Timbro

Efter valförlusten 2022 kände Socialdemokraterna att det inte längre fungerade att som politiskt parti sakna politik. Man tillsatte elva arbetsgrupper för att arbeta fram ett nytt partiprogram. Mest uppmärksammade hittills har grupperna om segregation respektive arbetsliv blivit. Segregationen vill man bryta genom att blanda befolkningen med hjälp av ”insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett”. När det gäller arbetslivet vill man göra Sverige fattigare genom förkortad arbetstid.

Nu vill ungdomsgruppen inte vara sämre. På en redan uselt fungerande hyresmarknad vill arbetsgruppen förbjuda bostadsrättsinnehavare från att ta ut ränta på sin tillgång. Om en bostadsrätt hyrs ut ska inte hyresgästen tillåtas betala för mer än avgiften till föreningen, driftkostnader och eventuellt tillägg för möblering.

S tror sig veta bättre än marknaden vad priset borde ligga på eller hur stor vinsten ska få vara.

Förslaget följer ett välkänt mönster: prisreglering och vinstbegränsning. I livsmedelshandeln, veterinärverksamheten, skolan, vården, banksektorn och på hyresmarknaden tror sig Socialdemokraterna veta bättre än marknaden vad priset borde ligga på eller hur stor vinsten ska få vara.

Nationalekonomen Lars Jonung kallar pristak för den mest elementära delen av den nationalekonomiska undervisningen om prismekanismer. Sätter man ett pris under marknadspris blir följden att köparna efterfrågar mer samtidigt som det blir mindre lönsamt för producenterna att producera varan. Följden blir köer och brister. Det har vi blivit varse i Sverige förut: på 50-talet var det bland annat spik, blöjor och potatis som blev föremål för socialdemokratiska prisregleringar – och som vi därför fick brist på.

Det räcker inte med marknaden för hyresrätter – nu ska man också slå sönder andrahandsmarknaden för bostadsrätter.

En prisreglering som lever kvar från den tiden är hyresregleringen. Förutom att man behöver stå i kö i 18 år för att få en hyresrätt i Stockholms innerstad har det också skapat omfattande svarthandel med hyreskontrakt. Men det räcker inte för S att marknaden för hyresrätter inte fungerar – nu ska man också slå sönder andrahandsmarknaden för bostadsrätter.

När vänsterpartier ska tänka ut reformer så landar de numera oundvikligen i socialism. Sedan man förlorade striden om löntagarfonderna för över 30 år sedan har Socialdemokraterna i allt väsentligt släppt sin ideologi och i stället ägnat sig åt att försvara status quo. Arbetsgruppernas spånande visar att socialismen är tillbaka i socialdemokratin. Problemet är att efterfrågan på den politiken bland svenska folket återspeglas i Vänsterpartiets väljarstöd.

Dåtidens socialdemokrater lärde sig sin läxa och avskaffade nästan alla prisregleringar. Nu är partiet på väg att upprepa sitt eget misstag och införa nya. Om ungdomsgruppen vill förbättra hyresmarknaden borde de tvärtom föreslå att prisregleringen på bostadsmarknaden tas bort. Inför fri hyressättning.

Mitt under svenskarnas semestrande bjöd regeringen in till sommarfika på Rosenbad för att presentera Klimat- och näringslivsdepartementets besked om nya regler för stöd till bio-CCS. Det är en nyhet som egentligen förtjänar mer uppmärksamhet. Tekniken som regeringen nu satsar på kommer nämligen att spela stor roll för Sveriges och världens förmåga att klara klimatkrisen. 

Koldioxidinfångning, som är det mer allmänna begreppet, bygger på tekniken Carbon Capture and Storage (CCS). Förenklat beskrivet är grundkonceptet att reducera utsläpp genom att samla koldioxid som släpps ut eller har släppts ut, och lagra det i marken. Om koldioxiden har biogent ursprung, det vill säga uppstår vid förbränning av biomassa, samlas den upp genom bio-CCS. Däremot finns det även mer avancerad teknik som samlar koldioxid direkt från atmosfären – Direct Air Capture (DAC/DACCS).

I dagsläget finns inga storskaliga kommersiella anläggningar i Sverige för koldioxidinfångning men i flera delar av världen håller tekniken på att utvecklas. USA och Kanada har bland annat gjort stora satsningar, men även i EU har intresset väckts. De nya reglerna regeringen presenterade på sommarfikan förra veckan (18/7) är ett initiativ för att stimulera investeringar och skapa en levande marknad för koldioxidinfångning, med fokus på bio-CCS. 

Reglerna innebär att det statliga stödet till koldioxidinfångning på 36 miljarder kronor, under perioden 2026-2045, ska fördelas genom ett omvänt auktionssystem, med Energimyndigheten som förrättare. Omvänd auktion innebär att de företag som vill satsa på tekniken och som kan erbjuda avskiljning, transport och lagring av biogen koldioxid till lägst ersättning per ton, samt lever upp till nödvändiga krav, kommer få ta del av stödet. 

Regeringens arbete för att förenkla etableringen av och investeringar i CCS är välkommet.

Utöver detta har regeringen redan gett Sveriges geologiska undersökning (SGU) i uppdrag att utreda de geologiska förutsättningarna för permanent lagring av koldioxid i svensk berggrund. Sedan tidigare har två havsområden pekats ut – utanför sydvästra Skåne och sydöstra Östersjön utanför Gotland. För att det inte ska strida med Londonkonventionen, fördraget om dumpning och förbränning av avfall, har Sverige slutit avtal med sina nordiska grannländer för att möjliggöra gränsöverskridande transport och lagring av koldioxid. 

CCS-tekniken är fortfarande relativt ny och outforskad, vilket gör att den ännu inte är lönsam på marknaden och att omfattningen av dagens koldioxidinfångning är låg. Regeringens arbete för att förenkla etableringen av och investeringar i CCS är därför välkommet. 

