museum, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under kalla kriget byggdes ett omfattande nätverk av bunkrar och bergrum över hela landet – från dolda kommandocentraler till självförsörjande skyddsrum. Dessa anläggningar var konstruerade för att motstå attacker och möjliggöra liv under jord i veckor, med egna energikällor och vattenreningssystem.

Rykten om hemliga tunnlar och aktiva bunkrar lever kvar, och vissa tror att anläggningar än idag står redo vid en ny kris. Dessa konstruktioner har blivit föremål för många myter och konspirationsteorier. Forumet Flashbacks tråd om Riksbunkern har över 8 000 inlägg.

I samarbete med Militärhistoriepodden publcierar vi podden Historia Nu samtal med idéhistorikern Peter Bennesved, till vardags verksam vid Totalförsvarets forskningsinsitut.

Under andra världskriget byggdes civila och militära anläggningar för att skydda befolkningen. Men under kalla kriget genomsyrade bunkrarna det svenska landskapet – från enkla skyddsrum i stadskärnorna till underjordiska komplex konstruerade för att motstå kärnvapenattacker.

Bunkrarna byggdes inte bara av militära skäl utan även för att inge trygghet. Myndigheterna betonade vikten av beredskap men hemlighöll detaljer om de mest strategiska anläggningarna. Detta skapade en dubbel verklighet: en öppen diskussion om civilförsvaret och en hemlig försvarsstruktur.

Efter andra världskriget ersattes hotet från Nazityskland av fruktan för Sovjetunionen, vilket ledde till en ny försvarsstrategi där hela samhället skulle kunna motstå en attack. Skyddsrummen blev en integrerad del av stadsbilden och totalförsvaret utvecklades.

Under kalla kriget byggdes bunkrar, bergrum och kommandocentraler över hela landet. En del var offentliga skyddsrum, men många var dolda och endast tillgängliga för militära eller statliga funktioner. Bergrumsanläggningar som Hemsö fästning och Aspöanläggningarna var en del av en hemlig försvarsstruktur inför en eventuell sovjetisk invasion.

Bunkrarna skulle fungera som självförsörjande enheter under lång tid. Många hade egna energikällor, vattenreningssystem och förråd. Vissa kunde hysa hundratals personer i flera veckor, medan andra var mindre observations- eller sambandscentraler.

Många historier om kalla krigets försvarsanläggningar lever kvar. Vissa tror på ett nätverk av tunnlar som förbinder bunkrarna, medan andra spekulerar i att vissa anläggningar fortfarande är operativa.

En seglivad myt är att det finns ett dolt tunnelsystem under Stockholm som kopplar samman strategiska byggnader. Enligt vissa teorier skulle det kunna användas av regeringen vid en attack, medan andra tror att det är en kombination av gamla järnvägstunnlar och gångar som med tiden fått en mytisk aura.

En av de mest omtalade anläggningarna är Riksbunkern, som enligt rykten skulle fungera som en skyddad plats för regeringen vid krig. Dess exakta plats och funktion är okända, men den sägs vara insprängd i berget någonstans i Stockholmsområdet och utrustad för att hysa landets ledning under en längre tid.

Det spekuleras i att bunkern är förbunden med ett tunnelsystem, vilket skulle göra det möjligt för regeringen att förflytta sig utan att gå ut i det öppna. Dessa rykten har aldrig bekräftats, men stärks av att Sverige hade en omfattande beredskap för att skydda sin ledning under kalla kriget.

Bildtext: Femörefortet i Oxelösund – en av Sveriges mest avancerade kustförsvarsanläggningar under kalla kriget. Nu museum. Av Xauxa Håkan Svensson - Own work. CC BY-SA 3.0

Musik: Underground Bunker av LIVINGFORCE. Storyblock Audio

Lyssna också på Sverige och det kalla kriget: Den andra stormaktstiden (del 3)

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under mitten av 1970- och 1980-talet genomgick den svenska Försvarsmakten mer eller mindre ett stålbad av rationaliseringar och neddragningar. Samtidigt utvecklade vi ett av världens mest kompetenta multiroll stridsplan JAS Viggen. Detta plan har blivit till en symbol för Sveriges förmåga i luften under det så kallade ”andra” kalla kriget fram till Sovjets kollaps.

 Samtidigt vittnar det faktum att Viggen aldrig blev en kärnvapenbärare om att Sveriges ambitioner under denna period inte längre passade med vare sig plånboken eller de övriga supermakternas egna intressen.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om 1970- och 1980-talets så kallade ”försvarsdoktrin” och vad den egentligen grundade sig i.

Fram till 1960-talets mitt hade Sveriges försvar varit inriktat på ett periferiförsvar med syfte att mota storskaliga invasionsförsök från någon närliggande stormakt. Till detta låg en politisk inställning som syftade till neutralitet i krig och alliansfrihet i fred. Att försvara en sådan säkerhetspolitisk inställning var endast möjligt om Försvarsmakten gavs stora resurser. I själva verket kan den svenska militära styrkeuppbyggnaden sägas vila på den enorma ekonomiska expansion som Sverige genomlevde under de så kallade rekordåren. Efterkrigstidens ”neutralitetsvakt” gjordes möjlig tack vare pengarna som flödade in. Det rådde också politiskt konsensus i försvarsfrågan under socialdemokratiskt ledarskap. Den militärtekniska utvecklingen pekade under tidigt 1950-tal också i samma riktning som tidigare, bara det att planen blev snabbare och bomberna starkare.

Under mitten av 1960-talet kom dock mycket av dessa grundförutsättningar att ändras. Pengarna tog slut när tillväxten bromsade in. Den politiska konsensusen som tidigare rådigt luckrades upp när Försvarsmakten äskade egna kärnvapen (1970-talets offentliga politiska debatt om kärntekniken spelade in i detta), och den tekniska utvecklingen gick nu tillbaka mot konventionella scenarion där mekanisering och kvalitativ förmågehöjning blev allt viktigare. När pengarna började ta slut kunde inte längre alla få vad de ville ha och striderna om försvaret blev åter ett faktum. Samtidigt skönjdes en ökad sovjetisk närvaro i Östersjön med nya ubåtar och i centrala Europa var man mycket oroad över en förnyad Sovjetisk konventionell styrkeuppbyggnad som tycktes överskugga allt vad NATO kunde åstadkomma. USA skulle inte heller tillåta Sverige att anskaffa kärnvapen.

Men skulle ett nytt storkrig egentligen betyda en fullskalig attack mot just Sverige, eller skulle endast en mindre styrka sättas in mot Skandinavien? En svår fråga blev då vad det nya spetsflyget egentligen skulle vara? Om det inte skulle bli ett attackflyg med kärnvapenkapacitet, vad skulle det i stället bli? Skulle det understödja ett djupförsvar, eller skulle det stoppa fienden till havs? Det som kom att bli 1970-talets och 1980-talets försvarsdoktrin lämnar inga vettiga svar på de här frågorna och idag framstår det militära resonerandet under perioden i stort sett som en efterhandskonstruktion. Det svenska försvaret nedmonterades till att passa den plånbok som gavs, och de krigsscenarier man såg framför sig anpassades till vad man kunde klara av. Av de 600 JAS Viggen som man önskade sig, blev det bara 300. Det fick helt enkelt räcka.

Bild: JAS Viggen 37, Wikipedia, Creative Commons.

Lyssna också på Sverige och det kalla kriget : Hela världens kalla krig (del 1)

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.