Historia.nu med Urban Lindstedt

Riddarna växte fram som en militär och social grupp under tidig medeltid, när bepansrade ryttare fick en allt viktigare roll i ett politiskt splittrat Europa. Med hästar, lansar, svärd och efter hand allt mer avancerade rustningar blev de en betydande kraft på slagfältet. Under flera århundraden kom riddarväsendet att prägla Europa militärt, socialt och kulturellt. Från 1100-talet utvecklades också en hövisk kultur kring riddarna, med ideal om bland annat mod, trohet, artighet och självbehärskning.

Men riddarnas militära dominans var inte beständig. Infanteri beväpnat med bland annat pikar, långbågar och armborst kunde under rätt förutsättningar stå emot tungt kavalleri. Från senmedeltiden förändrade dessutom krutvapnen krigföringen i grunden. Riddarna försvann inte över en natt, men deras roll på slagfältet förändrades och deras relativa militära betydelse minskade.

I avsnitt 159 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern och arkivarien Charlotte Borgerud. Hon är författare till Riddarna och deras värld, som gavs ut av Natur & Kultur 2021. NOK

De höviska ideal som hade vuxit fram kring riddarväsendet blev däremot betydligt mer långlivade. Föreställningar om ridderlighet, plikt och att skydda de svaga levde vidare långt efter medeltiden. Ett ofta använt exempel är katastrofen med Titanic 1912, då kvinnor och barn prioriterades vid evakueringen.

Riddarna utvecklades efter hand från professionella, tungt beväpnade ryttare till en grupp som i stora delar av Europa kom att förknippas med aristokratin. Alla riddare var dock inte från början adliga, och alla adelsmän var inte riddare. Från 1100- och 1200-talen blev riddarskapet allt tydligare knutet till börd, jordägande och social status. Privilegier kunde följa med denna ställning, men de varierade mellan olika tider och områden.

Kring riddarna utvecklades samtidigt en hövisk kultur med ideal om elegans, ädelhet, trohet, fromhet och gott uppförande. Riddaren förväntades visa mod, skydda svaga och uppträda behärskat. Dessa ideal stod ofta i skarp kontrast till verklighetens krigföring, där plundring, övergrepp och massakrer kunde drabba civilbefolkningen.

Just denna motsättning är en av riddarväsendets mest intressanta paradoxer. Den samhällsgrupp vars främsta uppgift var att utöva organiserat våld omgavs samtidigt av en ideologi som betonade självbehärskning och höviskhet. Riddaridealet knöts också till den kristna tron. Under korstågen kunde striden framställas som en religiös plikt, och färden till det heliga landet som ett uttryck för både fromhet och tapperhet.

Med tiden utvecklades nya sätt att möta tungt kavalleri. Bågskyttar, armborstskyttar, pikenerare och andra infanteriförband kunde, beroende på terräng och taktik, orsaka stora problem för riddare till häst. Under 1300-talet kunde förbättrade armborst dessutom tränga igenom delar av dåtidens skyddsutrustning, vilket i sin tur drev utvecklingen mot allt mer heltäckande plåtrustningar. Omkring 1420 var kompletta plåtrustningar i bruk.

Det var alltså inte ett enskilt vapen som gjorde riddarna föråldrade. Förändringen berodde på en kombination av nya vapen, nya taktiker, större infanteriförband och framväxten av mer centraliserade arméer.

Lyssna också på De engelska långbågarna vs tungt beväpnade franska riddare och De kristna korstågen utvecklade krigsföringen. Historia Nu

Bild: Illustration ur Codex Manesse, fol. 17r, föreställande hertigen av Anhalt i strid. Utförd av den så kallade Meister des Codex Manesse omkring 1305–1315. Public domain via Wikimedia Commons. Wikimedia Commons

Musik:Triumphant Opening – Arrival of the King av Emanuele Dentoni, Soundblock Audio.

Mer historia. Utan reklamavbrott.

Med Historia Nu Premium får du alla avsnitt reklamfria för 45 kronor i månaden. Du stödjer samtidigt podden och hjälper oss att fortsätta göra historien levande med kunniga gäster och berättelser som fördjupar vår förståelse av världen.

Bli premiumlyssnare – för historiens skull.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Japan är kontrasternas land. Höghastighetståg och gigantiska stadslandskap existerar sida vid sida med tempel, hantverk och ceremonier med månghundraåriga traditioner. Samtidigt som japansk populärkultur är starkare än någonsin minskar befolkningen.

Många specifikt japanska fenomen, som sumobrottning, teceremonin och japanska trädgårdar, är präglade av traditionen. En sumomatch inleds med omständliga ritualer trots att själva kampen kan vara över på sekunder. I ett tehus ägnas stor omsorg åt hur redskap hålls och används. I en stenträdgård kan växter och vatten ha reducerats till sten, mossa och krattat grus.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Stefano Foconi om japanska trädgårdar, teceremonin, mat och dryck samt sumobrottning. Han är aktuell med boken Japan – tio betraktelser över det svårbegripliga.