Däremot har det funnits viss skepsis gentemot CCS. Dess kritiker menar att tekniken skulle kunna användas som en ursäkt för att släppa ut. Amerikanska oljebolaget Exxon, med flera i industrin, har investerat i CCS, vilket tolkats som ett sätt att förlänga fossila bränslens existensberättigande. Det är ett perspektiv som tåls att ha i åtanke. 

Men att investeringar i CCS inte borde genomföras enbart på grund av att oljeindustrin visat intresse är teknikfientligt. Eftersom koldioxidutsläppen inte bara måste minska, utan även fångas in från atmosfären, är CCS en avgörande strategi för att nå klimatmålen och hantera den globala uppvärmningen. Det har även IPCC tydliggjort i sin rapport från 2022. Om den mer avancerade tekniken ska utvecklas är det nödvändigt att investeringar görs och att en marknad etableras. 

Med andra ord blir det billigare och enklare att sluta använda fossila bränslen med CCS.

Dessutom sker stora delar av världens elproduktion med fossila bränslen, vilket gör att CCS – tillsammans med naturliga former av koldioxidinfångning, som kolsänkor – möjliggör en brygga mellan fossila bränslen och fossilfritt. Det skulle sänka kostnaden att elektrifiera samhället, samtidigt som målet om netto noll kan nås. Med andra ord blir det billigare och enklare att sluta använda fossila bränslen med CCS.

För att klara klimatkrisen är det flera åtgärder som behövs. Koldioxidinfångning är en viktig beståndsdel i det arbetet, liksom kärnkraft och förnybar energiproduktion. Låt oss hoppas att regeringen fortsätter främja teknikutveckling och marknadslösningar i sitt arbete. Det behövs för att återuppbygga förtroende för den borgerliga klimatpolitiken.

Socialdemokraterna lät nästan som en parodi på sig själva när de häromveckan konstaterade att det inte får bli en klassfråga vem som kan ha en hund. Partiet vill “öka konkurrensen på veterinärmarknaden och hejda vinstjakten för att sänka priserna”. Därför föreslår man att priser och avgifter ska regleras nationellt, samt tvinga kliniker till att ha veterinärer som majoritetsägare. S vill skapa samma problem som finns i människovården, även för djuren. Detta trots att veterinärvården är mer effektiv än människovården. 

Krav på en mer reglerad veterinärbransch drivs inte bara av Socialdemokraterna, utan även av en av Sveriges största influerare Therese Lindgren, som skrev en debattartikel i Expressen om att införa pristak på veterinärbesök. Lindgren, som opererat näsborren på sin hamster, menar att djurägare kommer tvingas avliva sina djur om inte en statlig reglering kommer på plats.

Veterinärmarknaden är ett lysande exempel på hur välstånd skapar efterfrågan på tjänster som tidigare inte fanns, men som nu är självklara för många. Sjukdomar som brukade innebära en dödsdom för djur kan nu åtgärdas. Tack vare vårt välstånd kan vi göra saker vi absolut inte kunde för tio, femton år sedan. Vi kan operera hamsternäsborrar, till exempel.

För att undvika oväntade utgifter som privatperson är en djurförsäkring mycket effektivare än pristak.

Utbudet, och kvaliteten, av god djursjukvård har ökat mycket de senaste decennierna, vilket såklart även avspeglat sig i priset. Ett pristak eller annan hämmande reglering skulle göra det omöjligt för veterinärkliniker att erbjuda samma nivå av service som i dag, vilket skulle leda till sämre vård med sämre tillgänglighet. För att undvika oväntade utgifter som privatperson är en djurförsäkring mycket effektivare än pristak. En försäkring erbjuder ett mer robust skydd mot höga kostnader, utan att stoppa utvecklingen av djurvård. För att ge bredare skydd vid ökande kostnader borde försäkringsbolagen vara villiga att teckna större försäkringar så att husse och matte kan skydda sin pälskling.

Vill man som djurägare genomgå en dyr cellgiftsbehandling för sin katt så har man all rätt att göra det, men man kan inte förvänta sig att det gemensamma ska betala för det. Särskilt när vi har en gemensamt finansierad sjukvård för människor som inte klarar av att hjälpa alla sjuka människor. 

Det är de privata aktörerna som erbjuder den efterfrågade flexibiliteten.

Efterfrågan på mer tillgänglig djurvård ökar. Allt fler önskar att veterinären ska vara tillgänglig dygnets alla timmar, utan att inse att det kommer kosta. I dagsläget finns både statliga och privata aktörer på marknaden, men det är de privata aktörerna som erbjuder den efterfrågade flexibiliteten. 

Den statliga aktören, Distriktsveterinärerna, drivs av Jordbruksverket och finns för att komplettera marknaden där efterfrågan på djurvård är stor, men utbudet är litet. Därför ska de främst fokusera på jordbruksdjur. Verkligheten visar dock att dessa veterinärer ofta tar hand om smådjur, eftersom de annars inte kan fylla sin arbetstid. De kan heller inte tillhandahålla vård mellan 06 och 23, eftersom det blir för dyrt. Det gör de privata aktörerna däremot. Vissa har till och med öppet dygnet runt. 

Socialdemokraterna konstaterar i sitt förslag att Sverige är känt för sitt starka djurskydd och friska djur, det stämmer just på grund av den fungerande veterinärmarknaden. Socialdemokraternas nyfunna engagemang för djurvården är bara ett svepskäl för att ta över ännu en del av samhället. Deras “återtagande av kontrollen” betyder som vanligt bara sämre utbud och tillgänglighet. Det om något leder till att djur dör.

När Francis Fukuyama 1992 skrev boken The End of History and the Last Man ansågs den västerländska liberala demokratin ha segrat. Sovjetunionens fall markerade slutet för kalla kriget och socialismen. Marknadsekonomin blev allmänt accepterad, även av socialdemokratin, och världen gick in i en ny era av progressivitet. Det gick inte att föreställa sig en tid efter liberalismen. 

