Sporremarkpoddarenfilm - en podd som gör långfilm en podd som gör långfilm

Här får ni tyvärr vara utan någon text... bara luta er tillbaka, lyssna och njut!

inspelnings dagbok

Inga länkar eller material här, men mina dagboksanteckningar kommer nedan:

28 jan

23 dagar till inspelning…

det börjar närma sig nu… manuset är helt översatt till svenska och känns bra strukturerat och språkligt. viktigt när man skickar ut till skådisar och crew.

Behövs fortfarande fler scener med Sam och Lilly som visar Sams resa.

Har testat att slänga ut frågan till crew, och lämnat en öppen fråga i manuset till folk som läser.

Får se hur det landar.

saknar fortfarande två stora roller och några små, men är inte så orolig ännu.

lite orolig bara.

tekniken är helt klar och jag väntar på prisuppskattning så jag kan försäkra det.

saknar 1 eller 2 inspelningsplatser, hoppas det löser sig under veckan.

blev lite orolig förra träffen med en skådis. hon tar inte för sig.frågar om hon får ha nagelack.  hade hoppats hon skulle skapa rollen mer själv. hur ska det gå på set när hon ska improvisera? kommer hon vara lika osäker? Kan jag regissera henne till självsäkerhet för att spela en osäker människa eller ska jag låta henne vara osäker och jobba med det som karaktär?

träffade en annan skådis och det kändes klockrent! perfekt. kommer bli kanon.

hennes man jobbar på stadsteatern och kan förhoppningsvis fixa djurdräkter och gravidmage till oss.

måste göra det sista med inspelningsschemat så jag kan sätta igång med bildmanus. viktigt att ha det spikat för effektiv inspelning.

kommer jag ro allt i land…? Vad kommer det här resultera i? ALlt jobb under ett år...minst.

alla timmar jag varit borta från mina pojkar, min fru. kommer det vara värt det? podcasten, filmen, boken, konferensen… så jävla mycket jobb. ett världsrekord under tiden. 70% anställning och en familj att ta hand om. en flytt. deprimerad fru. mycket press.

för det mesta känns det bra.

kommunfullmäktige maila mig igår och fråga om det fanns en roll till honom. vad ska jag säga? det är ju bara kvinnor i filmen…

SENARE
 

det värsta är när någon säger att det är omöjligt. eller att det kommer bli dåligt. jag är absolut inte en människa som blir taggad av sådana kommentarer.

jag blir bara osäker och irriterad, och fylld med självhat.

vad håller jag på med?

är jag dum i huvudet?

är något jag gör av värde?

men när jag vet att det jag gör känns rätt så stannar dom där tankarna och känslorna i huvudet. dom tar sig inte vidare ner i magen. om jag är säker på en idé så håller sig alltid magen lugn. det har blivit som en måttstock för mina ideér. i skallen kan jag backa ut och skita i allt, om och om igen, men så länge ingen kniv hugger i magen så vet jag att jag är på rätt spår.

så länge ångesten inte upptar hela bålen med sitt brännande hat så vet jag att det är lungt.

29 jan

22 dagar till inspelning….

min självsäkerhet svajar…. fick höra en pytteliten insinuation att det kommer bli tight tidsmässigt och har knappt sovit på hela natten…

ligger och vrider mig, kan jag flytta den scene hit, kan jag slå ihop dom karaktärerna, kan jag låna HALVA rummet HELA dagen…

måste spika datum till skådis idag, annars tappar dom förtroendet för mig. förtroendet är allt när man inte har pengar.

tappar jag crewet och skådisarnas förtroende faller allt med detsamma.

måste spika datum idag.

SENARE

huset vi hyr ska säljas….vi måste flytta igen. inte ens bott där ett år. Hur ska vi få ihop livet? B mammaledig, jag kulturarbetare.

Bankerna skrattar åt oss när vi ansöker om bolån.

Hyresrättskön är för lång och jag har glömt logga in det senaste halvåret så min plats i kön är tillbaka på noll. det var 327 personer före mig på en lägenhet jag klicka på idag. funderar på att ta ett sådan speciallån med hög ränta, typ 8 %.

viktigt att barnen trivs, att det är tryggt och det är en bra förskola. det betyder allt.

min pappapeng tar snart slut och utan det klarar vi inte månadskostnaderna.

B måste ta ett jobb. R måste in på dagis. Får han plats? Hinner vi? Känner mina barn min stress?

pratade med mamma igår och sa att vi ville flytta till malmö. hon fick sammanbrott, gick sönder, kollapsade över telefon. hennes liv i spillror. ska jag trösta henne igen när det är jag som har det svårt? nej, inte denna gången. hon fortsatte lista upp alla faror, problem och hinder med malmö. folk skjuter varandra, alla kastar granater, dom gör inbrott och det blåser hela tiden. hur fan ska du orka pendla? ska ni bo i ett jävla skitområde? det kommer bara bli dyrare! ska dina barn verkligen växa upp där? vill du verkligen det? Det är ingen bra miljö

allt som jag själv är orolig och rädd för men försöker överkomma plockar hon fram med en sylvass skalpell och visar upp under lampan.

skär ut organ med ångest och visar hur blodigt det verkliga är där på insidan.

kunde inte somna igår heller.

30 jan

21 dagar till inspelning..

måste tänka positivt nu, har inte råd att bli för upptagen med ångest, oror och depression.

har inget för skuldkänslor och saknad, måste bara plöja vidare.som en jävla skördetröska ska jag bara köra vidare och ta in allt skit som växt upp och frodats  framför mig.in med allt i mitt sylvasst, mekaniskt organiserade kaos. låt det spinna runt som en tornado, krossas, skäras och slitas sönder i stycken, bitar och smulas. pulveriseras… så får vi se vad jag skiter ut på andra sidan.

Inspelningsplatsen ringde när jag satt på möte med en skådis. hon var irriterad “funkar inte dom datumen vi kom överens om?.. jo,,,, eller nä, skådisen kunde inte just då… tänkte att frågan är fri.. om man kunde byta datumet”….”Ok”

om dom drar sig ur försvinner 60% av inspelningsplatserna.

skådismötet gick bra, hon gillar projekt ket, viktigt.

vi är alla samma

vi går tillsammans genom livet, till slut dör vi

min äldsta pojke ville inte krama mig när jag gick till jobbet imorse. “pappa inte jobba” är den meningen jag hör mest där hemma.

varför stannar jag inte bara hemma med dom jag älskar? där jag är älskar.. där jag är trygg.

vad är meningen med det här?

om jag misslyckas med det här projektet kommer jag bli helt förtvivlad. allt jobb. all tid. all kärlek, all energi och alla pengar jag lagt ner i det här projektet. borta. och tänk på all andras tid och energi… allt dom gjort för att få det att funka. om det misslyckas är allt gjort förgäves, eller finns det ändå en poäng?

men även om jag misslyckas och får total kollaps så vet jag att den här jävla idioten till person som jag är kommer att göra det igen. om några år kommer jag känna att hmm… fan jag kan ju göra det här projektet på det HÄR sättet så kommer det bli så jävla bra. så kommer jag dra igång nått nytt igen… och så börjar karusellen en gång till. ångest, stress, oror. upp och ner. om och om igen.

och OM jag skulle lyckas med den här filmen, om det skulle leda till att jag kunde få resa runt på festivaler, få pengar till fler filmer, hålla föreläsningar eller vad som helst. vad innebär det då? Jo, mer jobb, mer tid borta från min familj.

jävligt bra styrt där sporre….

men som sagt, jag skulle tänka positivt nu

7 feb

13 dagar till inspelning

kom precis på sams ark!! FAN va gööööttt!!!! Det gäller att inte ge upp! och det gäller att lyssna på BRA MUSIK!!!!! då släpper det,

Sam är jippidamen!!