En japansk trädgård kan se ut som om naturen lämnats åt sig själv. Ett krokigt träd lutar över en damm, mossan breder ut sig mellan stenarna och en stig slingrar sig fram. Men bakom miljön finns ofta år av planering, beskärning och omsorg. Det som ser enkelt ut är ofta resultatet av omfattande arbete. En stenträdgård som utstrålar stillhet måste skötas. En teceremoni kräver lång träning. En teskål kan vara högt värderad just för sina ojämnheter.

Den japanska trädgårdskonstens historia sträcker sig tillbaka till Heianperioden, 794–1185, med stora dammar med öar centrala inslag i aristokratins trädgårdar. Senare utvecklades de torra landskapsträdgårdarna, karesansui, där stenar och grus kan frammana berg, öar och vatten. Den berömda trädgården vid Ryōan-ji i Kyoto består av femton stenar i krattat grus – en stark kontrast mot den europeiska barockträdgårdens fontäner, blomsterprakt och symmetri.

Från trädgården är steget inte långt till teceremonin. Den formella japanska tepraktiken kallas chanoyu, ungefär ”hett vatten för te”. Namnets enkelhet står i kontrast till den sofistikerade ritual som utvecklats kring drycken.

Te kom till Japan från Kina. Under 1400-talet fick temästaren Murata Jukō stor betydelse för den estetik som kom att prägla chanoyu. Under 1500-talet utvecklades traditionen vidare genom Sen no Rikyū, som förknippas med wabi-cha: enkelhet, återhållsamhet och uppskattning av rustika och asymmetriska föremål.

En teceremoni handlar bara delvis om att dricka te. Arkitektur, trädgård, keramik, blommor, kalligrafi och redskap är viktiga, men framför allt relationen mellan värd och gäst. Att lära sig teceremonin innebär därför också att träna uppmärksamheten på gästerna, årstiden, rummet och föremålen.

I sumobrottningen blir mötet mellan ritual och fysisk verklighet särskilt tydligt. Grundregeln är enkel: två brottare, rikishi, möts i en cirkelformad ring, dohyō. Den förlorar som först går utanför ringen eller vidrör marken med någon annan kroppsdel än fotsulorna. Men den som bara ser själva kampen missar mycket. Före matchen utför brottarna symboliska rörelser, stampar i marken och visar sina öppna händer.

Ringen är mer än en idrottsyta. Inför stora turneringar hålls dohyō matsuri, där böner framförs för säkerhet och framgång. Salt, ris och andra lyckobringande föremål begravs i ringens mitt. Sumon förenar därmed sport, religion, underhållning och historia.

Sumons ursprung försvinner in i myt och legend. De äldsta japanska krönikorna Kojiki från 712 och Nihon shoki från 720 innehåller kraftmätningar som senare knutits till sumons historia. Brottningen förekom också i riter kring årets skörd och blev senare en hovceremoni.

Bild: Sumoturnering i Edo-periodens Japan vid vårturneringen 1846. Kanjin-sumo förenade religiösa traditioner med offentlig underhållning och arrangerades historiskt bland annat till förmån för tempel och helgedomar. Nishiki-e av Utagawa Kunisada (1786–1865). Public domain via Wikimedia Commons.

Musik: In Ancient Japan av Yagull Music, Storyblock Audio.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fornborgen Sandby borg på sydöstra Öland bär spår av en massaker som sannolikt ägde rum i slutet av 400-talet e.Kr. En möjlig förklaring är att dådet var en del av en lokal maktkamp under den turbulenta folkvandringstiden. Forskarna har kopplat händelsen till en period då maktförhållandena förändrades i spåren av Västromerska rikets upplösning.

Hur fruktansvärd massakern än var har Sandby borg bevarat två ögonblick från för omkring 1 500 år sedan på ett ovanligt tydligt sätt: vardagslivet strax före katastrofen och spåren efter själva dödandet.

I avsnitt 152 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Helena Victor, fil.dr i arkeologi, enhetschef vid Museiarkeologi sydost på Kalmar läns museum och projektledare för utgrävningarna i Sandby borg, samt Ludvig Papmehl-Dufay, arkeolog och docent vid Linnéuniversitetet.

Folkvandringstiden, cirka 400–550 e.Kr., var en period av stora politiska och sociala förändringar i både Europa och Skandinavien. Västromerska rikets nedgång och upplösning, hunnernas expansion, krig och skiftande allianser påverkade samhällena även i södra Skandinavien.

Sandby borg på sydöstra Öland är en av minst 15 kända fornborgar på ön. Många av de öländska borgarna omges av kraftiga stenmurar och rymmer lämningar efter stenhus. Sandby borg skiljer sig från flera av de andra genom sitt utsatta läge alldeles intill Östersjön.