Redan 1998 gick den politiske tänkaren John Gray emot Fukuyamas uppfattning i sin bok False Dawn: The Delusions of Global Capitalism och myntade dessförinnan begreppet “postliberalism”. 20 år senare skrev professorn i statsvetenskap Patrick Deneen boken Why Liberalism Failed där han argumenterar för att liberalism i sig är en självunderminerande ideologi: “Liberalism has failed – not because it fell short, but because it was true to itself. It has failed because it has succeeded”. Deneen, och postliberaler i allmänhet, menar att liberalismens grundbultar av individuella fri- och rättigheter, fri marknad och begränsad stat är dömda att misslyckas eftersom det saknas “community” och strävan efter “common good”, det vill säga gemenskap och allmännytta. Kritiken kan ses som en förlängning av kommunitarismen, som betonar det sociala sammanhangets betydelse. 

Postliberalismen är inte uteslutande ett konservativt fenomen.

I USA har de postliberala idéerna fått fäste även politiskt hos de konservativa senatorerna Josh Hawley och Marco Rubio. Till och med Trumps egen kandidat till vicepresident J.D. Vance beskriver sig själv som postliberal. Valet av Trump 2016 var begynnelsen på det republikanska partiets förändring. Nu finns ett helt annat fokus på att attrahera och mobilisera en väljarbas bestående av arbetarklassen, att ha en offensiv strategi för kulturkriget och våga ha ett ekonomiskt program som förkastar libertariansk dogma av fri marknad. 

Däremot är postliberalismen inte uteslutande ett konservativt fenomen. Även vänsterdebattörer använder det postliberala greppet för att ifrågasätta liberalismen. I en text från 2020 skrev Payam Moula, chefredaktör för tankesmedjan Tiden, och Martin Rynoson, då samhällspolitisk strateg på Tiden, om att en ny socialdemokrati bortom liberalismen, där ekonomisk jämlikhet överordnas, borde anammas. I stället för godhetssignalering och identitetspolitik vill de se ökad beskattning av förmögenheter, arv, gåvor och kapital, en reform av den svenska välfärdsstaten, och restriktiv migrationspolitik. I grund och botten en återgång till den mer reformistiska socialdemokratin som präglade Sverige innan 1990-talet, vilket även partiledaren Magdalena Andersson i viss mån inspirerats av. 

Postliberala spår går även att urskiljas i konkret form. I Sverige är regeringens huvudfokus inre och yttre säkerhet, snarare än traditionella liberala och borgerliga förslag som skattesänkningar och avregleringar. Trygghet är det nya ledordet. I EU går det att se en liknande trend. I Ursula von der Leyens politiska guidelines för nästa EU-kommission finns det bland annat förslag om en försvarskommissionär, att göra Europol till en operationell polismyndighet och att tredubbla antalet gränsvakter. Det betyder inte att frihandel och tillväxt är bortglömda, bara att de inte längre är ensamma om att få ta plats. 

Utvecklingen är inte förvånande. Den geopolitiska kontexten har ställt högre krav på försvarsförmåga och inrikespolitiskt har gängkriminaliteten sedan länge drabbat oskyldiga i flera europeiska länder. 

Svagheten med postliberalismen är att den enbart bygger på att vara emot något.

Svagheten med postliberalismen är att den enbart bygger på att vara emot något. Om filosofin ska vara relevant behöver den kompletteras med andra ideologiska föreställningar, exempelvis konservatism eller socialism, och presentera ett alternativ till det samhälle liberalismen byggt upp. Därför kommer den aldrig kunna ena en samlad styrka, men sättet den ifrågasätter liberalismen på måste tas på allvar. 

Postliberalismen utmanar den givna position liberalismen har i samhället och kräver en förklaring till de samhällsproblem som uppstått under liberalismens storhetstid – ekonomisk ojämlikhet, brottslighet, segregation, miljöförstöring med flera. Men eftersom liberalismen sedan 1990-talet varit en ständig överideologi, ett lapptäcke som legat över både Europa och USA, har ideologin inte vässat sig själv. 

Liberalismens verkliga misslyckande vore att överlåta möjligheten att hitta lösningar på samhällets problem till konservativa och socialister, i stället för att själva lösa dem. Postliberalismen kommer att förnya liberalismen på samma sätt som postmodernismen förnyade det moderna samhällsprojektet.

Lernia är ett statligt företag som främst finns till för att erbjuda yrkesutbildningar, men det uppdraget verkar företaget dock inte tycka är särskilt viktigt längre. 2015 utbildades 43 000 personer – bland annat svetsare, billackerare, kockar och mejeritekniker – via Lernia. 2023 var siffran 12 000. I stället har Lernia blivit marknadens näst största företag inom bemanning och rekrytering, med en marknadsandel på nästan 10 procent. Av det skälet har företaget numera drygt 5 200 anställda. Det är fler än vad Systembolaget, SJ eller LKAB har. Den stora majoriteten av företagets intäkter, 3,5 miljarder för 2023, är skattemedel, som kommer antingen direkt från regeringen eller omvägen via Arbetsförmedlingen.

Av det skälet har företaget numera drygt 5 200 anställda. Det är fler än vad Systembolaget, SJ eller LKAB har.

Arbetsmarknadsutbildning är en av de dyraste insatserna som finns för arbetslösa. 2015 vann Lernia uppdraget att bedriva arbetsmarknadsutbildningar i industriteknik på 29 orter. Det gör dem till den största aktören inom industriteknikutbildningar för arbetslösa. För att vinna Arbetsförmedlingens upphandlingar för yrkesutbildningar för vuxna krävs i regel att man kan bedriva utbildningen till 2 000 till 4 000 kronor per elev och vecka. Nästan inget företag klarar av det. Förutom Lernia då, eftersom den statliga jätten kan gå med förlust – exempelvis 38 miljoner kr 2017 – och bara be om mer skattemedel när kostnaderna blir för höga. Sedan kan man ha svårigheter med att tillhandahålla utbildning till ett lägre pris än anslaget från Arbetsförmedlingen, men trots det bidra till att hålla den så låg. 