12 jan

8 dagar till inspelning

har hittat en lösning!! Jag flyttar Sams scener med lily till bil, utkiksplats och/ eller ik…

måste ju ändå kapitalisera på alla vackra miljöer vi har här ute. PLUS att det skär ner från min andra inspelningsplats som börjar knarra lite.

känns jäkligt bra! måste skriva in det i manus idag!
 

har inte hört tbx från en av skådisarna… känns lite oroväckande. skrev till henne i… lördags eller söndags.väntar en dag till sen hör jag av mig igen.

problem med att filma utomhus såklart är ju vädret. men om vi blandar skog, bil, hav,utsikt, strand så blir det nog ok…

13 feb

7 dagar kvar till inspelning

fortfarande ingen skådis till anna-lisa… filmens nästa största roll.

jag är inte den som ofta blir stressad, men nu börjar det faktiskt krypa på.. det kanske...KANSKE finns en liten risk att jag inte hittar någon. jag har tre skådisar som jag potentiellt skulle kunna ha, men om ingen av dem nappar?

ska jag skjuta på inspelningen då? nej, inte en chans. det går inte. då dör den. allt dör då. det får inte hända. vad göra..?

försöka animera in en karaktär? nej. kommer inte funka. plus att då hade det blivit att g har en låtsaskompis och sjuk i huvudet.

pajar allt

nej…

skippa karaktären helt?

blir så jävla mycket omskrivningar och man tappar den energin helt.

men kanske kan jag bygga ihop gunilla och anna lisa… att hon får lite mer jävla annaman helt enkelt.

och i de scenerna där det behövs förklaring, ja, där bryter vi helt enkelt den berömda vägen, gunilla pratar in mot kameran, och TITTAREN får rollen som anna lisa. tittaren blir en karaktär..

ja, fan… det hade faktiskt kunnat bli jävligt coolt. jävligt coolt om jag skulle få ihop det.lite house of cards.

men lite mer meta, visa hela jävla boomen och klappan!

kan bli fet!

måste testa att skriva om!

14 feb

6 dagar

har haft två rep nu. känns jävligt bra. men och som att ju mer jag lägger mig i desto svårare blir det. borde bara låta skådisarna göra sin grej kanske.

10 april

hej hopp!
nu jävlar har det smällt av! Inspelningen är klar och det har gått så JÄÄÄÄVLA bra. helt SJUKT som det flutit på

nu är det bara resten kvar….

Avsnitt 3

Här nedan kommer lite länkar till vad jag pratar om, och under det ser ni hela min text

Förlossningsdepression - min fru led av detta under inspelningen... nu mår hon som tur är mycket bättre!

Call Sheet - mycket viktigt!

Vodoofilm inspelningsmall

Några av mina scheman:

- Keramisk center

- Gunillas LGH

- Exxet

Inspelningen

Hej igen! Välkomen tillbaka till säsong 2 sporremarkpoddarenfilm. I dessa 5 avsnitt kommer jag att berätta om hur jag kände och tänkte innan och under inspelningen av min första långfilm Att bränna ett liv. Förhoppningsvis kan du lära dig några knep som jag fick rätt, och vilka tabbar du kan undvika som jag fick fel.

Så kan du göra din egna film, mycket bättre än min, och slippa  upprepa alla misstag jag gjort!

För att visa så mycket som möjligt lägger jag oxå upp texter, budgetar m.m. som jag pratar om i avsnitten på min hemsida sporremarkpoddarnefilm.com

I detta avsnittet berättar jag om den enda gången jag höll tiden i mitt liv, en bebis på set & en utelåst skådis. Men om du vill ha lite mer live känsla från inspelningen så får du sätta på asvnitt 5 och lyssna på röstmemon! Det är… ja… du får höra själv!

“Pappa inte jobba…” det var meningen jag fick höra varje dag från mina pojkar under inspelningen. Det var en intensiv period. Min fru hade förlossningsdepression, vi blev uppsagda från vårt hus och på första inspelningsdagen åkte min äldsta pojke till sjukhuset.

Eftersom min fru, från USA, inte hade svenskt körkort tog de bussen in till akuten och kolla honom, det visa sig att det inte var något allvarligt, men det la en ganska stabil grund för dåligt samvete det kommande veckorna. Något som skapade en hel del stress för mig.

Och appropå stress… ja… det måste du hantera på ditt sätt. Du vet bäst själv vad som får dig att bli stressad och hur du undviker det. För mig är det konflikter.

Om det blir en konflikt mår jag skitdåligt och det går ut över allting. Om jag får dåligt samvete över något jag sagt eller gjort så kommer det ligga i min mage hela dagen, om inte längre. Som tur var hade vi bara en gång som en stor konflikt uppstod. En av skådisarna blev utelåsta till inspelningsplatsen och hade inte med sin mobil, kallt och jävligt var det att stå där ute och vänta på att ingen kom och lägg till då all stress och trötthet efter 10 dagars intensiva inspelningar. Ja, det sa poff bara så explodera skådisen. Men, det gick faktiskt snabbt över och, vi var back to normal igen redan på eftermiddagen.

Men om man inte hanterar det direkt blir det snabbt en nedåtspiral. Det är superviktigt, jag repeterar, SUPER viktigt att du har ditt skit tillsammans för att använda ett amerikanskt uttryck. Du måste vara stöttepelaren och glädjespridaren och förtroendeingivande och schemahållaren.

Du får INTE förlita dig på att någon annan ska göra dessa saker.

Om du nu varit så korkad och kommit ända hit, du har haft en miljon chanser att skita i den här inspelningen, men du har kört på.Du har fått en idé, skrivit ditt manus, hittat folk, hittat platser, lagat mat… då är det inte läge att börja ångra sig. Nu löper du hela lina ut.