Murarna har uppskattats ha varit omkring fyra till fem meter höga. Men de skyddade inte människorna i borgen. Vid utgrävningarna har arkeologerna hittat kvarlevor efter minst omkring 30 individer, trots att bara ungefär en tiondel av borgens inre har undersökts. Flera kroppar låg kvar där människorna hade fallit.

De döda representerar alla åldrar, från spädbarn och barn till äldre vuxna. Tidiga osteologiska undersökningar visade en tydlig övervikt av män och kunde inte identifiera några kvinnor bland de könsbedömda skeletten. Senare DNA-analyser har dock visat att minst en av de undersökta individerna var kvinna.

Skadorna berättar om ett ensidigt våld. Flera offer har fått slag bakifrån eller från sidan, medan skador som ofta uppkommer när någon försöker försvara sig i strid saknas. Forskarna tolkar därför händelsen som en massaker snarare än ett regelrätt slag.

Efter överfallet tycks borgen ha övergivits. Människorna begravdes inte, och djur lämnades kvar. Samtidigt blev mängder av värdefulla föremål liggande, vilket talar emot att plundring var angriparnas främsta motiv. Att de döda inte fick någon begravning är särskilt anmärkningsvärt i ett samhälle där omfattande dödsriter hade stor betydelse.

Fynden visar också att åtminstone delar av befolkningen i Sandby borg hade tillgång till exklusiva föremål och långväga kontaktnät. Bland fynden finns förgyllda silverspännen, glas- och silverpärlor, smycken och föremål med ursprung eller förebilder långt söder och öster om Öland, ända ned mot områden inom det tidigare romerska imperiet.

Särskilt uppseendeväckande är hus 40. Där hittades en av borgens fem smyckesgömmor och kvarlevor efter minst nio människor. Sex skelett låg fortfarande sammanhängande, medan delar av minst tre ytterligare individer påträffades i huset. Skador på flera av dem visar att de utsattes för dödligt våld, och kropparnas lägen tyder på att de inte flyttades efter döden.

Det är just kombinationen av vardagsföremål, djurrester och människor som lämnades kvar som gör Sandby borg så speciell. Här finns inte bara spåren efter en våldsam händelse, utan också en sällsynt ögonblicksbild av livet i en öländsk fornborg under folkvandringstiden.

Musik: Fairytale Female Vocal av Velimir Andreev, Soundblock Audio.

Lyssna också på Folkvandringstiden och Västroms fall samt Guldskatterna som avslöjar forntida rov.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Bara några mil från huvudstaden Helsingfors i Porkala upprättade Sovjetunionen i september 1944 en militär enklav i enligt med vapenstilleståndsavtalet efter fortsättningskriget. Arrendet skulle gälla i 50 år. Nu kunde sovjetiskt artilleri nå huvudstaden. Drygt sjutusen människor tvingades lämna sina hem innan sovjetiska trupper tog över det bördiga jordbrukslandskapet i Porkala.

Oväntat återlämnades Porkala till Finland den 26 januari 1956. De återvändande invånarna mötte bunkrar, igenvuxna åkrar och hus som rivits eller byggts om. En halvsekellång sovjetisk närvaro blev i stället den drygt elva år långa Porkalaparentesen.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Rasmus Marjanen och Christoffer Holm, doktorander i historia vid Åbo Akademi, om Porkalaparentesen. De har bland annat arbetat med dokumentären Porkala - röster från parentesen som går att se på Kunskapskanalen.

Arrendeområdet omfattade omkring 380 kvadratkilometer land bara ett par mil från Helsingfors. Efter vapenstilleståndet hade invånarna omkring tio dagar på sig att lämna området före det sovjetiska övertagandet den 29 september 1944.

Från Porkala evakuerades 7 272 människortillsammans med sitt lösöre och omkring 8 000 husdjur. Skördar skulle bärgas, möbler flyttas och jordbruksredskap föras bort under extrem tidspress när det saknades transportmedel. Finland behövde samtidigt ordna nya hem åt över 400 000 människor från de avträdda områdena i Karelen, medan befolkningen i norr evakuerades inför Lapplandskriget mot de tyska styrkorna.

När den finländska befolkningen hade lämnat området byggde Sovjetunionen upp en sluten militärzon. Som mest uppskattas omkring20 000 sovjetiska soldater och 10 000 civila ha bott i området, även om olika källor anger något olika siffror. Där levde officersfamiljer och annan civil personal, och det fanns skolor, daghem, sjukhus, butiker och kulturverksamhet. Samtidigt byggdes kaserner, bunkrar, försvarsanläggningar, en militärhamn och ett flygfält i Friggesby.

Porkala hade en föregångare i Hangö udd. Efter vinterkriget 1940 tvingades Finland arrendera Hangö till Sovjetunionen som marinbas. De sovjetiska styrkorna lämnade området i december 1941, sedan fortsättningskriget hade förändrat det militära läget kring Finska viken.