Det största problemet med företaget är att utbildningsverksamhet som finns håller för dålig kvalitet. Bara fyra av tio deltagare har jobb tre månader efter utbildningen. Detta trots att de riktas just mot yrken där bristen på arbetskraft är stor. 2007 var samma siffra sju av tio, eftersom man valde ut studenterna tydligare baserat på vilka som passar på utbildningen, och mindre som en arbetsmarknadsåtgärd, som i dag. 

Det kryllar av berättelser från tidigare och nuvarande studenter som är allt annat än nöjda. I Dagens Arbete berättar studenten Alicia om hur hon plötsligt blev så sjuk att hon var tvungen att åka in till akuten. Där fick hon reda på att hon hade en mycket stor mängd bly i kroppen, på grund av att hon inte haft ordentlig utrustning eller fått rätt information om hur hon skulle skydda sig från farliga ämnen på sin utbildning. Hennes kollega Ali berättar att det inte är ovanligt att han nyser grönt efter att ha tagit bort grön färg på en bil. En annan kollega säger att dennes skyddshandskar i plast lösts upp av medel de använt i jobbet.

Hennes kollega Ali berättar att det inte är ovanligt att han nyser grönt efter att ha tagit bort grön färg på en bil.

Och undermålig säkerhet är inte allt. Till Dagens Arbete berättar den tidigare studenten Mikael om sin tid på Lernia. Han hade ett jobb som svetsare som väntade på honom om han bara lärde sig en specifik svetsteknik för att komplettera sina redan existerande ämneskunskaper. Men de lektionerna kom aldrig. I stället fick han lägga tid på att bevisa att han kunde tyda en tågtidtabell, berätta om skillnaden mellan öronproppar och hörselskydd, trots att han arbetat hela sitt liv och redan kunde svetsa. Lernia i Halmstad, där Mikael gick, hade nämligen ingen behörig svetslärare på plats. Utbildningen ledde, efter många månaders frustration och överklagan, ingenstans och Mikaels jobb gick i stället till en sökande från Baltikum. 

Trots den enorma kompetensbristen Sverige har, och trots att regeringen strösslar pengar över vuxenutbildningen, misslyckas Lernia kapitalt. Det finns ingen mening med att regeringen ska hålla ett så dysfunktionellt företag vid liv. Särskilt inte när det finns andra aktörer som gör ett så mycket bättre jobb för pengarna, som Träcentrum i Nössjö, men som ofta blir utkonkurrerade av Lernias skattefinansierade prisdumpning. 

Lernia skryter med sin slogan om att de “löser problemen på arbetsmarknaden”, men likt andra statliga företag konkurrerar de ut privata aktörer och misslyckas med sitt uppdrag. Det är hög tid för regeringen att sälja Lernia.

Big Brother is watching you.

Det är i år 75 år sedan den engelske författaren George Orwell (1903-1950) publicerade sitt magnum opus 1984. Ord som storebrorssamhälle, tankepolis och dubbeltänk är numera en del av vardagsspråket. Men blev samhället som Orwell beskrev det i boken 1984? Är bokens budskap relevant i dagens Sverige, med hög social och politisk tillit? Kan George Orwell fortfarande lära oss något?

1984 gavs ut 1949 och är Orwells betraktelse av totalitära samhällen och massövervakning. Huvudkaraktären Winston lever i ett dystopiskt London, där alla medborgare lever under det vaksamma ögat av Big Brother, en mystisk man som konstant övervakar sina medborgare. Polishelikoptrar patrullerar staden i jakt på förrädare, till och med barn tjallar på sina föräldrar. Det är ett samhälle utan tillit och privatliv. Ett uns av tvivel är ett tillräckligt skäl för att arresteras och sedan försvinna spårlöst. 

Ett uns av tvivel är ett tillräckligt skäl för att arresteras och sedan försvinna spårlöst. 

I sitt jobb på Sanningsministeriet jobbar Winston med att korrigera felaktiga förutsägelser som partiet har gjort eftersom partiet aldrig kan ha fel. Om en person hamnar i partiets onåd är det Winstons jobb att radera varenda spår av att personen existerat. I hemlighet hatar dock Winston detta totalitära samhälle. Han börjar därför att skriva en dagbok, där han reflekterar över och kritiserar det samhälle han lever i. Det är ett farligt beslut av Winston; ett beslut som kan få honom att försvinna för gott.   

Winston lever i ett land som befinner sig i krig. Bombningar, ransonering och offentliga avrättningar av krigsfångar är vardag. Fienden känns konstant närvarande och medborgarna är rädda. Detta leder till att de är villiga att ge upp sina friheter och rättigheter till Big Brother i utbyte mot skydd. Men krigen tar aldrig slut och vem som är fiende eller vän ändras hela tiden. Alla partimedlemmar bor i lägenheter som har tv-apparater där partiets propaganda konstant förmedlas, men där teknologin också används för att övervaka dem.

George Orwell, född Eric Arthur Blair, skrev 1984 i en tid då totalitarismen var på frammarsch. Hitler hade besegrats, men Östeuropa hade fallit under Stalins järnridå. Orwell var en övertygad socialist och hade stridit i spanska inbördeskriget mot Franco, men han var också en skarp kritiker av stalinismen och Sovjetunionen. Orwell hade sett stalinismens fasor på nära håll. Under Spanska inbördeskriget blev hans milis anklagad för att vara trotskister och därför förföljda av de Stalin-trogna kommunisterna. Många av hans kamrater arresterades, torterades och försvann spårlöst. Orwell lyckades fly till Frankrike och undkom ett liknande öde med nöd och näppe.

Många av de mest minnesvärda skildringarna i 1984 är inspirerade av Stalins Sovjetunion, till exempel hur förrädare öppet erkände brott de inte kunde ha begått. En av romanens mest kända fraser, ”2+2=5”, är direkt hämtad från Stalins femårsplaner. Världen som Orwell målar upp kännetecknas, precis som Stalins Sovjetunionen, av hopplöshet, brist på tillit och konstant övervakning. 