Eftersom jag spelade in utan pengar, obs fick 10 000 sponsrat av Höganäs kommun, så det är inte helt sant. Men, rättare sagt när man spelar in och inte kan erbjuda lön, så måste man hitta andra sätt att hålla sitt team glada och ha energi. Det enklaste sättet; mat.

Lyckligtvis lyckades vi landa spons från Tokio Sushi i Höganäs så vi fick helt otrolig mat många dagar!

Andra dagar lagade jag eller min fru mat till gänget. Vi fick även spons på fika och frukt av ICA kvantum. Så jäkla nice.

A och O, eller K och K, är kaffe och kaka. Om det inte finns kaffe kan jag utan tvekan säga att det inte blir någon film. Personligen tog jag med min egna kaffekokare varje jävla dag och det första jag gjorde när vi kom till set var att hitta ström och plugga in kaffe. Upp med gifflar och salta pinnar. Dessa är pelarna en filmproduktion står på.

OK, men vi bakar ett steg till inspelningsschemat - jag hade jäkligt mycket pussel fram och tillbaka. Både med inspelningsplatser som ändrade datum och skådisar som glömt bort att de jobba eller blev sjuka.

Men om det är en sak jag är nöjd över, som jag skapat själv, så är det fanimej inspelningschemat.

Alla i min närhet vet att jag är en magisk tidsoptimist, att jag tror man ska hinna med en jävla massa mer än vad man kan - och jag håller absolut med. Men i detta fallet, kanske detta unika fallet, så spika jag  fanimej inspelningschemat nästan ett halvår innan, och vi höll den!

Helt galet. Jag lägger upp den så ni kan se på sidan.

Ok, så nu var jag redo. Enligt tid och plats kom de utvalda människorna enligt mitt perfekta inspelningsschema. Kaffet var klart och toaletterna var hittade. Det var bara att klicka på rek, göra den perfekta tagningen och gå hem.

Nä, så klart är det alltid något som går fel, det regnar eller batterierna tar slut. Var alltid redo för dessa saker och tänk långt i förväg på ALLT som kan gå fel, vad gör du om X blir sjuk, vad gör du om Y inte vill att ni ska spela in där längre, vad händer om en fläkt börjar brumma m.m.

Som jag snacka om i förra avsnittet så förlitar jag mig en del på universum, och i gengäld förlitade sig universum på mig. Vi hade klockrent väder och alla de där småproblemen som kunde börjat radas upp bara försvann.

Det var bara en dag jag ställde in inspelning pga väder, och det ångrar jag. Jag skulle ha väntat en 30 min till får då klarnade molnen upp. Istället blev det ett jäkla massa roddande med scheman för en liten sak som kunde varit så enkel om inte jag känt mig stressad.

Ok, så på vår inspelning var det ju väldigt mycket rum för improvisation. Jag lät skådisarna gå genom scenen själva utan att ge dem så mycket instruktioner. Sedan gick jag in och ändra, la till eller tog bort när vi kommit in i det lite. Detta tar så klart lite längre tid, men det funkade för oss. Detta satte oxå ganska mycket press på skådisarna vilket jag tycker är bra för då håller dem i gamet och de får en större ägandeskap i hela processen.

Du kan lägga upp inspelningen som du vill, det finns hur mycket som helst på nätet så där kommer jag inte ge massa tips, börja med en wide eller börja med close eller en wild. Ja, det får du hitta själv. Men jag måste säga, ta alltid några närbilder eller cutaways alltid, alltid.

Det bästa är ju så klart oxå om du gjort ett bildschema, då kommer du spara tid och behålla din vision. men viktigt här är att vara öppen för nya impulser och tankar. Du ska var helt förberedd, men du ska oxå vara beredd att slänga all den planering så fort det kommer ett bättre alternativ. Det bästa alternativet måste alltid vinna, oavsett hur mycket jobb som lagts ner. Lyssna på Nils Cronés avsnitt nummer 16 i säsong 1 och bli inspirerad!

Jag ville sjukt gärna göra en tyst tagning som Sergei prata om i sin intervju, avsnitt 6,  men det blev tyvärr aldrig tid för detta. Men om du gör det kan du väll skriva till mig och berätta hur det gick?

Sen på set så är egentligen huvudfokus för dig som regissör att alla ska ha det bra. Att alla känner sig taggade, och ditt job är att få ut den bästa versionen av sig själva framför kameran.

Ett mini tips för att göra detta är att skicka BRA jobbat sms till folk på kvällen. En sån liten sak kan göra mycket. så fundera lite själv på andra saker som passar för just dig och ditt team.

Jag får inte glömma en sak, en liten sak.. som var... en stor, eller liten, sak.

Vi spelade in hela långfilmen. Med. En. 4 månaders bebis i crewet!

Crewet, som jag sagt, var minimalt. Vilket ledde till att en av oss alltid fick hålla Bulten, som han kallas. Det är Lottens son, hon som spelar Anna-Lisa, och hon var ju framför kameran hela tiden. Så antingen fick Ak, eller Viktor hålla honom medans de fixade ljudet. Eller så fick jag hålla honom samtidigt som jag regisserade och filmade… helt galet.

Men ytterligare en sak som gjorde inspelningen super minnesvärd! Det måste vara on the record att Bulten är den softaste bebisen i hela världen!! Han kommer nå långt!

och sen…

datadadadada daaaaaa!!! Jag klara det, VI klara det! DU klara det! Fy fan va bra jobbat!!! Inspelningen blev klar, du har fantiserat ihop ett stort jävla berg, skapat det här berget, och nu har du KLÄTTRAT berget! Helt jävla underbart.

Kom det någon och applådera? Fick jag blommor? Någon som gav mig en guldman eller bronsinsekt? Nä… konstigt… nu var jag ju klar.

näääää….. just det …. fan…

skiten ska klippas.

Så här känner jag efter varje inspelning. Jag tror att jag är klar, att jag är hemma och nu kan jag bara börja flyga till filmfestivaler. men det är ju nu det riktiga jobbet börjar.

pust och stön. Nu börjar allvaret - som min gymnasielärare skrev på banderollen vid studenten.

Efter inspelningen förtjänar man en lite paus tycker jag. Det har varit en jävla pärs det här och man måste luta sig tillbaka och andas. Tyvärr har vi ofta inte den lyxen. Själv var det rätt in och jobba igen, jag hade tagit ledigt 10 dagar så kassan var ju inte så fet. och jag ville ta igen tid med min familj som gått till inspelningen. Det hela ledde till att jag inte kom igång med klippningen förrän en månad senare. Och jag är i skrivande stund fortfarande inte klar med grovklippet, och nu har det gått 6 månader!

Det är lätt att det rinner ut i sanden och det får det absolut inte göra. Efter allt slit är det så klart värt att slutföra projektet.

mer om post i säsong 3

Så för att sammanfatta mina tips från detta avsnitt:

1: Allting tar längre tid - lägg in en timme för lunch i schemat och räkna med att ni inte kommer hinna. lägg oxå in pauser.