När Finland sökte sig ur kriget 1944 återkom kravet på en sovjetisk bas. I vapenstilleståndsavtalet i Moskva den 19 september 1944 avstod Sovjetunionen från sina rättigheter till Hangö men krävde i stället Porkala som marinbas under 50 år. Valet var strategiskt. Porkala ligger vid en av Finska vikens smalare delar, mittemot det då sovjetkontrollerade Estland. Med kustartilleri och andra militära resurser på båda sidor av viken kunde Sovjetunionen kontrollera sjövägen mot Kronstadt och Leningrad.

Porkalas betydelse var också politisk. Arrendeområdets östra gräns låg bara omkring 18 kilometer från Helsingfors. Sovjetiskt artilleri hade kunnat beskjuta huvudstaden, och närvaron av en stor militärbas så nära landets politiska centrum fungerade som en ständig påminnelse om Finlands utsatta läge efter kriget.

Bildtext: Efter drygt elva år under sovjetisk kontroll återvände Porkala till Finland den 26 januari 1956. Återlämnandet blev en symboliskt viktig händelse under det kalla krigets första årtionde. Foto: U. A. Saarinen, 1956. JOKA Journalistic Photo Archive, U. A. Saarinen Collection, Riksantikvarieämbetet/Museiverket. CC BY 4.0. via Finna.

Musik: Cmin Sadness av Jason Donnelly, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Natten till den 28 juni 1788 angrep finska soldater i svensk tjänst, utklädda till kosacker, en svensk gränspostering vid Puumala i Savolax. Det iscensatta anfallet gav Gustav III en förevändning att gå i krig mot Ryssland och kringgå regeringsformens krav på ständernas samtycke till anfallskrig. Kungen ville flytta gränsen österut, stärka Sveriges ställning och bryta Rysslands inflytande över svensk politik. Med Gustav Vasa som förebild sökte han också själv en plats bland rikets stora kungar.

Kriget var dåligt förberett och mötte starkt motstånd inom delar av officerskåren. Efter motgångarna under det första fälttåget bildades Anjalaförbundet i Finland. Officersupproret utvecklades till en allvarlig politisk kris för Gustav III, men det danska angreppet mot Sverige förändrade situationen och gjorde det möjligt för honom att återvända från Finland och återta det politiska initiativet. Konflikten mellan kungen och delar av adeln skärptes samtidigt.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Hugo Nordland, historiker, författare och förlagsredaktör. Vid tiden för samtalet arbetade Nordland på en biografi om Gustav III. Den utkom 2025 som Överlevaren: En biografi om Gustav III på Historiska Media.

Kriget kan inte enkelt beskrivas som en svensk militär seger. Den 3 juli 1790 lyckades den svenska flottan bryta sig ur den ryska inringningen i Viborgska viken i det så kallade Viborgska gatloppet, men till priset av stora förluster. Bara några dagar senare, den 9 juli, vann den svenska skärgårdsflottan däremot en avgörande seger i det andra slaget vid Svensksund. Segern förbättrade Sveriges läge inför de fredsförhandlingar som avslutades i Värälä den 14 augusti 1790. Freden innebar inga gränsförändringar, men Rysslands tidigare möjlighet att göra anspråk på inflytande över Sveriges styrelseskick undanröjdes.

Kriget bidrog också till en inrikespolitisk situation där Gustav III kunde stärka kungamakten. Vid riksdagen 1789 drevs Förenings- och säkerhetsakten igenom med stöd av de ofrälse stånden och mot adelns opposition. Den ökade kungens befogenheter betydligt och gav honom bland annat rätt att själv inleda krig. Samtidigt behöll ständerna vissa befogenheter, vilket gör det mer precist att tala om en kraftigt stärkt kungamakt än om ett fullständigt envälde.

Bakgrunden till kriget fanns delvis i Sveriges långvariga konflikt med Ryssland. Efter nederlaget i hattarnas ryska krig och freden i Åbo 1743 hade Ryssland ett betydande inflytande över svensk politik under frihetstiden. Gustav III ville bryta detta inflytande och samtidigt åstadkomma en revision av den östra gränsen.

Anjalaförbundet växte fram efter den misslyckade svenska offensiven sommaren 1788. Den 9 augusti undertecknade sju officerare den så kallade Liikalanoten till kejsarinnan Katarina II, där de föreslog fredsförhandlingar och en återgång till gränsen före 1743. Den 12–13 augusti samlades 113 officerare på Anjala gård och anslöt sig genom en deklaration i huvudsak till notens krav. Officerarna ifrågasatte krigets laglighet och ville både få till stånd fred och förändringar i rikets styrelseskick.

Vid årsskiftet 1788–1789 kunde Gustav III låta gripa flera av förbundets ledare. Flera dömdes till döden, men endast överste Johan Henrik Hästesko avrättades.