***

Den dystopiska värld som Orwell målar upp för oss är extrem. Det finns få ställen i världen som liknar den fullt ut. Vi kan dock känna igen många delar från olika diktaturer runt om i världen, exempelvis Nordkorea, men delar av Orwells dystopi kan kännas igen även i demokratier som USA.

Sannolikheten att Sverige över en natt skulle förvandlas till en totalitär diktatur är förstås minimal. Orwell skulle dock varna oss för även de små stegen mot ett samhälle där friheter och rättigheter åsidosätts för att staten ska skydda oss mot inre och yttre hot. Varje gång staten tar makt som inskränker vår personliga integritet i utbyte mot säkerhet, närmar vi oss gradvis det samhälle som Orwell gestaltade i 1984.

I Sverige tar vi nu stora kliv mot ett starkare övervakningssamhälle. Chat control, fördubbling av bevakningskameror och husrannsakan utan konkret brottsmisstanke är bara några av de förslag som har förts fram under senare tid. Intentionerna är goda; det handlar om att bekämpa allvarlig brottslighet och göra Sverige tryggare.

Förslaget innebär att dina privata chattar kan att övervakas, skannas och analyseras, utan att det finns någon brottsmisstanke.

Chat Control 2.0 är ett förslag som initierades av EU-kommissionär Ylva Johansson (S). Förslaget innebär att dina privata chattar kan att övervakas, skannas och analyseras, utan att det finns någon brottsmisstanke. Syftet är att stoppa barnpornografi och liknande material från att spridas. Men dina personliga bilder kan komma att granskas av byråkrater och det finns en överhängande risk att material felaktigt kommer att flaggas som farligt. Ditt personliga material som inte var avsedd att bli offentligt riskerar därmed att läcka ut till allmänheten, något som kan få ödesdigra konsekvenser för dig som privatperson. Trots de långtgående konsekvenserna för den personliga integriteten har debatten varit förhållandevis liten och frågan tog väldigt lite plats i det senaste EU-valet. I en Novus undersökning från 2023 uppgav 72 procent av respondenterna att de inte hört talas om Chat Control.

För att bekämpa gängbrottsligheten röstade nyligen riksdagen ja till att utöka preventiva tvångsmedel. Detta ger polisen fler verktyg för att övervaka sina medborgare, utan att det finns en konkret brottsmisstanke. Med dessa lagändringar riskerar ditt hus att genomsökas, dina meddelanden att bli avlästa och din dator att hackas. Dina privata meddelanden och samtal kan komma att avlyssnas i hemlighet av okända personer bakom datorskärmar. Även om du själv inte är misstänkt är du fortfarande inte säker. Det räcker nämligen med att någon i din närhet misstänks för att du själv riskerar att drabbas av polisens övervakning. 

Du kanske tycker att allt detta låter lite väl dramatiskt och att det är osannolikt att något sådant kommer att hända dig. Sverige har ju i stort sett en välfungerande stat med väldigt lite korruption. Vi i Sverige har också en väldigt hög tillit till varandra, rättsväsendet och de politiska institutionerna jämfört med andra länder. Den höga graden av tillit innebär att det kan vara lättare att genomföra genomgripande förändringar som försämrar integriteten i Sverige eftersom vi litar på varandra och de politiska institutionerna i (alltför) hög grad. Denna hypotes bekräftas också av en forskningsstudie i Tyskland som visade att högre tillit till den federala regeringen och rättsväsendet resulterade i en högre acceptans för övervakning. 

En hög grad av social och politisk tillit kan vara förrädisk eftersom den kan missbrukas av de som vill ha mer makt. Detta uppmärksammades också av Lagrådet, som skarpt kritiserade de nya möjligheterna till övervakning utan konkret brottsmisstanke. Lagrådet, som består av domare från högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen, har varnat att det finns en uppenbar risk att oskyldiga kommer att drabbas. I sitt remissyttrande skriver de bland annat att: 

“Integritetsrisken för tredje man ökar och det kan i fler fall komma att visa sig att den person som utsatts för åtgärden inte var delaktig i någon brottslig verksamhet.” 

Trots risken att din personliga integritet kränks så gick förslagen igenom i riksdagen med en överväldigande majoritet. Till skillnad från FRA-debatten för cirka 15 år sedan hölls inga stora offentliga demonstrationer mot lagändringarna. 

***

Totalitära samhällen skapas sällan direkt, utan de institutioner som skyddar sådana system tenderar att byggas upp över en längre tid. Det är därför de små stegen mot mer totalitära samhällen som vi bör vara vaksamma över. Orwells ultimata budskap är att varje samhälle kan bli totalitärt, men det innebär inte att det kommer att bli totalitärt. 

Att se Orwells verk 1984 som en profetia över framtiden är dock den absolut vanligaste felaktiga tolkningen av hans verk.

Boken 1984 tolkas ofta som en profetia, det vill säga en förutsägelse av Orwell hur samhället skulle se ut i framtiden. Men till skillnad från det samhälle som Orwell målade upp så har världen på många sätt blivit en friare plats. När 1984 publicerades levde ungefär 85 procent av jordens befolkning i någon form av autokrati. År 2023 hade denna andel sjunkit till ungefär 48 procent. Även ekonomiskt är vi friare idag. Den planekonomi som Orwell målande beskrev i 1984, där mat fördelades genom statliga ransoner eller svarta marknaden, är numera alltmer ovanlig. Saker som hungersnöd och extrem fattigdom har minskat runtom i världen, samtidigt som BNP per capita och ekonomisk frihet har ökat. 

Att se Orwells verk 1984 som en profetia över framtiden är dock den absolut vanligaste felaktiga tolkningen av hans verk. Orwell skrev nämligen 1984 som en varning av vad som kan hända om totalitarismen segrar, inte som en profetia över framtiden. 

