George Orwells essä Att skjuta en elefant från 1936 skildrar Orwells tid som polis i Burma, då en del av Brittiska Indien, och berättar om när han tvingas skjuta en elefant som löpt amok. Det hela utvecklas till en allegori över ett imperium som lever på sin egen bild av styrka. Officeren skjuter inte för att han vill. Han skjuter för att alla runt honom förväntar sig det, för att makt ibland handlar mer om sken än verklig kraft. 

Men det är inte bara en bra allegori över kolonialismens moraliska fällor, utan också om britternas säkerhetspolitiska paradigm. Sarah Paine, verksam vid den amerikanska sjöstridsskolan och vid anrika Hoover Institution på Stanforduniversitetet, använder elefantmetaforen för att beskriva hur Storbritannien ofta slagits: inte genom massiva slagfält och blodiga fälttåg, utan genom att låta andra bära vapnen, hyra elefantjägare och dirigera legosoldater. Orwells elefant blir då inte bara en symbol för kolonialismens offer, utan också för hur ett imperium lärde sig att kontrollera världen utan att själva dra svärdet. 

Det var under Napoleonkrigen som Storbritannien formade den moderna maritima geopolitiken. Medan kontinentens stormakter förblödde på slagfälten växte London i styrka genom handelns flöden och industrins framväxt. Landet behövde ingen väldig armé. Havet var dess naturliga mur och flottan dess väktare. När andra makter ruinerade sig i eviga krig förvandlade britterna sin rikedom till makt och sina handelsvägar till livsnerven i ett imperium som snart skulle spänna över världen. Även om flottan kunde skydda de brittiska öarna så kunde den inte slutgiltigt krossa en motståndare på land. 

Men ekonomi är makt. Därför deltog Storbritannien i varje koalition mot Frankrike, inte genom att sända egna arméer, utan genom att använda sin rikedom för att finansiera österrikare, preussare och ryssar, som höll Napoleons huvudstyrkor bundna i Centraleuropa. Samtidigt öppnades en perifer front på Iberiska halvön där havet gav britterna övertaget. Napoleons försök att isolera Storbritannien genom det så kallade Kontinentalsystemet slog tillbaka. Hans egna och allierade ekonomier drabbades hårdare, och invasionen av Ryssland blev katastrofal. Poängen är tydlig. På kontinenten är mark makt, men på haven vinner man genom handel, rikedom och flotta. För detta ändamål utvecklades ett principiellt ramverk för elefantjakt. 

På kontinenten är mark makt, men på haven vinner man genom handel, rikedom och flotta.

Först och främst måste ekonomin växa för att kunna finansiera militären och skydda handeln. Britterna fick inte låta elefanten få fria händer med resurserna, att stänga fiendens handel med blockader och angrepp var centralt för att pressa deras ekonomi. Därefter blev de tvungna att stödja en allierad som var mest hotad av elefanten, så att denne kunde binda huvuddelen av fiendens styrkor. Sedan valde man en plats vid kusten där sjömakt hade övertaget framför marktrupper. Där stred man för att nöta ner elefanten, avlasta den allierade och tvinga fienden att sprida sina styrkor. Man undvek att möta kontinentens huvudarmé direkt i början och använde i stället sjöherravälde och ekonomisk styrka för att stå emot ett utdraget krig. Först när elefanten väl hade försvagats gick man in på huvudfronten och då tillsammans med många allierade. Om det låter bekant är det precis så Storbritannien och USA agerade under andra världskriget. 

Historikern Andrew Lambert beskriver det brittiska imperiets maktstrategi som asymmetrisk, vilket innebar att landet, trots begränsade resurser jämfört med andra stormakter, kunnat utöva ett stort globalt inflytande. Detta uppnåddes genom maritim dominans, teknologisk innovation och strategiska nätverk, snarare än genom att konkurrera direkt med större arméer. Genom att välja sina strider noggrant och utnyttja sina styrkor på smarta sätt kunde Storbritannien projicera makt effektivt och påverka världen långt bortom sin faktiska storlek. Denna typ av asymmetrisk maktstrategi, först utvecklad av det brittiska imperiet, har sedan dess lagt grunden för hur västvärlden ofta projicerar inflytande globalt.

Det som växte fram var ett säkerhetspolitiskt paradigm som i större utsträckning baserades på ekonomisk makt. Detta är fortfarande relevant i dag, eftersom det fortfarande är så västvärlden arbetar för att skydda sina gränser och sitt välstånd. Kriget i Ukraina har utvecklats på ett liknande sätt. Ända sedan Napoleonkrigen har västmakterna ofta bedrivit krig genom vad som kan kallas elefantjakt, strategier där man påverkar fienden indirekt snarare än genom omfattande marktruppsinsatser. I den politiska debatten låter det ibland som att vi inte är villiga att sätta trupper på marken i Ukraina. Det kan vara sant, men det är inte ett felslut, det är snarare en central del av vår strategi. 

