Släktbands landskapsupplaga 3 nov 2008
Välkomna till en ny säsong med Släktband!
Den här upplagan kommer att ha en lite annorlunda inriktning än tidigare säsonger. Vi kommer att utgå från de föreställningar vi haft och kanske delvis fortfarande har om folk från olika landsändar.
Genom tiderna har man till exempel påstått att smålänningar är snåla, jämtar är sura och norrlänningar är tysta. Vad kommer de här föreställnigarna från? Finns det spår av dem i arkiven och kan vi härleda föreställningarna till skriftliga källor?
I den här omgången av Släktband kommer vi att fokusera just på de olika landskapen.
Men i det här allra första programmet tar vi ett större grepp om Norrland, som ju INTE är ETT landskap.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Om man tittar i källorna så spreds det runt förra sekelskiftet massor av fördomar som handlade om folkkaraktärer. En av de var ”Sveriges Folk” som gavs ut 1918 av I Flodström, byråchef i K. Kommerskollegium.
Så här står det om den norrländska folkaraktären:
Bondgårdarna i Norrland äro prydliga och stora, ofta byggda i två våningar, av vilka den övre ej sällan är oinredd. Men om norrlänningen sålunda icke kan konsten att spara, så har han i stället lärt sig att, när så kräves, med lugn fördraga nöd och hunger samt att arbeta. Han är ärlig och trofast, renlig och ordentlig och har en livlig fantasi samt är ofta böjd för religiositet. Till sitt lynne är han icke sällan sträv och otillgänglig.
Men givetvis fanns det massor av människor som inte alls motsvarade bilden av den sträve och otillgänglige norrlänningen. En av dem var Karl Andersson som levde i Renbergsvattnet i Västerbotten i slutet av 1800-talet. En av hans sentida släktingar, Kjell Risberg, kan historien om Karl.
-Som släktforskare vill man ju gärna komma åt lite mer uppgifter än bara data om födslar och död, säger Kjell Risberg i Falun. Han har forskat på sin frus släkt, och han fann då historien om hennes farfar, bonden Karl Andersson Renström som bodde i Renbergsvattnet i Burträsk socken i Västerbotten i slutet av 1800-talet.
-Landsvägen gick mellan gårdens boningshus och ladugården, och intill ladugårdsväggen stod Karls mjölkpall med sina krukor. Farfar Karl satt ofta på mjölkpallen för att inte missa dem som kom förbi, särskilt angelägen var han att prata med mjölkkusken.
-Det berättas att Karl brukade slå följe med mjölkskjutsen till några andra gårdar längre fram på vägen, säger Kjell Risberg, och fortsätter.
-För att kunna bestämma farten så tog han ofta tag i betslet på hästen och ledde den framåt vägen – och hela tiden pratade och pratade han, slutar Kjell Risberg.
Men historien om Karl Andersson tar inte slut med det. Det finns de som påstår att folk till slut blev så trötta på hans pratsamhet att de började ta en omväg i skogen och att det med tiden blev en ny väg runt byn och Karl Anderssons mjölkpall.
När etnologen Kjell Hansen får höra historien om Renbergsvattnets pratsamme inbyggare Karl Andersson skrattar han.
-Det enklaste är ju att säga att ”det var en väldigt otypisk norrlänning”, säger han. Det är ju en figur som inte stämmer med den allmänna föreställningen.
-Men de exemplen är inte så ovanliga, tillägger han.
Det var inte så konstigt, menar han, att Karl ville prata – han fick ju ta chansen när den kom förbi.
-Eftersom man bodde ganska isolerat så uppstod ju ett informationsbehov, säger Kjell Hansen. Det som skiljer Karl Andersson från normen är väl kanske att han verkar ha haft ett större behov av att informera är att bli informerad, tillägger Hansen.
Den tyste norrlänningen, är en realitet för alla som bor söder om Dalälven. Kjell Hansen som har ett förflutet i södra norrland, tycker att det är att göra det för enkelt för sig när man hanterar Norrland som ett enda område. Och ändå, så finns det åtminstone en sak som norrlänningar har gemensamt.
-Det som nog förenar de flesta norrlänningar det är en slags misstänksamhet mot centralmyndigheterna och stockholmare. Men i övrigt ser ju livet väldigt olika ut beroende på om man bor i skogarna, vid havet eller i älvdalarna – vi pratar ju om halva landet! säger han.
Norrlandsepitetet är påklistrat utifrån, understryker han.