Om vi ser 1984 som en varning och inte för som en profetia, så är budskapet i boken fortfarande relevant -– 75 år efter att den publicerades. Det är en varning om vad som kan hända när totalitarianism inte bekämpas. Även små steg mot ett starkare övervakningssamhälle skulle bekymra Orwell, speciellt när detta sker med argumenten att detta behövs för att skydda medborgarna. Det sker i Sverige i dag – dessutom med brett parlamentariskt stöd och knappt någon debatt.     

Storebror ser dig. 

Omslagsillustration: Midjourney

För den som med jämna mellanrum besöker Arlanda kan flygplatsen framstå som en permanent byggarbetsplats. Avstånden påminner om internationella jätteflygplatser som Schipol och Frankfurt. Den som stannar hemma men läser tidningen lär inte ha undgått återkommande kaosrubriker till följd av logistikmisslyckanden.

Av Sveriges 39 flygplatser ägs 10 av staten genom Swedavia AB (2 ägs privat och 27 av kommuner/regioner). Häromveckan varnade Swedavias marknadsdirektör för att Sveriges konkurrenskraft hotas av att inrikesflyget kraftigt minskar till förmån för fjärrtåg och digitala möten. Ändrade reseregler inom företag, kommuner och organisationer pekas ut som grund för utvecklingen. Det ligger mycket i det. Men frågan är om inte Swedavia själva har en del i skulden – sett till hur Arlanda under lång tid misskötts jämfört med exempelvis Köpenhamns flygplats Kastrup.

År 2002 gick Kastrup om Arlanda som Nordens största flygplats sett till antal passagerare per år. Numera är Arlanda Nordens tredje största flygplats, också förbiflugen av Oslos Gardermoen. Efter stark trafiktillväxt de senaste åren har även Helsingfors-Vanda tagit sig in i luftsuget bakom Arlanda. Det hotar svensk konkurrenskraft på allvar.

I stället för att förbättra kärnverksamheten har man fokuserat på krimskramset runt omkring.

Uppfattningar om hur flygtrafiken bör utvecklas är en viktig anledning till Arlandas tapp. Medan politik och näringsliv i Danmark kraftsamlar kring Kastrup och betraktar flygplatsen som ett nationellt intresse har vi i Sverige ägnat oss åt att känna flygskam och behandlat Arlanda styvmoderligt. Skillnaden illustreras väl av förmågan att nå politiska överenskommelser om flygets framtid: medan danskarna 2021 slöt ett blocköverskridande avtal om investeringar på Kastrup kunde inte ens de dåvarande regeringspartierna komma överens med varandra när en färdplan för Arlandas framtid 2019 var på gång i Sverige.

Swedavia kan dock inte ducka sitt ansvar. I stället för att förbättra kärnverksamheten – en klokt planerad flygplats utan personalbrist, kökaos och med fungerande bagagehantering – har man fokuserat på krimskramset runt omkring. Medan planer på en ny pir och en modernare bagagehantering ligger på is genomför Arlanda sin största satsning någonsin på shopping och restauranger. Förvisso praktiskt om man ändå måste anlända till flygplatsen sex timmar före avgång för att hinna med sin flight.

På en punkt har Swedavia förmått att prioritera rätt: den nya säkerhetskontrollen i Terminal 5 som öppnade förra året har kraftigt förbättrat reseupplevelsen och tillförlitligheten för de som ska flyga därifrån (när den inte drabbas av tekniskt fel). Noteras kan dock att det tog Swedavia fyra år längre att anamma den nya tekniken som möjliggör att vätskor och datorer stannar i väskan än den privatägda flygplatsen i Melbourne.

De flygplatser som togs över av riskkapitalbolag uppvisade klart bättre resultat än de som kvarstod i offentlig ägo.

I en omfattande studie undersöktes effekterna av flera hundra flygplatsprivatiseringar. De flygplatser som togs över av riskkapitalbolag, oftast genom särskilda infrastrukturfonder, uppvisade klart bättre resultat än de som kvarstod i offentlig ägo. Det handlar om ökad trafik, fler flygbolag och linjer, färre inställda flyg och bättre besöksupplevelser. Det är ingen slump att Kastrup successivt växt sedan danska staten år 2000 sålde sitt majoritetsägande. Förra året hade Arlanda 22,1 miljoner passagerare medan Kastrup hade 26,8 miljoner, dessutom till för näringslivet viktigare destinationer.

Självklart finns det risker med privat ägande av samhällskritisk infrastruktur. Staten kan emellertid bestämma vem man säljer till och på vilka villkor. Vad som krävs är en genomtänkt strategi för hur en försäljning ska gå till. Koncessionsavtal som ger en privat aktör rätt att driva och utveckla Arlanda är ett alternativ, statligt minoritetsägande – som på Kastrup – ett annat.

Infrastrukturminister Andreas Carlson (KD) förtjänar en eloge för att han som första statsråd på mycket länge på allvar bryr sig om att stärka flygets ställning. Men ska han lyckas med det borde han ta flyget till Kastrup. När han landar kommer det att bli tydligt vilken skillnad det kan göra att släppa på det statliga ägandet.

Runt förra sekelskiftet byggdes Malmbanan, eller för att vara exakt, sträckningen mellan Gällivare och Riksgränsen via Kiruna – 23 mil järnväg. Det tog rallarna fyra år att med företrädesvis handkraft få banan på plats. I dag skulle det ta 20 år att bygga ett till spår bredvid det befintliga. Orsaken är mångbottnad men kan kokas ned till två huvudproblem: byråkrati och finansiering.

Under tiden har LKAB fem miljarder kronor ståendes i en hög med järnpellets som väntar på avfärd – ett ofrivilligt lager som byggts upp efter flera urspårningar på den alltmer slitna Malmbanan. Nu har bolaget beslutat att dra ner på produktionen för att inte öka på lagret ytterligare. Malmbanans bedrövliga tillförlitlighet beräknas kosta LKAB 30 miljarder i uteblivna intäkter fram till 2030.