Lyssna också på Gustav III:s statsvälvning 1772 satte stopp för frihetstiden

Bild: Porträtt av Gustaf III klädd i svenska dräkten, bärandes Svärdsorden och Vasaorden kring halsen, Serafimerordens ljusblå band och kraschan, sittandes i en rikt möblerad interiör, hållande i höger hand brev, på det förgyllda skrivbordet en byst av Gustav II Adolf - sittande knäbild, Public Domain

Musik: String Arpeggios av Boris Skalsky, Storyblock Audio

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Året 1989 står ut i modern europeisk historia. På mindre än ett år förlorade de kommunistiska regimerna i Polen, Ungern, Östtyskland, Tjeckoslovakien, Bulgarien och Rumänien sitt maktmonopol. Folken reste sig och Moskva ingrep aldrig.

De kommunistiska regimerna hade etablerats hårdhänt i länder som Röda Armén erövrat under andra världskriget. Frihetsvågen 1989 blev möjlig genom en kombination av långvarig ekonomisk stagnation, regimernas förlorade legitimitet, ett uthålligt civilsamhälle och ett avgörande politiskt vägval i Moskva.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Leos Müller, professor i historia vid Stockholms universitet. Han har skrivit boken Europas vändpunkter – 1492, 1914, 1989.

Vid konferenser i Jalta och Potsdam förhandlade andra världskrigets segrarmakter om efterkrigsordningen. I Jaltas deklaration om det befriade Europa åtog sig de allierade att verka för representativa regeringar och fria val. I praktiken blev Röda arméns militära närvaro avgörande för maktutvecklingen i stora delar av Öst- och Centraleuropa.

De kommunistiska partierna var efter kriget för svaga för att vinna fria val på egen hand. I stället skaffade de sig med Moskvas stöd stegvis kontroll över statsapparaten och slog ut politiska motståndare. I slutet av 1940-talet hade Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien blivit kommunistiska enpartistater under starkt sovjetiskt inflytande. DDR bildades 1949 i den sovjetiska ockupationszonen i Tyskland.

Under 1940-talets slut och 1950-talets början konsoliderades makten med stalinistisk brutalitet. Skådeprocesser och utrensningar drabbade både civila dissidenter och partimedlemmar som misstänktes för bristande Moskvatrohet. Jordbruket tvångskollektiviserades och ekonomierna underställdes en strikt planekonomi med ensidigt fokus på tung industri. Samtidigt byggde hemliga polisorganisationer som östtyska Stasi och rumänska Securitate upp massiva nätverk av informatörer som genomsyrade vardagslivet med ständig övervakning.

Trots den hårda repressionen upphörde motståndet aldrig helt. Östberlinarna reste sig 1953, den ungerska revolten bröt ut 1956 och Tjeckoslovakien försökte 1968 genomföra reformer under parollen "socialism med ett mänskligt ansikte". Dessa försök krossades dock snabbt och våldsamt av sovjetiska stridsvagnar under Brezjnevdoktrinen, vilken gav Moskva rätt att militärt ingripa mot varje hot mot det socialistiska systemet. När den oberoende fackföreningen Solidarność växte fram i Polen 1980 tvingades regimen svara med undantagstillstånd och massarresteringar för att hålla fast vid makten.

Att revolutionerna 1989 lyckades där tidigare uppror misslyckats berodde på en samverkan mellan strukturella kriser och nya politiska förutsättningar. Ekonomiskt präglades östblocket av kronisk varubrist, teknologisk eftersläpning och växande skulder till västvärlden.

När Michail Gorbatjov tillträdde som Sovjetunionens ledare 1985 inledde han reformprogrammen glasnost och perestrojka. Framför allt signalerade Moskva att man övergivit Brezjnevdoktrinen och inte längre tänkte ingripa militärt för att rädda satellitregimerna. Tillsammans med ett alltmer organiserat civilsamhälle, underjordisk litteraturspridning och ett internationellt ramverk genom Helsingforsavtalet 1975 bröts den politiska apatin.

Bild: Berlinmurens fall 1989. Bilden visar öst- och västtyskar vid Brandenburger Tor, återgiven på en permanent offentlig dokumentationsvägg i Berlin. Foto: Lear 21, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.

Musik: Ludwig van Beethovens nionde symfoni, fjärde satsen med ”Ode an die Freude”, i en inspelning från 1956 under dirigenten Jascha Horenstein, med Wilma Lipp, Elisabeth Höngen, Julius Patzak och Otto Wiener. Public Domain Mark 1.0, via Internet Archive.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Königsberg var en gång Preussens huvudstad där två kungar krönts. Men efter att fästningsstaden kapitulerade för Röda armén den 9 april 1945 kom stadens tyska historia att utplånas. Efter kriget bytte staden namn, befolkning, språk och nationell tillhörighet.

Sovjetunionen ville inte bevara Ostpreussens tyska historia. Königsberg blev det sovjetiska Kaliningrad. I dag är staden centrum i en rysk exklav mellan Polen och Litauen. Gamla stadsportar, Immanuel Kants grav och den restaurerade domkyrkan påminner om Königsberg, medan sovjetiska bostadsområden och ryska militäranläggningar berättar om det samhälle som skapades efter 1945.