Med alla dessa varningar ringade i öronen måste ju ändå frågan ställas: finns den tyste norrlänningen? Och svaret från Kjell Hansen blir rätt sammansatt: Ja, han finns – och samtidigt inte.
Kjell Hansen menar att de föreställningar som vi har om varandra, de har vi skaffat oss för att lättare kunna placera in de människor vi möter i olika kategorier. Vi får det enklare att tänka helt enkelt, oavsett hur sant vi tänker.
-Träffar vi en norrlänning som vi inte är bekant med så tror vi att vi vet vad vi har att vänta oss, vi har någonting att hänga upp mötet på. Vi kan säga ”Ja för att vara norrlänning så var han ju ovanligt pratsam den där.” Så vi använder den här sortens tankar för att sortera våra intryck, säger Hansen.
Men det finns ett problem med det här resonemanget och det är att det ju faktiskt finns en liten sanning i idén om den tyste norrlänningen.
-Det har delvis att göra med våra historiska bosättningsmönster. Bor du i en by med åtta grannar så blir det inte så mycket prat, för efter ett tag så blir det som ett gammalt äktenskap där man kan kommunicera utan att prata så mycket. Men samtidigt så får orden större betydelse om de inte är så många, tror han.
-Men det är viktigt att komma ihåg att den här sortens resonemang inte gäller på individnivå, betonar Kjell Hansen.
-Man kan inte räkna med att få den här sortens föreställningar bekräftade för att man träffar en enstaka person – men samtidigt är inga av dessa föreställningar helt gripna ur luften.
På 1700-talet blev det populärt bland lärda män att i upplysningens anda ta sig runt inte minst i norra Norrland för att studera folket där. Men det var framför allt under nationalromantikens era mot slutet av 1800-talet som föreställningarna om olika landskapkynnen blommade i en rad olika skrifter och böcker.
-Många av de här föreställningarna är ganska nya, från sent 1800-tal, och det tror jag beror på att det var då människorna blev mer rörliga. Det blev viktigt att göra kategoriseringarna först när man hade anledning att mötas, slutar etnolog Kjell Hansen.
De gamla föreställningarna om folk från norra Sverige handlar inte bara om tystnad och långsamhet. Det finns också flera exempel på hur man pekar ut just norrlänningar som folk som inte visste att hålla sig inom sin sociala klass. Bakgrunden till det är förmodligen att många bönder i Norrland sålde sin skog och plötsligt fick mycket pengar att hantera.
Det stack uppenbarligen i ögonen på många att en tidigare relativt fattig grupp skogsbönder plötsligt fick mycket pengar. Så här står det till exempel i Nordisk familjebok från 1922 om Ångermanlänningen.
Den bofasta befolkningen är redbar, upplyst och vaken samt händig men har varit väl mycket undfallande för frestelsen att med de betydande penningsummor som skogshanteringen inbringat föra ett mera luxuöst levnadssätt än som skäligen anstår en allmoge.
Det var alltså skogsförsäljningen som plötsligt gav bönderna pengar. I dag finns det i många släktberättelser från norr historier som vittnar om hur deras anfäder söps fulla och lurades att sälja sin skog för en spottstyver till skogsbolagen. Men hur sanna är de berättelserna?
Ekonomhistorikern Ove Lundberg har i en avhandling visat att de visst fick betalt och att det så kallade Baggböleriet inte handlade om att lura bönder utan snarare att avverka kronans skog otillåtet.
Också hembygdsforskaren Bengt Erik Näsholm har gjort djupdykningar i arkiven och läst hundratals kontrakt och andra handlingar för att försöka förstå vad som verkligen hände. Han ser att de blev lurade men av några helt andra.
- Sen barnsben har man ju fått höra att bönderna blev lurade av skogsbolagen, och fortfarande hör man dessa berättelser, säger Bengt Erik Näsholm.
Som pensionär har Bengt Erik Näsholm, som tidigare var chef för Riksarkivet SVAR i Ramsele, börjat undersöka om det verkligen finns någon sanning i de här berättelserna. Han har under flera år bland annat gått igenom hundratals lagfartsprotokoll och inteckningsprotokoll i Häradsrättens arkiv.
- Och jag har inte hittat ett enda kontrakt där man kan påstå att säljaren blivit lurad. Jag vill påstå att det är en myt!