2: Starta tidigt och kom dit med teknikcrewet i god tid så ni inte behöver rodda medans skådisarna är där.

3: Planera enligt människor - jag blir sjukt stressad när det är folk som bara sitter och väntar och det är inte respektfullt av deras tid. Ibland blir det ju så klart så - men undvik det så mycket du kan!

4: Gör matschema - antingen om du lagar mat själv, vilket kan vara ganska uppskattat nångång, eller om du köper det, vilket förmodligen är mest uppskattat av alla, så tänk på vad som är bra för magen - inte ärtsoppa varje dag till exemplen och inte heller pizza - ”the spinning wheels of death” - detta leder till matkoma som sjunker hela gänget i timmar. Med risk för att verka hurtig så rekommenderar jag faktiskt nyttig och fräsch mat - typ sallader och soppor - fyll sedan på med bröd och en jääääävla massa snacks + frukt!

5: DU är den alla tittar på - du kan ha all mindervärdeskomplex i världen - men under inspelningen måste du styra skutan. Detta är superviktigt. Om du börjar slappa eller vara på dåligt humör sprider det sig som löpeld. Du måste hålla moral och humör uppe! Ha dit skit tillsammans som jänkarna säger.

6: Skicka BRA jobbat sms till folk på kvällen - eller din motsvarighet av detta

Mer om själva inspelningen får ni i sista avsnitt som är mina röstmemon jag gjorde under inspelningen … kan bli… intressant!

Glöm inte att sprida och dela podden till dom du tror kan ha nytta av den. Hela ideén är att vi ska hjälpa varandra!

Ok, tack för denna lilla tid!

Och om inget annat så hörs vi av i säsong 3!

Här kommer länkar till sådant jag nämner i avsnittet, nedan ser ni hela min text.

Heff!

Stellan - Annikas filmpappa

Ica i Höganäs - där det hände!

Big bang - nått du tror på?

Budism - kanske det istället?

Avtryck - intervjukoncept med världsrekordsförsök

Doc Lounge Helsingborg - Dokumentärfilmsgrupp där jag träffa filmare

Pecha Kucha - Föreläsningsform från Japan

Avsnitt 2 - casting och universum

Tjena!! Välkommen tillbaka till säsong 2 av sporremakr poddarenfilm. I dessa 5 avsnitt kommer jag att berätta om hur jag kände och tänkte innan och under inspelningen av min första långfilm Att bränna ett liv. Förhoppningsvis kan du lära dig några knep som jag fick rätt, och tabbarna du kan undvika som jag fick fel.

Så kan du göra din egna film, mycket bättre än min, och slippa  upprepa alla misstag jag gjort!

För att visa så mycket som möjligt lägger jag oxå upp texter, budgetar m.m. som jag pratar om i avsnitten på min hemsida sporremarkpoddarnefilm.com

I detta avsnitt kommer jag prata om hur ICA Kvantum hjälpte mig hitta skådisar och ett världsrekordsförsök skapa mitt crew.

Men först måste jag erkänna en sak:

Hela det här projektet, filmen podden, och vad det nu blir efter detta, har varit ett enda stort experiment. Ända sedan den 1 januari 2016 visste jag att det bara skulle vara en enda sak. Ett experiment. Och här varnar jag nu känsliga lyssnare för att det kommer komma en hel del hippie snack.

Experimentet var av det filosofiska slaget… eller kanske det existentiella slaget. Eller av det religiösa slaget… eller kanske bara det flummiga slaget.

Mitt experiment var att jag skulle förlita mig på universum. Jag har djupt inne i mig någonstans en tro att vi alla är ett och samma. Oavsett hur man ser på det, från big bang att vi kom från en atom eller till det buddhistiska att vi alla är en droppe i vattnet m.m.

Jag ville utmana den här idéen och kom på att mitt projekt var det perfekta labbet.

Jag skulle skicka ut en idé i världen och se hur världen besvarade. Om saker och ting inte fall på den plats jag tänkt, skulle jag helt enkelt se var de landade istället. Jag skulle inte stånga mig blodig för att få något exakt hur jag ville att det skulle vara. Hela projektet skulle vara ett samarbete med universum.

Detta blev nog som absolut tydligast under casting processen.

Det första exemplet på detta var när en skådis som blivit spikad till en roll, en skådis jag inte riktigt tyckte passa från början, fick förhinder. Hon kunde inte vara med längre och där stod jag utan skådis till en av de tre största rollerna i filmen.

Men, istället för att börja jaga efter en ny skådis följde jag den ström jag tyckte mig känna och tog bort karaktären. Många av hennes drag la jag istället in i en annan karaktär, vilket ledde till en mycket intressantare och djupare duo, till skillnad från lite spretig trio. Kanske var det oxå lathet? Att inte börja jaga en ny skådis och sätta igång hela den processen, mycket lättare att bara skita i karaktären. Men detta för mig var ett exempel på att följa strömmen.

Sen en blåsig höstdag körde jag runt i Höganäs och såg en kvinna gå över vägen. En kvinna som kändes bekant på ngt sätt men ändå inte. Jag körde långsamt förbi och stirrade säkert som en galning, och när polletten föll ner vände jag nästan bilen i diket för att möta upp med henne.

Det var Gunilla! min huvudkaraktär.

Men jag bangade, jag vände inte bilen som en stalker utan körde vidare och bankade ratten för att jag var en fegis.

Jag kunde inte släppa tanken av att Gunilla fanns här, i Höganäs, i min lilla by! Jag måste hitta henne igen, så jag kör de kommande dagarna samma sträcka flera gånger, fram och tillbaka för att se om hon inte ska gå över vägen… men icken. Inte en suck från min Gunilla…

Tills en vecka senare när jag ser henne igen! Denna gången är hon på sin cykel och jag återigen i bilen. Men jag har pojkarna i baksätet och använder det som ursäkt för att inte köra efter henne. Jag bangar igen… fan oxå! Jävla skitfegis!!

Fast det gjorde mig bara ännu säkrare: det är hon som är Gunilla.

Nästa gång skulle jag inte banga. Det skulle jag inte tillåta, och plus att jag tror inte universum presenterar mig med samma chans hur många gånger som helst.

Så… några dagar senare går jag och min 3 åring till ica för att handla och vem är inte där? Jo, Gunilla såklart.

Hon står och pratar med en av personalen och frågar efter någon veganprodukt. OK, jag ställer mig bredvid och tjuvlyssnar. 3 åringen blir uttråkad, jag måste distrahera honom, “kolla baconen, gott va? wow, där ligger korv, ja, gå dit och kolla gubben, lek med saker du hittar på marken det går bra!”

Hon är artig, snäll, försiktig och ber om ursäkt att hon är till sådan besvär. Precis som Gunilla skulle gjort.