I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Martin Hårdstedt om Königsberg. Detta är början på ett Historia Nu Premium-avsnitt. Vill du lyssna på hela avsnittet blir du medlem på www.historia.nu/premium. Det kostar 75 kr/mån och då får du två extra avsnitt samt alla vanliga avsnitt reklamfria.

År 1255 reste korsriddare en borg på ruinerna av en baltisk bosättning vid floden Pregel. Den fick namn efter en böhmisk kung och blev utgångspunkt för krig mot Europas sista hedniska folk. Senare skulle Königsberg bli berömt genom filosofen Immanuel Kant. När det tyska kejsardömet bildades 1871 var Königsberg Ostpreussens ekonomiska, kulturella och administrativa centrum. 

Första världskriget förändrade stadens läge. Genom Versaillesfreden skapades en polsk korridor till Östersjön, vilket skilde Ostpreussen från övriga Tyskland. Königsberg blev centrum i en tysk exklav. Ekonomiska problem, arbetslöshet och en känsla av politisk utsatthet bidrog till att nazismen fick starkt stöd i regionen – 56 procent röstade på Nazisterna 1932.

Den medeltida stadskärnan, slottet, universitetet och domkyrkan skadades svårt i augusti 1944 av brittiskt bombflyg i två omfattande anfall. När Röda armén ryckte in i Ostpreussen vintern 1945 försökte hundratusentals människor fly västerut genom kyla och kaos.

Hitler hade förklarat Königsberg som en fästning som skulle försvaras till varje pris. Den 6 april 1945 inleddes det sovjetiska slutanfallet. Tre dagar senare kapitulerade den tyske befälhavaren Otto Lasch. De civila som fanns kvar drabbades av hunger, sjukdomar, tvångsarbete och övergrepp.

Vid Potsdamkonferensen sommaren 1945 ställdes norra Ostpreussen under sovjetisk kontroll. Året därpå döptes Königsberg om till Kaliningrad efter den sovjetiske politikern Michail Kalinin, som saknade anknytning till staden. Den kvarvarande tyska befolkningen fördrevs huvudsakligen 1947–1948. I dess ställe anlände människor från Ryssland, Belarus, Ukraina och andra delar av Sovjetunionen. På bara några år genomfördes ett nästan fullständigt befolkningsutbyte.

De sovjetiska myndigheterna ville skapa en ny socialistisk stad, inte återuppbygga det tyska Königsberg. Gamla gatunamn ersattes, ruiner revs och breda trafikleder samt stora bostadsområden anlades. Königsbergs slott sprängdes slutligen under 1960-talet. Domkyrkan bevarades däremot som ruin, delvis eftersom Kants grav låg intill.

Under kalla kriget blev Kaliningrad en viktig bas för den sovjetiska Östersjöflottan. Regionen var starkt militariserad och i stor utsträckning stängd för utländska besökare. Den officiella historien betonade Röda arméns seger, medan stadens tyska och preussiska förflutna tonades ned.

Bild: Sprängningen av tornet på Königsbergs slott i Kaliningrad 1959. Rivningen blev en del av den sovjetiska omvandlingen av den tidigare östpreussiska staden efter andra världskriget. Foto: okänd fotograf, ur Heinrich Langes samling. CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

Musik: Ostpreußenlied, ”Land der dunklen Wälder”. Sången, komponerad av Herbert Brust med text av Erich Hannighofer, blev under 1930-talet en regional hymn för Ostpreussen. Inspelningens ursprung okänd. Public domain via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under några årtionden på 1500-talet störtade relativt små grupper av spanska conquistadorer två välorganiserade riken med miljontals invånare i dagens Mexiko och Peru. Men spanjorerna var långt ifrån ensamma. Tusentals, ibland tiotusentals, krigare från olika ursprungsfolk deltog på deras sida.

Spanjorerna hade militära fördelar i form av bland annat stålvapen, hästar och eldvapen. Minst lika viktiga var de politiska konflikterna inom och mellan de amerikanska samhällena. Hernán Cortés kunde utnyttja motsättningarna mellan det aztekiska riket och bland annat Tlaxcala, medan Francisco Pizarro anlände till Anderna just när Inkariket hade slitits sönder av ett blodigt tronföljdskrig.

Till detta kom epidemier av bland annat smittkoppor, mot vilka ursprungsbefolkningarna saknade tidigare immunologisk erfarenhet. Befolkningsförlusten varierade kraftigt mellan olika områden, men en omfattande forskningsöversikt har uppskattat att Amerikas ursprungsbefolkning minskade med omkring 90 procent under århundradet efter 1492. Sjukdomar var en huvudorsak, men krig, tvångsarbete, svält och samhällelig söndring förstärkte katastrofen.