Under 2024 förvandlades kriget i Ukraina till ett drönarkrig, och utvecklingen har sedan dess accelererat, enligt ekonomen Anders Åslund. För ett år sedan talade ukrainarna om omkring 500 startups som tillverkade drönare. Nu uppger de att antalet har stigit till 1 500. I vintras planerade de att tredubbla produktionen, från 1,5 miljoner drönare förra året till 4,5 miljoner i år. Nu säger de att de kan nå 10 miljoner. Ukraina kan alltså i dag producera nästan alla vapensystem de behöver och menar att de kan öka tillverkningen i den takt som krävs. Plötsligt är det inte längre främst vapenleveranser som de ber om, utan pengar, så att de själva kan tillverka de vapen de behöver. De vet vad som krävs och förstår att utveckling och produktion av relevanta vapensystem kan genomföras snabbare i Ukraina än någon annanstans. Pengarna är västvärldens styrka.

Ända sedan Napoleonkrigen har västmakterna ofta bedrivit krig genom vad som kan kallas elefantjakt.

Men Ukraina är inte den enda fronten. Den auktoritära axeln sträcker sig från Iran och dess proxymiliser, till Venezuela, och kanske framför allt till Kina. Kina har en starkare ekonomi än Ryssland, även om den inte är utan egna problem. Här ligger också västs verkliga svaghet. Väst förblir starkt, men egna orosmoln finns. På många sätt är västvärlden i dag starkare än någonsin, men ekonomiskt överträffar Kina långt vad Sovjetunionen någonsin gjorde. För den som baserar sin säkerhetsstrategi på en stark ekonomi är detta en tydlig risk. Västvärlden står inför ett allvarligt hot: den offentliga skuldsättningen. 

En slags permanent kortsiktighet, växande välfärdsstater, en åldrande befolkning, politiska svårigheter att ändra kurs samt stagnerande produktivitet har gjort att statsskulden i många av de stora västerländska ekonomierna har ökat kraftigt. De rika demokratierna står inför ett nytt slags stormaktspolitik, inte främst på slagfältet, utan i sina budgetar. När västvärldens statsskulder stiger till nivåer som gör att räntebetalningarna överträffar försvarsutgifterna hotas inte bara den ekonomiska stabiliteten utan själva grunden för geopolitisk makt. I ett system där välfärd, räntor och populism tränger undan sunda finanser kan den ekonomiska lyxfällan snart bli ett strategiskt självmål. Frågan är inte längre bara om skulderna är hållbara, utan om de rika länderna har råd att förbli stormakter.

***

Den offentliga bruttoskulden, det vill säga den samlade skulden inom hela den offentliga sektorn, uppgår i dagens avancerade ekonomier till nästan 110 procent av BNP, vilket är ett historiskt rekord. Rika länder som helhet spenderar nu en och en halv gång så mycket på räntebetalningar som på nationellt försvar. Samtidigt expanderar välfärdsstaterna, med allt fler förmåner och allt färre möjligheter till verkliga strukturreformer som kan vinna väljarnas stöd. Men det är inte bara en fråga om framtidens välfärd. Historikern Niall Ferguson menar att statsskulden också kan avgöra vem som innehar geopolitisk dominans. Hans teori, kallad Fergusons lag (efter den skotske upplysningsfilosofen Adam Ferguson), säger att en stormakt som betalar mer i räntor på sin skuld än på sitt försvar riskerar att förlora sin ställning som ledande makt. När skulden blir större än försvarsbudgeten drar den till sig resurser som annars skulle gå till säkerhet, vilket gör landet mer sårbart för militära utmaningar. 

Skuldsättningen kan få konsekvenser av historiska dimensioner, menar Ferguson, som ser många stora samhällsomvälvningar som följder av just detta. Ett tydligt exempel är den amerikanska revolutionen och självständighetsförklaringen 1776, en revolt som delvis växte fram ur de skatter det brittiska imperiet införde för att betala sina omfattande statsskulder. Bara 13 år senare följde den franska revolutionen, till stor del orsakad av att monarkin inte längre förmådde hantera sina växande skulder, skulder som dessutom hade ökat när Frankrike hjälpte amerikanerna att vinna sin frihet från britterna. USA började för första gången på nästan hundra år överskrida denna kritiska gräns 2024. Historien visar att det är ovanligt, men inte omöjligt, för en stormakt att vända utvecklingen. Men att sunda statsfinanser är centrala för västvärldens säkerhet står helt klart. 

Ferguson menar att västvärldens skuldproblem inte är oöverstigligt, men att lösningarna kräver både ekonomisk handlingskraft och politisk vilja. Han föreslår framför allt tre huvudvägar: först, att ekonomin måste växa snabbare än skulden, där innovation och ny teknologi, som artificiell intelligens, kan spela en central roll. AI kan inte bara öka produktiviteten utan också ge nya skattebaser och effektivisera statliga utgifter. För det andra, att försvarskostnaderna kan hållas under kontroll genom teknologiska innovationer, till exempel användning av drönare och automatiserade system som minskar behovet av stora, traditionella försvarssystem. Slutligen, att politisk vilja till strukturella reformer är avgörande. Avreglering, effektivisering av offentlig sektor och begränsning av statens utgifter kan göra det möjligt att kombinera stark ekonomisk tillväxt med hanterbara skulder.