Min 3 åring blir uttråkad igen och börjar skrika. Vi går vidare, måste springa av honom lite, men denna gången ska hon fan inte få komma undan, jag måste ta mod till mig och gå fram. Så jag vänder mig om med min uttråkade pojke och går fram till henne.

“U… ursäkta, detta låter jättekonstigt men jag är filmskapare och undrar om du någonsin varit med på film och och tänkte bara att du hade passat i ett av mina projekt och kände bara att jag var tvungen att gå fram och säga något här är mitt visitkort” … ut med det bara, snabbt som fan. Hon såg helt chockad ut, och det var hon.

Tystnad ...

ska hon inte säga något?

3 åringen är tyst. Varför är han tyst? han är aldrig tyst!

Säg något!

”Vad kul” säger hon efter 3 långa sekunder. ”min pappa jobba med film så jag har varit på en massa filminspelningar under mitt liv”. Hennes pappa visar sig vara en framstående regissör som vunnit guldbagge för för bästa film på 60 talet!

Tack universum.

Nog snack, handen passad i handsken och det sa klick. Annika som hon heter var en helt utmärkt Gunilla. inte nog med att hon hade filmbakgrund, hon var även själv utbränd och mycket insatt i problematiken, arbetslös för tillfället så en massa tid för filminspelning.

Ja… det var bara att säga tack igen!

Under tiden jobba jag med ett annat projekt som heter ”Avtryck” - ett intervjukoncept där man helt enkelt sätter fram en kamera och pratar om sitt liv.

Jag hade nu fått en ide om att jag skulle göra ett världsrekord. Världsrekord i flest filmade intervjuer samtidigt. Så jag ansökte till en fond i Helsingborg de kalla Visionsfonden och fick 60000 för att genomför projektet! Helt galet.

Kanske inte den bästa timingen, och som jag sa i förra avsnittet så skulle jag ju inte hitta på en massa sidospår, jag skulle ju hålla mig till mina tre projekt. Ja, iofs vad Avtryck en av dessa, men ändå. Att dra igång ett världsrekordförsök samtidigt som man är i förproduktionen av sin första långfilm är inget jag rekomenderar.

På rekordförsöket lyckades jag ragga till mig några volontärer som var filmintresserade. Dessa hittade jag genom en dokumentärfilmsgrupp jag var konferencier för som heter Doc Lounge.

Det visade sig att volontärerna var för jäkla bra människor och ville göra mer film, så självklart kontaktade jag dem för “Att bränna ett liv” oxå. Samtliga nappa!

Maja Gullstrand hade jag filmat med några år tidigare för en kort reklamfilm, och när jag kontaktade henne visade sig återigen att timingen var helt perfekt med inspelning. Check!

Frida och Jennifer  träffade jag första gången när jag gjorde en Pecha Kucha föreläsning (japanska föreläsningsform där man får 20 bilder att prata om i vardera 20 sek) och redan då, ett år tidigare hade vi klickat och bubblat runt lite, men aldrig hörts av efter det.

Några veckor innan världsrekordförsöket gjorde jag en mini installation av Avtryck i Höganäs där boende berättade om sina minnen från byn. Frida råkade gå förbi, och när hon satt där framför kameran var det ju så tydligt. Här sitter Lilly!

Så var det bara en stor roll kvar… Anna-Lisa… Först skulle vi eventuellt ha en av Annikas vänner, men det funkade inte, och när det var mindre än 2 veckor kvar till inspelning stod vi fortfarande utan Anna-Lisa.

Lotten kände jag från Hata Göteborg. Robert Lillhonga hade faktiskt tipsat om henne när jag bad om skådistips men jag tänkte att hon jobbar ju som sjuksköterska, har barn och är super busy. Kommer aldrig gå.

Men jag kan ju kontakta henne för att fråga lite om förlossnings scenen i slutet. Kanske kunde hon ta en titt på manus och komma med feedback vad som är realistiskt och så.. visst kunde hon det.

Och så kom det fram att Lotten precis blivit trebarnsmamma och gick rastlöst hemma i sin mammaledighet… fanns det ingen roll för henne kanske?

Eh jo!

Pang! 1 vecka senare spelade vi in första scenen!

Ok, så för mig var detta några av de tecken jag tyckte mig se under processen. Självklart kan man säga att detta inte alls är några tecken på någonting. Men för mig blev inspelningen, och livet, mer intressant om man väljer att det finns lite magi i den. Du har din egna tro och livsfilosofi och jag hoppas att du kan använda din filminspelning på något sätt för att testa hur din världsåskådning är.

Kanske är det bara självuppfyllande profetior, men dem är roliga oavsett!

Så, nu pluggar vi ut hippiesnacket och kokar ner avsnittet:

1: Som Caroline Troedsson sa i podden - omringa dig av film - var i så många film och skapande kretsar du bara kan - du vet aldrig vad det kan leda till och vilka samarbeten som startas

2: Gör olika saker - starta och testa nya projekt som även där kan leda till samarbeten i projekt framöver - kanske till och med fler år senare.

3: Det som kallas tur är skapad tur - som Oprah sa “tur är bara att vara förberedd när tillfället presentera sig för dig” - så var förberedd. Ha alla dina ankor i led och plugga din historia.

4: Ruta inte in dig i ett hörn för mycket - visst måste du ha kvar en viss konstnärlig integration och vision för ditt skapande - men du måste kunna anpassa dig för att få något gjort.

5: Ha ett så litet team som möjligt. Skaffa inte en massa extra personal bara för att det känns proffsigt med stort team eller för att “man ska”. Nä, fuck det, behöver du verkligen en klappa? Kan inte någon annan göra det? Behöver du verkligen en assistent till assistenten? Nä fan alla kan hjälpas åt, det blir bättre stämning då ändå.

I nästa avsnitt går vi in på inspelningschemat och lite tankar kring planeringen.

vi hörs!

Då är vi igång med Säsong 2! 

Här kommer länkar och material som jag pratar om i avsnittet, nedan ser ni hela min text.

Aladdin - spridda tankar 

Utbrändhetsforumet - här var man inte populär...

(H)järnkoll - här hittade jag ambassadörer som ville hjälpa till

Hjältens resa - info

Hjältens resa - beat sheet med mina anteckningar

Sporres struktur - mina egna punkter inför

Anteckningar om heistfilm

Manusutveckling

I början - skämskudde

Det slutgiltiga - skämskudde ändå...

Treatment

Outline

Alrigth! Välkommen till det första officiella avsnittet av säsong 2 av Sporremark poddar en film.  I dessa 5 avsnitt kommer jag att berätta om hur jag kände och tänkte innan och under inspelningen av min första långfilm Att bränna ett liv. Förhoppningsvis kan du lära dig några knep som jag fick rätt, och tabbarna du kan undvika som jag fick fel.