Malmbanans bedrövliga tillförlitlighet beräknas kosta LKAB 30 miljarder i uteblivna intäkter fram till 2030.

Trots att staten har ett direkt egenintresse i LKAB:s transporter i form av utdelning från det statliga bolaget (mellan 7,5 och 12,5 miljarder kr de senaste tre åren) blir banan mest lappad och lagad i stället för ordentligt utbyggd. Men det är knappast bara av omsorg för statskassan som större investeringar är nödvändiga. Malmbanan är Sveriges tyngst trafikerade järnväg – runt hälften av all spårbunden godstrafik går på banan. Utöver LKAB kör Kaunis Iron järnslig, norsk livsmedelsindustri fisk och Vy turister. I framtiden ska banan också klara av att bära LKAB:s sällsynta jordartsmetaller och H2GS gröna stål, samtidigt som Natointrädet ställer högre krav på de öst-västliga förbindelserna.

Behovet av dubbelspår på hela Malmbanans sträckning har påtalats länge, dock med sedvanlig svensk återhållsamhet och har därför bemötts med sedvanlig statlig senfärdighet. Först när problemen blir verkligt akuta ryter det statliga bolaget ifrån ordentligt, och regeringen inser att den måste lyssna. Det är alldeles för sent.

Hela problematiken osar av Winston Churchills bevingade citat om att demokrati är den sämsta styrelseformen som har prövats, bortsett från alla andra. Politiker vinner inte val på ansvarsfullt underhåll och stegvisa investeringar i infrastruktur. Först vid randen till förfall kan man vinna politiska poäng på att fatta de beslut som borde fattats flera mandatperioder tidigare.

Politiker vinner inte val på ansvarsfullt underhåll och stegvisa investeringar i infrastruktur.

Allt är emellertid inte regeringens och Trafikverkets fel. Den tredje statliga parten måste också gräva fram lite pragmatism. LKAB har uttryckt sig skeptiskt till att medfinansiera bygget av dubbelspår mellan Luleå och Boden som beräknas kosta fem miljarder. Släpp på principen om att infrastruktur måste finansieras av statliga anslag och hosta upp, så att finansieringsproblematiken kan få sin lösning. Regeringen å sin sida behöver bidra med riktade satsningar här och nu – även utanför plan – och en kraftig prioritering i den nationella transportplanen för 2026–2037 som nu bereds. Eller sälja banan.

Återstår då byråkratin. Att bygga dubbelspår på den 35 kilometer långa sträckan mellan Luleå och Boden beräknas ta fem år i planeringstid och därefter fem till för själva byggandet. Och det är under förutsättning att projektet prioriteras och att pengar skakas fram i tid – och att tillståndsprocessen inte ställer till ytterligare problem. Vilket tyvärr inte framstår som sannolikt. 2021 avvisade Mark- och miljööverdomstolen en tillståndsansökan för LKAB:s befintliga verksamhet i Kiruna på grund av brister i kallelsen till ett samråd. Nu har de fått börja om med ansökan om miljötillstånd för hela Kirunaverksamheten.

Här duger det inte att göra förändringar i marginalen. Ebba Busch “superdepartement” måste ta ett helhetsgrepp, med kraftigt förkortade och mindre kostsamma planerings- och tillståndsprocesser som ledstjärna. Till att börja med bör förslagen från Produktivitetskommissionens delbetänkande verkställas snarast möjligt.

Så länge ligger järnmalmsprodukter motsvarande 600 fullastade tåg och väntar på att skeppas ut i världen från hamnen i Narvik, via Malmbanan.

När bilen blev ett allt vanligare inslag på vägarna under 1960-talet fanns ingen lagstadgad eller landstäckande bilbesiktning. I stället erbjöd flera bilföreningar kontrollbesiktningar för sina medlemmar. Det handlade bland annat om föreningar som Kungliga Automobil och Motorförarnas Helnykterhetsförbund, med flera. 1963 tog riksdagen beslut om att ett nationellt system borde införas med staten som huvudman för att kontrollera den allt ökande bilflottan. 1965 startade därför det svenska bilbesiktningsmonopolet genom “AB Svensk Bilprovning”. Majoritetsägaren var staten på 52 procent. Resterande aktier ägdes av bilintresseorganisationer, Motorbranschens Riksförbund och intresseorganisationer för taxi-, åkeri- och bussbranschen. Svensk Bilprovning är helt statligt ägt sedan 2013. 

Varför ska staten syssla med någonting som privata företag klarar av? 

Monopolet avskaffades 2010, även om det var nära redan 1995. När monopolet väl avskaffades berodde det till stor del på Bilprovningens bristande lönsamhet och tillgänglighet. Riksrevisionen menade att driftkostnaden ökade medan avgifterna för en kontrollbesiktning förblev detsamma. Det försvårade för Bilprovningen. Bilprovningen hade också svårt att nå upp till sina egna mål om till exempel nöjda kunder och medarbetare, omsättning och teknisk kvalitet, vilket också talade för förändring. Målsättningen när monopolet till slut avskaffades av regeringen Reinfeldt 2010 var ökad entreprenörsanda i branschen, och att kunderna skulle få bättre service och tillgänglighet. Det fanns också en ideologisk komponent. Varför ska staten syssla med någonting som privata företag klarar av? 

Bilbesiktningens avreglering är ett typexempel på en odramatisk men funktionell avreglering. Framförallt tillgängligheten har ökat kraftigt sedan avregleringen. Ingen del av landet har färre besiktningsstationer nu än innan avregleringen. Alla län utom Jämtland har dessutom fått fler besiktningsstationer. Från 2010 och framåt har antalet stationer för lätta fordon mer än fördubblats, från 186 till 611 stycken 2024. Medelavståndet till närmsta station har minskat från 14 km till knappt 11 km 2019. I glesa landsbygdskommuner har det genomsnittliga avståndet till närmaste station minskat från 19 till 15 km. I mycket glesa kommuner har avståndet förblivit oförändrat på 26 kilometer. Det finns orter, som till exempel Arjeplog, där den gamla statliga bilbesiktningen lagt ner på grund av bristande lönsamhet, men även det har marknaden löst. Nu finns det privata företag som erbjuder mobila besiktningar i Norrlands inland. På så vis kan de boende besikta bilen i orten de bor i, bara inte under årets alla dagar. 