I reprisen av avsnitt 119 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Inger Enkvist, professor emerita i spanska vid Lunds universitet. Hon har tillsammans med historikern Vicente Ribes-Iborra skrivit boken Erövringen av Amerika: Spanien och Nya världen 1492–1600, utgiven av Natur & Kultur. Förlagets egen katalog och webbplats anger undertiteln 1492–1600.

När Christofer Columbus nådde Karibien hösten 1492 skedde det med stöd av de katolska monarkerna Isabella I av Kastilien och Ferdinand II av Aragonien. Resan blev inledningen till en europeisk expansion präglad av jakt på rikedomar, handelsvägar och territorier. Spanjorerna mötte samhällen med mycket olika politisk och ekonomisk organisation – från mindre lokala samhällen till stora städer och centraliserade imperier.

Det är fortfarande fascinerande hur så små spanska styrkor kunde få en så avgörande betydelse. När Cortés seglade till Mexiko 1519 hade han omkring 500 soldater samt sjömän, hästar och artilleri. Men föreställningen att några hundra spanjorer på egen hand besegrade aztekerna är missvisande. Cortés knöt till sig bland annat totonaker och tlaxcalteker, och de inhemska allierade kom att utgöra huvuddelen av den styrka som belägrade Tenochtitlán.

Francisco Pizarros framgång i Peru var lika dramatisk. Vid Cajamarca den 16 november 1532 hade han omkring 168 spanjorer när han genom en planerad överrumpling tillfångatog inkahärskaren Atahualpa. Denne åtföljdes av flera tusen personer och hade en betydligt större armé i närheten. Händelsen var därför inte ett vanligt fältslag där 62 spanjorer besegrade 20 000 inkasoldater, utan en överraskningsattack som slog ut rikets härskare i ett mycket känsligt politiskt läge.

Människooffer förekom i det aztekiska samhället och hade en betydande religiös och politisk funktion. Arkeologiska fynd har bekräftat att offren kunde vara omfattande. Däremot är de spektakulära uppgifterna i senare källor om tiotusentals offer under en enda ceremoni omstridda. Att beskriva aztekerna som enbart ”blodtörstiga” eller deras samhälle som ”dysfunktionellt” skymmer dessutom de politiska orsakerna till att andra folk valde att samarbeta med Cortés.

Även i Inkariket förekom människooffer. Den statliga ritual som brukar kallas capacocha eller capac hucha kunde bland annat innebära att utvalda barn offrades i samband med viktiga politiska, religiösa eller naturliga händelser.

Spanjorernas avrättning av Atahualpa 1533 innebar emellertid inte att inkafolkets motstånd upphörde. Manco Inca gjorde uppror 1536 och etablerade senare ett motståndsrike i Vilcabamba. Först 1572 intog spanjorerna den sista inkafästningen och avrättade härskaren Túpac Amaru.

Bild: The Conquest of Tenochtitlán, okänd konstnär, andra hälften av 1600-talet. Jay I. Kislak Collection, Library of Congress. Public domain via Wikimedia Commons.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En fransk vedergällningsräd 1916 mot tyska Karlsruhe med en handfull plan och amerikanarnas brandbombning av Tokyo med nästan 300 B-29 Superfortress 1945 väcker samma grundfråga – går det att bomba civila för att uppnå militära mål.

Första världskrigets flygteknik förde fram kriget långt bakom fronten. Mindre än tre decennier senare hade små flygräder med handsläppta bomber utvecklats till massiva bombanfall som jämnade städer med marken. Tyskarna ödelade Rotterdam av misstag 1940 och under en enda natt våren 1945 dödas omkring 100 000 människor i brandbombningen av Tokyo.

I detta avsnitt av Historia Nu samtalar Urban Lindstedt med idéhistorikern Peter Bennesved, förste forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, om bombningarna av Karlsruhe, Rotterdam och Tokyo.

Flyget var nytt när första världskriget bröt ut. Först användes flygplan främst för spaning, men snart också för bombanfall. Tyska zeppelinare och bombflygplan angrep samtidigt städer bakom de allierades linjer, vilket bidrog till en vedergällningslogik mellan de krigförande.

Den 22 juni 1916 genomförde franskt flyg en vedergällningsräd mot Karlsruhe. Bland målen som träffades fanns Circus Hagenbecks cirkustält, fyllt av barnfamiljer. Attacken dödade 120 människor, däribland 71 barn, och skadade 169. Anfallet mot Karlsruhe genomfördes som svar på tyska flyganfall mot franska städer. Järnvägsstationen var ett av målen.

Trots förbättrat luftvärn och varningssystem kunde de franska planen nå staden och döda hundratals civila. Militärt fick anfallet liten betydelse. Det förändrade inte läget på västfronten och slog inte ut någon avgörande del av den tyska krigsindustrin. Däremot visade attacken att avståndet till fronten inte längre skyddade civilbefolkningen.

Tekniken var ännu begränsad. Flygplanen bar små bomblaster och navigerade efter kartor, järnvägar, floder och andra landmärken. Att nå en stad var möjligt, men att träffa ett enskilt mål betydligt svårare.