Så kan du göra din egna film, mycket bättre än min så klart, och slippa upprepa alla misstag jag gjort!

För att visa så mycket som möjligt lägger jag oxå upp texter, budgetar m.m. som jag pratar om i avsnitten på min hemsida sporremarkpoddarnefilm.com

I detta avsnitt kommer jag prata om min sjuka mamma, hur jag blev dissad på internetforum och hur historian landa i det slutgiltiga formen.

OK, så hur fan kom idén till mig?

Det hela började faktiskt 1 jan 2016 - jag gjorde ett nyårslöfte att jag bara skulle hålla mig till 3 projekt. Normalt sätt får jag en “riktigt bra idé” i en månad ungefär, och så kan jag inte släppa den… förrän det kommer en ny “riktig bra idé”, och då släpper jag den gamla direkt, oavsett om den är sluförd eller inte. Detta ledde till att i slutet av 2015 hade jag 17 oavklarade projekt. Så mitt nyårslöfte va: avsluta projekten, och starta inga nya förrän jag är klar med dessa 3.

jag klara det nästan, en liten kortfilm smög in, men annars har jag hållit mig clean.

Så podden var första steget i min idé, jag skulle låta podden styra mina val till vilken film det blev. Detta blev hela första säsongen av podden där mina gäster gav mig uppgifter i varje avsnitt.

Men från början hade jag en idé om en nytolkning av Aladdin. Där en flicka som flytt från Syrien fick med sig sin farmors gamla lampa och där kom anden fram, sen levde flickan in sig i flera olika människors liv och vi fick se sh från alla dessa perspektiv. man fick se från en svensson, en partytjen, en rik chef, en utbränd och… ja, sen fastnade jag där vid den utbrända.

Jag kände att aladdin idén blir alldeles för spretig, varför inte bara hålla mig till utbrändhetsideén då jag ända sedan tonåren velat göra en historia om ämnet? Min mamma blev utbränd när jag var typ 15 så det har påverkat mig väldigt mycket.

Nu var det kanske dags att ta tag i det!?

Ja, fan,, så blev det!

Jag visste att det skulle handla om en kvinna, och jag visste att hon skulle vara utbränd. Mer visste jag inte.

Sen växte ideén mer och mer, hon skulle ha en dotter, och det skulle handla om deras relation. om hur mamman aldrig var tillräcklig för dottern. Dottern skulle vara gravid. Ingen skulle var tillräcklig. Otillräcklighet skulle vara temat.

Jag skulle ha med mycket från min mammas historia. Hon jobbade som lärare och jag ville ha flera stunder i filmen där hk somnade till och mardrömmarna jaga henne från gamla elever. Mamma jobbade på en väldigt svår skola där många föräldra var kriminella och drogade, så barnen där var väldigt vilsna. “Jävla fittkäring” “rör mig inte” - såna ljudklipp skulle komma så fort hon blunda.

Jag visste att jag inte ville göra en tung utbildande film som jag gjort förr, jag hade inte orkat det. Så istället ville jag göra något komiskt. Men risken var ju då att allvaret av ämnet skulle försvinna så det ville jag inte.

Därför la jag upp en insändare på ett utbrändhetforum där jag förklarade ideén och undra vad dom tyckte om det…”Hej jag vill göra en upplyftande dramakomedifilm om utbrändhet, vad tycker ni om det” typ. Responsen var...ljummen, om jag ska vara snäll.

De flesta var väldigt negativa och oroliga över att man skulle göra en komedi kring ett sådan ämne(jag har länken till det på hemsidan: http://utbrnd.forum24.se/viewtopic.php?p=20290#20290

Så jag blev jävligt nedslagen av den feedbacken, jag hade ju klart hoppats på att folk var positiva och skulle säga: “ja du är världens bästa människa, detta är EXAKT vad vi har väntat på”…. så var inte fallet. att jag ville göra en film som ingav hopp kändes svårt för många att förstå. Med ett sådant ämne fanns det inget hopp.

Att göra en komisk film om ett sådant ämne var ännu svårare, då gör man ju narr av dem! Nån fick en klump i magen och hela processen blev ett bakslag för mig. Jag tänkte shit jag är ju på helt jävla fel spår här…

Jag kanske skulle strunta i filmen, eller hålla mig till en tung, utbildande film istället…

Men nånting fick mig att strunta i den tveksamheten efter ett tag, och köra vidare. Jag vände mig istället till en organisation som heter (H)järnkoll och kontaktade deras ambassadörer runt om i landet(se dokument på sidan). Gensvaret här blev helt annorlunda. Många tyckte det var en super ide och många ville hjälpa till med sina historier och berättelser.

Min energi kom upp några snäpp och jag var redo att köra vidare.

Nu med mer säkerhet inför genren och historian jag valt, och med mer cred i ryggen, så kunde jag växla upp.

Jag började ganska snabbt snöa in på struktur och form. och snöade in rejält på heistfilm formatet. Min tanke om Hasse Alfredsson hade gjort Oceans Eleven fastna i skallen så jag tog reda på hur man gör en heist film.

Detta visade sig dock var lite komplicerat för just min film, anledningen var att man skulle ha med så himla mycket folk. Man ska samla ihop “the gang” och jag var besluten om att ha ett så litet crew som möjligt för att få det här gjort.

Eftersom jag bestämt mig för att inte lägga tid och energi på att söka en jävla massa pengar, så visste jag att jag var tvungen till att ha ett minimalt team= samla ihop the gang och sånt blev för stort. Men jag plockade russinen ur kakan, och det blev några element som fick stanna kvar i manuset.

Sen fokuserade jag mer på vad jag tyckte var viktigt och skapade en liten checklista som jag använde mig av (se hemsidan) tema, inre och yttre konflikt, ytlig och djup story mm.

Men använde mig oxå av de traditionella beatsen som katalysator och vändpunkt, och även “hjältens resa”. Mitt fokus låg först på katalysatorn… Det som skulle dra igång  historien.

Jag snöade sedan mest på hur den stora förändringen skulle vara, förändringen från början till slutet? Gunilla, hk, kunde inte ens ta hand om sig själv, till att i slutet ta hand om ett helt nytt liv.

Men jag jobba och jobba på idéen och manuset och kände att jag hade velat ta in någon i processen. Av en händelse intervjuade jag Hillevi Gustavsson, en manuskonsult, för podden i avsnitt 14, så jag fatta mod och fråga om hon ville vara med “på nått hörn”. Det visa sig att hon var super pepp!

Vi börja maila fram och tillbaka och hade några bara idébollnignar. Det kändes jävligt bra att få in lite frisk luft i projektet och bara känslan av att någon annan sätter sig in i projektet gav en riktigt kick! Att någon trodde på mig och projektet vad super stort!