Ingen del av landet har färre besiktningsstationer nu än innan avregleringen.

Att besikta bilen har blivit dyrare. Riksrevisionen skriver att priserna för en besiktning ökade med 56 procent mellan 2010 och 2019, en ökning från 300 till 468 kronor. Men det finns en rad förklaringar till att det skett. För det första var priset något subventionerat när bilprovningen var ett monopol, vilket betyder att personer utan bil via skattsedeln bekostade besiktning åt bilförare. För det andra är bilar tekniskt mer avancerade nu än för femton år sedan. Det krävs därför mer högteknologisk utrustning för att kontrollera dagens bilar, vilket leder till ökade priser. 

Framförallt kostar tillgängligheten, som är avregleringens största vinst. Kort väntetid uppskattas av konsumenterna. Mellan 15 och 20 procent av fordonsägarna bokar en tid för besiktning samma dag som bokningen görs, medan runt 20 till 30 procent bokar tiden med 1 till 3 dagars framförhållning. Det hade aldrig skett i ett statligt monopol.

Bilbesiktningsmarknaden är fortfarande svår att ta sig in på, vilket gör att det finns få aktörer. Statligt ägda Bilprovningen står för knappt 25 procent av samtliga kontrollbesiktningar, resten genomförs av privata företag. Den höga grad av ökat entreprenörskap som man önskat sig har i stora drag inte infunnit sig. Det beror troligen på en annan reglering. I dag får verkstad och bilprovning inte finnas i samma lokaler och heller inte drivas i samma bolag. Det borde ändras. Krav om objektivitet skulle fortsatt vara centrala, men det finns ingen anledning till att den som anmärker på din bil inte kan få laga den. Tidigare liberaliseringar har inte skadat besiktningen, så varför skulle detta?

Det finns en tendens hos partier från vänster till höger att blanda samman asyl- och arbetskraftsinvandring, trots att de är vitt skilda saker och kräver olika former av politik. I sin tur har det gjort att all form av invandring till Sverige har fått negativa konnotationer. Det är minst sagt en skadlig utveckling, allra mest för Sveriges företag som snarare hade behövt fler arbetskraftsinvandrare. 

Det gäller inte minst när många branscher skriker efter arbetskraft och lider av kompetensbrist. Tre av fyra företag har svårt att hitta rätt kompetens och enligt Tillväxtverket är det drygt tre av tio företag som uppger att “tillgång till lämplig arbetskraft eller kompetens är ett stort hinder för företagets tillväxt”. Om Sverige ska hantera detta underskott krävs flera viktiga åtgärder. Däribland att underlätta för ökad arbetskraftsinvandring och göra Sverige till ett mer attraktivt land för smarta och duktiga människor från runt om i världen. 

I rapporten Utländska experter och produktiviteten i svenska företag utgiven av Svenskt Näringsliv tidigare i vår skriver nationalekonomen Daniel Halvarsson om effekterna av så kallade “utländska experter”. De är ofta högutbildade personer som kommer till Sverige för att arbeta och har en rapporterad inkomst som överstiger två prisbasbelopp per månad. Det är närmare 114 600 svenska kronor i månaden. Halvarsson visar att en så kallad utländsk expert kan leda till ökad produktivitet mellan 6 och 11 procent i de företag som anställer dem, inom två till fem år efter anställningen. Dessutom kan det leda till löneökningar med omkring 1,5 till 2 procent hos övriga anställda, tre år efter anställningen av en utländsk expert. I jämförelse har produktiviteten i det svenska näringslivet ökat med i snitt 2,01 procent per år mellan 1982 och 2023. 

Kunskap och erfarenhet från andra länder stärker svenska företag.

Produktivitetsutvecklingen som utländska experter bidrar med är ett hoppfullt resultat för ett land som är i behov av kompetens. Det visar att kunskap och erfarenhet från andra länder stärker svenska företag och svensk ekonomi. När svenska företag växer och ökar sin produktivitet kan tillväxten i andra branscher också öka, vilket i sin tur ökar behovet av annan arbetskraft.

Dessvärre motarbetar regeringen aktivt detta. I stället för att underlätta arbetskraftsinvandring till Sverige har regeringen höjt försörjningskravet för arbetskraftsinvandrare till minst 80 procent av medianlönen i Sverige. Dessutom har regeringens utredare gått ännu längre än så och föreslagit ett lönegolv på 100 procent av medianlönen. 

Det är fel att stänga ute människor som vill arbeta i Sverige men inte tjänar ”tillräckligt mycket”.

Syftet är att strama åt den redan låga invandringen till Sverige och rikta fokus på så kallad “högkvalificerad arbetskraftsinvandring” – men tillvägagångssättet är kontraintuitivt. Att bestraffa och stänga ute människor som vill arbeta i Sverige men inte tjänar “tillräckligt mycket” kommer inte att attrahera fler duktiga ingenjörer, läkare och chefer. Snarare hämmar det svensk ekonomi från att växa. 

För att Sverige ska kunna dra nytta av utländska experter behöver det dels bli enklare att komma till Sverige för att arbeta, dels bli mer attraktivt att arbeta i Sverige. Det senare sker genom att sänka inkomstskatten, göra det enkelt att hitta en bostad och ge barnen en bra skola – åtgärder som för övrigt kommer gynna alla i samhället. På det sättet ökar chansen att Sverige blir förstahandsvalet när en utländsk expert väljer var de ska arbeta. Detta borde vara regeringens fokus, i stället för att fortsätta bidra till föreställningen om att arbetskraftsinvandring skulle missgynna Sverige.