Bengt Erik Näsholm säger att han inte i ett enda kontrakt har sett att man bytt skog mot en tunna sprit, utan det handlar om pengar hela tiden. Men han tillägger att det måvara våra ögon kan se ut att vara små pengabelopp.
Hur betalades då pengarna ut?
- Jo, genom att se när likviden för kontrakten skulle betalas ut kan man spåra många av dem till större marknader och högtider då mängder av människor samlades på en och samma plats. Bengt Erik Näsholm tar fram ett kontrakt och visar att just den säljaren skulle få betalt på Pålsmäss i Sollefteå.
Bengt Erik tänker att till Sollefteå kommer då nybyggarna, eller bönderna, och träffar herrarna som ska betala ut pengar. På fickan får de ovana skogsbänderna en större summa pengar. Samtigit kom till de här större marknaderna också lurendrejare som såg att dessa ovana skogsbänder var ett lätt byte.
-När sedan skogsbonden kom hem till familjen sa han kanske att han blivit lurad.
- Men han vart inte lurad av skogsköpet! -utan av det som skedde efter köpret på marknaden, säger Bengt Erik Näsholm.
Men vad har då Bengt Erik Näsholm för belägg för detta?
- Jo, att det fanns ett slags mått på vad man betalade, och på 1860- och 70 talen betalade man ungefär 1000 Riksdaler för ett Seland.
- Vi ska också vara medvetna att det inte fanns någon alternativ användning för skogen förutom till vedbrand och husbyggnadsvirke. Men nu fanns det helt plötsligt en möjlighet att sälja skog och få pengar.
- Det var inte ovanligt att skogsbönder handlade dagligvaror på kredit hos handlaren och till slut när krediten var för stor, erbjöds att sälja avverkningsrätten på skogen till handlaren och på så sätt bli kvitt.
Många handlare gjorde på detta sätt, och det finns vissa kontrakt som visar att man bytte ägare fyra till fem gånger på mycket kort tid innan det till slut hamnade hos ett sågbolag.
- Så om nybyggaren eller bonden blev lurad var det nog i dessa tidiga led, av handlaren eller någon annan bonde som börjat köpa upp skog, menar Bengt Erik Näsholm.
Många köpekontrakten ser ganska lika ut. De innehåller till exempel information om köpesumman och vilka villkor som gällde för avverkningen.
Men när hemman såldes inom familjen, till exempel vid generationsskiften, skrevs det också en bilaga till köpekontraktet, där säljaren dvs föräldrarna ville försäkra sig om en någorlunda trygg framtid. De här kontrakten heter födorådskontrakt och är en källa till information om den enskilda människan.
När den nya hemmanstillträdaren köpt hemmanet så säljer han ofta avverkningsrätten för att han ska kunna lösa ut syskonen.
- Man kan komma människan nära när de specifiserar vad födorådet består av- när det gäller husrum, vilken kondition husrummet skulle vara i, hur mycket mat och ved de skulle få och vilka kläder de tilldelas varje år. Ofta står det också att de i livets slutskede skulle få en kärleksfull omvårdnad.
- Närmare än så kommer man nästan inte en människa... säger Bengt Erik.
Om du vill höra mer om kontrakten som skrevs kan du går in på Släktband hemsida som har en ljudlänk där Bengt Erik Näsholm berättar mer detaljerat om de kontrakt som finns bevarade i arkiven. Klicka på länken nedan och lyssna till fem minuter med Bengt Erik Näsholm.
Arkivens dag lördag den 8 november
Allt sedan 1998 har arkiv runt om i landet visat upp sina spännande dokument och låtit besökarna titta in bakom kulisserna på Arkivens dag.
Birgitta Stapf är nationell samordnare och berättar i Släktband att Arkivens dag är ett arrangemang även i de andra Nordiska länderna.
I år är temat nöjen, men det kan handla om många andra saker runt om i våra arkiv.
-Det som är viktigt är att besökarna ska finna att det är roligt och spännande med arkiv och att det faktiskt finns saker som de inte väntat sig, säger Birgitt Stapf.
- Det satsas stort på föreläsningar, filmvisningar, rundvandringar i arkiven och dessutom rådgivning för släktforskare och andra lokalhistoriskt intresserad personer.
- Det är också viktigt att visa att arkiven är för alla och att det inte är en speciell institution för forskare eller att det är ett ställe för byråkratiskt samlande av uppgifter och protokoll.
Vill du veta mer om vad som händer på ditt arkiv klivkar du på den här länken;