Sen är det ju ofta så tyvärr, när man har ett annat jobb, familj och liv så är tiden knapp. Vi bodde inte i samma stad och det blev helt enkelt för svårt att sköta allt över mail och skype. Speciellt när det blev mer och mer att vi inte alltid hade samma synpunkter eller smak, då var det svårt att förklara och verkligen gå vidare när man inte kunde träffas fysiskt. Efter någon månad valde vi att avsluta samarbetet men projektet hade fått en energiboost och mer förtroende!

Nu börjar vi komma fram till september ungefär och det var dags att börja leta skådisar.

Men det tar vi i nästa avsnitt!

Så, mina tips till dig då:

1: Ta reda på vem din målgrupp är - kontakta dem - hitta dem - fråga vad dem tycker om din idé! - Utvärdera sedan och se om du vill ändra din idé eller inte. Du gör ju ändå filmen för att någon annan ska se den, så blanda in dem så tidigt som möjligt.

2: Skriv ett manus som passar din budget - lägg inte all din tid och energi på att söka pengar, det kan absolut vara bra att söka några bidrag framförallt för att du blir tvungen att konkretisera dina tankar. Men anpassa hellre din historia till de pengar du har, istället för tvärtom. Hellre att det blir en film, än att du fastnar i ansökningsträsket som så många gjort. Och kom ihåg, detta är bara en film, du kommer göra fler.

3: Skapa en bild - typ två filmer som möter varandra eller en regissör som gör en viss typ av film - ja, hitta sätta att förklar din vision och sätt  genre, jag vet att du kanske har en film som inte riktigt är en genre. det är något nytt och något man inte riktigt kan förklara så där… men gör det ändå! Hellre att du inte säger exakt rätt genre, än att du inte säger något alls. Detta gör att fler och fler kan knytas an och få intresse av projektet, och att du kan redan nu visa en tydlig vision är viktigt för att skapa förtoende för dig som regissör.

4: Blanda in fler personer - både för feedback och fräscha idéer - men oxå för kred i projektet. Det är hopplöst att sitta helt själv för länge med manuset och alla tankar som studsar runt i skallen. Strunta i det gamla konstnärs geniet och ha med folk du litar på och känner dig trygg med, öppna sakta men säkert upp proccessen mer desto längre du kommer.

Ok, det viktigaste med alla dessa tipsa är att du se hur du kan anpassa dem till ditt projekt! Det kan hjälpa dig jäkligt mycket, och även om du tycker dom är jobbigt, eller kanske speciellt om du tycker dom är jobbiga, så ge dem ett försök!  Innan du lyssnar på nästa avsnitt så skulle jag rekomendera dig att ta en funderare på de 4 punkter jag precis nämnt och se hur du kan göra det ditt.

Sen tar vi nästa!

Innan vi sätter igång med Säsong 2 är det hög tid att jag presenterar migsjälv.

Här kommer lite länkar till saker jag nämner i avsnittet, och nedan kan ni se hela min text.

Hata Göteborg - Filmen som fick mig att starta med film

Gangster - Filmen som fick mig att sluta med film

Up With People - organisationen där jag återkom till filmen

Greater Than Yourself - Filmen om amerikans ledarskapsteorie

2 gamla kortfilmer:

Oscar i trädet - baserat på ett SD tal

I am torn - baserat på Palestina/Israel konflikten i Sverige/ Skåne

Heder - filmen vi visade i Riksdagen och EU parlamentet

Storytrail - audioguide för barn i stormarknadsmiljöer

Röda Kvarn - här jag jobbar 

Transkribering: 

Det är sjukt svårt att visa upp en ärlig bild av sig själv… En stor del av denna poden är ju att vara transparent och ärlig om vem jag är och hur jag tänker… men nu inser jag att jag inte har nån jävla aning om vem jag är

Hej, jag heter Peter Sporremark och har under ett års tid hållit på med min första långfilm. Jag har gjort den här långfilmen genom att bjuda in gäster till min podcast som gett mig uppgifter. Varje uppgift har lett mig närmare min långfilm.

Nu är filmen inspelad, och detta är början på säsong 2 av podden då jag berättar själv om mina tankar och reflektioner kring inspelningen. Men när jag lyssnade igenom säsong 1 så slog tanken mig att det där var ju inte jag… det var ju någon påklistrad personlighet som satt där och intervjuade alla gästerna. Så vem är jag då? Fan om inte jag ens vet, hur ska du då som lyssnare veta?

Men för att i alla fall göra det lite enklare i alla fall tänkte jag ta det här avsnittet och berätta lite om min bakgrund, så får du själv bestämma vem jag är. och om ni helt skiter i vem jag är, ja, då får ni hoppa till nästa avsnitt och höra mer om inspelningen.

Så! Sanningen är att jag inte alls är den där typiska filmskaparen som föddes med en kamera i handen. Mina föräldrar hade heller ingen kamera så jag har inte gjort den klassiska “fula kortfilmer med kompisar så länge jag kan minnas””. Jag får alltid ett litet hugg av avundsjuka när jag hör filmare berätta om sina uppväxter på det sättet. Det är så romantiskt på ngt sätt, och jag försöker hitta ursäkter som att “ja, om jag oxå fått en super 8 som barn hade jag varit sjukt framgångsrik just nu”. Men det hade jag inte. Och jag hade heller inga föräldrar eller närstående som kunde ge mig några tips om film eller konstvärlden. Bägge mina föräldrar var mellanstadielärare, mycket kreativa bägge två, på olika sätt, men inte “jag kommer jobba med min hobby” - kreativa. Inte heller “Peter, vet du att filmskapande kan vara ett jobb” - kreativa. Så polletten föll inte ner förrän långt senare

Jag var runt 20 år gammal och jag minns tydligt att jag satt på min vän Maxs soffa. Han var den första som hade egen lya så det var inte sällan vi satt där, kedjerökte och filosoferade. Både jag och max var film och konstintresserade och en av dessa tidiga morgnar pratade vi om man kanske skulle försöka göra nånting inom dessa yrken.

Det slog mig då att jag inte ville bli skådis. Att stå på scen och spela teater har jag alltid tyckt varit kul, så det hade legat lite och puttrat i bakhuvudet, men istället tänkte jag på den där personen lite i skymundan… vad hette den..? Jo, regissören, var det det? Det kanske man skulle bli. Eftersom det inte var lika flashigt och kändiskåtigt så var det kanske inte lika mycket konkurrens…. min vän max o andra sidan tänkte snabbt ett steg längre och sa att nja… det finns ju bara en regissör på en film, och en jävla massa skådisar, så konkurrensen är nog större...men jag hade zoonat ut för länge sedan och börjat fila på min väg till detta mystiska yrke. Ett yrke där man kunde kombinera alla konst ormer till en magnifik uber-konst. Film.