När Tyskland angrep Nederländerna den 10 maj 1940 hade flygkriget förändrats i grunden. Luftwaffe kunde samordna moderna bombflygplan med fallskärmsförband, pansar och infanteri. Flyget hade blivit en integrerad del av krigföringen.

I Rotterdam mötte tyskarna hårt motstånd kring Maasbroarna. Den 14 maj ställde general Rudolf Schmidt ett ultimatum: staden riskerade att förstöras om motståndet fortsatte. Förhandlingar pågick när den tyska bombstyrkan redan var på väg.

Klockan 13.27 började bomberna falla. Tyska markförband försökte avbryta anfallet med röda signalbloss. En del bombplan reagerade, medan andra fortsatte. Minst 800 människor dödades och omkring 80 000 blev hemlösa. Cirka 25 000 bostäder förstördes och stora delar av det historiska centrumet lades i ruiner.

Bombningen fick också en direkt militär betydelse. Den nederländske överbefälhavaren Henri Winkelman bedömde läget som ohållbart, samtidigt som Tyskland hotade med nya anfall. Nederländerna kapitulerade dagen därpå. Rotterdam visade att bombflyget inte bara kunde förstöra städer utan också användas som ett omedelbart politiskt och militärt tvångsmedel.

Fem år senare hade bombkriget tagit ännu ett tekniskt språng. Boeing B-29 Superfortress hade lång räckvidd, stor bomblast och avancerade system. Från baser på Marianerna kunde USA regelbundet angripa de japanska huvudöarna.

Natten mellan den 9 och 10 mars 1945 sattes taktiken in mot Tokyo i Operation Meetinghouse. Av 325 B-29 som lyfte nådde 279 huvudmålet och fällde omkring 1 665 ton bomber. Många var M69-brandbomber, avsedda att skapa ett stort antal samtidiga bränder.

Bild: Människor samlas under bombningen av Rotterdam i maj 1940. Till höger syns funktionalistiska Sonneveld House, ritat av Brinkman och Van der Vlugt i början av 1930-talet. Foto ur familjen Sonnevelds arkiv, Het Nieuwe Instituut. Wiki Media Commons. Public Domain.

Musik: Sols Dream av Humans Win, Storyblock Audio.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Människans språk uppstod någon gång under vår evolutionära historia, när våra förfäders förmåga att kommunicera fick utvecklas i sociala miljöer där samarbete och tillit lönade sig. Exakt när detta skedde vet forskarna inte.

Språket är en av de egenskaper som tydligast skiljer människan från andra djur. Många djur kommunicerar på avancerade sätt, men det mänskliga språket är öppet och produktivt: vi kan skapa och förstå yttranden som aldrig tidigare har formulerats. Språket gjorde det möjligt att samordna handlingar, dela kunskap och föra erfarenheter vidare mellan generationer.

Enligt lingvisten Sverker Johansson kan en avgörande fas i språkets utveckling ha inträffat hos Homo erectus för omkring 1,5 miljoner år sedan. Det är dock en hypotes – det finns inga direkta spår av talat språk i fossilmaterialet. Under en mycket lång utveckling kan gester, läten och andra former av kommunikation gradvis ha utvecklats till allt mer komplexa språkliga system och så småningom till de berättelser som bär vår kultur.

I avsnitt 115 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Sverker Johansson, fysikern som blev lingvist och som är verksam vid Högskolan Dalarna. Han är författare till På spaning efter språkets ursprung, utgiven av Natur & Kultur. På spaning efter språkets ursprung hos Natur & Kultur

Människans talapparat skiljer sig från de andra människoapornas och möjliggör en ovanligt stor variation av språkljud. Andra människoapor kan lära sig att använda tecken och symboler i kommunikation med människor, men de uppvisar inte den produktivitet och komplexitet som kännetecknar mänskligt språk.

Våra förfäder använde sannolikt allt som stod till buds för att kommunicera: blickar, tecken, gester och läten. Fossil från människor som levde för omkring en halv miljon år sedan visar dessutom anatomiska förändringar i bland annat tungbenet som närmar sig den moderna människans. Sådana fynd ger ledtrådar till talförmågans evolution, men de kan inte i sig bevisa att ett fullt utvecklat språk redan fanns.

Språket har två sidor som är svåra att skilja åt. Den ena är människans biologiska språkförmåga, som bygger på hjärnans och talapparatens egenskaper. Den andra är språket som socialt system: de gemensamma konventioner som gör att människor kan vara överens om vad ord och uttryck betyder och därmed förstå varandra.

Bildtext: Rekonstruktion av Homo erectus, en art som kan ha spelat en viktig roll i språkets tidiga utveckling. Foto: Werner Ustorf, 2019. CC BY-SA 2.0 via Wikimedia Commons. 

Musik: Fairytale Female Vocal av Velimir Andreev, Soundblock Audio.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.