Tillsammans kan dessa åtgärder skapa ett scenario där västvärlden återigen kan investera i sin säkerhet utan att skulderna undergräver dess geopolitiska ställning. Om Ferguson har rätt kan en kombination av tillväxtdriven ekonomi, smart militärteknologi och reformerad politik utgöra den moderna motsvarigheten till den industriella revolutionen Storbritannien under 1800-talet. 

Ekonomi och geopolitik kan tyckas vara skilda ämnen, men har länge varit djupt sammanlänkande. I dagens internationella diskurs återfinns termen geopolitik överallt. Den term som en gång myntades av den svenske statsvetaren Rudolf Kjellén används nu för att beskriva allt från geopolitiken kring halvledare till geopolitiken kring klimatförändringar, och i samband med frågor som sträcker sig från rymdkapplöpningen och kampen om dominans inom artificiell intelligens till vaccin-diplomati och handel. Ordet blivit en slags genväg för nästan alla former av gränsöverskridande spänningar eller global konkurrens.

Den ökande användningen av termen bör få oss att stanna upp. Om vi utvidgar begreppet geopolitik så att det omfattar allt, riskerar det snart att förlora sin betydelse. Dessutom riskerar vi att förenkla de många olika krafter som påverkar internationella relationer. Begreppet används i dag alltför slarvigt. Resultatet är att geopolitiken riskerar att bli ett tomt uttryck. En kort tillbakablick på den klassiska traditionen inom geopolitisk analys påminner oss om att detta begrepp en gång handlade om något mycket mer specifikt, nämligen geografins strategiska värde för global maktutövning.

Genom att dominera kustområden kan stater säkra både handelsflöden och strategiska positioner, vilket gör dem centrala i världspolitikens maktspel.

Den klassiska geopolitiken formades främst av två tänkare, Halford Mackinder och Nicholas Spykman, vars idéer fortfarande utgör grunden för hur stormakter agerar i världen. Mackinder menade i början av 1900-talet att kontrollen över hjärtlandet, det eurasiska inlandet, särskilt Ryssland och Centralasien, var nyckeln till global dominans, eftersom den som styr Eurasien styr världens resurser och befolkning. Spykman vände däremot på perspektivet och hävdade under andra världskriget att makten ligger i kustlandet, det vill säga de kustnära områdena runt Eurasien som binder samman Europa, Mellanöstern och Asien.

Spykman betonade vikten av kustländer eftersom han såg dem som nav för ekonomisk tillväxt. Enligt honom ligger styrkan i de områden som kontrollerar havet, eftersom det är genom havsbaserad handel och sjöfartsrutter som rikedom och inflytande kan genereras. Genom att dominera kustområden kan stater säkra både handelsflöden och strategiska positioner, vilket gör dem centrala i världspolitikens maktspel. Konkurrenskraft och marknadsekonomisk fundamenta är därför centralt för västvärldens säkerhetspolitiska strategi. Spelar västvärlden sina kort rätt så kan framtida ekonomisk tillväxt bli avgörande och potentiellt förnya vårt paradigm. Men då gäller det att vi omfamnar vad som gör oss unika. 

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Under kalla kriget var konvergensteorin en idé inom statsvetenskap och ekonomi som hävdade att kapitalistiska och socialistiska samhällen gradvis skulle närma sig varandra, både ekonomiskt och socialt. I vissa versioner menade man inte bara att en sådan utveckling var möjlig, utan att den också borde ske. Idén, främst företrädd av tänkare som John K. Galbraith, var att USA och Sovjetunionen gradvis kunde närma sig varandra ekonomiskt och teknologiskt genom modernisering och ökande komplexitet i sina ekonomier. En sådan konvergens ansågs inte bara möjlig, utan även önskvärd, eftersom den kunde minska ideologiska spänningar och främja stabilitet mellan supermakterna.

Det finns en risk att västvärlden i dag hamnar i något liknande. Rädslan för Ryssland, Kina och deras allierade kan få oss att inspireras för mycket av deras lösningar, till vårt eget förtret. Den nordatlantiska alliansens ekonomiska och militära tyngdpunkt är på väg att förskjutas österut. Först från USA till Europa, och i Europa mot de nordiska och baltiska staterna som uppvisar starka marknadsekonomier, en imponerande teknologisk innovationskraft och en tydlig vilja att fortsätta stödja Ukraina med både pengar och vapen. I denna förändring får vi dock inte glömma bort våra egna styrkor och svagheter, och vi måste hålla fast vid de värden och principer som definierar oss. För glömmer vi hur man jagar elefanter så slutar vi snart med att bli jagade själva.

Omslagsfoto: AP Photo/Yuki Iwamura