Jag jobbade på en nattklubb på den tiden, hade rosa mohawk och drack fernet som ett proffs. Och som tur var fanns det en teatergrupp på denna nattklubb som hade gjort lite olika arrangemang och när ledaren av denna gruppen skulle göra en långfilm, hörde jag av mig till honom och fråga om han behövde hjälp. Jo Visst gjorde han det. Jag hade precis bott i Dublin ett tag och blivit lurad på pengar, så jag var pank som fan vilket ledde till att jag jobbade på hans film från 6 på morgonen till 6 på kvällen för att sedan gå till nattklubben och jobba till 6 på morgonen och sedan köra igång igen på filmen.

Men det var fanemej en av de roligaste sakerna jag gjort.

Även jag hade många hattar på produktion var jag i slutändan kostymör, och det var ett jäkligt bra sätt att ta mitt första kliv in i filmbranschen. Oh, ja just det ja. Filmen? Jo det var den nu kultklassikern Hata Göteborg, och regissören heter Robert LIllhonga.

Kärleken och gemenskapen på denna produktion kan jag inte prisa tillräckligt, det var utan tvekan just det som fick mig att vilja jobba med film.

SÅ jag flyttade terminen efter till Gotland och plugga gestaltningskomponenter i konvergerande medier… ett fancy sätt att säga “berätta med saker som rör sig”.

Men efter ett år där fick min 21 åriga hjärna en insikt om att “varför plugga och få studieskuld på gotland när jag kan jobba och bli känd och rik i sthlm”?

Så jag hoppa av och flytta till sthlm där jag landa ett jobb som statistansvarig på Mikalen Persbrnadst film, Gangster. En film som citat” skulle bli sveriges scarface” slutcitat… inte helt otippad var denna produktionen ganska annorlunda från Hata gbg. inspelning på stureplan, sveriges största skådisar och en jäkla mycket sthlm snack.

jag tappa suget totalt…

jag insåg att det är ju så här det måste vara att jobba med film i sverige. om jag inte bara skulle fortsätta göra lågbudgetfilmer utan lön så var det sthlm och persbrandt som gällde.

Så jag checka ut igen. Sökte in till lund för att plugga filosofi, men på en tom waits kväll hemma hos densamma max som insåg regissör konkurrens några år tidigare fick jag ett samtal. full på billig bourbon och med grillade kycklingvingar i handen svara jag telefonen och blev erbjuden ett jobb som ljudtekniker på en världsomresande välgörenhetsorganisation som sätter upp musikaler...up with people.

Hade jag jobbat som ljudtekniker förr? nej

Hade jag gjort något liknande förr? nej(om man inte räknar ridå dragare på visbys teater)

kunde jag tänka mig att ta mitt pick och pack och leva på resande fot i några år? JA!

Så iväg for jag och här började sakta men säkert filmen komma tillbaka till mig. jag fick låna en kamera av företaget och jag börja filma platser och människor i min närhet.

steg för steg växte en insikt: jag kunde göra film; på mitt sätt.

Så mitt filmpysslande på resorna ledde mig faktiskt till en anställning av en amerikansk ledarskaps författare, Steve Farber, som ville göra en dokumentär om sin senaste bok. UWP skulle vara backdropen och där var jag. Nu 23 år gammal och jobba som dokumentärfilmare runt hela världen! Fett!

Ett år senare kom jag hem, med en amerikansk flickvän och bestämde mig för att kombinera mina två passioner som växt fram. Film, och sh engagemang.

Jag skulle göra filmer, på mitt sätt, som kunde göra nytta i världen.

jag insåg då ganska fort att några pengar kommer jag inte tjäna på detta så jag plugga en kandidat och sökte massa jobb.

Som tur var fick jag faktiskt ett jobb på en SVT produktion för deras barnTV med nic schröder som jag lärt känna på hata gbg. Detta ledde senare till att jag blev delägare i företaget maj maj måne och där gjorde jag och mina partners en rad olika berättelser för barn. Tv och ljud. Vi skapade även ett koncept som tog audioguider till stormarknads miljöer för barn. Barn kunde gå omkring och lyssna på en histria om tomater medans föräldrarna kunde fokusera på att handla. Barnen hade kul, och föräldrarna handla mer. win win.

Jag var manusförfattare här och detta var extremt lärorik då jag fick utforma min egen stil och struktur för att effektivt berätta historier, jag kan bifoga den i mina shownotes.

under tiden fortsatte jag att göra små reklamfilmer, musikvideor dokumentärfilmer och kortfilmer. och en dag gjorde jag en gästföreläsning på en skola där jag träffa en ungdoms mentor där som var filmintresserad.

han hade en jäkla massa spännande och bra ideér och detta ledde till att vi gjorde filmer tillsammans om olika ämnen. Vårt största projekt var en film om hedersrelaterat våld. En lågbudgetfilm där vi baserade manus på verkliga historier och alla skådisar hade någon forma av relation till problematiken.

Vår film som vi fick ihop med kärlek, svett och tårar ledde hela vägen ut till svenska skolor ändå upp i norr. Men inte nog med det, vi blev inbjudna till RIksdagen och visa den där för representanter av samtliga partier (förutom ett då så klart..) OCH, nu kommer stor skrällen. vi blev banneme inbjudna till EU parlamentet!

Så 2016, 3 år efter filmen spelades in flög vi ner och visade filmen för EUs toppolitiker inom området.

Tyvärr betydde inte detta att folk kasta en massa penga på oss för att göra nästa projekt, och livet tar sina vändningar. Jag fick två barn, med min nu amerikanska fru,som jag var tvungen att försörja och tiden räckte helt enkelt inte till för filmskapandet. snopet.. när jag kommit så långt…

men jag fick ta en paus och omvärdera min situation.

Hur kunde jag fortsätta göra film? …

det tog ett tag men till slut är det just detta jag kommit fram till.

jag kan fortsätta göra film, genom att... bara fortsätta göra film.. det kommer aldrig komma någon som ber mig göra film. jag  måste göra det för att jag vill. eller för att jag måste.

Jag har tillsammans med min familj hittat en balans där jag kan få till både vanligt jobb som ger mat på bordet på 65 %, både ger mig tid att vara med min familj vilket är det viktigaste i mitt liv. och lämnar några timmar över här och där för att kunna göra film.

Det är inte lätt, och jag vet inte hur länge jag kommer kunna och orka fortsätta, men medans jag kan så kommer jag göra mitt absolut bästa.

för drömmen, slutmålet, någonstans. Det är ju ändå att kunna leva på mitt skapande. jag behöver absolut inte blir rik och berömd, men jag hade så innerligt velat kunna fokusera på att berätta historier på heltid.

vi får se.

Ok! Nu vet ni lite mer om mig, bara skicka iväg ett mail eller skriv på facebook om ni har några frågor och funderingar. Jag ska försöka vara så öppen som jag bara kan!

Stort tack för er tid!

Nu kör vi vidare med säsong 2!